Arga Tanten och Systrarna Strul diskuterar adoptioner

Dags för ännu en podd. Den är gången diskuterar vi problematiken med internationella adoptioner och hur det hänger samman med den ännu pågående koloniseringen som sker i världen. Upprinnelsen till podden är det avslöjande som kom i slutet av januari om adoptioner från Chile, läs mer HÄR.

– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.

Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.”

https://archive.org/details/ArgaTantenOchSystrarnaStrulDiskuterarAdoption

Ursäkta för det dåliga ljudet. Felande mikrofon och en diskmaskin i bakgrunden.

I podden talar vi inte explicit om vilken politik Feministiskt initiativ har på området, men den stämmer väl med det vi tar upp. Så här står det bland annat i partiprogrammet:

”För att kunna diskutera internationell adoption måste vi förstå utgångspunkten och historien bakom den internationella adoptionen som den ser ut idag. Adoption bör förstås som en del av en ojämställd, ojämlik, postkolonial och global struktur där merparten sändarländer utgörs av antingen forna västkolonier eller länder som står under västerländsk kontroll. Merparten mottagarländer utgörs av resursstarka länder i det politiska väst och flödet av barn är enkelriktat. Internationell adoption måste förstås ur ett feministiskt klassperspektiv, där det främst är en resursstark medelklass som adopterar och socioekonomiskt utsatta barn som adopteras bort från föräldrar med svaga positioner i patriarkala samhällssystem.” 

”Sverige ska enligt Haagkonventionen inte adoptera från länder som inte når upp till kraven för adoption, men det görs likväl. Länder som har möjlighet att ge barn en familj inom ursprungsstaten adopterar bort dem till bland annat Sverige. Barn som lever i fattiga familjer adopteras bort i utbyte mot att familjen får ekonomiskt stöd. Feministiskt initiativ står upp för utsatta familjer globalt, inte bara i Sverige. Därför verkar vi främst för familjebevarande och att barn så långt det är möjligt får stanna i sina ursprungsfamiljer.”

”När en adoption väl sker måste familjen som tar emot barnet vara väl medveten om den situation i vilken barnet befinner sig. Även socialhandläggarna som har hand om fallet ska vara medvetna om vad en adoption kan innebära för ett barn. Föräldrautbildningen som adoptivföräldrarna går på måste kompletteras. Barnet kan komma att utsättas för rasism och i de fall där adoptivföräldrarna inte utsätts för samma strukturella förtryck och diskriminering är det viktigt att de görs medvetna om normerna barnet utsätts för.

Adopterade löper en fyra gånger högre risk att begå självmord än andra jämnåriga och drabbas i större utsträckning av depression. Inte bara föräldrar och socialhandläggare ska vara medvetna om vad adoption kan innebära för ett adopterat barn, i såväl ung som vuxen ålder. För att motverka depression och självmord hos adopterade behöver myndigheter som möter barn och ungdomar i deras vardag och myndigheter som särskilt arbetar med psykisk hälsa utbildas i adoptionsfrågor.

Barn som adopteras har inte valt sin situation själva, varken de som adopteras på etiska grunder eller de som adopteras på oetiska grunder. Möjligheten att lära sig sitt första modersmål och träffa sin biologiska familj måste finnas för de som vill. Adopterade ska ha möjligheten att lära sig språket som deras biologiska familj talar. Idag har adopterade inte rätt till hemspråksundervisning i sitt första modersmål. Feministiskt initiativ vill att adopterade ska ha tillgång till avgiftsfria studier i sitt första modersmål oavsett ålder.

Adopterade ska ha möjlighet att ta kontakt med sin biologiska familj. Som det ser ut idag ligger postadoptionsservice, som röttersök och återresor, på adoptionsorganisationerna. Dessa organisationer representerar privata intressen som kan kräva både medlemskap och avgifter för den adopterade. Återförening måste möjliggöras genom stöd till adopterade, ekonomiskt och psykiskt, genom statlig eller kommunal verksamhet.

För en global feminism, solidarisk med barn över hela världen, vill Feministiskt initiativ se till att barn får den familj de har rätt till.”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Aktivist på väg!

Jag som alltid tror jag ska hinna blogga och läsa bloggar är lika förvånad varje kväll att det inte blev av den kvällen heller. Det beror förstås delvis på att jag fortfarande är osannolikt trött efter minsta ansträngning. Fysisk aktivitet tar mer kraft än psykisk, så länge den psykiska sker i ett tyst och ensamt rum. Jag försöker ändå göra något fysiskt ansträngande varje dag, även om det bara blir att röja lite i pysselrummet. Andra dagar har jag även ork att cykla en stund på motionscykeln. Men sen behöver jag vila och då försvinner hela dagen på nått sätt och det är kväll.

Delvis beror det på att jag har påbörjat valkampanjandet så smått. Jag har varit ute på några små äventyr och tränat på att prata politik och ser verkligen fram emot den här våren och sommaren. I den förra valrörelsen kom jag in först under sommaren och kände mig osäker på att svara på frågor om Feministiskt initiativs politik. Den här gången har jag både hållt flera studiecirklar om politiken, skrivit motioner och propositioner och formulerat svar på motioner, så jag känner att jag är extremt väl förberedd.

Jag poddar, skriver bloggar, råddar twitter, facebook och instagram för Fi Jämtland, förutom att jag är ute på olika aktiviteter både för Fi Jämtland och som Fi talesperson inom Gles- och landspygdspolitik. Då blir den här stackars bloggen lidande. Tyvärr. Men jag försöker hålla den vid liv och hoppas komma tillbaka mer kontinuerligt efter valet i september.

I helgen var jag på Unga Feministers valupptakt i Västerås och gladdes åt att träffa så många aktiva, välformulerade och engagerade feminister. Jag satt på scenen och blev utfrågad om vem jag är, hur vår Gles- och landsbygdspolitik ser ut och hur jag ser på att vara politiker/aktivist. På den sista frågan svarade jag att jag inte anser mig vara politiker eftersom jag ännu inte suttit invald i någon Kommun, Region eller i Riksdagen, men att jag tycker det är otroligt roligt och givande att vara aktivist.

Jag fick till och med berätta om mina katter, det bästa jag vet!

Citat Nora Håkansson, aktiv och driven politiker inom Fi och UF: ”Här har vi kandidaterna som är föreslagna till riksdagslistan som närvarar på Unga Feministers valupptakt. Ingrid(landsbygdspolitisk talesperson) och jag, medlem. En fantastisk talkshow/intervju med underbara Ingrid men är lite orolig över hur de ungas perspektiv ska kunna reppas i riksdagen när bara en riksdagskandidat som medlem varit här i helgen. Annars- FANTASTISKT! 💞 Underbara Ingrid Mårtensson om gles- och landsbygd. ”Nattågen går bara till Åre för skidturister, inte för oss som bor i Jämtland. Vi som bor här kan inte bara ses som en turistattraktion, vi lever här, vi är inte Disney land”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Arga Tanten och Systrarna Strul diskuterar Staare 2018

Den här veckan är det Staare 2018 i Östersund. 2018 är jubileumsår – fira hundraårsminnet av det första samiska landsmötet på svenska sidan av Saepmie. Staare 2018 lyfter pionjärer, summerar hundra år och gör avstamp för framtiden.

Jag passar på att spela in en podd, där jag samtlar med Carmen Blanco Valer, Urfolkspolitisk talesperson för F!eministiskt initiativ, Lovisa Johansson, Gles- och landsbygdspolitisk talesperson för Unga Feminister, samt Lis-Mari Hjortfors, Lulesame och etnologi doktorand.

https://archive.org/details/ArgaTantenOchSystrarnaStrulOmStaare2018

Det panelsamtal som vi pratar om i podden kan du se del 1 HÄR och del 2 HÄR. Inte lätt att sända live när wifit envisas med att kasta ut din enhet mitt under sändningen.

Samtalspanelen

I morgon kan du lyssna på Carmen i Storsjöteaterns foajé klockan 12.30, (HÄR), fika med oss på Miun, i sal L 210b, 13.30-15.00, (HÄR) och återigen lyssna på Carmen när hon föreläser om ”Till försvar av Moder jord – urfolkskvinnors syn på feminism och kvinnokamp i latinamerika” (HÄR).

Hoppas vi ses!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag är på Staare 2018!

Som enda rikspolitiska parti har Feministiskt initiativ evenemang under Staare 2018. Eftersom vi i vår politik på allvar menar att hela landet ska leva och att urfolk ska tillerkännas sin rätt så anser vi det mycket viktigt att vara med under den här veckan, vintervarianten av Almedalsveckan. Du har flera möjligheter att träffa oss; Carmen Blanco Valer, Urfolkspolitisk talesperson, Ingrid Mårtensson, Gles- och landsbygdspolitisk talesperson och Lovisa Johansson, Landsbygdspolitisk talesperson för Unga feminister.

Feministiskt initiativs talesperson för urfolkspolitik, Carmen Blanco Valer leder en samtalspanel där samiska kvinnor delar med sig av sina personliga tankar kring frågor som har med jämställdhetsfrågor, feminism, samisk självstyre och andra prioriterade frågor utifrån ett kvinno- och queer samiskperspektiv. Det sker onsdag den 6 februari, klockan 1500-1600 i sal G 2351 på Campus, HÄR. Carmen föreläser dessutom om urfolkskvinnors perspektiv på feminism och kvinnokamp i Latinamerika på torsdag den 7 februari klockan 1500-1600 i sal L 210b på Campus, HÄR.

Utöver det så talar Carmen i Storsjöteaterns foajé på ”I Saepmie talar vi…”- den politiska arenan torsdag den 8 februari kl. 12.30-13.00, HÄR. Vi har öppet för Fika med Fi 1300-1500 onsdag i sal G 2351 på Campus, HÄR, och torsdag i sal L 210b på Campus, HÄR. RFSL är med under fikat och Carmen, Lovisa (Unga Feminister) och jag, Ingrid (talesperson gles- och landsbygdspolitik) turas om att finnas på plats för att svara på frågor om vår politik, berätta om den eller bara samtala om feminism. Det är ni som är gäster som bestämmer vad fikat ska innehålla.

Här kan du se hela veckans alla programinslag.

Om du är i Staare/Östersund, kom och träffa mig!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Kött och miljö

Som talesperson för Gles- och landsbygdspolitiken inom Feministiskt initiativ bjuds jag ibland in till artiklar som andra skriver. Efter att jag läst artikeln föreslår jag kanske någon ändring, men oftast är artikeln så bra skriven att jag kan gå med direkt. Så var det i det här fallet, som handlade om en debattreplik.

Ursprunget var att Centern i Västra Götalandsregionen skrivit en artikel om hur kött inte påverkar miljön (HÄR). Artikeln är ganska svår att förstå. Rubriken handlar om miljö, men inledningen om hälsan. De rosar all industri som finns inom regionen men säger senare att det är industrin som är den stora miljöboven.

Eftersom Fi sitter i Göteborgs kommun och i övrigt är mycket aktiva i hela Västra Götaland så ville vi tala om hur vi ser på det hela och dessutom rätta till de felaktigheter som Centern påstår i artikeln. Så HÄR blev vårt svar. Vi fokuserar på att titta framåt istället för bakåt.

”Eftersom det är ett faktum att vi måste minska köttkonsumtionen, och därmed produktionen, behövs det politisk vilja att stötta ett jordbruk i omställning. Att klamra sig fast vid en ohållbar situation med hjälp av falska argument kan aldrig bli konstruktivt. Det är inte att värna jordbruket. I stället behöver Sverige politiker som vågar stötta ett hållbart och lönsamt jordbruk med fokus på ökad självförsörjning.”

Vi var inte de enda som reagerade på Centerns utspel. Även forskare undrade hur de tänkte och skrev ett inlägg (HÄR):

”Håkan Pleijel, professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet tycker att Centerpartiet försöker trolla bort miljöproblemen kring köttproduktionen genom sina ”svepande formuleringar”.

– Ett av de viktigaste problemen med centerpartisternas artikel är att de genom en ganska luddig argumentation blandar ihop stor köttkonsumtion i allmänhet med en mycket mer begränsad konsumtion av naturbeteskött. Betande djur har en viktig roll i landskapsvården, men det mesta kött som konsumeras produceras inte på detta sätt.”

I en debattreplik på max 2500 tecken är det en utmaning att få med alla olika perspektiv och parametrar. I vår politik menar vi att det är den industriella djurhållningen som bör vara överst på prioriteringslistan när det handlar om kött och klimat, oavsett var den sker. Det betyder i andra ändan att det inte är de små, mer eller mindre självförsörjande bruken som vi målar upp som den största klimatskurken. Faktum är ju till och med att kärnan i vår replik handlar om att bryta isär kopplingen mellan småbruk och industriell djurhållning. Den täta associationen som görs med flit i till exempel centerns argumentation gör det omöjligt att diskutera industriell djurhållning utan att bli beskylld för att samtidigt vilja förstöra för alla småbruk.

Importen är naturligtvis är viktigast att få ner, eftersom den utöver produktionen av köttet skapar större utsläpp än den inhemska produktionenvid bland annat transporterna hit, och orsakar annan miljöskada som är förenad med hur köttindustrin i andra länder ser ut, till exempel antibiotika, foderindustrin och markanvändning. Men vi vet redan idag att även inhemsk köttproduktion också måste minska på något sätt om Sveriges klimat- och miljömål ska nås. Allra bäst vore om det gick att göra det genom att ställa om från storskalig industriell djurhållning i första hand, framför att drabba näringsverksamheten i ekologiska småbruk. Centerns bild av att det är omöjligt att minska svensk köttproduktion är ju inte sann, och det är oärligt att hela tiden knuffa fram småbruken som kanonmat i den debatten. Det vore väl i så fall rimligare om småbrukarna också ställer sig på den sidan som vill ställa större klimatkrav på den industriella produktionen.

Tittar vi på hur Sveriges klimatmål är uppställda så är det allmänt känt att total klimatpåverkan från produktion utomlands inte räknas in, vilket F! är emot, och att användningen av kraftfoder och mineralgödsel som produceras utomlands därför inte räknas in i de ca 6-7 miljonerna ton koldioxidekvivalenter som svenskt lantbruk skapar idag i utsläpp (växt- och djurverksamheter sammanräknade). Där blir det återigen som tydligast att det är den stora industriella djurhållningen som skapar de största klimatavtrycken, trots att det ibland framförs att långsamt växande djur är sämre för klimatet. Det är precis därför som vi avslutar artikeln med att just fokus på självförsörjning behöver få större plats i Sveriges nästa livsmedelsstrategi.

För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Naturvårdsverkets rapport 6456, Köttkonsumtionens klimatpåverkan (HÄR). Naturvårdsverket skriver till exempel att ”köttkonsumtion bidrar till stora utsläpp från jordbruket i Sverige lika väl som utomlands. Därför hör köttkonsumtionen, tillsammans med vårt internationella flygande, till konsumtionsmönster som behöver brytas för att nå klimatmålen”.

 

Inom Feministiskt initiativ använder vi forskning som underlag för våra politiska förslag!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Listan och jag

I slutet av februari träffas Fi ombud från hela landet för att dels rösta på en partiledare som ska dela partiledarskapet med Gudrun Schyman, dels hur vår riksdagslista ska se ut. Vi har en gemensam lista för hela landet och jag hade både nominerat mig själv och blivit nominerad av andra. Under hösten och början av det här året har valberedningen arbetat intensivt med intervjuer och referenser för att få fram en representativ lista och i går kom den.

Som andra partiledare föreslår de Gita Nabavi, som idag är ordförande i styrelsen. Jag satt tillsammans med henne i styrelsen under förra mandatperioden och tycker det är ett mycket bra förslag.

På listan hoppade jag raskt över de första namnen och scrollade ner för att se var/om jag fanns med. På plats 46 står Ingrid Mårtensson! Det innebär, i och föär sig, att vi behöver 15% av rösterna för att jag ska komma in i riksdagen, men vad gör väl det. Jag finns med på förslaget, för mig är det STORT!

HÄR kan du läsa valberedningens motivering, HÄR hittar du hela listan, och så här presenterar jag mig:

Jag är en bra riksdagskandidat därför att…
Jag är en arg tant och det finns alldeles för få av oss i ledande positioner. Jag är feminist ut i fingerspetsarna och kan tala och skriva så andra förstår. Jag vet hur det är att bo i glesbygd och hur det är att arbeta inom både manligt kodade och kvinnligt kodade arbeten. Jag vet hur det är att vara utbränd, sjukskriven och arbetslös, och hur det är att jobba på myndigheterna som hanterar detta. Jag är snabbtänkt och kunnig, flexibel och allsidig. Om jag varit ödmjuk hade jag varit perfekt.

Jag brinner för dessa politiska frågor
Mänskliga rättigheter, mänsklig säkerhet, rättvisa, jämställdhet och jämlikhet. Ett demokratiskt samhälle där alla kan delta på sina villkor och allas röster är lika mycket värda. Hur vi alla ska kunna färdas väl genom livet, från vaggan till graven ur ett globalt perspektiv.

I valrörelsen kommer jag…
Som representant från inre Norrland behöver jag tala om de levnadsvillkor som finns här och visa hur Fi-politik är viktig för vår framtid. Jag kommer visa att F! inte enbart är ett storstadsparti.

Nu återstår att se vad som händer när ombuden röstar, så det kommer ett nytt inlägg om det här i slutet av februari. Oavsett listplats eller ej så kommer jag att ägna våren och sommaren åt intensivt valkampanjande, det ska bli så kul!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

#allmänhandling #metoo

Jag har engagerat mig i ytterligare ett upprop inom #metoo. Jag och många fler blev fundersamma över en artikel som publicerades i höstas, om att anmälningar om sextrakasserier var så få inom myndigheter. HÄR. Samtidigt fanns ett antal olika upprop på gång inom just myndigheter och offentlig sektor. Så, en smart person såg till att göra ett samlat upprop, som jag till en början enbart skrev under och delade i mitt flöde. Men när det närmade sig publicering behövdes fler i administrationen så jag anmälde mig till det. Tyvärr blev jag i samma veva superförkyld och kunde inte prata, men jag gjorde några små textkollaruppgifter i alla fall.

I dag lämnades uppropet över till Civilminister Ardalan Shekarabi.

(bilder tagna av en av överlämnarna)

Dagens Nyheter var med hos ministern och var de som först publicerade uppropet, HÄR, där vi bland annat skrev:

”Vi vill att alla myndighetschefer lika tydligt ska signalera att det är nolltolerans mot sexism som gäller. Framförallt hoppas vi att vårt upprop ska leda till att var och en av oss vågar säga ifrån i framtiden, utan att riskera att bli utfrysta eller förlora chansen till jobb – det sistnämnda gäller särskilt unga, visstidsanställda kvinnor som inte vågar säga ifrån och göra sig impopulära.”

I uppropet finns det även med vittnesmål som visar att sexismen tyvärr finns även inom offentlig sektor, trots att antalet anmälningar är så lågt. Här är några exempel:

”Jag blir varnad av flera kvinnliga kollegor för en äldre manlig medarbetare som är känd i kommunen för att ta på kvinnliga kollegor och på olika sätt få dem att känna sig obekväma med sina kommentarer redan när jag börjar på arbetsplatsen. Flera gånger kommer han med opassande kommentarer om kvinnor, påpekar ofta hur mycket högre lön han har och varenda gång rapporterar jag och kollegorna detta till vår närmaste gemensamma chef. […] Vi är nu flera i den lilla arbetsgruppen som vägrar sitta i privata möten med honom utan chefen närvarande. Men hans beteende är detsamma och cheferna bemöter alla klagomål med att han är ”kramgo” och en äldre generation.”

”Hade precis gjort min första större föredragning av ett ärende på kommunstyrelsens sammanträde. En manlig kollega frågade efteråt hur det hade gått, glad över frågan svarade jag att det gått riktigt bra. Hans nästa fråga var då; ”visade du brösten, eller?””

”Statlig myndighet. Man på lite högre position än handläggare anklagas efter en fest för sexuella trakasserier mot två kvinnor. De får betalt för att lämna myndigheten, han blir chef.” 

Jag har arbetat inom tre olika stora myndigheter, Försvarsmakten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har redan skrivit exempel på hur det var att arbeta inom Försvarsmakten, HÄR,  HÄR, HÄR, HÄR  och HÄR. Jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Inom Försvarsmakten var det bara mer tydligt och uppenbart. På ett sätt är det nästan lättare att hantera än den sexism som fanns inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Där är den mer dold, mer i smyg, och därmed även svårare att visa upp och sätta fingret på. Men den finns där, jag känner igen mig i allt för många av de vittnesmål som kommit in till #allmänhandling. Som är långt fler än vad som publiceras i tidningen!

Även det här uppropet fick bra täckning i media. HÄR och HÄR kan du läsa ytterligare två artiklar i DN med intervjuer och reportage från mötet med ministern. HÄR kan du läsa vad Publikt, fackförbundet STs tidning, skrev, och HÄR vad Akademikern, Akademikerförbundets tidning, skrev.

I dag läste jag även den HÄR artikeln, som beskriver hur sexuella trakasserier och övergrep inte handlar om sex, utan om makt. Tack och lov med den har texten i sig:

”För tydlighets skull ska sägas att inget av detta är något nytt. Detta har kvinnor påtalat så länge någon kan minnas, men sällan har de blivit tagna på allvar. Istället har problemen sopats under mattan och de som vågat höja sina röster har förminskats – och därmed i praktiken än en gång utsatts för ett maktövergrepp, men den här gången inte av enskilda individer med makt utan från samhället i stort.”

Missförstå mig rätt: jag tycker det är bra att det här lyfts fram – igen – att sexuella trakasserier och övergrepp inte handlar om sex utan om makt. Jag tycker det är bra att artikelförfattaren påpekar att vi har sagt detta i evigheter. Men en liten irritationstagg sticker i mig när jag inser att det plötsligt blir en tyngre analys av det – när det kommer från en man…

Nu hoppas jag på att #metoo blir en våg av kraft som inte tar slut. Nu behöver vi gå vidare och se vad vi kan göra för att förändra det här, och jag hoppas att jag kan vara en aktiv del av den förändringen!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Rapport från arbetsbefrielsen

Jag är arbetsbefriad. Mitt jobb kunde inte erbjuda mig några arbetsuppgifter som passar den jag är på andra sidan utmattning, så de ville att jag skulle säga upp mig. De lockade med ett rejält avgångsvederlag, så efter att mitt fack hjälpt mig att kontrollera avtalet så slog jag till. Och sa upp mig. Nu är jag alltså 55 år, snart 56, och arbetslös för första gången på 24 år… Jag är inskriven på Arbetsförmedlingen (vilket, komiskt nog, även är den arbetsgivare som uppmanade mig att säga upp mig), filar på mitt CV och prenummererar på jobbannonser. Som inte kommer särskilt tätt om jag ska vara ärlig. Så, jag måste ju ha något att syssla med resten av tiden. 

Kanske dags att ta itu med den hög med blivande kläder, som ligger tillklippta men inte sydda, sen i somras:

Och för att ytterligare utöka CV:t, två genuskurser sitter bra! Genus i litteraturen och Genus i media. Startade i dag och är väldigt taggad!

Jag ska nog lyckas fylla min tid, och samtidigt göra mig mer anställningsbar. Jag är inte oroad!

Särskilt inte efter att jag började sy, plockade upp tillklippta tyger som skulle bli en storskjorta, tyckte de var lite snett klippta och saknade en halsringning, så jag klippte rakt, delade framdelen i två och klippte en ringning. Sen insåg jag att det var ju pyjamasbyxor det skulle bli… Så nu blir det en pyjamasbyxa med lägre midja än tänkt samt några udda extra kilar i sidan av ena benet som även har en söm på utsidan av benet vilket det andra benet inte har… Så går det när projekt blir liggande lite för länge, men tiden kommer jag i alla fall att fylla!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Flickan och skammen

Jag recenserar

Flickan och skammen av Katarina Wennstam

Det här är en bok som du genast ska skriva upp på din ”Måste läsa lista”. Så här i tider av nasty woman, grab ‘em by the pussy, kvinnomarscher och #metoo så är det viktigare än någonsin att bygga upp sitt förråd av argument om våldtäktskultur och hur den påverkar oss alla. Tidigare har jag recenserat Flickan och skulden HÄR, och då skrev jag bland annat:

”Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.”

”Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!”

Jag har även läst och recenserat hennes bok En riktig våldtäktsman HÄR, och skrev till exempel:

”Fortfarande är det djupt tragiskt att läsa, och inse hur mycket ont människor (män) kan göra andra. Att inse hur våldtäktskulturen gör kvinnor ansvariga, på männens bekostnad. I samma ögonblick som vi skuldbelägger offret ”Hon skulle inte ha klätt sig så, druckit så mycket, gått där, släppt in honom i lägenheten”, så säger vi även att mannen/männen inte kan hantera sina egna drifter, inte kan ta ansvar för sitt eget agerande.”

”I boken belyses även medias roll i den bild vi har av våldtäktsmän, i ett samspel med rättsväsendet. Media är inte intresserade av att skriva om den medelålders mannen, med akademisk utbildning och fast jobb, som anmälts av sin fru för våldtäkt, men om det är utlandsfödda, lågutbildade och/eller kriminellt belastade blir det mer säljande rubriker, så krass är världen. Media skriver allra helst om de otäcka våldtäkterna, som begås av flera män, helst mot det media kan beteckna som ”en respektabel” kvinna, som överfalls utomhus. Det här gör att vi som läser får en skev bild både om vem som våldtar och var våldtäkter sker. Sanningen är att de flesta våldtäkter begås av någon kvinnan känner och att det sker inomhus i bekanta omgivningar.

Till det kommer att rättsväsendet, visar forskning, har lättare att fria om de anklagade är mer lika nämndemännen, alltså äldre, talar felfri svenska, fast jobb, särskilt om kvinnan inte hör till samma samhällsklass. Även polisens utredningar visar brister, ofta utifrån samma kriterier som nämndemännen, som dessutom skiljer sig över landet. Dessutom har annan forskning visat att det är mäns syn på vad som är ett övergrepp och inte som präglar både utredningar och rättegångar, inte kvinnans.”

I den här boken lämnar Wennstam domstolsprotokollen och media och tittar på hur flickor skambeläggs i tidig ålder så att de sedan tar ansvaret själva när de utsätts för övergrep. Det är en del av anledningen till att övergrep och våldtäkter inte anmäls alls i samma utsträckning som andra former av brott. Det är skammen som vi nu släpper när vi kollektivt går ut och vittnar i #metoo. Det är en oerhörd kraft i att känna att en inte är ensam och att äntligen få släppa skammen och tänka ”Det var inte mitt ansvar!”

Vi i väst vill gärna se oss som mer utvecklade och jämställda, men #metoo visar att det bara är en föreställning, en yta, där kvinnor tar på sig ansvaret att inte visa upp det fula som lurar så nära ytan- Wennstam tar upp det här i sin bok också:

”Men framför allt bär denna företeelse med pappor som självutnämnda väktare över sina döttrars sexdebut spår av den hederskultur vi i väst gärna bespottar när den dyker upp i andra länders kontroll av flickor. Varianter av fenomenet finns förstås också här i Sverige, och inte bara i familjer med rötter i andra länder.

”Jag har sett män, också i Sverige, bära amerikanska t-shirts med ‘regler om du ska dejta min dotter’ som har formuleringar om att ‘skaffa dig en advokat’ och ‘hon är min prinsessa, inte din erövring’.

”Över hela jordklotet, i USA, i Sverige liksom i mer öppet patriarkalt styrda länder finns föreställningen om flickors oskuld som något extre skyddsvärt. Fortfarande. På ett sätt som inga pappor, eller mammor, beter sig mot sina söner. Ingen pratar om att sätta kyskhetsbältepå sonen när han ska på språkresa, trots att han mycket väl kan komma hem med både brustet hjärta och klamydia”

I boken beskriver Wennstam det vi nog alla känner igen från vår ungdom och skoltid. En kille som har (kanske bara påstått) sex med många är en hingst, en player, nån som är cool, medan en tjej som har samma rykte, sant eller ej, är en slampa, en hora, en vandringspokal. Det är helt olika regler som gäller för vilket kön du tillhör. Vi påstår att det varit en sexuell revoliution här, där sex blev fritt, när p-pillret kom. Fritt för männen möjliggtvis. En tjej som säger ja till sex är en hora, en som säger nej är en torrfitta. Det går inte att göra rätt om du är tjej.

Läs alla tre de här böckerna så är du redo att ta diskussionen på jobbet, på skolan, i familjen, på busshållplatsen om #metoo har gått för långt – eller om vi bara skrapat lite på ytan!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Flickan och Skulden

För några år sedan läste jag den här boken, men tycker att den, tillsammans med ”En riktig våldtäktsman” (som jag recenserade HÄR) och den senaste, ”Flickan och skammen” (som jag snart kommer att recensera) är bra att ha med sig i diskussioner om #metoo, våldtäktskultur och om ”feminismen har gått för långt”.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Flickan och skuldenDen här boken har legat länge och väntat här hemma, jag har inte riktigt vågat eller orkat ta itu med den. Samhällets syn på våldtäkt är skrämmande. Inga andra brott innebär att så mycket av ansvaret och skulden läggs på offer och inte på brottslingen. Jag läser gärna Katarina Wennstams skönlitterära böcker. De har alltid ett djup som speglar vårt samhälles fula sidor, men det är lättare att ta till sig när det är skönlitterärt. Den här boken baseras på ett antal domar och förundersökningar, artiklar och utredningar. Mycket är klippt direkt ur det arbete som domare, nämndemän, jurister och poliser. Och det är helt fruktansvärt!

Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.

I sitt arbete med den här boken, som gavs ut 2002, stöter Wennstam på Maria-Pia Boëthius bok ”Skylla sig själv” från 1976, och tänker först att den bok hon vill skriva redan finns. Hon inser sen att hennes bok blir än mer viktig av att det skrevs om samma fenomen redan femton år tidigare, eftersom inget verkar ha förändrats.

Samma sak går att säga även i dag. Nu har det gått drygt 15 år till, och med tanke på de olika våldäktsdomar vi sett de senaste åren är det fortfarande lika illa ställt. Våldtäktskulturen frodas. Det ser vi när poliser går ut och uppmanar kvinnor att klä på sig mer, eller när män frias för att de tror sig genomfört samlag inom BDSM, eller förgripit sig på en kvinna som vid ett tidigare tillfälle gett samtycke, eller för att mannen hävdar att de våldtagit någon i sömnen, eller för att kvinnan är missbrukare och därför inte tas på allvar.

Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!

Jag är glad att jag äntligen tog mod till mig att läsa den här boken, den var riktigt bra. Jag blev ledsen, men i ännu större utsträckning blev jag arg. Vi måste göra något åt det här och vi måste göra det nu! Alla kan göra sin del, enklast genom att ständigt protestera när ni hör någon skuldbelägga offret eller ursäkta brottslingen, när någon berättar sexistiska och stereotypiska skämt och när någon grupperar människor utifrån att kön gör si och så utan att samtidigt problematisera det!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: