Jag presenterar Gudrun Svea Ådalia

I Påskhelgen var jag i Sollefteå med min dotter och ockuperade sjukhus, det kan du höra mer om HÄR.

På hemresan fick vi sällskap av lilla Gudrun Svea Ådalia.

Hon föddes den 1 februari 2017, samma dag som ockupationen startade och sen har hon rest runt i väntan på att det ska finnas ett BB i Sollefteå som hon kan återvända till. Hon fick resa med mig från Sollefteå till Östersund med bil, buss och tåg, över Kramfors och Sundsvall. Att resa i Norrland innebär inte att det går fort eller särskilt ofta, men en får i alla fall se en större del av världen än om en åker den rakaste vägen.

Hon bodde hos mig i någon vecka, på säkert avstånd från katterna, uppe på en gammal tjocktv, trodde jag. Men nyfikna katter är inte så lätt att stoppa. Tack och lov fick hon mestadels vara ifred

Sen fick hon säga adjö till Storsjön och ta tåget söderut:

Jag var på möte med övriga riksdagskandidater i Stockholm och Gudrun skulle lämnas vidare.  Men först, fotografering:

Här syns Gudrun med mig, Cherry Batrapo, som är trea på riksdagslistan och sjukvårdspolitisk talesperson samt Gudrun ”Tibbe” Tiberg, riksdagskandidat.

Sen fick jag säga adjö till henne, det kändes allt lite tomt att inte bära med mig henne på tåget hem.

Efter mötet fick Gudrun följa med Karin Ploen, som skulle träffa barnmorskor senare i veckan. Med Karin fick hon vara med om många äventyr, vara ute i solen, åka cykel och, inte minst, träffa Gudrun:

Karin och Cherry har även varit med och skrivit en artikel om vad Fi sägerom förlossningsvård, du kan läsa hela HÄR

”Forskning visar att en förlossning som sker i lugnare tempo har lägre risk för skador och komplikationer. Feministiskt initiativ vill öppna de vårdplatser som tidigare stängts, förbättra arbetsförhållandena och anställa fler barnmorskor, genom att bland annat locka tillbaka dem som slutat på grund av dålig arbetsmiljö. I vår statsbudget satsar vi en miljard kronor på förbättringar av förlossningsvården. Vi vill att landstingen med de nya resurserna på ett effektivt och långsiktigt sätt får vården att fungera. Vi ser att erfarenheter från barnmorskor, födande och nyblivna föräldrar spelar en central roll i det arbetet.

Förlossningsvården ska organiseras så det krävs minsta möjliga medicinska åtgärder, möjlighet att välja vårdform, kontinuitet i vården före, under och efterförlossning, samt en barnmorska per födande.”

Om du vill följa med på Gudrun Svea Ådalias resa så kan du följa henne på facebook där hon har en egen sida, HÄR. Hon kommer hem till Sollefteås sjukhus först när det återigen finns ett BB där, jag önskar ockupanterna all framgång med att ordna det!

Ingrid Mårtensson
Kontaktperson Fi Jämtland, ockutant samt riksdagskandidat Feministiskt initiativ

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag tittar på TV

Närmare bestämt på partiledardebatt. Det kräven en hel del förberedelse för att ge mig in i det helvetet.  Härskartekniker, medvetna missförstånd, förnekanden, lögnanklagelser och en lång härva av invandring, poliser, invandring, poliser, invandring.

Trots att det fanns fyra olika rubriker som skulle diskuteras: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö, så nästlade sig invandringen in i nästan alla, utom den sista. trots att den kanske vore mest relevant att diskutera i samband med klimatförändringar. Om partierna tycker invandringen behöver stramas åt nu så kan de ju fundera på hur det blir när jorden fylls av klimatflyktingar.

Det som blir tydligt när en får se och höra samtliga av riksdagens partiledare på en och samma gång är hur lite som skiljer dem åt. Alla vill förbättra välfärden, ha fler poliser, se över migrationen samt göra något åt miljö och klimat. I väldigt många frågor är det dessutom samma sak de vill göra, så då får de fabricera skillnader. ”Vi vill ha 10 000 poliser”, ”Vi vill ha 10 000 poliser men ändra utbildningen”, ”Vi vill ändra utbildningen åt ett annat håll”.

Med Jimmie i debatten vet en även redan på förhand att han ska hånskratta åt någon, påstå att någon annan ljuger och inte känna till en hel del saker (som han inte vill prata om).

Jag lyssnade utifrån ett särskilt perspektiv. Alla partier har under våren varit aktiva i att lyfta fram landsbygd (nästan inga pratar om glesbygd). Även om jag inte längre är Feministiskt initiativs talsperson för Gles- och landsbygd så har jag förstås fortfarande ett intresse för den politik som bedrivs för oss som bor här. Med tanke på hur många av partierna som under våren berättat vad just de ska göra för landsbygden förväntade jag mig att det skulle tas upp i debatten.

Det togs upp, men bara i bisatser vid några få tillfällen. Centern tog upp att poliser (och vård) behövs i hela landet. Socialdemokraterna höll med om poliserna. Sverigedemokraterna tog upp att arbete behövs även på landsbygd och att flyget är extra viktigt för landsbygd. Miljöpartiet säger att miljöåtgärder är viktiga i ”hela landet” (ja, jag tar med det, det gäller att hitta små ljuspunkter även i det stora mörkret). Kristdemokraterna påpekar att vi importerar billigt kött så att svenska bönder, med strängare krav på sin produktion, inte kan konkurrera, och, slutligen, Vänsterpartiet påpekar att nya biobränslen är bra för landsbygden som ska odla råvaran.

Det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen, tänk så bra det varit om vi fått ha med en av våra partiledare i debatten. För det första hade det visat upp en helt annan politik, ett annat sätt att angripa frågorna på och en ljusare framtidsvision. För det andra hade landsbygden varit med inom alla områden, eftersom vi har en heltäckande politik för hela landet.

När jag nu inte hittade så mycket matnyttigt vad gäller gles- och landsbygd så roade jag mig med att twittra ut min syn på det de olika partiledarna sa.

Under rubriken Arbete och välfärd diskuterades mycket bidrag kontra lön, lägre löner och mindre bidrag.

Jag twittrade:

Enligt S sjunker andelen som får försörjning från socialförsäkringen pga att de fått jobb. Eller att de blivit utförsäkrade på skakiga grunder?

Det kanske är arbetsmarknaden som måste förändras? 6 timmars arbetstid skulle ge många nya jobb och färre sjuka som hamnar utanför skyddsnätet.

Under alla rubrikerna var den ständigt återkommande diskussionen ”Men invandringen då?”. När Miljöpartiet ville ta upp miljöfrågor när det gäller välfärd och jobb var det däremot stopp.

När Mp vill tala klimat under jobb och välfärd stoppas hon pga ämnet ska diskuteras senare. Men att alla andra får prata om flyktingar, fast asyl ska diskuteras senare, det är tydligen helt ok

Pensionsfrågan dök upp och historielösheten hos alliansen skiner igenom. De glömmer bort vilka som startade försämringen, nu är allt den nuvarande regeringens fel. Diskussionen handlade om hur mycket och hur snabbt av skatterna som skulle tas bort.

Bra att förbättra för pensionärerna, men det räcker inte att sänka skatterna, systemet måsta göras om från grunden! #Pensionsuppropet (du kan läsa och skriva på HÄR)

Nästa diskussionspunkt var Lag och ordning – ökad trygghet. Programledarna inledde med att tala om #metoo och sexualbrott, så det var just den sortens brott som diskuterades större delen av tiden. När V menade att det inte bara handlar om att straffa efter brottet utan om att ha ett starkt och stabilt samhälle somkan förebygga brott, så uttalade Kd det minst kristna som sas under hela debatten.

EBT: ”Fattigdom är aldrig en ursäkt för att begå ett brott”. Jag blir mörkrädd! Det känns inte som en kristen syn att stigmatisera de mest utsatta!

I övrigt handlade det mest om poliser. Hur många, med vilken utbildning, vems fel är det att vi inte har tillräckligt med poliser och hur ska det åtgärdas.

Genomgående känns det som att det är många förslag på vad som ska göras EFTER att sexualbrott begåtts, men en bättre väg är förstås att förebygga att de ens sker.

De enda som inte bara pratar om efterarbetet av ett begånget brott är V som har fått igenom och föreslagit ett antal förebyggande åtgärder.

Jonas Sjöstedt säger att de är de enda som har ett färdigt program för att förebygga kvinnovåld. Mycket bra, men det finns ett parti till som har det, och i ännu större utsträckning; Feministerna.

Så kom de fram till diskussionen om Migration, trots att det egentligen diskuterats hela tiden. Under den här delen kunde jag nästan inte lyssna. De enda som gick att lyssna på utan att hjärtat knöt sig till en klump var V och till del C, i övrigt handlade det om åtstramning, åtstramning, åtstramning.  Jag brukar undvika partiledardebatter, men inför förra valet lyssnade jag en del. Det är markant hur mycket SD kommer undan med att säga nu som aldrig fungerat för fyra år sedan. Det skrämmer mig! För varje steg höger ut M och Kd tar, så kan SD gå ännu längre.

Tröttnar aldrig Jimmie på att tjata om att barn inte alltid är barn, enligt SD, de medicinska undersökningar finns massor av bevis för att de inte fungerar. Det är väl nått Jimmie tror igen.

Samtidigt försökte de flesta låtsas som att åtstramningen var något positivt, eller att det egentligen inte handlar om åtstramning utan en EU-anpassning.

Moderaternas paradox: För att Sverige återigen ska kunna bli ett öppet land måste migrationen stramas åt. ???

Sista rubriken för debatten var Klimat och miljö. Ingen lyckades dra in invandringen i det, det kändes skönt. Alla var även här överens om att miljö och klimat måste göras något åt, och sen tjafsar de om småsaker istället för att faktiskt ta itu med det enskilt största hotet som mänskligheten står inför i dag. Ska vi ha flygskatt eller ska vi bygga ut laddstationer? Ska vi flyga mindre eller ska vi ha miljöbränsle för flyg? Ska vi subventionera elcyklar eller ska vi investera i klimatåtgärder internationellt? Det verkar alltid som att det ena utesluter det andra. Varför kan vi inte göra allt? Flygskatten kan tillexempel användas för att finansiera det övriga (nej, det var det ingen som sa, det är min egen tanke).

Ovanligt insiktsfullt av Björklund; ”När man sätter in en subvention blir det ofta så att den som säljer höjer priserna, så subventionen blir verkningslös.” ROT, anyone?

Jimmie tog upp att avstånden i Sverige är så stora att vi måste kunna flyga. Som bevis för det tog han kartbilden, att det på en Europakarta syns hur STORT Sverige är jämfört med andra länder. Ja, vi är större än en del länder, som Österrike, Luxemburg och Belgien. Men både Frankrike och Spanien är till  exempel större, även om det inte syns på kartan, eftersom jorden är rund, inte platt, och kartan därför ”plattar” ut länder mer och mer ju närmre polerna länderna ligger.

Kan nån förklara för Jimmie att jorden är rund och att det påverkar hur stora länder ser ut på en platt karta?

Rätt ska vara rätt, Sverige är ett stort land med europeiska mått mätt, men kartbilden är inte det bästa beviset på det. Och, för att dra in invandringen igen, just att vi ÄR ett så stort land gör oss ju extra lämpade att ta emot många flyktingar!

Det känns som att det här kommer bli en lång och mörk valkampanj, så glad att jag hör till ett parti som har en vision och som går mot den med kärleken som drivkraft. Vi försvarar de mänskliga rättigheterna. Vi förändrar makten och förnyar politiken. Med kärleken som drivkraft säkrar vi demokratin och tryggar allas rätt att ta plats. Sverige är redo för ett rosa riksdagsparti.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Kött och miljö

Som talesperson för Gles- och landsbygdspolitiken inom Feministiskt initiativ bjuds jag ibland in till artiklar som andra skriver. Efter att jag läst artikeln föreslår jag kanske någon ändring, men oftast är artikeln så bra skriven att jag kan gå med direkt. Så var det i det här fallet, som handlade om en debattreplik.

Ursprunget var att Centern i Västra Götalandsregionen skrivit en artikel om hur kött inte påverkar miljön (HÄR). Artikeln är ganska svår att förstå. Rubriken handlar om miljö, men inledningen om hälsan. De rosar all industri som finns inom regionen men säger senare att det är industrin som är den stora miljöboven.

Eftersom Fi sitter i Göteborgs kommun och i övrigt är mycket aktiva i hela Västra Götaland så ville vi tala om hur vi ser på det hela och dessutom rätta till de felaktigheter som Centern påstår i artikeln. Så HÄR blev vårt svar. Vi fokuserar på att titta framåt istället för bakåt.

”Eftersom det är ett faktum att vi måste minska köttkonsumtionen, och därmed produktionen, behövs det politisk vilja att stötta ett jordbruk i omställning. Att klamra sig fast vid en ohållbar situation med hjälp av falska argument kan aldrig bli konstruktivt. Det är inte att värna jordbruket. I stället behöver Sverige politiker som vågar stötta ett hållbart och lönsamt jordbruk med fokus på ökad självförsörjning.”

Vi var inte de enda som reagerade på Centerns utspel. Även forskare undrade hur de tänkte och skrev ett inlägg (HÄR):

”Håkan Pleijel, professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet tycker att Centerpartiet försöker trolla bort miljöproblemen kring köttproduktionen genom sina ”svepande formuleringar”.

– Ett av de viktigaste problemen med centerpartisternas artikel är att de genom en ganska luddig argumentation blandar ihop stor köttkonsumtion i allmänhet med en mycket mer begränsad konsumtion av naturbeteskött. Betande djur har en viktig roll i landskapsvården, men det mesta kött som konsumeras produceras inte på detta sätt.”

I en debattreplik på max 2500 tecken är det en utmaning att få med alla olika perspektiv och parametrar. I vår politik menar vi att det är den industriella djurhållningen som bör vara överst på prioriteringslistan när det handlar om kött och klimat, oavsett var den sker. Det betyder i andra ändan att det inte är de små, mer eller mindre självförsörjande bruken som vi målar upp som den största klimatskurken. Faktum är ju till och med att kärnan i vår replik handlar om att bryta isär kopplingen mellan småbruk och industriell djurhållning. Den täta associationen som görs med flit i till exempel centerns argumentation gör det omöjligt att diskutera industriell djurhållning utan att bli beskylld för att samtidigt vilja förstöra för alla småbruk.

Importen är naturligtvis är viktigast att få ner, eftersom den utöver produktionen av köttet skapar större utsläpp än den inhemska produktionenvid bland annat transporterna hit, och orsakar annan miljöskada som är förenad med hur köttindustrin i andra länder ser ut, till exempel antibiotika, foderindustrin och markanvändning. Men vi vet redan idag att även inhemsk köttproduktion också måste minska på något sätt om Sveriges klimat- och miljömål ska nås. Allra bäst vore om det gick att göra det genom att ställa om från storskalig industriell djurhållning i första hand, framför att drabba näringsverksamheten i ekologiska småbruk. Centerns bild av att det är omöjligt att minska svensk köttproduktion är ju inte sann, och det är oärligt att hela tiden knuffa fram småbruken som kanonmat i den debatten. Det vore väl i så fall rimligare om småbrukarna också ställer sig på den sidan som vill ställa större klimatkrav på den industriella produktionen.

Tittar vi på hur Sveriges klimatmål är uppställda så är det allmänt känt att total klimatpåverkan från produktion utomlands inte räknas in, vilket F! är emot, och att användningen av kraftfoder och mineralgödsel som produceras utomlands därför inte räknas in i de ca 6-7 miljonerna ton koldioxidekvivalenter som svenskt lantbruk skapar idag i utsläpp (växt- och djurverksamheter sammanräknade). Där blir det återigen som tydligast att det är den stora industriella djurhållningen som skapar de största klimatavtrycken, trots att det ibland framförs att långsamt växande djur är sämre för klimatet. Det är precis därför som vi avslutar artikeln med att just fokus på självförsörjning behöver få större plats i Sveriges nästa livsmedelsstrategi.

För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Naturvårdsverkets rapport 6456, Köttkonsumtionens klimatpåverkan (HÄR). Naturvårdsverket skriver till exempel att ”köttkonsumtion bidrar till stora utsläpp från jordbruket i Sverige lika väl som utomlands. Därför hör köttkonsumtionen, tillsammans med vårt internationella flygande, till konsumtionsmönster som behöver brytas för att nå klimatmålen”.

 

Inom Feministiskt initiativ använder vi forskning som underlag för våra politiska förslag!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#allmänhandling #metoo

Jag har engagerat mig i ytterligare ett upprop inom #metoo. Jag och många fler blev fundersamma över en artikel som publicerades i höstas, om att anmälningar om sextrakasserier var så få inom myndigheter. HÄR. Samtidigt fanns ett antal olika upprop på gång inom just myndigheter och offentlig sektor. Så, en smart person såg till att göra ett samlat upprop, som jag till en början enbart skrev under och delade i mitt flöde. Men när det närmade sig publicering behövdes fler i administrationen så jag anmälde mig till det. Tyvärr blev jag i samma veva superförkyld och kunde inte prata, men jag gjorde några små textkollaruppgifter i alla fall.

I dag lämnades uppropet över till Civilminister Ardalan Shekarabi.

(bilder tagna av en av överlämnarna)

Dagens Nyheter var med hos ministern och var de som först publicerade uppropet, HÄR, där vi bland annat skrev:

”Vi vill att alla myndighetschefer lika tydligt ska signalera att det är nolltolerans mot sexism som gäller. Framförallt hoppas vi att vårt upprop ska leda till att var och en av oss vågar säga ifrån i framtiden, utan att riskera att bli utfrysta eller förlora chansen till jobb – det sistnämnda gäller särskilt unga, visstidsanställda kvinnor som inte vågar säga ifrån och göra sig impopulära.”

I uppropet finns det även med vittnesmål som visar att sexismen tyvärr finns även inom offentlig sektor, trots att antalet anmälningar är så lågt. Här är några exempel:

”Jag blir varnad av flera kvinnliga kollegor för en äldre manlig medarbetare som är känd i kommunen för att ta på kvinnliga kollegor och på olika sätt få dem att känna sig obekväma med sina kommentarer redan när jag börjar på arbetsplatsen. Flera gånger kommer han med opassande kommentarer om kvinnor, påpekar ofta hur mycket högre lön han har och varenda gång rapporterar jag och kollegorna detta till vår närmaste gemensamma chef. […] Vi är nu flera i den lilla arbetsgruppen som vägrar sitta i privata möten med honom utan chefen närvarande. Men hans beteende är detsamma och cheferna bemöter alla klagomål med att han är ”kramgo” och en äldre generation.”

”Hade precis gjort min första större föredragning av ett ärende på kommunstyrelsens sammanträde. En manlig kollega frågade efteråt hur det hade gått, glad över frågan svarade jag att det gått riktigt bra. Hans nästa fråga var då; ”visade du brösten, eller?””

”Statlig myndighet. Man på lite högre position än handläggare anklagas efter en fest för sexuella trakasserier mot två kvinnor. De får betalt för att lämna myndigheten, han blir chef.” 

Jag har arbetat inom tre olika stora myndigheter, Försvarsmakten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har redan skrivit exempel på hur det var att arbeta inom Försvarsmakten, HÄR,  HÄR, HÄR, HÄR  och HÄR. Jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Inom Försvarsmakten var det bara mer tydligt och uppenbart. På ett sätt är det nästan lättare att hantera än den sexism som fanns inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Där är den mer dold, mer i smyg, och därmed även svårare att visa upp och sätta fingret på. Men den finns där, jag känner igen mig i allt för många av de vittnesmål som kommit in till #allmänhandling. Som är långt fler än vad som publiceras i tidningen!

Även det här uppropet fick bra täckning i media. HÄR och HÄR kan du läsa ytterligare två artiklar i DN med intervjuer och reportage från mötet med ministern. HÄR kan du läsa vad Publikt, fackförbundet STs tidning, skrev, och HÄR vad Akademikern, Akademikerförbundets tidning, skrev.

I dag läste jag även den HÄR artikeln, som beskriver hur sexuella trakasserier och övergrep inte handlar om sex, utan om makt. Tack och lov med den har texten i sig:

”För tydlighets skull ska sägas att inget av detta är något nytt. Detta har kvinnor påtalat så länge någon kan minnas, men sällan har de blivit tagna på allvar. Istället har problemen sopats under mattan och de som vågat höja sina röster har förminskats – och därmed i praktiken än en gång utsatts för ett maktövergrepp, men den här gången inte av enskilda individer med makt utan från samhället i stort.”

Missförstå mig rätt: jag tycker det är bra att det här lyfts fram – igen – att sexuella trakasserier och övergrepp inte handlar om sex utan om makt. Jag tycker det är bra att artikelförfattaren påpekar att vi har sagt detta i evigheter. Men en liten irritationstagg sticker i mig när jag inser att det plötsligt blir en tyngre analys av det – när det kommer från en man…

Nu hoppas jag på att #metoo blir en våg av kraft som inte tar slut. Nu behöver vi gå vidare och se vad vi kan göra för att förändra det här, och jag hoppas att jag kan vara en aktiv del av den förändringen!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

#metoo, ännu en återblick

I våras, långt innan #metoo fick den fart den har haft under hösten, skrev jag ett inlägg om en nätdiskussion jag hade med personer som arbetat på det förband jag hörde till som värnpliktig, läs hela HÄR. När jag nu under hösten skrev om min tid som värnpliktig vill en del av mig skicka texten till de här männen. En annan del vill inte alls utsätta mig för deras påhopp igen. Så, jag tar den enklare vägen – jag skriver ett blogginlägg.

Diskussionen började med att en man som var högt uppsatt på regementet när jag gjorde lumpen satte sig och A4 på en pidestal när han jämförde med MIUn som sitter i A4s tidigare lokaler nu. Han delade en artikel som berättade om arbetsmiljöproblem och konstaterade att det minsann inte fanns när A4 hade lokalerna. Med min bakgrund, av att ha arbetat som ekonomibiträde på A4 och gjort del av min värnplikt där som deras första kvinnliga värnpliktig, min utbildning inom ledarskap och organisation samt min kunskap från att dels utbildat mängder av officerare i bland annat arbetsmiljö och arbetskultur i drygt 10 år samt arbetat nära genusforskare på Försvarshögskolan, så kunde jag inte hålla mig. Lite vasst påstod jag att det kanske var så att problemen tystades ner inom FM och att den utsatta flyttades om problemen fortsatte höras.

Med #metoo i ryggen hade jag kanske varit mer förberedd på det kompletta nedschabblandet på min rätt att ha en åsikt i frågan, men i våras blev jag istället rejält överraskad – och ganska road. Det ifrågasattes om jag kunde ha någon erfarenhet av arbetsmiljön (vilket inte ifrågasattes hos de som enbart gjort sin värnplikt och tidigare än mig), om jag ens kunde räknas som A4ing om jag jobbat i köket, och om jag egentligen inte borde försvinna från gruppen. Att jag varit värnpliktig valde de helt att ignorera, även all min utbildning och kunskap i ämnet som diskuterades. Dessutom ifrågasattes mina motiv eftersom jag är aktiv i Fi och därmed på något sätt inte borde få uttala mig. Att personen själv gillade en hel del olika SDpolitikers sida spelade tydligen ingen roll alls.

Jag försökte få de som kommenterade att förstå dels att det inte var tyckande från min sida utan kunskap, fakta och forskning, vilket är något helt annat än de åsikter och tyckande de uttryckte. Dessutom försökte jag få dem att förstå att bara för att den var bra för dem (som satt i toppen av regementet) innebär inte det att det är bra för alla. Precis som de säkert kan förstå att bara för att en avdelning på MiUn har arbetsmiljöproblem så betyder inte det att samtliga på MiUn mår dåligt på sin arbetsplats. Men det var omöjligt att nå fram.

HÄR kan du läsa om min arbetsmiljö när jag jobbade som ekonomibiträde, och HÄR kan du läsa om min tid som värnpliktig på samma regemente.

Efter min kommentar om mina kunskaper, utbildning och erfarenheter trodde jag diskussionen skulle kunna bli mer nyanserad. Men den blev snarare ännu mer komisk. Nya personer kom in och ifrågasatte vem jag var eftersom de inte alls kände till mig. Jag blev om och om igen tillsagd att förklara vem jag var, när ingen av de andra (som alla var än) någonsin ifrågasattes eller behövde göra det. Mer och mer handlade kommentarerna om att jag naturligtvis hade rätt till min åsikt, men att jag hade fel. Att jag nog utsatts för nått som gjorde mig traumatiserad och att jag därför inte kunde se klart. När det var de som gick på sina personliga åsikter och tyckanden och jag som hade fakta i ryggen.

”Varför frågar du då inte dina kvinnliga kollegor om de delar din uppfattning?”

Den kommentaren dök upp som svar på min kommentar att jag under min tid på Försvarshögskolan tagit del av forskning där samtliga kvinnliga officerare i Sverige tillfrågats om sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag mer noggrannt kunnat fråga ”mina kvinnliga kollegor”.

”Det är mycket tråkigt att du är så pass nedsättande mot oss som jobbade på A4. Inte ens jag som är Fältjägare i botten upplevde något åsidosättande, utan en hög grad av professionalism. Jag förstår att du någon gång i din karriär utsattes för ett beteende som gör att du förknippar A4 med något negativt. Din upplevelse är din sanning. Men döm inte alla för något få har gjort.”

Här kommer det känslomässiga perspektivet. Det är nästan så att de skriver rakt ut att jag bara är en hysterisk kvinna som inte vet vad hon talar om. När det egentligen var de som var upprörda harar över att jag vågade komma med fakta som visade på att deras sanning kanske inte stämde för alla. Jag svarade:

”Läs om hela tråden och fundera på vad jag skrivit en gång till. Jag tar upp hela fm, inte bara A4, det är ni som inte lyfter blicken. Jag kommenterade utifrån min kunskap och erfarenhet om arbetsmiljö och organisationskultur i allmänhet och hur det ser ut inom fm specifikt. Jag tycker det är onödigt att sätta sig på sina höga hästar och påstå att saker och ting som sker i andra organisationer aldrig hände i den egna organisationen, när det finns forskning och statistik från diverse undersökningar inom fm som visar på det motsatta. Det här sker inom de flesta organisationer, så fm är inte unik i det, förutom när det gäller sexuella trakasserier som är betydligt större i FM än i andra organisationer. Jag har inte bara ”frågat mina kvinnliga kollegor” utan varit med att sammanställa och analysera ett antal undersökningar som fm gjort om just arbetsmiljö, sexuella trakasserier och kvinnor inom fm. Vilket innebär att det är du och NN som går på era personliga erfarenheter. Era upplevelser är naturligtvis era sanningar, men det är anekdotisk bevisföring, där ni tar era personliga upplevelser och gör dem generella. Mina åsikter i den här tråden däremot baseras på forskning och statistik som fm själva genomfört. Återigen, jag har aldrig påstått att det här var unikt för A4, utan genomgående inom fm, säkert även I5, Fo22 och F4.”

Så här i efterhand fascineras jag av att jag orkade vara så tydlig och pedagogisk, men tänker att jag borde varit det i ännu högre grad. Facebook är tyvärr lite kantigt att skriva längre texter i, så jag orkade inte formulera allt jag ville.

Kommentarerna fortsatte ösa in, mer och mer fokuserade på att jag inte visste nått och bara gick på min känsla och personliga åsikt 8varvat med att de erfarenheter jag hade från hela FM inte på något sätt var applicerbart på A4.

”Du Ingrid vill gärna på andra erfarenheter från FM påstå att de problemen också skulle ha funnits på A4, vilket jag kommenterat med att det har du ingen aning om. Jag tycker tråden så småningom givit mig rätt i detta.”

Trådstartaren framhärdar alltså med att han, som går på sina minnen och känslor från att som man ha suttit i ledningen för en mycket manlig organisation, har rätt, medn jag, som försöker nyansera genom att beskriva hur arbetsmiljö inte kan ses från bara ett håll, och att det är onödigt att påstå att en sjkälv sitter inne med hela sanningen, har fel. Jag ska vara tyst, rätta in mig i ledet, eller försvinna fån gruppen, som han skrev tidigare.

Jag svarade:

”Snarare har tråden givit mig rätt eftersom ni med alla medel försöker 1. Tysta mig, 2. Få mig att försvinna från gruppen. Vilket skulle bevisas.”

Där lämnade jag tråden men gick senare in för att se om den fortstt. Och det hade den. Trådstartaren kom med den här, så otroligt komiska, kommentaren.

”Roligt för dig Ingrid om du tycker att du fått rätt. Det brukar bli så för sådana, som liksom inte tar in andras åsikter.”

Det är ju komiskt nu, när jag inte längre arbetar med den här typen av människr (läs män), men det får mig även att minnas när jag kunde stå med lagboken i handen och peka på paragrafen som vi måste följa och se chefer vifta bor det med att jag inte skulle vara så noga med sånt. De är så uppfyllda av sig själva och sin egen viktighet att de inte ens kan se hur de projicerar sitt eget beteende på mig. De skyller mig för att vara känslomässig och ha åsikter baserat på egen upplevelse, när det är de själva som står med darrande underläpp för att någon vågar säga att hen har en annan åsikt. En åsikt som dessutom har mer faktagrund än deras.

Som jag svarade en manlig officer i en annan del av diskussionen, när han var helt oförstående över det jag skrev eftersom han personligen aldrig sett något:

”Att en manlig officer anser att FM är en bra arbetsgivare säger inget om hur FM varit som arbetsgivare för andra kategorier på arbetsplatsen. Sen menar jag inte på något sätt (förutom det dokumenterade om sexuella trakasserier) att FM är sämre än andra arbetsgivare. Allt jag vill är att visa på att problem finns, fanns och kan uppstå i alla organisationer så det är onödigt att jämföra Miun med något rosafärgat minne av en organisation som inte längre finns.”

Det roligaste i hela diskussionen hände efter att jag lämnat den. Då fick jag nämligen en manlig beskyddare, en gentleman kom till min undsättning, kvinnornas riddare dök upp:

”Hur anstår det svenska officerare att tilltala en kvinna på det sätt som det görs uttryck för i denna tråd? Rättning i ledet!”

Jag håller i princip med, tonen i diskussionen, med det eviga ifrågasättandet, inte bara av min åsikt, utan min rätt att uttrycka den, var under all kritik. Men han missade att jag oxå varit ”en svensk officer” och att jag faktiskt försvarat min åsikt utan problem genom hela diskussionen.

Så klart kunde inte trådstartaren hålla med om att det här på något sätt skulle varit dåligt samtalsklimat (det hade ju varit att ge mig rätt i mitt påstående, att A4 inte var ett under av arbetsmiljö):

”Ingrid Mårtensson har fått svar på tal från flera av oss, som nog också tycker att hon är ute i helt ogjort väder. Men tilltalet har varit rakt och korrekt enligt min uppfattning.”

Det här är exempel på det raka och korrekta tilltalet. Det är inte många organisationer där det skulle accepteras att en diskussionspartner tillskriver sin motpart det här: ”inte spekulera i någonting som du inte har en aning om.”, ”du saknar förmåga till insikt.”, ”Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”, ”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen”, ”Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt”, ”Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma.”.

Så här i efterhand ser jag samma mönster som syns i snart sagt varje #metoo upprop som kommit och fortsätter komma. Män håller andra män om ryggen. Totalt var det sju män som var inne och ifrågasatte mig och min rätt att uttala mig, även efter jag tydligt redovisat vem jag var och vad jag baserade min åsikt på. Det som skedde här är förstås inte ett övergrepp eller trakasserier, men det visar på ett mönster, hur kvinnor ifrågasätts bara för att de är kvinnor. Hur kvinnors kompetens, kunskap och erfarenhet osynliggörs. I den här diskussionen är det nästan löjligt tydligt hur de överhuvudtaget inte accepterar något av det jag säger som annat än känslor och traumatiska upplevelser.

#metoo får säkert inte män som trakasserar att sluta med det, men det kan förhoppningsvis få andra män, de ”goda” männen, att öppna sina ögon och protestera, inte rycka in och beskydda trakasserande män. Det vore ett stort steg, som jag verkligen hoppas på!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Gles- och landsbygdspolitik

Sen i höstas är jag Feministiskt initiativs talesperson i Gles- och landsbygdspolitiska frågor. Ett oerhört brett och samtidigt smalt område. Brett eftersom det innefattar alla områden inom politiken, smalt eftersom ingen är särskilt intresserad av det. Jag vill ändra på det, så klart! Jag sskulle dessutom vilja att det helt försvann som politiskt område. Motsägelsefullt? Egentligen inte. Anledningen till att vi behöver ha särskild politik för Gles- och landsbygd är inte att de som lever där är särskilt annorlunda mot stadsbor. Inte heller att de ska behandlas olika, eller behöver andra saker. Anledningen är helt enkelt att om vi inte lyfte fram gles- och landsbygdspolitiken så skulle den bli osynlig.

Staden är norm, det som politik allt oftast utgår ifrån. Inte minnst syns det i regeringens budgetproposition i höstas, där de beskrev ”avlägset belägna platser” när de talade om gles- och landsbygd. Den som skrev så borde ta och titta några gånger på här och där sången (från Fem myror är fler än fyra elefanter).

För mig, som kommer från glesbygd och till och från fortfarande väljer att befinna mig i glesbygd så är det Stockholm som är en avlägset belagd plats, och det var knappast det propositionsförfattarna tänkte sig.

Om vi kan ändra normen så skulle det inte behövas en speciell politik för gles- och landsbygd, den skulle naturligt vara en del av alla andra politikområden. Den är redan det, det är bara den som läser och tolkar som, just för att staden är norm, inte ser hur politiken skulle kunna fungera utanför staden. Ett snävt synsätt som jag vill ändra på.

Under hösten har jag varit med och skrivit några artiklar i ämnet. Den första handlar om hur arbetstidsförkortning kan underlätta livet. För alla, men även för oss som bor i gles- och landsbygd, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Annelie Nordström, vår arbetsmarknadspolitiska talesperson:

”Vi i Feministiskt initiativ tycker att glesbygdens invånare förtjänar att arbetstiden förkortas till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön. En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning för alla är att om både män och kvinnor arbetar mindre skapas förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen.”

I gles- och landsbygd i norra Sverige återfinns en del av urfolket samer. Även där är det viktigt att ha en politik som ser till att respektera och leva upp till de rättigheter urfolk ska ha, enligt FN. Sverige har inte skrivit under resolutionen, vilket vi inom Fi självklart tycker ska göras, läs artikeln HÄR. Den skrev jag tillsammans med Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisktalesperson för FI:

”Vi feminister tar avstånd från de skeva förhållanden av förtryck och utsugning som utövats och utövas mot urfolk och länder i den globala syd, vilka i sin tur återspeglas i relationer mellan storstäder och glesbygd.

Gles- och landsbygdskommuner plundras på råvaror och levererar energi till storstadsregioner där både resurser och makt koncentreras, något som kan betecknas som intern-kolonialism.”

Slutligen kom det i dag en artikel om att hela landet verkligen ska leva, och att staden inte kan fortsätta leva på gles- och landsbygdens bekostnad, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Gudrun Schyman, partiledare för Fi:

”Feministiskt initiativ ser lands- och glesbygder som fundamentet för vår framtid – ekonomiskt, miljömässigt, socialt, demokratiskt och politiskt. På så vis utmanar vi dels bilden av att karriären och nyföretagandet finns i storstaden- men också bilden av att alla människor vill bo och leva där. Vi menar att lika stora möjligheter finns i landsbygder men att våra fördelningssystem i dag missgynnar landsbygderna. Därför behöver vi en politik som genom både ekonomiska och sociala reformer utmanar dessa maktförhållanden.”

Det känns bra att få in artiklar om ämnet i rikstäckande tidningar, men det behövs mer. Så nu vässar jag pennan och ger mig på nya delar där dagens politk måste styras om!

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

God fortsättning på #metoo – och sen då?

Gott nytt 2018, ett år som jag hoppas blir lite mer bloggat än slutet av 2017. Mina senaste inlägg handlade om min tid inom Försvarsmakten och den sexism jag stötte på där. Du kan läsa om hur det var att vara arbetare HÄR, värnpliktig HÄR, tjänsteperson HÄR och HÄR och chef HÄR.

När jag skrev de här inläggen var jag samtidigt med i en grupp på facebook som samlade civil och militär kvinnlig personal, både sådana som jobbar kvar och sådana som slutat. Det utmynnade i ett upprop, #givaktochbitihop, som du kan läsa HÄR om du prenumererar på DN:

”Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten.

Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation.

 Försvarsmaktens värdegrund och uppförandekod är tydlig. Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten. Att inte följa värdegrunden måste få konsekvenser. Den som inte står bakom eller följer Försvarsmaktens etiska riktlinjer ska varken kunna jobba kvar, befordras, eller antas till högre utbildning.

Tystnadskulturer som säger ”givakt och bit ihop”, och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar.

Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt.”

I samband med uppropet intervjuades jag av Östersundspostens TV, HÄR, och av P4 Jämtland, HÄR. Intervjun finns dels som ett utdrag, men strax nedanför finns länk till hela intervjun. Jag är själv mest nöjd med radiointervjun, eftersom reportern där k’ndes mer förberedd. Tur då att radion är gratis och filmen bakom betalvägg!

Jag är ofta kritisk mot Försvarsmakten men i det här falet har de agerat föredömligt. de höga cheferna har i sina kanaler gått ut till samtliga medarbetare och klargjort tatt det vi vittnar om i#givaktochbitihop inte är förenligt med Försvarsmaktens värdegrund och att den som inte kan följa den har inget i Försvarsmakten att göra. Jag arbetar ju inte kvar, men av det jag hör från andra kvinnor som är kvar på arbetsplatsen så diskuteras #metoo på möten och i fikarum, så jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Jag är just nu med i några andra olika upprop, jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Att få upp ögonen för att det här händer överallt är en del av det som skapat mig som feminist och är en av anledningarna till att jag engagerar mig i Fi. För fina ord räcker inte för att förändra det här, det krävs utbildning, information, tydlighet, styrningar och regler. Sånt som det finns i nästan varje kapitel av vårt partiprogram, men nästan inte nämns i de andra partiernas partiprogram.

Jag ser fram emot att ta steget vidare under valåret 2018. #metoo och sedan? Hur gå vi vidare? Hur ändrar vi det här? Genom att ge Fi mandat, i riksdag, landsting och kommuner så att orden blir till konkret handling!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten Chef Controlleravdelning

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan, HÄR när jag var på Millitärhögskolan och nu är det dags för min tid som

Chef Controlleravdelning

Som jag skriver ovan så arbetade jag drygt 20 år i försvarsmakten och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

När all militär verksamhet i Östersund lades ner fick jag ett erbjudande om jobb som Controller vid Försörjningsdivisionen/FMLOG i Boden. Eftersom jag fortfarande inte var helt tillbaka på heltid efter min utmattningsdepression kändes det otryggt att börja söka nytt jobb utanför Försvarsmakten, så när även min man (som då var teknisk officer) fick jobberbjudande i Boden tog vi vår familj och flyttade dit.

Efter året på MHS, som var ett andningshål i all sexism, var det ett klart steg bakåt att börja på Försdiv stab. Det fanns officerare där som ständigt kallade mig ”Controllan” som ett sätt att förminska mig, göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig. Jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Vi åkte någr gånger per år iväg på planeringsdagar med staben. Nästan alltid fanns det ett bastupass i schemat, där vi skulle ”planera” kommande verksamhet. När schemat kom ut informerades vi även om att badbyxor/baddräkt skulle tas md. Det ledde dels till att hälften av de manliga medlemarna i staben knorrade över att de måste anpassa sig efter oss kvinnor, dels var det alltid några av dem som sen ”glömde” ta med badbyxor.

Även här klargjorde jag tidigt att jag inte ville höra ”roliga” historier när jag fikade. De var aldrig roliga utan snarare fyllda av sexism, rasism, homo- och transfobi, ofta allt i en och samma historia. Följden blev att mina manliga kollegor högt och ljudligt, minst en gång per vecka, talade om att de kunde en så rolig historia men att de inte kunde berätta den när jag var där. Jag tog alltid min mugg och lämnade fikarummet när det hände, men de ändrade aldrig sitt beteende.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var beräknad på enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Som räkneexempel kan vi säga att siffran för FM var 15% och siffran för Försdiv var 10%. På Försdiv var det ca 1500 abställda, varav cirka 20% var kvinnor. 20% av 1500 är 300 individer. Om vi skulle ha samma siffra som FM så innebar det att 45 individer utsatts för sexuella trakasserier. Men, vår siffra, 10%, gällde alla 1500, vilket innebär att det var 150 individer som ansågs sig utsatta för sexuella trakasserier, främst var det kvinnor. Så, om vi skulle räknat om som Försvarsmakten gjort när det angav riktvärdet hade vi fått 50% av de kvinnliga anställda som utsatts för sexuella trakasserier.

Eftersom det tydligen enbart var Controller som kunde göra den här matematiska uträkningen och ingen lyssnade på ”controllan” så valde min chef att inte ta itu med det utan nöjde sig med att vi ”var bättre än FM” på felaktiga grunder. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten Utvecklare

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan och nu är det dags för min tid som

Utvecklare

Våren 2004 bestämdes det att min enhet på Försvarshögskolan skulle flyttas över till Militärhögskolan i Östersund, som låg i samma byggnad som vi satt. Så här i efterhand är det lätt att se att det var för att det skulle vara lättare att avsluta all militär verksamhet i Östersund. Jag jobbade på Försvarshögskolan, som lydde under Försvarsdepartementet men inte under Försvarsmakten. Försvarsmakten kunde alltså inte lägga ner oss, och om vi skulle vara kvar behövdes lokaler och annan service också vara kvar. Det innebar att andra enheter i Östersund, som ATS och MHS (skolor) skulle kunna hävda att det var oekonomiskt att flytta dem när byggnader och service ändå måste finnas kvar .När de protesterade skulle förbanden, I5 och F4, påstå detsamma. Så, för att kunna lägga ner hela Östersund (det här var innan beslutet var taget, men en tydlig inriktning från Högkvarteret, även om det fortfarande var ”hemligt” alternativt ”öppet för diskussion”) så behövde vi läggas in under Försvarsmakten.

Jag var fortfarande delvis sjukskriven när det här hände och inte så involverad, men utnyttjade det raskt för att må bättre. Den kollega jag trivdes bäst med flyttades till MHS ekonomiavdelning och fick ett kontor som rymde två personer. Eftersom jag inte längre skulle vara lärare/kurschef/ämnesansvarig utan utvecklare (som visade sig bli mer en avvecklare) så föreslog hon och jag att jag kunde dela kontor med henne. Som strategiskt nog låg så långt från min enhet som det gick.

Här provligger jag och min kollega den snöka vi byggt och sen sov i en natt. Nej, vi var inte militär personal men fick låna utrustning för att åka med på en övning i fjällen.

 

Ganska snart upptäckte jag att det var en helt annan arbetsmiljö på MHS än det varit på vår enhet på FHS. Det var absolut inte lika sexistiskt och när vi tog mod till oss och berättade delar av det som vi utsatts för på FHS blev våra nya kollegor, även männen, uppriktigt chockade. Det finns bra miljöer även inom Försvarsmakten, det är värt att komma ihåg!

Fikapaus under Snökagrävandet

Det enda jag kan minnas som påminde om min tid på FHS var när skolchefen skrev en krönika om jämställdhet, sexism och arbetsmiljö i personaltidningen. En mycket bra artikel som gick ut på att det var viktigt att alltid protestera när jargongen blev sexistisk och att det var allas ansvar. Som exempel tog han fikarumssnack och hur alla var skyldiga att markera mot den som gick över gränsen. Han var själv sällan med i fikarummet, men när han var det – så var det han som drog de sexistiska, rasistiska, homo- och transfobiska skämten. Och ingen vågade protestera.

Men i övrigt tror jag att året jag fick på MHS är ett av de bästa under min tid i Försvarsmakten. Trots det enorma slöseriet med skattemedel som det innebar att flytta över oss dit ett år innan MHS i Östersund las ner – så är jag som individ oändligt tacksam över att jag fick den tiden när jag som mest behövde den.

Från piratfesten vi hade vid nedläggningen

Det visade sig när nedläggningsbeslutet kom att vår enhet ändå behövde finnas kvar, men flyttas till MHS Karlberg. Så, först hade vi alla kostnader förknippade med att flytta över en verksamhet från FHS till MHS, med massor av möten, resor och arbetstimmar nedlagda, skrivelser författade, ändring av titlar, arbetsbeskrivningar och organisation, för att ett år senare göra om samma sak. I Försvarsmakten är det ALDRIG ont om pengar. Själv valde jag att inte följa med till Stockholm, istället valde vi att flytta norrut, mer om det i nästa del av serien.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten lärare/kurschef/ämnesansvarig

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt och nu är det dags för min tid som

Lärare/kurschef/ämnesansvarig på Försvarshögskolan

Efter att jag avslutat min värnplikt hade jag några år där jag pluggade och jobbade med olika saker innan jag återvände till Försvarsmakten som lärare i ekonomi, civilanställd vid Försvarshögskolan.

De första åren var det en fantastiskt bra arbetsplats, med chefer som tillämpade frihet under ansvar och som hade stort förtroende för mitt sätt att själv lösa uppgifter. Men i Försvarsmakten bytte chefer arbete och arbetsplats var 3:dje till vart 5:te år, som ett led i karriären, på den tiden. Åtminstone de chefer som var officerare, och alla chefer där jag jobbade var officerare. Det skedde en successiv förändring av kulturen och jargongen på arbetsplatsen, och när jag befann mig mitt i det så upptäckte jag det inte så tydligt, men när jag kom tillbaka till jobbet efter en mammaledighet så hade arbetsplatsen förändrats så mycket att det var uppenbart att en klar försämring hade skett.

De bra cheferna hade försvunnit och ersatts av ett kompisgäng, som arbetat tillsammans tidigare på andra ställen och som hade en kvinnosyn som var horribel. De tog med sig sitt beteende till min arbetsplats och eftersom de hade en ledande position präglades snart hela arbetsplatsen av deras kultur. Det var uttalat att de kvinnliga anställda skulle vara GKT-certifierade (Glada, kåta och tacksamma), kvinnliga medarbetare diskuterades även utifrån om de var AVM (Attackvärdiga Mål) och under rekryteringsprocesser var det de kvinnliga sökandes bröst som var av störst intresse vid utvärdering av vilken som skulle anställas. Vid genomgångar med dator/projektor kunde deras screensaver komma igång och det hände mer än en gång att det var porrbilder av gynekologkaraktär, med närbild på vagina och blygdläppar. Jag var även med om att en kollega ville ha mig att titta på porrfilm med honom på hans dator och jag uppmanades att vara ”open minded” och tänka på hur vi kunde använda liknande i utbildningen. Under den här perioden grundlades en stark motvilja mot ”roliga historier”/”fredagsfräckisar” hos mig eftersom de som berättades ofta var av väldigt grov och sexistisk, rasistisk, homo- och transfob karaktär, ofta alla tillsammans. Jag uttalade tydligt min ovilja inför att höra den typen av historier i fikarummet, vilket fick till följd att de brukade be mig lämna fikarummet när de ville berätta en historia.

Mer konkreta och personliga övergrepp utsattes jag för av mina chefer. Vi var i Stockholm på personalmöte med hela FRHS och bodde på Tapto, hotellet som låg granne med FHS på den tiden. På kvällen var det personalfest nere i mässen i FHS källare. När jag var på väg från hotellet satt mina chefer i Lobbyn och kommenterade högt min kropp och min klädsel. Senare på kvällen var jag nöjd med fest och sökte upp mina kollegor för att säga godnatt. Enhetschefen beslöt att han också var nöjd och vi slog följe till hotellet 50 meter bort. I Lobbyn tyckte han vi kunde stanna och ta en drink i baren, detta trots att han mycket väl visste att jag inte dricker alkohol. Jag tackar nej och går till hissen. Han följer med och när hissen stannar på min våning föreslår han att vi istället ska åka vidare till hans våning så han kan bjuda mig på en whiskey på sitt rum (som han vet att jag inte dricker). Jag säger återigen nej, då blockerar han hissdörren och säger att jag inte får gå ut ur hissen förrän han åtminstone fått en kram. Jag ger honom en kram och får gå till mitt rum. Dagen efter hör jag hur han berättrar för mina manliga kollegor att han minsann följt mig hem kvällen innan, höhöhö. Så tacksam över att mina kollegor kände både mig och h0nom så väl att de självklart förstod att inget hänt, men undrar fortfarande vilka andra han berättade det för.

En annan av mina chefer var fullständigt fixerad vid bröst och det gick knappt att föra ett samtal med honom där han kunde fokusera på vad som sas om det samtidigt fanns bröst i närheten. Inom FM får all personal bidrag till fysiska aktiviteter och det kom ett beslut att kvinnliga anställda kunde få bidrag till sportbh. Han satte då upp ett villkor att den som ville ha ut det bidraget skulle först komma till hans kontor och hoppa upp och ner på stället så han kunde bedöma om en sportbh behövdes. Inga bidrag söktes under tiden han var chef.

När jag skriver det känns det som om jag beskriver 50-talet, men vid det här laget är jag inne på 2000-talet! Utöver de tydliga övertrampen jag beskrivit använde de även subtilare sätt att se till att vi kvinnliga anställda inte fick spelrum i organisationen. Tre chefer i rad fattade inga beslut utan att först ha diskuterat problematiken med mig, innan de presenterar min lösning som sin egen inför resten av enheten. Vid ett utvecklingssamtal ifrågasatte jag det här beteendet, jag ville att enheten skulle veta att jag varit med och tagit fram lösningen. Då fick jag omdömet att jag hade ett stort behov av bekräftelse, vilket sågs som en svaghet.

Det var under den här perioden i mitt liv som jag för första gången drabbades av utmattningsdepression, vilket inte alls förvånar mig när jag ser tillbaka på min tid där. Jag valdes till bästa lärare av studenterna, jag var den enda läraren hos oss vars utbildning gav högskolepoäng, jag var, som jag beskrev ovan, bollplank till chefetna, jag var ämnesansvarig (ungeför som teamleader) för det ojämförligt största ämnesområdet (vi var drygt dubbelt så många som det som var näst störst), jag höll flest egna utbildningar av alla ämnesansvariga men jag hade fortfarande lägst löneutveckling och fick sällan positiv feedback. Jag sa om och om igen nej till nya uppdrag, men mina chefer lyssnade inte utan det blev mitt ansvar att lösa. Det här skedde samtidigt som sexismen frodades och jag var ständigt arg.

Innan jag blev sjuk var jag på väg att söka andra jobb, men eftersom jag blev sjuk ville jag först känna att jag klarade av att arbeta heltid innan jag fortsatte söka andra jobb. Det som hände var att vår institution på Försvarshögskolan fördes över till Militärhögskolan i Östersund, säkerligen för att det förenklade vid nedläggningen av all militär verksamhet i Östersund. Nästa kapitel handlar alltså om Militärhögskolan.

Om du vill läsa mer om min tid inom Försvarsmakten kan du läsa HÄR och HÄR.

Jag 2004, mitt sista år på FHS

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: