Recenserar Annie Lööfs tal, #hjärterum

Tisdagen i Almedalen var Centerpartiets tal och Annie Lööf höll talet. Tre exempel behövs för att visa på en trend och då kan jag nog fastslå att i år är det klyftor och hur de ska överbryggas som är det genomgående temat. För även Lööf talade om klyftorna, de utsatta, de i utanförskap. Befriande nog gjorde hon ingen nostalgisk återblick på sitt eget liv, men i övrigt beskrev hon samma bild som Björklund, att de i utanförskap mår dåligt för att de inte bidrar i samhället.

Som en av de som är i utanförskap, efter drygt tre år som sjukskriven, och nu även utförsäkrad från sjukpenning, så håller jag inte med. Att få höra att jag är i utanförskap är betydligt värre än att inte lönearbeta. Jag är av åsikten att det går bra att bidra till samhället på andra sätt än att arbeta för att någon annan ska bli rikare. Men det är ju syftet med högerpartiernas politik, att de som redan har ska få mer och de som inget har måste hållas aktiva så att de som har kan profitera på deras arbete.

Till skillnad från de tidigare talen så kommer en del konkreta förslag från Lööf, som att släppa in privata företag i arbetsförmedling, sänka arbetsgivaravgifter för de långtidsarbetslösa, de som är nya på arbetsmarknaden och när ett nytt företag anställer sina första arbetstagare, förlänga möjligheterna till CSN samt att till del ta bort turordningsreglerna. Det enda jag kan hålla med om, utifrån det sätt det presenteras på i talet, är möjligheten till CSN under hela livet. Det är inte längre som det var när mina föräldrar var yrkesverksamma, att du utbildar dig och tar ett jobb när du är ung och sen är du kvar där resten av livet. Nu för tiden så byter vi arbete, både av egen vilja och för att vi måste, så då behövs möjligheten att fortsätta studera senare i livet.

De andra förslagen ser jag inte kommer att minska några klyftor, snarare kommer det att göra anställda mer beroende av att hålla sig väl med sin arbetsgivare och det riskerar leda till sämre arbetsmiljö, lägre löner och tyngre arbetsmiljö. När Lööf talar om hur ett arbete ger en gemenskap och en tillhörighet för att du på arbetet kan tala om ditt liv, diskutera tv-program och sport och ha en social kontext så avslöjar hon att hon till största delen (kanske alltid) arbetat i kontorsmiljö med fikarum och lagstadgade raster. Vi som arbetat på andra ställen vet att det inte alls alltid är på det sättet. Arbeten kan vara så krävande och stressiga att du inte orkar med annat än andas på din rast, om du ens får någon, och många arbeten är dessutom till största del ensamarbeten.

Eftersom jag arbetar på Arbetsförmedlingen så undrar jag hur fördelningen av pengar ska gå till om ptrivata företag får ta över delar av Arbetsförmedlingens arbete. Kommer det vara som för skolan, att de får betalt utifrån antalet sökande de har inskrivna, utifrån hur snabt de kommer i arbete, eller på något annat sätt? Det finns stora risker att det blir en uppdelning i A- och B-lag mellan de arbetslösa, där de privata företagen plockar russinen ur kakan. Det kommer knappast att minska några klyftor i alla fall.

Återigen ägnas en del av talet åt att markera mot extremister. Lööf tar inte upp NMR explicit i sitt tal, utan pratar om både nazism, islamism och extremvänster. Delen om nazism var stark och det hittills bästa uttalandet i de tre tal som varit.

Det märks att ordval är viktigt. För även om Lööf markerade hårt mot både nazism och islamism så märks det på sättet hon talar om grupperna att hon gör en skilnad på dem. Utifrån orden hon väljer märks det att hon srt nazisterna som något som kommer inifrån, från Sverige, medan islamismen kommer utifrån, från andra länder. Så, trots hennes starka markering så skiljer hon grupperna åt, där nazisterna blir med svenska än islamisterna. Synd i ett i övrigt mycket bra uttalande!

#hjärterum

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Jan Björklunds tal, #hjärterum

Kampanjen #hjärterum fortsätter hela veckan. Om du inte är i Visby, eller inte har några rosa skor att ställa ut kan du ändå delta. Du kan skriva om kampanjen på sociala medier och du kan dela artiklar. Jag fick in en debattartikel om #hjärterum i både ÖP och LT i måndags. Dela dem gärna! Du hittar dem HÄR och HÄR. Du kan även skriva under ett upprop till Riksdagen att börja följa FN-konventionen mot rasdiskriminering och förbjuda organiserad rasism, HÄR.

I går var det Liberalernas dag i Almedalen och jag lyssnade på Jan Björklunds tal. Det här är vad jag tyckte om det jag hörde:

På många sätt liknade det här talet det som Jonas Sjöstedt höll i söndags. Han talade om sina barn och sina föräldrar och om hur viktigt det är med välfärd i livets alla skeden. Han pratade om ökade klyftor som måste minska. Båda hade nostalgiska delar där de talade om ett tidigare Sverige. Men där Sjöstedt vill återfå det med bättre löner och arbetsmiljö så ville Björklund lösa det med lägre löner, enkla jobb. I alla fall var det det enda förslag till lösning jag lyckades vaska fram ur hans slagordsfyllda tal. Han trummade in några meningar så att det kändes som att han citerade valaffischer: ”Det är inte viktigt var du kommer ifrån utan var du ska”, ”Din bakgrund ska inte förstöra din framtid”, ”Klyftor mellan de fria och de ofria, mellan de självständiga och de osjälvständiga”, ”Välfärd och valfrihet” och ”Det inte är samma resultat som är viktigt utan att alla ges likvärdiga möjligheter”.

Större delen av talet ägnade han åt att kritisera andra partier. Delen där han tydliggör sin inställning till SD tyckte jag om, hur L aldrig kommer att kunna samarbeta med ett parti med den bakgrunden och de nuvarande åsikterna. Däremot kändes det svagt att lägga så mycket tid på att kritisera Socialdemokraterna istället för att tala om hur han själv tänkte lösa de klyftor han talade om.

Till del är jag färgad av min långa tid i Försvarsmakten när jag lyssnar på Björklund. Han låter så trygg och säker på sin sak att jag direkt börjar undra vad han döljer. Det blir lätt så efter att i 20 år sett militära kollegor använda sig av sin ryggmärgsreflex ”Oceaner av okunnighet kan döljas genom ett fast och säkert framträdande”.

För mig blir det svårt att ta in hans syn på att klyftor minskar genom att fler kan göra klassresor, särskilt om de resorna ska starta genom enkla jobb med låg lön. Hela konceptet ”klassresa” klingar falskt för mig. För att det ska kunna göras en klassresa behöver vi ha kvar ett klassamhälle. Det kräver att vi faktiskt delar upp människor så att några (huvuddelen) är kvar i de lågavlönade jobben så att några ska kunna klättra på dem för att nå de högre jobben. Att gå från en textilarbetarfamilj, via det militära, till att bli både minister och partiledare är få förunnat. Den klassresan som Björklund har gjort är dessutom helt sponsrat av staten, så det är svårt att förstå på vilket sätt valfriheten gjort det möjligt.

Hela talet, som säger sig värna om allas möjligheter till ett bättre liv, andas väldigt mycket ”vi och dom”. Han talar om sin familjs härliga frihet över sommaren och jämför med de som riskerar bli bortgifta, flytt från krig, tigger med sina föräldrar, de som inte får sin ekonomi att gå ihop, de som oroar sig för att barnen ska bli kriminella eller börja med droger. De som inte får samma chanser och möjligheter som han och hans barn. Han jämför sin lyckade, perfekta familj, med bra löner, arbeten och studieresultat, med de som inte får ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, och där barnen inte kan få det stöd de behöver för att klara sin skolgång. Det känns inte som att det gå att lösa genom att skapa enkla jobb. Den som har ett ”enkelt jobb” får också låg lön, och då är det fortfarande svårt att få ekonomin att gå ihop och att kunna ge sina barn en miljö som underlättar skolgång. Att han använder sig själv som exempel ger snarare motsatt effekt än den jag ändå tror han vill uppnå.

Jag har även svårt för de nostalgiska delarna. Det är väl OK med nostalgi, så länge en inte tror att ens minnesbild övernsstämmer med hur det verkligen var, och så länge som en fortfarande har blicken riktad mot framtiden. Men i det här fallet kändes det mer som en flirt med de som lyssnat på SDs ”det var bättre förr”. Men var det det? Jag minns min barndoms somrar som en enda lång simtur i ån hemma, men det är klart att det även då fanns regniga och kalla dagar. Hjärnan har bara sorterat bort det. Precis så känns det när Björklund talar om hur det var när han växte upp, och jag upplever inte som att det på något sätt skulle leda oss framåt till ett bättre samhälle.

Han talade inte så mycket om skolan, men han tog upp frågan om betyg och gjorde en analys som kändes helt främmande för mig. Han menar att betyg för duktiga elever är en uppmuntran och för mindre duktiga elever ”en chans att upptäcka vilket stöd de behöver”. Jag har nog aldrig mött ett barn eller en tonåring som tänkt så om sina betyg. Snarare är det så att det är lärarna, som är de som sätter betygen, som kan se och veta vilket sorts stöd en elev behöver, och det våre långt bättre att lärarna fick lägga sin tid på att ge det stödet, än att sitta och sätta betyg. Men betygen kanske behövs för att sortera ut de som ska ha enkla, lågbetalda jobb för att de som gör en klassresa ska ha några att resa ifrån?

Han avslutade sitt tal med att återigen kritisera Socialdemokraterna och att upprepa sina slagord. Inget är kvar från förra årets nationalism, och inte heller något av 2015 års feminism. Jag gissar att ”Välfärd och valfrihet” kommer att ersätta förra valrörelsens ”Feminism utan socialism” på valaffischerna.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Bojkotta Almedalsveckan

Jag hade uppdraget att för tredje året i rad projektleda nationella Feministiskt initiativs deltagande i Almedalsveckan. En vecka jag sett fram emot hela våren. Det har tidigare år varit en härlig upplevelse med många roliga stunder och fina möten. Som i fjol när jag både träffade finska feminister, kinesiska feminister och blev lovad en cigarr av Stig-Björn Ljunggren när jag kommer in i riksdagen. Och inte att förglömma, jag blev ”intervjuad” av Daniel Lampinen, ”Den öppna rasisten”, vilket du kan lyssna på HÄR, eller läsa om HÄR, HÄR och HÄR. Han var, jämförelsevis, väldigt oförarglig, även om han gärna ville att jag skulle känna mig skrämd av honom.

Desto mer otäckt är det, det här året, i Almedalen. Under våren (HÄR) kom nyheten att Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, fått tillstånd att demnstrera och att ha ett tält där de kan dela ut information, under några av dagarna i Almedalen. Till att börja med kunde jag inte tro att det var sant. När sen informationen kom att den Mångfaldsparad vi alltid brukar gå i fick flyttas i tid för att polisen inte kunde garantera säkerheten (HÄR och HÄR) kändes det helt surrealistiskt. Att polisen ger tillstd till en organisation som sen innebär att de inte kan garantera andras säkerhet. Vore det inte bättre om de inte gav tillståndet till NMR alls?

Det här innebar att vi fick göra en helt ny riskbedömning av vårt deltagande. Å ena sidan hade det känts bra om vi kunnat vara där och haft vårt fik öppet, som en fredad vrå för den som ville bort från nazism och rasism och istället få mänskliga rättigheter och feminism. Men å andra sidan är vi, som NMRs raka motpol, en måltavla för deras hat. När flera av våra talare och volontärer så småningom fick tacka nej, utifrån hotsituationen, så behövde vi väga vikten av att finnas på plats som en motpol mot risken att något skulle hända någon av våra medlemmar. Eftersom vi inte än sitter i riksdagen och är ett parti med små resurser har vi svårt att själva bekosta det skydd som skulle krävas, och det har visat sig ganska svårt att få det skydd vi skulle behöva från polisen.

Så, det blev ett beslut:

NAZISTERS NÄRVARO BEGRÄNSAR DET OFFENTLIGA RUMMET
Feministiskt initiativ kommer att bojkotta Almedalsveckan om inte beslutet att upplåta plats och utrymme åt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen ändras. Varför det, kanske någon undrar. Självklart ligger det nära till hands att tänka att det är just vi/F! som ska befria varje kvadratcentimeter av Gotland från nazism. Men det finns en hake.

Många, bland annat våra medlemmar, känner sig hotade. Och det med rätta. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, anser att vi som vill se ett samhälle med mångfald bedriver folkfientlig verksamhet och ska straffas.

F! har sedan länge påtalat att nazisternas närvaro utgör ett allvarligt hot mot demokratin och att konsekvensen blir en begränsning av det offentliga rummet för alla som är direkt föremål för NMR:s hat och våld. Vi har kritiserat den svenska regeringen för att Sverige inte, som många andra länder, förbjuder nazistisk organisering och vi vädjar nu till alla demokratiska krafter som har tänkt att utnyttja sina fri- och rättigheter på Gotland i sommar – påverka ansvariga arrangörer så Almedalen blir den demokratiska frizon som många av oss uppskattar.”

Gudrun skrev en artikel (HÄR) och vi är inte ensamma om att reagera, läs till exempel HÄR, HÄR och HÄR

Istället för att börja sy årets sommarkollektion och packa för att resa till Gotland så har vi i projektgruppen istället fått ta itu med att avboka alla resor till och bokningar i Visby. Trist, men jag står helt bakom beslutet. Som projektledare kände jag inte att vi kunde ge ett tillfredställande skydd till de som ideellt på sin fritid ställde upp för att jobba för Fi. Och jag kommer att gå en samisk sommarkurs istället, som jag velat gå några år, men som alltid krockat med Almedalen, så jag får något annat att se fram emot!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Roar mig med kränkta män

När jag först träffade Gudrun Schyman IRL fascinerades jag av hur hon i diskussioner verkade fp energi av att bli attackerad. Jag blev mer skrämd och illa till mods, men njöt av att se hur Gudrun istället blev mer snabb och vältalig. Jag är verkligen ingen Gudrun, men för någon vecka sedan fick jag ändå en känsla av hur det kan komma sig att mothugg gör en energisk. Eller, i det här fallet, full av skratt.

Bakgrunden är att jag är med i en förening, Norrlandsartilleristernas Kamratförening. Ingen aktiv medlem, men ändå medlem. de har en grupp på facebook som jag följer, mest för att det ibkland dyker upp gamla foton på personer jag känner. Den som läst min blogg från början vet att jag både arbetat som civilanställd inom försvaret och gjort värnplikte n gång för länge sedan. De som läst vet oxå att jag inte alls var odelat positiv till min, alldeles för långa, tid inom försvarsmakten. Trots det så hade jag mycket roligt där, särskilt när jag arbetade i A4 militärrestaurang och på A4 marka och mäss, just de ställen där de som nu är med i kamratföreningen gick och åt och fikade. Del av min värnplikt gjorde jag på A4, du kan läsa mer om det i inlägget jag bifogat här nere.

Nåväl, en av de höga officerarna delade för ett tag sedan en artikel i facebookgruppen, om ett arbetsmiljöproblem på Mittuniversitetet. Han kommenterar artikeln så här:

”Man kan inte låta bli att jämföra med A4 eftersom denna konflikt pågår i våra lokaler. Här talas om den akademiska hierarkin som ett problem, som om inte det militära hade motsvarande hierarki, utan dessa orimliga följder. Hur kan man ta på sitt ansvar att ställa in en mycket viktig och efterfrågad utbildning och samtidigt ta en kostnad på två miljoner för att dessa arbetstagare kanske då skulle kunna prata ihop sig. Ställ krav: Lös uppgiften och sluta kivas, som en förskolegrupp!”

Självklart kommer det medhåll och uttalanden om den fina arbetsmiljön på A4 och den underbara ledarskapsutbildningen som finns inom FM:

”Officerare har en betydligt bättre och bredare utbildning i att möta och leda personer i kris. Att cheferna inte kan reda ut besticken tyder på att man har en för dålig utbildning.”

”Det vet vi ju väl NN, att det utanför FM förekommer väldigt lite av renodlad ledarskapsutbildning, och här tycks vi tydligt se ett exempel på att sådan saknas.”

Jag, som har en ekonomie magister i Ledarskap och Organisation (som jag fått utanför Försvarsmakten och den är alldeles utmärkt), och sopm utbildat större delen av den svenska officerskåren under 15 år i just arbetsmiljö och organisationskultur, tyckte att diskussionen måste utmanas, så jag gick in och kommenterade lite provocerande:

”Eller så var det så att saker och ting tystades ner inom FM och löstes genom att utsatta flyttades och de som utsatte fick vara kvar…”

Oj, oj, oj, så kränkta de blev! Det blev flera dagars diskussion, där det ifrågasattes vem jag var, om jag ens arbetat på A4, och om jag ens hade i gruppen att göra. Jag bara njöt av det hela och särskilt att de agerade precis som jag påstått att Försvarsmakten gör, de förminskade mig, ifrågasatte min kunskap, uppmanade mig att vara tyst och att lämna gruppen. Själva såg de förstås inte det här, och jag skrattade mig igenom alla dera svar. Här är en del av det:

”Du skall nog inte spekulera i någonting som du inte har en aning om. Vi löste uppgiften och de som arbetade på A4 trivdes med det.”

”Om du tror att du från ”läktaren” kan avgöra hur ledarskapet fungerade inom en organisation, där du inte ingick, så visar det bara att du saknar förmåga till insikt.”

Att jag satt på ”läktaren” handlade om att även om jag dagligen som köksa träffade officerare från A4, så de var en viktig del av min arbetsmiljö, så var min arbetsgivare på papperet en annan organisation. En organisation där A4 officerare arbetade, men den hette inte A4… Eftersom jag kan en del om arbetsmiljö och arbetskultur så vet jag att kulturen starkt påverkar miljön, och en kultur som enbart ser till de egna och deras arbetsmiljö, men inte bryr sig om hur de påverkar intressenter utanför kärnan, den kulturen är egentligen mer sektliknande än nått annat och på sikt ganska dysfunktionell. Att A4 officerare till exempel sa till husmor att vi inte fick skratta när vi arbetade, eftersom de blev störda av det, tyder för mig på en inte alls särskilt trevlig kultur och inte heller arbetsmiljö. Att äldre officerare drog med sig oss unga köksor in i förråd och låste dörren är inte heller någon särskilt kul arbetsmiljö för köksorna, men kanske är de den arbetsmiljön de här männen lägtar tillbaka till.

Här började de undersöka vem jag egentligen var, för trots att jag arbetade på A4 i drygt 12 år och dessutom var deras första kvinnliga värnpliktig (som trådstartaren träffat ett flertal tillfällen) så kunde de inte placera mig. Så då koḿ den här kommentaren:

”Av information på din facebooksida kan jag förstå att du hamnat i väldigt dåligt sällskap och driver vissa frågor med en politisk agenda, som inte har med detta att göra. Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”

Jag undersökte lite tillbaka och hittade att mannen ifråga själv gillade ett antal SD-sidor, så han var, i mina ögon, i betydligt sämre sällskap, men dit ville jag inte sjunka, så jag svarade mer seriöt den här gången:

”När du nu skriver att jag, som arbetade innanför staketet i 14 år, tittade på från ”läktaren” så bekräftar du bara att arbetsmiljön på A4 långt ifrån var så bra som du vill påskina. Du bevisar alltså min tes. Att du dessutom menar att feminism är ”dåligt sällskap” förstärker bara det jag redan visste. Att A4 var en klubb för män där kvinnor inte gör sig besvär. Menar du på allvar att det är en bra arbetsmiljö? Eller räcker det att det var en bra arbetsmiljö för de som var högst upp? Och innebär inte det du gör här precis den nedtystning jag skrev om? Med härskarteknik vill du förminska mig och mina erfarenheter, eftersom jag, som kvinna och civilanställd, inte hörde till de som skulle omfattas av den utmärkta arbetsmiljö du menar rådde på A4.”

Oj, oj, oj, nu sårade jag verkligen deras känslor! Här skulle jag tystas ner för gott, inte kunde en kvinna tillåtas ha ÅSIKTER????

”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen om den verksamhet inom A4, som varit mycket uppskattad, även av det fåtal kvinnor som arbetat där. Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt i hur ansvarsförhållandena inom garnisonen var. Om det fanns civilanställda, kvinnor eller män, som inte kunde dra jämnt inom Fo22, var det normalt inget som ledningen för A4 la sig i. Vi koncentrerade oss på att driva en bra värnpliktsutbildning, där officerare och värnpliktiga arbetade med ett tydligt mål för ögnonen, och där arbetsmiljön var omvittnat mycket god. Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma. Din feministiska kamp kan du säkert driva på andra ställen.”

Det där med att driva en bra värnpliktsutbildning var det ja… Läs mitt inlägg här nedan och diskutera sedan i smågrupper om det kan kallas bra värnpliktsutbildning att välkomna den första kvinnliga värnpliktuiga med att hon ”har många hål” som kan komma till användning på mässfester? Eller var det kanske den gången dåvarande regementschef tyckte jag kunde duscha med honom? Nått som andra officerare snabbt skvallrade om så det kom ut på hela regementet och jag fick pikar om det dagligen? Eller var det kanske när just den här gubben sökte upp mig när jag låg sjuk och febrig, satte sig oinbjuden på min sängkant och uppmanade mig att hoppa av utbildningen. Trots att jag hade blivit uttagen att gå vidare och hade höga betyg? Är det den delen som var bra? Och är det de betygen som är mitt ”tilkortakommande”?

Jag kunde inte hålla mig, jag måste svara med ett ”Bäste Broder” brev. Bäste Broder är vad de kallar varandra, de där männen som träffas i sina små grupper och gör upp planer om hur de ska manipulera organisationen till sin fördel. Bäste Broder är vad de säger när det handlar om tjänster och gentjänster, om att klia varandras ryggar. Bäste Broder är vad du blir när du om och om igen går olika utbildningar tillsammans, där du, från den dag du som 19-åring rycker in, får höra att du är eliten, gträddan av svensk ungdom. Det är inte underligt att de här männen tror att den militära arbetsmiljön är den bästa och att inga andra kan ledarskap som de. De tror det för att de indoktrinerats att tro det för det är ända sättet staten kan få dem att gå ut i krig om det skulle behövas. De måste tro att de är eliten, hjältarna, och de går alldelles tydligt på det! Så jag svarade:

”Bäste Broder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla kommentarer du gör på mitt inlägg. Jag förstår inte vad du baserar din kommentar om mina ”tillkortakommanden” på, inte heller varför du tror det var osämja inom Fo22 jag utalar mig utifrån. Jag sysslar med fakta och statistik, inte anekdotisk bevisföring, så jag använder inte mina personliga erfarenheter, utan från kunskaper jag fått från utbildningar och insamlade data om hela FM och om A4. Att du behöver skriva att det var ett fåtal kvinnor som arbetatde på A4 går att finna det mycket forskning på, som visar att arbetsmiljö var en stark faktor i sammanhanget.

När det gäller den ”omvittnat goda” arbetsmiljön på vpl-utbildningen, så kan det bero på att de som försökte påpeka annat blev behandlade exakt som jag skrev i inledningen, och exakt som du försöker behandla mig i den här tråden, nämligen att de vittnena tystas ner och förflyttas, på ett eller annat sätt. Som Norrlandsartillerist har jag all rätt att befinna mig på den här sidan, och du har inget mandat att köra ut mig.

Jag skrev inledningsvis att problem, av den typen som Miun har nu, inom FM ofta tystats ner och lösts genom att flytta på den utsatta. Jag skrev inte specifikt om A4. Jag skrev min kommentar för jag tycker inte utomstående ska uttala sig så kategoriskt om arbetsplatser de inte befunnit sig på. Efter alla dina svar i den här tråden så känns det ändå inte alldeles uppåt väggarna att tänka sig att det här är en del av det ledarskap du så stolt använder dig av, och att det i det ledarskapet, precis som i många andra delar av FM, ingår att tysta ner och förflytta de som dristar sig till att ha en åsikt och inte bara svara ja och amen när någon med högre grad uttalar sig.”

Delar av den statistik och fakta jag hänvisar till kan du läsa i ett av de bifogade inläggen. Jag arbetade ett antal år på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution, där jag bland annat satt i Forskningsrådet. En del av den forskning vi bedrev handlade om kvinnor i Försvarsmakten, så i den frågan har jag betydligt mer på fötterna än den gubbe som arbetat på ett och samma regemente i stort sett hela sitt liv.

Hur det fortsatte får du läsa i nästa inlägg!

 

Feminist gör värnplikt

Feministen och kvinnor i Försvarsmakten

Lämna kommentar Dela inlägget:

Resumé över året som gått…

För drygt ett år sedan skakades Östersund av en presskonferens. Ja, jag säger att vi skakades av presskonferensen, betydligt mer än vad som föranledde presskonferensen. Polisområdeschefen i Jämtland gick ut och uppmanade kvinnor att inte vara ute själva efter mörkrets inbrott (som är vid 18-tiden den tiden på året), helst skulle vi stanna hemma (HÄR). Vi i Fi Jämtland reagerade starkt och skrev en debattartikel (HÄR), där vi bland annat pekade på att det återigen är kvinnor som bär ansvaret för att inte bli överfallna. Det blev mycket debatt i hela Sverige om det här, där det både fanns dem som höll med oss och de som menade att polisen agerat rätt.

Jag trodde att polisen menade väl, men att det ändå blev fel.

Men sen under sommaren kom ytterligare polisuttalanden, där en idrottsman som antastat två kvinnor på en bar i Östersund, urrsäktades med att kvinnorna hade stora bröst som inte gick att undgå att komma åt (HÄR). Återigen reagerade vi, den här gången tillsammans med vänsterpartiet (HÄR) och visade att det återigen är kvinnornas ansvar att män inte tafsar på ens bröst, även om det är svårt när en har så stora bröst att de tydligen fyllde hela baren… Vi uppmanade polisen att ta itu med kulturen på arbetsplatsen och erbjöd vår hjälp med föreläsningar och annat som kunde behövas.

Polischefen svarade (HÄR), och som väntat svarade han att vi hade fel. Han hade INTE uppmanat oss att hålla oss inne (men kolla gärna på presskonferensen jag länkade högre upp och se hur du uppfattar det) och en enstaka polis uttalande visar inte att kulturen är felaktig. Nu har jag en ekonomie magister i ledarskap och organisation och har i flera år arbetat med just arbetsplatskultur, så jag kan med säkerhet säga att det är polischefen som har fel i just den frågan. Han menade dessutom att de arbetat med frågorna sen 1996. Vilket förstås får mig att undra HUR de arbetat med frågorna när de uppenbarligen fortfarande har så skev syn på kvinnor och kvinnors utsatthet. Vi svarade med en kort insändare (HÄR), men tog även tag i den här delen av polischefens debattartikel:

”Polisens kommande medborgardialoger inför medborgarlöftena kommer att vara ytterligare en kontaktyta även gällande kvinnofrid. Kvinnors trygghet är prioriterat för polisen, tro inget annat.”

Jag personligen besökte en medborgardialog, talade med de poliser som var där, fick lämna mina kontaktuppgifter som de skulle lämna till sin utbildningsansvarig, för att vi skulle kunna fortsätta diskutera hur polisen kan bli bättre på frågorna om just kvinnofrid. Jag skickade även in erbjudandet via polisens mail.

Nu, mer än ett halvår efteråt, har polisen fortfarande inte svarat oss. Detta trots att det i förvaltningslagen står att en myndighet skyndsamt, utan onödig fördröjning, ska besvara medborgares frågor. Och när medborgarlöftena publicerades fanns inget av det vi önskat med (HÄR). I vår första debattartikel skrev vi bland annat:

”Dessutom innebär polisens uppmaning att kvinnor stannar i sina hem, vilket för många kvinnor, absurt nog, kan vara farligare än att vistas ute på stan ensam under natten. När det gäller våld, misshandel och sexuellt våld är kvinnor mest utsatta i sina hem, av sin partner och andra närstående. Brottsförebyggande rådets statistik är tydlig: I tre av fyra fall är den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan. I genomsnitt 20 kvinnor misshandlas till döds varje år av en närstående, och i 17 fall är gärningsmannen en man som de har eller har haft en relation med. Dödligt våld i nära relationer är ofta resultatet av en längre tids våldsutövning.”

I den andra, vår avslutande insändare, skrev vi:

”För knappt ett år sedan kom statistik som visade att knappt två av tio våldtäkter klaras upp i Sverige. I Jämtlands län är det ännu sämre, en av tio försök till, eller fullbordade våldtäkter klaras upp här.”

Inget av det här åtgärdas i medborgarlöftena, det enda som finns med är två (2!!!) trygghetsvandringar i komunen…. Det går att läsa mer om mina analyser av det här HÄR, HÄR, HÄR och HÄRHÄR hittar du ett poddavsnitt som till del handlar om hur Polisen i Östersund agerat. HÄR hittar du en recension av boken ”En riktig våldtäktsman”.

I samband med 8 mars i år skrev vi en ny debattartikel (HÄR) för att återigen uppmana polisen och kommunen att arbeta med frågorna om kvinnofrid och att lägga ansvaret där det ska vara, på förövaren och inte på offret. Den olyckliga presskonferensen lever nu sitt eget liv, och har bland annat använts av Women for Trump Movement i USA för att visa på vad som händer i ett land som tar emot många av de som flyr och söker asyl.

Så, hur gick det då med förra årets presskonferens?  De flesta fallen lades ner (HÄR), det enda som gick till rättegång var det där en man stoppat in sina fingrar i munnen på en kvinna (HÄR). Hon arbetar hos polisen och hennes partner är polis. Det goda som presskonferensen ändå hade med sig, men som även förstärkte idén om en överfallsvåg i kommunen, var att fler kvinnor anmälde det de utsattes för och vågade berätta om händelser tidigare i livet (HÄR). För en gångs skull blev kvinnor trodda Så länge som de beskrev gärningsmännen som ickesvenska. För nåde oss som berättade hur vi blivit utsatta av män med samma bakgrund som oss själva, ända sen vi var unga flickor. Då var vi feminazis, rabiata och skulle kastas ut ur landet med huvudet före (och det var de något sånär rumsrena kommentarerna). Jag skrev ett inlägg just om reaktionerna förra året (HÄR).

I kommande inlägg ska jag beskriva till hur jag ser på förra årets händelse så här i efterhand.

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

FNs internationella dag mot mäns våld mot kvinnor

I dag är det FNs internationella dag mot mäns våld mot kvinnor. Enligt FN är våld mot kvinnor: ”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet”.

Dagen har en brutal bakgrund (läs mer HÄR):

”Den 25 november 1960, mördades i Dominikanska republiken systrarna Mirabal: Patria, Minerva och Maria Teresa. De var tre kvinnokämpar som varit engagerade i kampen mot diktatorn Trujillo. Dagen de mördades var de på väg hem efter att ha besökt fängslade släktingar och stoppades på en landsväg. De våldtogs, torterades och mördades för att sedan, tillsammans med chauffören, slängas utför ett stup för att simulera en trafikolycka. Våldsdådet mot systrarna tjänade dock för att definitivt avslöja diktaturens karaktär och bidrog till dess fall.

Denna råa verklighet som många rättviseaktivister runt om i världen är tvungna att leva med uppmärksammades under den första Feministiska träffen för Latinamerika och Karibien (EFLAC) 1981. Det var då som den dominikanska delegationen, där bland annat poeten Angela Hernandez och feministgestalten Magalys Pineda ingick, föreslog att den feministiska rörelsen skulle utse en dag för att synliggöra patriarkalt våld mot kvinnor till minne av Las Mariposas (fjärilarna) såsom systrarna Mirabal brukade kallas.”

Världshälsoorganisationen uppskattar att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld och Sverige gjordes 2013 nästan 30 000 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. I tre av fyra fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan och drygt 85 procent av de som misstänks för misshandel mot kvinnor män. Brottsförebyggande rådet uppskattar att endast vart femte fall anmäls till polisen.

I genomsnitt 20 kvinnor i Sverige misshandlas till döds varje år av en närstående, och i 17 fall är gärningsmannen en man som de har eller har haft en relation med. Dödligt våld i nära relationer är ofta resultatet av en längre tids våldsutövning. I Sverige i dag är kvinnor som allra mest utsatta när de lämnar en våldsam partner, eftersom samhället saknar effektiva skyddsåtgärder.

Våld mot kvinnor förekommer över hela världen. En tredjedel av världens alla kvinnor uppges ha utsatts för könsbaserat våld under sin levnad. Våldet sker på olika arenor: inom familjen och hemmet, i samhället, som en del av krigföringen i väpnade konflikter och utövas eller tolereras ibland även av staten.

Bakom stängda dörrar utsätts kvinnor för våld från sin partner eller sina släktingar. Många flickor och kvinnor utsätts för våldtäkt och annat sexuellt våld. De flesta kommer aldrig att anmäla brotten.

Från slagfältet till sovrummet är kvinnor i riskzonen. Oavsett samhällsklass, ålder eller etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Kvinnor och flickor utsätts för könsbaserat våld just för att det är kvinnor. Och förövarna går nästan alltid fria.

Idag utsätts kvinnor för sexualiserat hat och hot på nätet. Det hotar att tysta kvinnor och göra det svårare för kvinnor att delta i det offentliga samtalet och ta plats. Mäns våld mot kvinnor drabbar alla kvinnor – inte bara den direkt utsatta.

Våldet är ett uttryck för makt, en makt som utövas av män mot kvinnor, av förtryckare mot den/de förtryckta. Så länge vi lever i ojämställda samhällen kommer våldet att finnas kvar som maktmedel, och gömmas undan av kvinnor som lär sig från barnsben att de själva är ansvariga för det om sker dem, inte mannen som brukar våld. ”Kärlek börjar med bråk” får flickor höra redan i förskolan, då de förväntas bli glada över att bli slagna och jagade av jämnåriga pojkar. Vi lever i en kultur där män ursäktas och kvinnor skammas. Där män kan komma undan med att tafsa, slå och våldta, medan kvinnor ska ansvara för vad de sagt, hur mycket de druckit, hur de klätt sig. Det här måste få ett stopp! Rätten att inte utsättas för könsrelaterat våld är i allra högsta grad en fråga om demokrati, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Gudrun Schyman skriver i ett av sina feministbrev (läs hela HÄR):

”Misshandel är en process som ofta börjar med kontrollerande beteende från mannens sida. Han kritiserar kvinnan, hindrar henne från att umgås med vänner, och kräver att hon ska anpassa sig efter hans behov. Gradvis isoleras kvinnan. Så småningom börjar mannen hota och ta till våld, och kvinnan tvingas anpassa sig ytterligare för att inte bli utsatt för mer våld. Ofta vågar hon inte lämna mannen eftersom han då hotar att döda henne eller ta deras gemensamma barn ifrån henne. Våld i namn av heder har samma syfte, makt och kontroll, men det handlar då om unga kvinnor eller män som kontrolleras och hotas av sin egen familj, som för att upprätthålla sin heder i en större släkthierarki anser sig ha rätt att utöva kontroll genom hot om våld och utlöst våld.”

Läs gärna även HÄR, HÄR och HÄR.

I dag samlades vi på Stortorget i Östersund och tände ljus. För de kvinnor som dödats, för de som skadats och för de som lever under hot om psykiskt och fysiskt våld. Tillsammans visar vi att vi inte accepterar kvinnohat och våld. Tillsammans kan vi visa att mod och kärlek är starkare än hat och rädsla.

20161125-mot-mans-vald-mot-kvinnor

Lämna kommentar Dela inlägget:

Transgender day of remembrance

Idag är det Transgender day of remembrance. Dagen har sitt ursprung i mordet på Rita Hester, som den 28 november 1998 mördades på grund av sin transidentitet. Sen den här händelsen har fler och fler människor runt om i världen samlats varje år den 20 november för att hedra minnet av de transpersoner som dött till följd av transfobiskt våld.

transgender-day-of-rememberance
Jag vill uppmärksamma den här dagen, för att minnas och hylla de som inte längre finns ibland oss. Transfobin leder till hatbrott och transpersoner är idag överhuvudtaget en utsatt grupp som drabbas av osynliggörande och våld i högre grad än många andra grupper.

Hatbrotten sker överallt. Det sker till exempel i Turkiet, läs HÄR, i El Salvador, läs HÄR, och i Sverige, läs HÄR. I somras gick regeringen ut med sin strategi för att stärka transpersoners rättigheter, men Aleksa Lundberg tycker inte det är tillräckligt (läs mer HÄR): 

”Det är lätt att gå och och göra ett uttalande och säga att det här är värsta grejen. Det är det inte. Det är en självklarhet att vi ska omfattas av hets- och hatbrottslagstiftningen. Vi är en av de mest utsatta grupperna i världen, säger Lundberg.”

Även Amnesty har påpekat de brister som finns i Sverige gällande transpersoners rättigheter (läs mer HÄR):

”I dag den 20 november är det Transgender Day of Remembrance. Över hela världen samlas människor till minnesceremonier och sörjer dem som fallit offer för transfobiskt våld och hat. På denna sorgens dag vill Amnesty International Sverige belysa svenska transpersoners avsaknad av grundläggande mänskliga rättigheter.”

Amnesty tar upp tre kravpunkter:

* Låt individen bestämma sin könstillhörighet

* Tillgång till likvärdig vård för transpersoner

* Hbtqi-personer som söker asyl måste skyddas från våld

Kravpunkter som känns självklara som en lägsta nivå!

IMGP8984rev

Lämna kommentar Dela inlägget:

”Dialog” med polisen om kvinnofrid

Jag, tillsammans med andra F!or i Jämtland har erbjudit oss att hjälpa Polisen i Östersund att göra ett bättre arbete när det gäller kvinnofrid fortsätter. Först skrev vi en debattartikel (HÄR), som polischefen svarade på HÄR. Polischefens svar analyserade jag i det HÄR blogginlägget som sen skrevs om till en debattartikel, som du kan läsa HÄR (ÖP publicerade den dock som insändare).

En av de saker vi tog upp var polischefens sätt att avfärda, både den utredare som exemplifierade med hänvisning till bröststorlek, och vår debattartikel, genom att hävda att vad en polis säger inte gäller för hela organisationen. Vi menar att det visst kan visa på ett klimat inom organisationen, där det är tillåtet med den sortens språkbruk. Nu har ett antal av Mittuniversitetets forskare även de kommenterat polisens agerande, du kan läsa HÄR. De bekräftar vår analys:

”Att använda ord på särskilda sätt är inte något som enskilda individer gör helt på egen hand, särskilt inte när de uppträder i sin professionella roll. Språket är, per se, något vi delar med varandra. Utifrån organisationsstudier vet vi att det skapas kulturer i organisationer och sätt att tala som blir accepterade och normerande. Därför är det i allra högsta grad ett organisatoriskt problem när polisen gör uttalanden som uppfattas som sexistiska och diskriminerade.”

Vi frågade oss även om det arbete, som enligt polischefen pågått i 20 år, verkligen ledde till någon förbättring. Även det tar forskarna upp i sitt debattinlägg:

”Polisområdeschefen skriver i en debattartikel den 2 september att polisen sedan 1996 samarbetar med ”länsstyrelsen, kommuner, landstinget (numera regionen) med flera” och har tagit fram ”utbildningar, information, handlingsplaner och policys”. Vi undrar om dessa har arbetats fram på ett sätt så att de tillräckligt stödjer och vägleder poliser i sitt arbete? Och som forskaren Sara Ahmed konstaterat finns en risk att ”you end up doing the document rather than doing the doing” vilket betyder att det är väldigt vanligt att organisationer fokuserar på att skriva policydokument och sedan anser att jobbet är gjort istället för att arbeta i vardagen med hur policies och utbildningar ska omsättas i det dagliga arbetet på alla nivåer i organisationen. Ahmed har i sina studier bland annat visat hur detta kan upprätthålla diskriminerande strukturer inom organisationer.”

Vårt erbjudande att hjälpa polisen genom föreläsningar, workshops och studiecirklar, så att de framöver kan bli bättre på just det här området har det fortfarande inte kommit något svar på, men erbjudandet kvarstår!

IMGP3179rev

Lämna kommentar Dela inlägget:

Polisen försvarar, vi förklarar

Polisen har fortfarande inte svarat på vårt öppna brev (läs HÄR och HÄR), vare sig det de fick via sin mail eller via sin facebooksida. Däremot har polischefen svarat med en egen debattartikel som du kan läsa HÄR. Det är helt tydligt att han vill förklara för oss som skrev debattartikeln att vi har fel, fel, fel.

Tyvärr blir situationen inte bättre av det här svaret. Att polischefen påstår att vi har fel och att vi dessutom, enligt honom, missat fakta, blir bara hårklyverier, inget som skapar mer trygghet för kvinnor i Östersund. Hans trovärdighet hade blivit betydligt större om han istället tagit oss på orden och bjudit in oss till samtal.

I vår debattartikel skrev vi:

”Under våren uppmanade polischefen kvinnor att stanna inne under dygnets mörka timmar, eller åtminstone inte vistas ute ensamma.”

Det här menar polischefen är en missuppfattning och förklarar för oss vad det handlar om:

”Polisen uppmanade inte kvinnor att stanna inne då en våldsam ökning av övergrepp skedde i Östersund i mars i år. Polisen uppmanade till försiktighet och uppmärksammade på övergreppen, således.”

När jag lyssnar på den intervju som Östersundsposten (HÄR) gjorde med Polischefen i samband med vårens händelse så uttrycker han sig ordagrant så här:

”…vi vill inte att det händer något ännu allvarligare,så man bör nog tänka till lite granna när man förflyttar sig och framförallt om man har varit ute på krogen och är påverkad så ska man nog kanske inte gå ensam utan se till att ta en taxi eller få skjuts eller nånting eller gå flera tillsammans just nu. Vi tycker det är så och det vill vi gärna…. ja, lämna en försiktighetsprincip om det.” och senare i intervjun ”och det jag säger är en försiktighetsuppmaning vi lämnar nu, att ha den här försiktighetsprincipen det tycker jag kan vara värt att lyssna på oss…”

På polisens egen presskonferens uttalar sig polischefen bland annat så här (lyssnaHÄR):

”Som vi ser det just nu så rekommenderar vi framförallt kvinnor som rör sig ute sent på nätterna att helst inte göra det utan ordna skjuts eller att man är fler människor som går i grupp.”

Jag undrar på vilket sätt vår uppfattning att polischefen åtminstone uppmanade kvinnor att inte vistas ensamma är ett faktafel?

Vårt andra faktafel är, enligt polischefen, det här:

”Nu senast motiverade en enskild polis att en utredning läggs ner utifrån kvinnornas bröststorlek.”

Polischefen informerar oss:

”Utredningen lades inte ned med anledning av bröststorlek, det är ett felaktigt påstående.”

Jag vet att media självklart skriver om det som kan skapa rubriker, det är deras sätt att säkerställa överlevnad, så det är inget underligt eller ovanligt. Men eftersom media är det ställe jag kan hitta informationen så är det än viktigare att de poliser som uttalar sig till media är medvetna om vikten av ordval och kan arbeta normkritiskt. Då skulle det här inte behöva hända. Här är något av det som skrevs i media vid tillfället, läs mer HÄR, HÄR och HÄR.

”– För att det ska vara ett brott krävs det att det finns en del ingredienser som ingår i händelsen. Saknas dessa så är det inget brott, säger Mikael Lundberg. Betyder det att man saknar konkreta uppgifter och bevis för vad som har hänt?
– Man saknar de konkreta byggstenar som finns för själva brottet, de finns helt enkelt inte här, säger han och fortsätter:
– Som målsägande kan man uppleva att man blir utsatt för ett brott, men det är en subjektiv bedömning. Tittar man objektivt på det så måste byggstenarna finnas och i det här fallet finns inte de. Han har varit på fyllan och varit klumpig kan man säga. Men det han gjort är inte av brottslig karaktär.”

”När det gäller det misstänkta sexuella ofredandet så ska spelaren ha närmat sig de tre kvinnorna, som stod vid ett barbord, och lutat sig över dem.
– Då tycker en av dem att han har kommit åt hennes bröst, men vi kan inte visa uppsåt, säger Lundberg.”

”Jourhavande förundersökningsledare Mikael Lundberg sa bland annat att kvinnan som anmälde sexuellt ofredande hade stora bröst och att det var omöjligt att inte snudda vid dem. – Han var väldigt full och raglade över tjejen. Hon hade väldigt stora bröst och det var svårt att inte snudda vid dem, sa han till SVT. Till tidningen Expressen sa han: – Det hör till saken att kvinnorna hade gigantiska bröst. Det var inte svårt att nudda dem.”

Vi skrev även det här:

”Vi önskar att polisen tar det här på allvar och behandlar det som en del av rådande kultur inom sin kår, inte bara som enskilda polisers uttalande. Det krävs utbildning och träning för att komma till rätta med detta.”

och polischefen väljer att svara så här:

”En enskild polis olämpliga uttalande, kan inte tas för intäkt för en organisations uppfattning.”

Jag har en magister i organisation och ledarskap och har god kunskap om hur en arbetsplats kultur skapas och upprätthålls. Att det var stora bröst som en enskild person såg som lämpligt att använda som förklaringsmodell säger mycket mer om arbetsplatsen än vad polischefen vill kännas vid. Och att polischefen vill värja sig och lägga skulden på en enskild säger även det en hel del om arbetsplatsen inre kultur.

Extra skrämmande blir det att polischefen bortförklarar det som hänt med att det är en enskild polis uttalande, när det är den här polisen det handlar om (läs HÄR);

”Polisen och förundersökningsledaren i Östersund Mikael Lundberg sitter med i en grupp som ska utveckla metoderna för att klara upp våldtäkter.
– Det blir en form av komptenshöjning för alla. Alla ska bli lite, lite bättre, säger Mikael Lundberg.

Utöver de stora brösten är det här uttalandet exempel på varför polisen behöver utbildas i genus och normkritik (läs HÄR).

”Lundberg säger att alkohol har varit grundproblemet i händelseförloppet.
– Den här killen har varit berusad. Han blev sedermera omhändertagen av polisen och fick sitta här hos oss. Man kan betrakta det som en full person som inte riktigt är vid sina sinnens fulla bruk.”

I den rådande våldtäktskulturen får kvinnor lära sig att de måste vara extra försiktiga när de är onyktra, en vet aldrig vad som kan hända. Kvinnor måste dessutom vara försiktiga med män som är onyktra, en vet aldrig mot vilken kroppsdel han kan komma raglandes mot. Det är alltid kvinnans ansvar, oavsett vad som händer och vem som gör vad.

Det polisen i Östersund gör är alltså en förstärkning av rådande våldtäktskultur, när de borde arbeta på att minska den, om de menar allvar med att de prioriterar kvinnors trygghet, som polischefen skriver i sin artikel.

Polischefen tar i sin artikel även upp att de arbetat med de här frågorna sedan 1996. Det gör mig snarare ledsen än uppmuntrad. Om de arbetat med det här i 20 år och inte nått längre så har jag inte så stora förhoppningar om att det någonsin ska bli bättre. Jag läser dessutom det HÄR  från den 11 november 2015:

”Statistiken visar att polisen behöver blir bättre. Knappt två av tio våldtäkter klaras upp i Sverige. I Jämtlands län har det varit ännu sämre. en av tio försök till, eller fullbordade våldtäkter klaras upp här.”

Polischefen avslutar dessutom med en uppmaning till oss:

”Polisens kommande medborgardialoger inför medborgarlöftena kommer att vara ytterligare en kontaktyta även gällande kvinnofrid. Kvinnors trygghet är prioriterat för polisen, tro inget annat.”

Jag besökte en av de så kallade medborgardialogerna. Jag fick veta att de frågor jag kom med inte kunde diskuteras på dialogen eftersom de som kan fatta beslut inte var på plats (läs HÄR).

Så, tro mig, polischefen, ni kanske tror ni prioriterar kvinnors trygghet men ni får väldigt svårt att övertyga mig om det så länge era siffror ser ut som de gör och ni besvarar ett öppet brev med inbjudan till samarbete på det här sättet, istället för att faktiskt förstå att vi både kan och vill hjälpa er att bli bättre!

IMGP2081rev

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Mitt möte med polisen, the story continues

Som ni vet har vi i Fi Jämtland tillsammans med några ur Vänsterpartiet skrivit ett öppet brev till kommun och polis i Östersund angående de uttalande om mäns våld mot kvinnor som skett det senaste halvåret (läs HÄR). Polisen har fortfarande inte svarat till oss, men de har skrivit ett eget debattinlägg (HÄR). Jag kommer att återkomma till det i ett annat blogginlägg.

På kommunens facebooksida fick jag rekommendationen om att gå på ett av de möten som polisen anordnar den här veckan (läs HÄR).

När kommunen svarade på sin facebooksida var jag skeptisk till att ett möte som sker bredvid en tättrafikerad bussgata kunde vara en lämplig plats för att diskutera mäns våld mot kvinnor och polisens värderingar, attityder, beteende och bemötande:

”De möten som är i Östersund är alltså i det fria med trafik runt omkring? Det låter mer som möten om rent praktiska frågor, men svårare att diskutera värderingar och bemötande som är det vi vill göra. Har ni några idéer om hur det kan göras?”

Östersunds kommun svarade på facebooksidan:

”Mötena arrangeras både utomhus och innomhus. I kväll huserar man exempelvis i Kastalskolans lokaler i Brunflo. Och i morgon i aulan vid Treälvsskolan i Lit. På onsdag däremot är dialogmötet ute (vid busstorget).

Vid dialogerna är det medborgarna som sätter agendan och ställer frågorna, medan polisen och kommunens representanter svarar.”

Jag hade bara möjlighet att besöka mötet vid busstorget, och, precis som jag anade, det var inte en miljö som passade för samtal om mer förebyggande och utvecklande arbete. Jag fick en enkät att fylla i men det fanns ingen från kommunen att diskutera med, enbart tre poliser som delade ut enkäter och godis.

Den polis jag talade med lovade dock att ta mina kontaktuppgifter och framföra mitt erbjudande om hjälp med kompetensutveckling till någon som kunde fatta beslut. Hon skulle även kolla upp vad som hänt med det öppna brev som, förutom att det kom in i LT (HÄR) och ÖP (HÄR) också skickades som mail och via facebook till både polis och kommun. Enda svaret hittills är alltså via kommunens facebook.

Det här lämnade jag i alla fall över till polisen innan jag lämnade busstorget:

20160907-polisen

Läs gärna den HÄR artikeln med!

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: