Flickan och Skulden

För några år sedan läste jag den här boken, men tycker att den, tillsammans med ”En riktig våldtäktsman” (som jag recenserade HÄR) och den senaste, ”Flickan och skammen” (som jag snart kommer att recensera) är bra att ha med sig i diskussioner om #metoo, våldtäktskultur och om ”feminismen har gått för långt”.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Flickan och skuldenDen här boken har legat länge och väntat här hemma, jag har inte riktigt vågat eller orkat ta itu med den. Samhällets syn på våldtäkt är skrämmande. Inga andra brott innebär att så mycket av ansvaret och skulden läggs på offer och inte på brottslingen. Jag läser gärna Katarina Wennstams skönlitterära böcker. De har alltid ett djup som speglar vårt samhälles fula sidor, men det är lättare att ta till sig när det är skönlitterärt. Den här boken baseras på ett antal domar och förundersökningar, artiklar och utredningar. Mycket är klippt direkt ur det arbete som domare, nämndemän, jurister och poliser. Och det är helt fruktansvärt!

Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.

I sitt arbete med den här boken, som gavs ut 2002, stöter Wennstam på Maria-Pia Boëthius bok ”Skylla sig själv” från 1976, och tänker först att den bok hon vill skriva redan finns. Hon inser sen att hennes bok blir än mer viktig av att det skrevs om samma fenomen redan femton år tidigare, eftersom inget verkar ha förändrats.

Samma sak går att säga även i dag. Nu har det gått drygt 15 år till, och med tanke på de olika våldäktsdomar vi sett de senaste åren är det fortfarande lika illa ställt. Våldtäktskulturen frodas. Det ser vi när poliser går ut och uppmanar kvinnor att klä på sig mer, eller när män frias för att de tror sig genomfört samlag inom BDSM, eller förgripit sig på en kvinna som vid ett tidigare tillfälle gett samtycke, eller för att mannen hävdar att de våldtagit någon i sömnen, eller för att kvinnan är missbrukare och därför inte tas på allvar.

Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!

Jag är glad att jag äntligen tog mod till mig att läsa den här boken, den var riktigt bra. Jag blev ledsen, men i ännu större utsträckning blev jag arg. Vi måste göra något åt det här och vi måste göra det nu! Alla kan göra sin del, enklast genom att ständigt protestera när ni hör någon skuldbelägga offret eller ursäkta brottslingen, när någon berättar sexistiska och stereotypiska skämt och när någon grupperar människor utifrån att kön gör si och så utan att samtidigt problematisera det!

 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *