#metoo, ännu en återblick

I våras, långt innan #metoo fick den fart den har haft under hösten, skrev jag ett inlägg om en nätdiskussion jag hade med personer som arbetat på det förband jag hörde till som värnpliktig, läs hela HÄR. När jag nu under hösten skrev om min tid som värnpliktig vill en del av mig skicka texten till de här männen. En annan del vill inte alls utsätta mig för deras påhopp igen. Så, jag tar den enklare vägen – jag skriver ett blogginlägg.

Diskussionen började med att en man som var högt uppsatt på regementet när jag gjorde lumpen satte sig och A4 på en pidestal när han jämförde med MIUn som sitter i A4s tidigare lokaler nu. Han delade en artikel som berättade om arbetsmiljöproblem och konstaterade att det minsann inte fanns när A4 hade lokalerna. Med min bakgrund, av att ha arbetat som ekonomibiträde på A4 och gjort del av min värnplikt där som deras första kvinnliga värnpliktig, min utbildning inom ledarskap och organisation samt min kunskap från att dels utbildat mängder av officerare i bland annat arbetsmiljö och arbetskultur i drygt 10 år samt arbetat nära genusforskare på Försvarshögskolan, så kunde jag inte hålla mig. Lite vasst påstod jag att det kanske var så att problemen tystades ner inom FM och att den utsatta flyttades om problemen fortsatte höras.

Med #metoo i ryggen hade jag kanske varit mer förberedd på det kompletta nedschabblandet på min rätt att ha en åsikt i frågan, men i våras blev jag istället rejält överraskad – och ganska road. Det ifrågasattes om jag kunde ha någon erfarenhet av arbetsmiljön (vilket inte ifrågasattes hos de som enbart gjort sin värnplikt och tidigare än mig), om jag ens kunde räknas som A4ing om jag jobbat i köket, och om jag egentligen inte borde försvinna från gruppen. Att jag varit värnpliktig valde de helt att ignorera, även all min utbildning och kunskap i ämnet som diskuterades. Dessutom ifrågasattes mina motiv eftersom jag är aktiv i Fi och därmed på något sätt inte borde få uttala mig. Att personen själv gillade en hel del olika SDpolitikers sida spelade tydligen ingen roll alls.

Jag försökte få de som kommenterade att förstå dels att det inte var tyckande från min sida utan kunskap, fakta och forskning, vilket är något helt annat än de åsikter och tyckande de uttryckte. Dessutom försökte jag få dem att förstå att bara för att den var bra för dem (som satt i toppen av regementet) innebär inte det att det är bra för alla. Precis som de säkert kan förstå att bara för att en avdelning på MiUn har arbetsmiljöproblem så betyder inte det att samtliga på MiUn mår dåligt på sin arbetsplats. Men det var omöjligt att nå fram.

HÄR kan du läsa om min arbetsmiljö när jag jobbade som ekonomibiträde, och HÄR kan du läsa om min tid som värnpliktig på samma regemente.

Efter min kommentar om mina kunskaper, utbildning och erfarenheter trodde jag diskussionen skulle kunna bli mer nyanserad. Men den blev snarare ännu mer komisk. Nya personer kom in och ifrågasatte vem jag var eftersom de inte alls kände till mig. Jag blev om och om igen tillsagd att förklara vem jag var, när ingen av de andra (som alla var än) någonsin ifrågasattes eller behövde göra det. Mer och mer handlade kommentarerna om att jag naturligtvis hade rätt till min åsikt, men att jag hade fel. Att jag nog utsatts för nått som gjorde mig traumatiserad och att jag därför inte kunde se klart. När det var de som gick på sina personliga åsikter och tyckanden och jag som hade fakta i ryggen.

”Varför frågar du då inte dina kvinnliga kollegor om de delar din uppfattning?”

Den kommentaren dök upp som svar på min kommentar att jag under min tid på Försvarshögskolan tagit del av forskning där samtliga kvinnliga officerare i Sverige tillfrågats om sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag mer noggrannt kunnat fråga ”mina kvinnliga kollegor”.

”Det är mycket tråkigt att du är så pass nedsättande mot oss som jobbade på A4. Inte ens jag som är Fältjägare i botten upplevde något åsidosättande, utan en hög grad av professionalism. Jag förstår att du någon gång i din karriär utsattes för ett beteende som gör att du förknippar A4 med något negativt. Din upplevelse är din sanning. Men döm inte alla för något få har gjort.”

Här kommer det känslomässiga perspektivet. Det är nästan så att de skriver rakt ut att jag bara är en hysterisk kvinna som inte vet vad hon talar om. När det egentligen var de som var upprörda harar över att jag vågade komma med fakta som visade på att deras sanning kanske inte stämde för alla. Jag svarade:

”Läs om hela tråden och fundera på vad jag skrivit en gång till. Jag tar upp hela fm, inte bara A4, det är ni som inte lyfter blicken. Jag kommenterade utifrån min kunskap och erfarenhet om arbetsmiljö och organisationskultur i allmänhet och hur det ser ut inom fm specifikt. Jag tycker det är onödigt att sätta sig på sina höga hästar och påstå att saker och ting som sker i andra organisationer aldrig hände i den egna organisationen, när det finns forskning och statistik från diverse undersökningar inom fm som visar på det motsatta. Det här sker inom de flesta organisationer, så fm är inte unik i det, förutom när det gäller sexuella trakasserier som är betydligt större i FM än i andra organisationer. Jag har inte bara ”frågat mina kvinnliga kollegor” utan varit med att sammanställa och analysera ett antal undersökningar som fm gjort om just arbetsmiljö, sexuella trakasserier och kvinnor inom fm. Vilket innebär att det är du och NN som går på era personliga erfarenheter. Era upplevelser är naturligtvis era sanningar, men det är anekdotisk bevisföring, där ni tar era personliga upplevelser och gör dem generella. Mina åsikter i den här tråden däremot baseras på forskning och statistik som fm själva genomfört. Återigen, jag har aldrig påstått att det här var unikt för A4, utan genomgående inom fm, säkert även I5, Fo22 och F4.”

Så här i efterhand fascineras jag av att jag orkade vara så tydlig och pedagogisk, men tänker att jag borde varit det i ännu högre grad. Facebook är tyvärr lite kantigt att skriva längre texter i, så jag orkade inte formulera allt jag ville.

Kommentarerna fortsatte ösa in, mer och mer fokuserade på att jag inte visste nått och bara gick på min känsla och personliga åsikt 8varvat med att de erfarenheter jag hade från hela FM inte på något sätt var applicerbart på A4.

”Du Ingrid vill gärna på andra erfarenheter från FM påstå att de problemen också skulle ha funnits på A4, vilket jag kommenterat med att det har du ingen aning om. Jag tycker tråden så småningom givit mig rätt i detta.”

Trådstartaren framhärdar alltså med att han, som går på sina minnen och känslor från att som man ha suttit i ledningen för en mycket manlig organisation, har rätt, medn jag, som försöker nyansera genom att beskriva hur arbetsmiljö inte kan ses från bara ett håll, och att det är onödigt att påstå att en sjkälv sitter inne med hela sanningen, har fel. Jag ska vara tyst, rätta in mig i ledet, eller försvinna fån gruppen, som han skrev tidigare.

Jag svarade:

”Snarare har tråden givit mig rätt eftersom ni med alla medel försöker 1. Tysta mig, 2. Få mig att försvinna från gruppen. Vilket skulle bevisas.”

Där lämnade jag tråden men gick senare in för att se om den fortstt. Och det hade den. Trådstartaren kom med den här, så otroligt komiska, kommentaren.

”Roligt för dig Ingrid om du tycker att du fått rätt. Det brukar bli så för sådana, som liksom inte tar in andras åsikter.”

Det är ju komiskt nu, när jag inte längre arbetar med den här typen av människr (läs män), men det får mig även att minnas när jag kunde stå med lagboken i handen och peka på paragrafen som vi måste följa och se chefer vifta bor det med att jag inte skulle vara så noga med sånt. De är så uppfyllda av sig själva och sin egen viktighet att de inte ens kan se hur de projicerar sitt eget beteende på mig. De skyller mig för att vara känslomässig och ha åsikter baserat på egen upplevelse, när det är de själva som står med darrande underläpp för att någon vågar säga att hen har en annan åsikt. En åsikt som dessutom har mer faktagrund än deras.

Som jag svarade en manlig officer i en annan del av diskussionen, när han var helt oförstående över det jag skrev eftersom han personligen aldrig sett något:

”Att en manlig officer anser att FM är en bra arbetsgivare säger inget om hur FM varit som arbetsgivare för andra kategorier på arbetsplatsen. Sen menar jag inte på något sätt (förutom det dokumenterade om sexuella trakasserier) att FM är sämre än andra arbetsgivare. Allt jag vill är att visa på att problem finns, fanns och kan uppstå i alla organisationer så det är onödigt att jämföra Miun med något rosafärgat minne av en organisation som inte längre finns.”

Det roligaste i hela diskussionen hände efter att jag lämnat den. Då fick jag nämligen en manlig beskyddare, en gentleman kom till min undsättning, kvinnornas riddare dök upp:

”Hur anstår det svenska officerare att tilltala en kvinna på det sätt som det görs uttryck för i denna tråd? Rättning i ledet!”

Jag håller i princip med, tonen i diskussionen, med det eviga ifrågasättandet, inte bara av min åsikt, utan min rätt att uttrycka den, var under all kritik. Men han missade att jag oxå varit ”en svensk officer” och att jag faktiskt försvarat min åsikt utan problem genom hela diskussionen.

Så klart kunde inte trådstartaren hålla med om att det här på något sätt skulle varit dåligt samtalsklimat (det hade ju varit att ge mig rätt i mitt påstående, att A4 inte var ett under av arbetsmiljö):

”Ingrid Mårtensson har fått svar på tal från flera av oss, som nog också tycker att hon är ute i helt ogjort väder. Men tilltalet har varit rakt och korrekt enligt min uppfattning.”

Det här är exempel på det raka och korrekta tilltalet. Det är inte många organisationer där det skulle accepteras att en diskussionspartner tillskriver sin motpart det här: ”inte spekulera i någonting som du inte har en aning om.”, ”du saknar förmåga till insikt.”, ”Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”, ”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen”, ”Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt”, ”Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma.”.

Så här i efterhand ser jag samma mönster som syns i snart sagt varje #metoo upprop som kommit och fortsätter komma. Män håller andra män om ryggen. Totalt var det sju män som var inne och ifrågasatte mig och min rätt att uttala mig, även efter jag tydligt redovisat vem jag var och vad jag baserade min åsikt på. Det som skedde här är förstås inte ett övergrepp eller trakasserier, men det visar på ett mönster, hur kvinnor ifrågasätts bara för att de är kvinnor. Hur kvinnors kompetens, kunskap och erfarenhet osynliggörs. I den här diskussionen är det nästan löjligt tydligt hur de överhuvudtaget inte accepterar något av det jag säger som annat än känslor och traumatiska upplevelser.

#metoo får säkert inte män som trakasserar att sluta med det, men det kan förhoppningsvis få andra män, de ”goda” männen, att öppna sina ögon och protestera, inte rycka in och beskydda trakasserande män. Det vore ett stort steg, som jag verkligen hoppas på!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *