Recenserar Jan Björklunds tal, #hjärterum

Kampanjen #hjärterum fortsätter hela veckan. Om du inte är i Visby, eller inte har några rosa skor att ställa ut kan du ändå delta. Du kan skriva om kampanjen på sociala medier och du kan dela artiklar. Jag fick in en debattartikel om #hjärterum i både ÖP och LT i måndags. Dela dem gärna! Du hittar dem HÄR och HÄR. Du kan även skriva under ett upprop till Riksdagen att börja följa FN-konventionen mot rasdiskriminering och förbjuda organiserad rasism, HÄR.

I går var det Liberalernas dag i Almedalen och jag lyssnade på Jan Björklunds tal. Det här är vad jag tyckte om det jag hörde:

På många sätt liknade det här talet det som Jonas Sjöstedt höll i söndags. Han talade om sina barn och sina föräldrar och om hur viktigt det är med välfärd i livets alla skeden. Han pratade om ökade klyftor som måste minska. Båda hade nostalgiska delar där de talade om ett tidigare Sverige. Men där Sjöstedt vill återfå det med bättre löner och arbetsmiljö så ville Björklund lösa det med lägre löner, enkla jobb. I alla fall var det det enda förslag till lösning jag lyckades vaska fram ur hans slagordsfyllda tal. Han trummade in några meningar så att det kändes som att han citerade valaffischer: ”Det är inte viktigt var du kommer ifrån utan var du ska”, ”Din bakgrund ska inte förstöra din framtid”, ”Klyftor mellan de fria och de ofria, mellan de självständiga och de osjälvständiga”, ”Välfärd och valfrihet” och ”Det inte är samma resultat som är viktigt utan att alla ges likvärdiga möjligheter”.

Större delen av talet ägnade han åt att kritisera andra partier. Delen där han tydliggör sin inställning till SD tyckte jag om, hur L aldrig kommer att kunna samarbeta med ett parti med den bakgrunden och de nuvarande åsikterna. Däremot kändes det svagt att lägga så mycket tid på att kritisera Socialdemokraterna istället för att tala om hur han själv tänkte lösa de klyftor han talade om.

Till del är jag färgad av min långa tid i Försvarsmakten när jag lyssnar på Björklund. Han låter så trygg och säker på sin sak att jag direkt börjar undra vad han döljer. Det blir lätt så efter att i 20 år sett militära kollegor använda sig av sin ryggmärgsreflex ”Oceaner av okunnighet kan döljas genom ett fast och säkert framträdande”.

För mig blir det svårt att ta in hans syn på att klyftor minskar genom att fler kan göra klassresor, särskilt om de resorna ska starta genom enkla jobb med låg lön. Hela konceptet ”klassresa” klingar falskt för mig. För att det ska kunna göras en klassresa behöver vi ha kvar ett klassamhälle. Det kräver att vi faktiskt delar upp människor så att några (huvuddelen) är kvar i de lågavlönade jobben så att några ska kunna klättra på dem för att nå de högre jobben. Att gå från en textilarbetarfamilj, via det militära, till att bli både minister och partiledare är få förunnat. Den klassresan som Björklund har gjort är dessutom helt sponsrat av staten, så det är svårt att förstå på vilket sätt valfriheten gjort det möjligt.

Hela talet, som säger sig värna om allas möjligheter till ett bättre liv, andas väldigt mycket ”vi och dom”. Han talar om sin familjs härliga frihet över sommaren och jämför med de som riskerar bli bortgifta, flytt från krig, tigger med sina föräldrar, de som inte får sin ekonomi att gå ihop, de som oroar sig för att barnen ska bli kriminella eller börja med droger. De som inte får samma chanser och möjligheter som han och hans barn. Han jämför sin lyckade, perfekta familj, med bra löner, arbeten och studieresultat, med de som inte får ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, och där barnen inte kan få det stöd de behöver för att klara sin skolgång. Det känns inte som att det gå att lösa genom att skapa enkla jobb. Den som har ett ”enkelt jobb” får också låg lön, och då är det fortfarande svårt att få ekonomin att gå ihop och att kunna ge sina barn en miljö som underlättar skolgång. Att han använder sig själv som exempel ger snarare motsatt effekt än den jag ändå tror han vill uppnå.

Jag har även svårt för de nostalgiska delarna. Det är väl OK med nostalgi, så länge en inte tror att ens minnesbild övernsstämmer med hur det verkligen var, och så länge som en fortfarande har blicken riktad mot framtiden. Men i det här fallet kändes det mer som en flirt med de som lyssnat på SDs ”det var bättre förr”. Men var det det? Jag minns min barndoms somrar som en enda lång simtur i ån hemma, men det är klart att det även då fanns regniga och kalla dagar. Hjärnan har bara sorterat bort det. Precis så känns det när Björklund talar om hur det var när han växte upp, och jag upplever inte som att det på något sätt skulle leda oss framåt till ett bättre samhälle.

Han talade inte så mycket om skolan, men han tog upp frågan om betyg och gjorde en analys som kändes helt främmande för mig. Han menar att betyg för duktiga elever är en uppmuntran och för mindre duktiga elever ”en chans att upptäcka vilket stöd de behöver”. Jag har nog aldrig mött ett barn eller en tonåring som tänkt så om sina betyg. Snarare är det så att det är lärarna, som är de som sätter betygen, som kan se och veta vilket sorts stöd en elev behöver, och det våre långt bättre att lärarna fick lägga sin tid på att ge det stödet, än att sitta och sätta betyg. Men betygen kanske behövs för att sortera ut de som ska ha enkla, lågbetalda jobb för att de som gör en klassresa ska ha några att resa ifrån?

Han avslutade sitt tal med att återigen kritisera Socialdemokraterna och att upprepa sina slagord. Inget är kvar från förra årets nationalism, och inte heller något av 2015 års feminism. Jag gissar att ”Välfärd och valfrihet” kommer att ersätta förra valrörelsens ”Feminism utan socialism” på valaffischerna.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud