Gles- och landsbygdspolitik

Sen i höstas är jag Feministiskt initiativs talesperson i Gles- och landsbygdspolitiska frågor. Ett oerhört brett och samtidigt smalt område. Brett eftersom det innefattar alla områden inom politiken, smalt eftersom ingen är särskilt intresserad av det. Jag vill ändra på det, så klart! Jag sskulle dessutom vilja att det helt försvann som politiskt område. Motsägelsefullt? Egentligen inte. Anledningen till att vi behöver ha särskild politik för Gles- och landsbygd är inte att de som lever där är särskilt annorlunda mot stadsbor. Inte heller att de ska behandlas olika, eller behöver andra saker. Anledningen är helt enkelt att om vi inte lyfte fram gles- och landsbygdspolitiken så skulle den bli osynlig.

Staden är norm, det som politik allt oftast utgår ifrån. Inte minnst syns det i regeringens budgetproposition i höstas, där de beskrev ”avlägset belägna platser” när de talade om gles- och landsbygd. Den som skrev så borde ta och titta några gånger på här och där sången (från Fem myror är fler än fyra elefanter).

För mig, som kommer från glesbygd och till och från fortfarande väljer att befinna mig i glesbygd så är det Stockholm som är en avlägset belagd plats, och det var knappast det propositionsförfattarna tänkte sig.

Om vi kan ändra normen så skulle det inte behövas en speciell politik för gles- och landsbygd, den skulle naturligt vara en del av alla andra politikområden. Den är redan det, det är bara den som läser och tolkar som, just för att staden är norm, inte ser hur politiken skulle kunna fungera utanför staden. Ett snävt synsätt som jag vill ändra på.

Under hösten har jag varit med och skrivit några artiklar i ämnet. Den första handlar om hur arbetstidsförkortning kan underlätta livet. För alla, men även för oss som bor i gles- och landsbygd, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Annelie Nordström, vår arbetsmarknadspolitiska talesperson:

”Vi i Feministiskt initiativ tycker att glesbygdens invånare förtjänar att arbetstiden förkortas till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön. En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning för alla är att om både män och kvinnor arbetar mindre skapas förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen.”

I gles- och landsbygd i norra Sverige återfinns en del av urfolket samer. Även där är det viktigt att ha en politik som ser till att respektera och leva upp till de rättigheter urfolk ska ha, enligt FN. Sverige har inte skrivit under resolutionen, vilket vi inom Fi självklart tycker ska göras, läs artikeln HÄR. Den skrev jag tillsammans med Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisktalesperson för FI:

”Vi feminister tar avstånd från de skeva förhållanden av förtryck och utsugning som utövats och utövas mot urfolk och länder i den globala syd, vilka i sin tur återspeglas i relationer mellan storstäder och glesbygd.

Gles- och landsbygdskommuner plundras på råvaror och levererar energi till storstadsregioner där både resurser och makt koncentreras, något som kan betecknas som intern-kolonialism.”

Slutligen kom det i dag en artikel om att hela landet verkligen ska leva, och att staden inte kan fortsätta leva på gles- och landsbygdens bekostnad, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Gudrun Schyman, partiledare för Fi:

”Feministiskt initiativ ser lands- och glesbygder som fundamentet för vår framtid – ekonomiskt, miljömässigt, socialt, demokratiskt och politiskt. På så vis utmanar vi dels bilden av att karriären och nyföretagandet finns i storstaden- men också bilden av att alla människor vill bo och leva där. Vi menar att lika stora möjligheter finns i landsbygder men att våra fördelningssystem i dag missgynnar landsbygderna. Därför behöver vi en politik som genom både ekonomiska och sociala reformer utmanar dessa maktförhållanden.”

Det känns bra att få in artiklar om ämnet i rikstäckande tidningar, men det behövs mer. Så nu vässar jag pennan och ger mig på nya delar där dagens politk måste styras om!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *