Aktivist på väg!

Jag som alltid tror jag ska hinna blogga och läsa bloggar är lika förvånad varje kväll att det inte blev av den kvällen heller. Det beror förstås delvis på att jag fortfarande är osannolikt trött efter minsta ansträngning. Fysisk aktivitet tar mer kraft än psykisk, så länge den psykiska sker i ett tyst och ensamt rum. Jag försöker ändå göra något fysiskt ansträngande varje dag, även om det bara blir att röja lite i pysselrummet. Andra dagar har jag även ork att cykla en stund på motionscykeln. Men sen behöver jag vila och då försvinner hela dagen på nått sätt och det är kväll.

Delvis beror det på att jag har påbörjat valkampanjandet så smått. Jag har varit ute på några små äventyr och tränat på att prata politik och ser verkligen fram emot den här våren och sommaren. I den förra valrörelsen kom jag in först under sommaren och kände mig osäker på att svara på frågor om Feministiskt initiativs politik. Den här gången har jag både hållt flera studiecirklar om politiken, skrivit motioner och propositioner och formulerat svar på motioner, så jag känner att jag är extremt väl förberedd.

Jag poddar, skriver bloggar, råddar twitter, facebook och instagram för Fi Jämtland, förutom att jag är ute på olika aktiviteter både för Fi Jämtland och som Fi talesperson inom Gles- och landspygdspolitik. Då blir den här stackars bloggen lidande. Tyvärr. Men jag försöker hålla den vid liv och hoppas komma tillbaka mer kontinuerligt efter valet i september.

I helgen var jag på Unga Feministers valupptakt i Västerås och gladdes åt att träffa så många aktiva, välformulerade och engagerade feminister. Jag satt på scenen och blev utfrågad om vem jag är, hur vår Gles- och landsbygdspolitik ser ut och hur jag ser på att vara politiker/aktivist. På den sista frågan svarade jag att jag inte anser mig vara politiker eftersom jag ännu inte suttit invald i någon Kommun, Region eller i Riksdagen, men att jag tycker det är otroligt roligt och givande att vara aktivist.

Jag fick till och med berätta om mina katter, det bästa jag vet!

Citat Nora Håkansson, aktiv och driven politiker inom Fi och UF: ”Här har vi kandidaterna som är föreslagna till riksdagslistan som närvarar på Unga Feministers valupptakt. Ingrid(landsbygdspolitisk talesperson) och jag, medlem. En fantastisk talkshow/intervju med underbara Ingrid men är lite orolig över hur de ungas perspektiv ska kunna reppas i riksdagen när bara en riksdagskandidat som medlem varit här i helgen. Annars- FANTASTISKT! 💞 Underbara Ingrid Mårtensson om gles- och landsbygd. ”Nattågen går bara till Åre för skidturister, inte för oss som bor i Jämtland. Vi som bor här kan inte bara ses som en turistattraktion, vi lever här, vi är inte Disney land”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag är på Staare 2018!

Som enda rikspolitiska parti har Feministiskt initiativ evenemang under Staare 2018. Eftersom vi i vår politik på allvar menar att hela landet ska leva och att urfolk ska tillerkännas sin rätt så anser vi det mycket viktigt att vara med under den här veckan, vintervarianten av Almedalsveckan. Du har flera möjligheter att träffa oss; Carmen Blanco Valer, Urfolkspolitisk talesperson, Ingrid Mårtensson, Gles- och landsbygdspolitisk talesperson och Lovisa Johansson, Landsbygdspolitisk talesperson för Unga feminister.

Feministiskt initiativs talesperson för urfolkspolitik, Carmen Blanco Valer leder en samtalspanel där samiska kvinnor delar med sig av sina personliga tankar kring frågor som har med jämställdhetsfrågor, feminism, samisk självstyre och andra prioriterade frågor utifrån ett kvinno- och queer samiskperspektiv. Det sker onsdag den 6 februari, klockan 1500-1600 i sal G 2351 på Campus, HÄR. Carmen föreläser dessutom om urfolkskvinnors perspektiv på feminism och kvinnokamp i Latinamerika på torsdag den 7 februari klockan 1500-1600 i sal L 210b på Campus, HÄR.

Utöver det så talar Carmen i Storsjöteaterns foajé på ”I Saepmie talar vi…”- den politiska arenan torsdag den 8 februari kl. 12.30-13.00, HÄR. Vi har öppet för Fika med Fi 1300-1500 onsdag i sal G 2351 på Campus, HÄR, och torsdag i sal L 210b på Campus, HÄR. RFSL är med under fikat och Carmen, Lovisa (Unga Feminister) och jag, Ingrid (talesperson gles- och landsbygdspolitik) turas om att finnas på plats för att svara på frågor om vår politik, berätta om den eller bara samtala om feminism. Det är ni som är gäster som bestämmer vad fikat ska innehålla.

Här kan du se hela veckans alla programinslag.

Om du är i Staare/Östersund, kom och träffa mig!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Listan och jag

I slutet av februari träffas Fi ombud från hela landet för att dels rösta på en partiledare som ska dela partiledarskapet med Gudrun Schyman, dels hur vår riksdagslista ska se ut. Vi har en gemensam lista för hela landet och jag hade både nominerat mig själv och blivit nominerad av andra. Under hösten och början av det här året har valberedningen arbetat intensivt med intervjuer och referenser för att få fram en representativ lista och i går kom den.

Som andra partiledare föreslår de Gita Nabavi, som idag är ordförande i styrelsen. Jag satt tillsammans med henne i styrelsen under förra mandatperioden och tycker det är ett mycket bra förslag.

På listan hoppade jag raskt över de första namnen och scrollade ner för att se var/om jag fanns med. På plats 46 står Ingrid Mårtensson! Det innebär, i och föär sig, att vi behöver 15% av rösterna för att jag ska komma in i riksdagen, men vad gör väl det. Jag finns med på förslaget, för mig är det STORT!

HÄR kan du läsa valberedningens motivering, HÄR hittar du hela listan, och så här presenterar jag mig:

Jag är en bra riksdagskandidat därför att…
Jag är en arg tant och det finns alldeles för få av oss i ledande positioner. Jag är feminist ut i fingerspetsarna och kan tala och skriva så andra förstår. Jag vet hur det är att bo i glesbygd och hur det är att arbeta inom både manligt kodade och kvinnligt kodade arbeten. Jag vet hur det är att vara utbränd, sjukskriven och arbetslös, och hur det är att jobba på myndigheterna som hanterar detta. Jag är snabbtänkt och kunnig, flexibel och allsidig. Om jag varit ödmjuk hade jag varit perfekt.

Jag brinner för dessa politiska frågor
Mänskliga rättigheter, mänsklig säkerhet, rättvisa, jämställdhet och jämlikhet. Ett demokratiskt samhälle där alla kan delta på sina villkor och allas röster är lika mycket värda. Hur vi alla ska kunna färdas väl genom livet, från vaggan till graven ur ett globalt perspektiv.

I valrörelsen kommer jag…
Som representant från inre Norrland behöver jag tala om de levnadsvillkor som finns här och visa hur Fi-politik är viktig för vår framtid. Jag kommer visa att F! inte enbart är ett storstadsparti.

Nu återstår att se vad som händer när ombuden röstar, så det kommer ett nytt inlägg om det här i slutet av februari. Oavsett listplats eller ej så kommer jag att ägna våren och sommaren åt intensivt valkampanjande, det ska bli så kul!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#allmänhandling #metoo

Jag har engagerat mig i ytterligare ett upprop inom #metoo. Jag och många fler blev fundersamma över en artikel som publicerades i höstas, om att anmälningar om sextrakasserier var så få inom myndigheter. HÄR. Samtidigt fanns ett antal olika upprop på gång inom just myndigheter och offentlig sektor. Så, en smart person såg till att göra ett samlat upprop, som jag till en början enbart skrev under och delade i mitt flöde. Men när det närmade sig publicering behövdes fler i administrationen så jag anmälde mig till det. Tyvärr blev jag i samma veva superförkyld och kunde inte prata, men jag gjorde några små textkollaruppgifter i alla fall.

I dag lämnades uppropet över till Civilminister Ardalan Shekarabi.

(bilder tagna av en av överlämnarna)

Dagens Nyheter var med hos ministern och var de som först publicerade uppropet, HÄR, där vi bland annat skrev:

”Vi vill att alla myndighetschefer lika tydligt ska signalera att det är nolltolerans mot sexism som gäller. Framförallt hoppas vi att vårt upprop ska leda till att var och en av oss vågar säga ifrån i framtiden, utan att riskera att bli utfrysta eller förlora chansen till jobb – det sistnämnda gäller särskilt unga, visstidsanställda kvinnor som inte vågar säga ifrån och göra sig impopulära.”

I uppropet finns det även med vittnesmål som visar att sexismen tyvärr finns även inom offentlig sektor, trots att antalet anmälningar är så lågt. Här är några exempel:

”Jag blir varnad av flera kvinnliga kollegor för en äldre manlig medarbetare som är känd i kommunen för att ta på kvinnliga kollegor och på olika sätt få dem att känna sig obekväma med sina kommentarer redan när jag börjar på arbetsplatsen. Flera gånger kommer han med opassande kommentarer om kvinnor, påpekar ofta hur mycket högre lön han har och varenda gång rapporterar jag och kollegorna detta till vår närmaste gemensamma chef. […] Vi är nu flera i den lilla arbetsgruppen som vägrar sitta i privata möten med honom utan chefen närvarande. Men hans beteende är detsamma och cheferna bemöter alla klagomål med att han är ”kramgo” och en äldre generation.”

”Hade precis gjort min första större föredragning av ett ärende på kommunstyrelsens sammanträde. En manlig kollega frågade efteråt hur det hade gått, glad över frågan svarade jag att det gått riktigt bra. Hans nästa fråga var då; ”visade du brösten, eller?””

”Statlig myndighet. Man på lite högre position än handläggare anklagas efter en fest för sexuella trakasserier mot två kvinnor. De får betalt för att lämna myndigheten, han blir chef.” 

Jag har arbetat inom tre olika stora myndigheter, Försvarsmakten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har redan skrivit exempel på hur det var att arbeta inom Försvarsmakten, HÄR,  HÄR, HÄR, HÄR  och HÄR. Jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Inom Försvarsmakten var det bara mer tydligt och uppenbart. På ett sätt är det nästan lättare att hantera än den sexism som fanns inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Där är den mer dold, mer i smyg, och därmed även svårare att visa upp och sätta fingret på. Men den finns där, jag känner igen mig i allt för många av de vittnesmål som kommit in till #allmänhandling. Som är långt fler än vad som publiceras i tidningen!

Även det här uppropet fick bra täckning i media. HÄR och HÄR kan du läsa ytterligare två artiklar i DN med intervjuer och reportage från mötet med ministern. HÄR kan du läsa vad Publikt, fackförbundet STs tidning, skrev, och HÄR vad Akademikern, Akademikerförbundets tidning, skrev.

I dag läste jag även den HÄR artikeln, som beskriver hur sexuella trakasserier och övergrep inte handlar om sex, utan om makt. Tack och lov med den har texten i sig:

”För tydlighets skull ska sägas att inget av detta är något nytt. Detta har kvinnor påtalat så länge någon kan minnas, men sällan har de blivit tagna på allvar. Istället har problemen sopats under mattan och de som vågat höja sina röster har förminskats – och därmed i praktiken än en gång utsatts för ett maktövergrepp, men den här gången inte av enskilda individer med makt utan från samhället i stort.”

Missförstå mig rätt: jag tycker det är bra att det här lyfts fram – igen – att sexuella trakasserier och övergrepp inte handlar om sex utan om makt. Jag tycker det är bra att artikelförfattaren påpekar att vi har sagt detta i evigheter. Men en liten irritationstagg sticker i mig när jag inser att det plötsligt blir en tyngre analys av det – när det kommer från en man…

Nu hoppas jag på att #metoo blir en våg av kraft som inte tar slut. Nu behöver vi gå vidare och se vad vi kan göra för att förändra det här, och jag hoppas att jag kan vara en aktiv del av den förändringen!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Flickan och skammen

Jag recenserar

Flickan och skammen av Katarina Wennstam

Det här är en bok som du genast ska skriva upp på din ”Måste läsa lista”. Så här i tider av nasty woman, grab ‘em by the pussy, kvinnomarscher och #metoo så är det viktigare än någonsin att bygga upp sitt förråd av argument om våldtäktskultur och hur den påverkar oss alla. Tidigare har jag recenserat Flickan och skulden HÄR, och då skrev jag bland annat:

”Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.”

”Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!”

Jag har även läst och recenserat hennes bok En riktig våldtäktsman HÄR, och skrev till exempel:

”Fortfarande är det djupt tragiskt att läsa, och inse hur mycket ont människor (män) kan göra andra. Att inse hur våldtäktskulturen gör kvinnor ansvariga, på männens bekostnad. I samma ögonblick som vi skuldbelägger offret ”Hon skulle inte ha klätt sig så, druckit så mycket, gått där, släppt in honom i lägenheten”, så säger vi även att mannen/männen inte kan hantera sina egna drifter, inte kan ta ansvar för sitt eget agerande.”

”I boken belyses även medias roll i den bild vi har av våldtäktsmän, i ett samspel med rättsväsendet. Media är inte intresserade av att skriva om den medelålders mannen, med akademisk utbildning och fast jobb, som anmälts av sin fru för våldtäkt, men om det är utlandsfödda, lågutbildade och/eller kriminellt belastade blir det mer säljande rubriker, så krass är världen. Media skriver allra helst om de otäcka våldtäkterna, som begås av flera män, helst mot det media kan beteckna som ”en respektabel” kvinna, som överfalls utomhus. Det här gör att vi som läser får en skev bild både om vem som våldtar och var våldtäkter sker. Sanningen är att de flesta våldtäkter begås av någon kvinnan känner och att det sker inomhus i bekanta omgivningar.

Till det kommer att rättsväsendet, visar forskning, har lättare att fria om de anklagade är mer lika nämndemännen, alltså äldre, talar felfri svenska, fast jobb, särskilt om kvinnan inte hör till samma samhällsklass. Även polisens utredningar visar brister, ofta utifrån samma kriterier som nämndemännen, som dessutom skiljer sig över landet. Dessutom har annan forskning visat att det är mäns syn på vad som är ett övergrepp och inte som präglar både utredningar och rättegångar, inte kvinnans.”

I den här boken lämnar Wennstam domstolsprotokollen och media och tittar på hur flickor skambeläggs i tidig ålder så att de sedan tar ansvaret själva när de utsätts för övergrep. Det är en del av anledningen till att övergrep och våldtäkter inte anmäls alls i samma utsträckning som andra former av brott. Det är skammen som vi nu släpper när vi kollektivt går ut och vittnar i #metoo. Det är en oerhörd kraft i att känna att en inte är ensam och att äntligen få släppa skammen och tänka ”Det var inte mitt ansvar!”

Vi i väst vill gärna se oss som mer utvecklade och jämställda, men #metoo visar att det bara är en föreställning, en yta, där kvinnor tar på sig ansvaret att inte visa upp det fula som lurar så nära ytan- Wennstam tar upp det här i sin bok också:

”Men framför allt bär denna företeelse med pappor som självutnämnda väktare över sina döttrars sexdebut spår av den hederskultur vi i väst gärna bespottar när den dyker upp i andra länders kontroll av flickor. Varianter av fenomenet finns förstås också här i Sverige, och inte bara i familjer med rötter i andra länder.

”Jag har sett män, också i Sverige, bära amerikanska t-shirts med ‘regler om du ska dejta min dotter’ som har formuleringar om att ‘skaffa dig en advokat’ och ‘hon är min prinsessa, inte din erövring’.

”Över hela jordklotet, i USA, i Sverige liksom i mer öppet patriarkalt styrda länder finns föreställningen om flickors oskuld som något extre skyddsvärt. Fortfarande. På ett sätt som inga pappor, eller mammor, beter sig mot sina söner. Ingen pratar om att sätta kyskhetsbältepå sonen när han ska på språkresa, trots att han mycket väl kan komma hem med både brustet hjärta och klamydia”

I boken beskriver Wennstam det vi nog alla känner igen från vår ungdom och skoltid. En kille som har (kanske bara påstått) sex med många är en hingst, en player, nån som är cool, medan en tjej som har samma rykte, sant eller ej, är en slampa, en hora, en vandringspokal. Det är helt olika regler som gäller för vilket kön du tillhör. Vi påstår att det varit en sexuell revoliution här, där sex blev fritt, när p-pillret kom. Fritt för männen möjliggtvis. En tjej som säger ja till sex är en hora, en som säger nej är en torrfitta. Det går inte att göra rätt om du är tjej.

Läs alla tre de här böckerna så är du redo att ta diskussionen på jobbet, på skolan, i familjen, på busshållplatsen om #metoo har gått för långt – eller om vi bara skrapat lite på ytan!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Flickan och Skulden

För några år sedan läste jag den här boken, men tycker att den, tillsammans med ”En riktig våldtäktsman” (som jag recenserade HÄR) och den senaste, ”Flickan och skammen” (som jag snart kommer att recensera) är bra att ha med sig i diskussioner om #metoo, våldtäktskultur och om ”feminismen har gått för långt”.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Flickan och skuldenDen här boken har legat länge och väntat här hemma, jag har inte riktigt vågat eller orkat ta itu med den. Samhällets syn på våldtäkt är skrämmande. Inga andra brott innebär att så mycket av ansvaret och skulden läggs på offer och inte på brottslingen. Jag läser gärna Katarina Wennstams skönlitterära böcker. De har alltid ett djup som speglar vårt samhälles fula sidor, men det är lättare att ta till sig när det är skönlitterärt. Den här boken baseras på ett antal domar och förundersökningar, artiklar och utredningar. Mycket är klippt direkt ur det arbete som domare, nämndemän, jurister och poliser. Och det är helt fruktansvärt!

Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.

I sitt arbete med den här boken, som gavs ut 2002, stöter Wennstam på Maria-Pia Boëthius bok ”Skylla sig själv” från 1976, och tänker först att den bok hon vill skriva redan finns. Hon inser sen att hennes bok blir än mer viktig av att det skrevs om samma fenomen redan femton år tidigare, eftersom inget verkar ha förändrats.

Samma sak går att säga även i dag. Nu har det gått drygt 15 år till, och med tanke på de olika våldäktsdomar vi sett de senaste åren är det fortfarande lika illa ställt. Våldtäktskulturen frodas. Det ser vi när poliser går ut och uppmanar kvinnor att klä på sig mer, eller när män frias för att de tror sig genomfört samlag inom BDSM, eller förgripit sig på en kvinna som vid ett tidigare tillfälle gett samtycke, eller för att mannen hävdar att de våldtagit någon i sömnen, eller för att kvinnan är missbrukare och därför inte tas på allvar.

Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!

Jag är glad att jag äntligen tog mod till mig att läsa den här boken, den var riktigt bra. Jag blev ledsen, men i ännu större utsträckning blev jag arg. Vi måste göra något åt det här och vi måste göra det nu! Alla kan göra sin del, enklast genom att ständigt protestera när ni hör någon skuldbelägga offret eller ursäkta brottslingen, när någon berättar sexistiska och stereotypiska skämt och när någon grupperar människor utifrån att kön gör si och så utan att samtidigt problematisera det!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Gles- och landsbygdspolitik

Sen i höstas är jag Feministiskt initiativs talesperson i Gles- och landsbygdspolitiska frågor. Ett oerhört brett och samtidigt smalt område. Brett eftersom det innefattar alla områden inom politiken, smalt eftersom ingen är särskilt intresserad av det. Jag vill ändra på det, så klart! Jag sskulle dessutom vilja att det helt försvann som politiskt område. Motsägelsefullt? Egentligen inte. Anledningen till att vi behöver ha särskild politik för Gles- och landsbygd är inte att de som lever där är särskilt annorlunda mot stadsbor. Inte heller att de ska behandlas olika, eller behöver andra saker. Anledningen är helt enkelt att om vi inte lyfte fram gles- och landsbygdspolitiken så skulle den bli osynlig.

Staden är norm, det som politik allt oftast utgår ifrån. Inte minnst syns det i regeringens budgetproposition i höstas, där de beskrev ”avlägset belägna platser” när de talade om gles- och landsbygd. Den som skrev så borde ta och titta några gånger på här och där sången (från Fem myror är fler än fyra elefanter).

För mig, som kommer från glesbygd och till och från fortfarande väljer att befinna mig i glesbygd så är det Stockholm som är en avlägset belagd plats, och det var knappast det propositionsförfattarna tänkte sig.

Om vi kan ändra normen så skulle det inte behövas en speciell politik för gles- och landsbygd, den skulle naturligt vara en del av alla andra politikområden. Den är redan det, det är bara den som läser och tolkar som, just för att staden är norm, inte ser hur politiken skulle kunna fungera utanför staden. Ett snävt synsätt som jag vill ändra på.

Under hösten har jag varit med och skrivit några artiklar i ämnet. Den första handlar om hur arbetstidsförkortning kan underlätta livet. För alla, men även för oss som bor i gles- och landsbygd, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Annelie Nordström, vår arbetsmarknadspolitiska talesperson:

”Vi i Feministiskt initiativ tycker att glesbygdens invånare förtjänar att arbetstiden förkortas till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön. En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning för alla är att om både män och kvinnor arbetar mindre skapas förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen.”

I gles- och landsbygd i norra Sverige återfinns en del av urfolket samer. Även där är det viktigt att ha en politik som ser till att respektera och leva upp till de rättigheter urfolk ska ha, enligt FN. Sverige har inte skrivit under resolutionen, vilket vi inom Fi självklart tycker ska göras, läs artikeln HÄR. Den skrev jag tillsammans med Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisktalesperson för FI:

”Vi feminister tar avstånd från de skeva förhållanden av förtryck och utsugning som utövats och utövas mot urfolk och länder i den globala syd, vilka i sin tur återspeglas i relationer mellan storstäder och glesbygd.

Gles- och landsbygdskommuner plundras på råvaror och levererar energi till storstadsregioner där både resurser och makt koncentreras, något som kan betecknas som intern-kolonialism.”

Slutligen kom det i dag en artikel om att hela landet verkligen ska leva, och att staden inte kan fortsätta leva på gles- och landsbygdens bekostnad, läs den HÄR. Den skrev jag tillsammans med Gudrun Schyman, partiledare för Fi:

”Feministiskt initiativ ser lands- och glesbygder som fundamentet för vår framtid – ekonomiskt, miljömässigt, socialt, demokratiskt och politiskt. På så vis utmanar vi dels bilden av att karriären och nyföretagandet finns i storstaden- men också bilden av att alla människor vill bo och leva där. Vi menar att lika stora möjligheter finns i landsbygder men att våra fördelningssystem i dag missgynnar landsbygderna. Därför behöver vi en politik som genom både ekonomiska och sociala reformer utmanar dessa maktförhållanden.”

Det känns bra att få in artiklar om ämnet i rikstäckande tidningar, men det behövs mer. Så nu vässar jag pennan och ger mig på nya delar där dagens politk måste styras om!

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

God fortsättning på #metoo – och sen då?

Gott nytt 2018, ett år som jag hoppas blir lite mer bloggat än slutet av 2017. Mina senaste inlägg handlade om min tid inom Försvarsmakten och den sexism jag stötte på där. Du kan läsa om hur det var att vara arbetare HÄR, värnpliktig HÄR, tjänsteperson HÄR och HÄR och chef HÄR.

När jag skrev de här inläggen var jag samtidigt med i en grupp på facebook som samlade civil och militär kvinnlig personal, både sådana som jobbar kvar och sådana som slutat. Det utmynnade i ett upprop, #givaktochbitihop, som du kan läsa HÄR om du prenumererar på DN:

”Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten.

Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation.

 Försvarsmaktens värdegrund och uppförandekod är tydlig. Kränkande, förnedrande och trakasserande beteenden hör inte hemma i Försvarsmakten. Att inte följa värdegrunden måste få konsekvenser. Den som inte står bakom eller följer Försvarsmaktens etiska riktlinjer ska varken kunna jobba kvar, befordras, eller antas till högre utbildning.

Tystnadskulturer som säger ”givakt och bit ihop”, och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar.

Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt.”

I samband med uppropet intervjuades jag av Östersundspostens TV, HÄR, och av P4 Jämtland, HÄR. Intervjun finns dels som ett utdrag, men strax nedanför finns länk till hela intervjun. Jag är själv mest nöjd med radiointervjun, eftersom reportern där k’ndes mer förberedd. Tur då att radion är gratis och filmen bakom betalvägg!

Jag är ofta kritisk mot Försvarsmakten men i det här falet har de agerat föredömligt. de höga cheferna har i sina kanaler gått ut till samtliga medarbetare och klargjort tatt det vi vittnar om i#givaktochbitihop inte är förenligt med Försvarsmaktens värdegrund och att den som inte kan följa den har inget i Försvarsmakten att göra. Jag arbetar ju inte kvar, men av det jag hör från andra kvinnor som är kvar på arbetsplatsen så diskuteras #metoo på möten och i fikarum, så jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Jag är just nu med i några andra olika upprop, jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Att få upp ögonen för att det här händer överallt är en del av det som skapat mig som feminist och är en av anledningarna till att jag engagerar mig i Fi. För fina ord räcker inte för att förändra det här, det krävs utbildning, information, tydlighet, styrningar och regler. Sånt som det finns i nästan varje kapitel av vårt partiprogram, men nästan inte nämns i de andra partiernas partiprogram.

Jag ser fram emot att ta steget vidare under valåret 2018. #metoo och sedan? Hur gå vi vidare? Hur ändrar vi det här? Genom att ge Fi mandat, i riksdag, landsting och kommuner så att orden blir till konkret handling!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten Chef Controlleravdelning

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan, HÄR när jag var på Millitärhögskolan och nu är det dags för min tid som

Chef Controlleravdelning

Som jag skriver ovan så arbetade jag drygt 20 år i försvarsmakten och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

När all militär verksamhet i Östersund lades ner fick jag ett erbjudande om jobb som Controller vid Försörjningsdivisionen/FMLOG i Boden. Eftersom jag fortfarande inte var helt tillbaka på heltid efter min utmattningsdepression kändes det otryggt att börja söka nytt jobb utanför Försvarsmakten, så när även min man (som då var teknisk officer) fick jobberbjudande i Boden tog vi vår familj och flyttade dit.

Efter året på MHS, som var ett andningshål i all sexism, var det ett klart steg bakåt att börja på Försdiv stab. Det fanns officerare där som ständigt kallade mig ”Controllan” som ett sätt att förminska mig, göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig. Jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Vi åkte någr gånger per år iväg på planeringsdagar med staben. Nästan alltid fanns det ett bastupass i schemat, där vi skulle ”planera” kommande verksamhet. När schemat kom ut informerades vi även om att badbyxor/baddräkt skulle tas md. Det ledde dels till att hälften av de manliga medlemarna i staben knorrade över att de måste anpassa sig efter oss kvinnor, dels var det alltid några av dem som sen ”glömde” ta med badbyxor.

Även här klargjorde jag tidigt att jag inte ville höra ”roliga” historier när jag fikade. De var aldrig roliga utan snarare fyllda av sexism, rasism, homo- och transfobi, ofta allt i en och samma historia. Följden blev att mina manliga kollegor högt och ljudligt, minst en gång per vecka, talade om att de kunde en så rolig historia men att de inte kunde berätta den när jag var där. Jag tog alltid min mugg och lämnade fikarummet när det hände, men de ändrade aldrig sitt beteende.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var beräknad på enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Som räkneexempel kan vi säga att siffran för FM var 15% och siffran för Försdiv var 10%. På Försdiv var det ca 1500 abställda, varav cirka 20% var kvinnor. 20% av 1500 är 300 individer. Om vi skulle ha samma siffra som FM så innebar det att 45 individer utsatts för sexuella trakasserier. Men, vår siffra, 10%, gällde alla 1500, vilket innebär att det var 150 individer som ansågs sig utsatta för sexuella trakasserier, främst var det kvinnor. Så, om vi skulle räknat om som Försvarsmakten gjort när det angav riktvärdet hade vi fått 50% av de kvinnliga anställda som utsatts för sexuella trakasserier.

Eftersom det tydligen enbart var Controller som kunde göra den här matematiska uträkningen och ingen lyssnade på ”controllan” så valde min chef att inte ta itu med det utan nöjde sig med att vi ”var bättre än FM” på felaktiga grunder. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten Utvecklare

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan och nu är det dags för min tid som

Utvecklare

Våren 2004 bestämdes det att min enhet på Försvarshögskolan skulle flyttas över till Militärhögskolan i Östersund, som låg i samma byggnad som vi satt. Så här i efterhand är det lätt att se att det var för att det skulle vara lättare att avsluta all militär verksamhet i Östersund. Jag jobbade på Försvarshögskolan, som lydde under Försvarsdepartementet men inte under Försvarsmakten. Försvarsmakten kunde alltså inte lägga ner oss, och om vi skulle vara kvar behövdes lokaler och annan service också vara kvar. Det innebar att andra enheter i Östersund, som ATS och MHS (skolor) skulle kunna hävda att det var oekonomiskt att flytta dem när byggnader och service ändå måste finnas kvar .När de protesterade skulle förbanden, I5 och F4, påstå detsamma. Så, för att kunna lägga ner hela Östersund (det här var innan beslutet var taget, men en tydlig inriktning från Högkvarteret, även om det fortfarande var ”hemligt” alternativt ”öppet för diskussion”) så behövde vi läggas in under Försvarsmakten.

Jag var fortfarande delvis sjukskriven när det här hände och inte så involverad, men utnyttjade det raskt för att må bättre. Den kollega jag trivdes bäst med flyttades till MHS ekonomiavdelning och fick ett kontor som rymde två personer. Eftersom jag inte längre skulle vara lärare/kurschef/ämnesansvarig utan utvecklare (som visade sig bli mer en avvecklare) så föreslog hon och jag att jag kunde dela kontor med henne. Som strategiskt nog låg så långt från min enhet som det gick.

Här provligger jag och min kollega den snöka vi byggt och sen sov i en natt. Nej, vi var inte militär personal men fick låna utrustning för att åka med på en övning i fjällen.

 

Ganska snart upptäckte jag att det var en helt annan arbetsmiljö på MHS än det varit på vår enhet på FHS. Det var absolut inte lika sexistiskt och när vi tog mod till oss och berättade delar av det som vi utsatts för på FHS blev våra nya kollegor, även männen, uppriktigt chockade. Det finns bra miljöer även inom Försvarsmakten, det är värt att komma ihåg!

Fikapaus under Snökagrävandet

Det enda jag kan minnas som påminde om min tid på FHS var när skolchefen skrev en krönika om jämställdhet, sexism och arbetsmiljö i personaltidningen. En mycket bra artikel som gick ut på att det var viktigt att alltid protestera när jargongen blev sexistisk och att det var allas ansvar. Som exempel tog han fikarumssnack och hur alla var skyldiga att markera mot den som gick över gränsen. Han var själv sällan med i fikarummet, men när han var det – så var det han som drog de sexistiska, rasistiska, homo- och transfobiska skämten. Och ingen vågade protestera.

Men i övrigt tror jag att året jag fick på MHS är ett av de bästa under min tid i Försvarsmakten. Trots det enorma slöseriet med skattemedel som det innebar att flytta över oss dit ett år innan MHS i Östersund las ner – så är jag som individ oändligt tacksam över att jag fick den tiden när jag som mest behövde den.

Från piratfesten vi hade vid nedläggningen

Det visade sig när nedläggningsbeslutet kom att vår enhet ändå behövde finnas kvar, men flyttas till MHS Karlberg. Så, först hade vi alla kostnader förknippade med att flytta över en verksamhet från FHS till MHS, med massor av möten, resor och arbetstimmar nedlagda, skrivelser författade, ändring av titlar, arbetsbeskrivningar och organisation, för att ett år senare göra om samma sak. I Försvarsmakten är det ALDRIG ont om pengar. Själv valde jag att inte följa med till Stockholm, istället valde vi att flytta norrut, mer om det i nästa del av serien.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: