#metoo Försvarsmakten värnplikten

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, nu är det dags för min tid som

Värnpliktig

Efter att jag jobbat några år som ekonomibiträde bestämde jag mig för att officer skulle vara ett bra yrke för mig. Ett fritt jobb med mycket varierande arbetsuppgifter. Jag sökte och fick mönstra. Gjorde kanonresultat på mönstringen och kunde själv välja var jag ville placeras. Ryckte in och trodde, i min oskuld, att det skulle räcka att jag gjorde bra ifrån mig för att jag skulle accepteras.

Jag hörde till andra kullen kvinnor inom artilleriet och vi var 9 stycken som ryckte in på A9 i Kristinehamn. Redan första veckan blev vi inkallade till kompanichefen och tillsagda att vi alltid måste tänka på vad vi sa och gjorde, hur vi klädde oss och att vi helst aldrig skulle lämna regementsområdet för att förhindra ryktesspridning och skandaler. Ansvaret låg på oss om kvinnor skulle få fortsätta inom armén. Det här återkom gång på gång under min tid på A9, så fort någon vpl varit in till stan och kanske druckit för mycket och synts och hörts för mycket så kallades vi 9 in till kompanichefen för förhör. Det här präglade förstås min tid som värnpliktig, att anmäla någon för övergrepp blev omöjligt, det skulle förstöra alla kvinnors möjligheter inom artilleriet i all framtid, det gjordes med all önskvärd tydlighet klart för oss och mig.

Tiden på A9 var ändå relativt bra. Vi var 9 stycken, vi ryckte in tillsammans med killarna och befälen hade gjort ett år med kvinnliga värnpliktiga så de hade lärt sig åtminstone en del av det de behövde tänka på för att det inte skulle bli katastrof. Visst gjordes det övertramp, visst var det mycket sexism, rasism och trans- och homofobi, men det var inte, som jag minns i alla fall, rgelrätta sexuella trakasserier.

Men, så bestämdes att vi som egentligen sökt till andra regementen skulle placeras på dem vid årsskiftet. Som ensam kvinna förflyttades jag till A4 efter nyår och kom helt okänd till en grupp som svetsats samman i sju månader, jag hade riktutbildning på fel pjäs och förarbevis på fel lastbil. Inte de bästa förutsättningarna och inte blev det bättre av att så många befäl öppet visade sitt förakt. Det spelade inte någon roll vad jag gjorde, hur väl jag presterade, jag var aldrig god nog, enbart beroende på att jag var tjej. Jag klarade de fysiska testerna, jag hade flest rätt på proven, jag ledde plutonen smidigare och effektivare än mina manliga lumparkompisar, jag var den klart bästa skytten, ändå hette det att jag fick plats på den fortsatta yrkesofficersutbildningen bara för att jag var tjej. Fakta hade inte med det hela att göra, min upplevelse av det hela var att jag utmanade deras manlighet och det skulle jag inte komma undan med.

De officerare som var mina lärare och chefer uppförde sig på sätt som inte gjorde situationen lättare. Från det mer oskyldiga, som fordonsläraren som kallade mig hertiginnan och bad om ursäkt varje gång han svor, till det riktigt grova, som pjäsläraren som var tacksam att jag tänkte bli officer eftersom det skulle förhöja mässfesterna eftersom jag ”hade många hål som de kunde använda”. En annan officer lät sina kompisar omringa mig på dansgolvet på ett disco under en helgledighet. Sen berättade han högt och ljudligt för dem att det var så praktiskt på övningarna nu eftersom ”fälthoran” alltid var med.

Jag vet att många menar att en ska gå till chefer när sånt här händer, men vad hjälper det när cheferna hör till dem som trakasserar. Efter att vi gjort soldatprovet på skidor skulle jag gå och duscha. För att lösa duschandet hade jag fått tillgång till en officersdusch som låg i källaren på den kasern där mitt kompani bodde. Vi ade ett system med en skylt som skulle hängas upp när duschen var upptagen. Jag klädde av mig på mitt logement, svepte in mig i en handduk och tog trappan ner till källaren och gick in i duschen. Som var fullt av nakna och halvnakna befäl som också åkt skidor och skulle duscha. Jag sa något i stil med ”här var det fullt, jag kommer tillbaka senare” varvid den helnakna regementschefen slår ut med båda arnmarna och utbrister ”du kan duscha här med mig”. Följd av befälens gapskratt gick jag tillbaka till mitt logement och fick resten av min värnplikt höra alla olika varianter av rykten om när jag duschade med regementschefen.

Om det här skulle skett när jag var äldre hade jag genast anmält flera av de här händelserna, men när det hände var jag fortfarande inställd på att bli officer och ville inte göra mig obekväm eller förstöra för efterföljande kvinnor. Bit ihop var vad som gällde. Jag har ångrat mig många gånger att jag inte gjorde det, vid det första tillfället hade jag ett trovärdigt och pålitligt vittne med mig, men när jag lämnade värnplikten la jag det bakom mig och ville inte gräva för mycket i det.

Droppen blev när en, för mig okänd, officer i kön till militärrestaurangen tilltalade mig och inför omgivande kända och okända officerare undrar hur mina äggstockar mår numer. Jag hade haft en äggledarinflamation tre månader tidigare, och hans kommentar fick mig att inse att någon sekretess runt läkarintyg när det gällde mig inte existerade. Jag bestämde mig för att ändå berätta för chefer om hur jag utsatts under min värnplikt och skrev ett brev till regementschefen (en ny, inte samma som ville duscha med mig) och tog upp ungefär samma händelser som jag gjort här. Resultatet blev ett besök på kadettskolan av stabschefen. Han, som jag aldrig tidigare träffat, kom in på mitt rum när jag låg förkyld med hög feber, satt på min sängkant och förklarade att jag nog inte var av rätta virket för att passa in på A4. Jag valde då att tacka nej till min plats på officersutbildningen. Jag insåg att de här människorna skulle bli mina närmsta kollegor och att jag inte ville tillbringa min arbetstid med att ständigt försöka berättiga min närvaro på jobbet utan att ha en chans att lyckas.

Efter att jag sagt upp min plats på OHS fick jag ett vänligt brev från regementschefen där han skrev att han inte förstod mitt beslut men respekterade det och hälsade mig välkommen tillbaka om jag ångrade mig. Jag har alltid undrat om hans brev var spel för galleriet eller om stabschefen gått bakom hans rygg för att göra sig av med mig.

20 år senare jobbade jag nära forskare på Försvarshögskolan som bland annat tittade på hur de kvinnliga värnpliktiga hade det. Inget hade förändrats, det var samma problematik som under min tid.

I efterhand, när jag fått perspektiv på de 15 månader som jag tillbringade som militär, funderar jag på om Försvarsmakten verkligen vill ha kvinnliga officerare. Min upplevelse var att jag skulle stöpas om i en form som var baserad helt på sk ”manliga” egenskaper, jag skulle göras om till man. Nej tack, jag trivs med att vara kvinna!

 

5 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *