#metoo Försvarsmakten Chef Controlleravdelning

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan, HÄR när jag var på Millitärhögskolan och nu är det dags för min tid som

Chef Controlleravdelning

Som jag skriver ovan så arbetade jag drygt 20 år i försvarsmakten och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

När all militär verksamhet i Östersund lades ner fick jag ett erbjudande om jobb som Controller vid Försörjningsdivisionen/FMLOG i Boden. Eftersom jag fortfarande inte var helt tillbaka på heltid efter min utmattningsdepression kändes det otryggt att börja söka nytt jobb utanför Försvarsmakten, så när även min man (som då var teknisk officer) fick jobberbjudande i Boden tog vi vår familj och flyttade dit.

Efter året på MHS, som var ett andningshål i all sexism, var det ett klart steg bakåt att börja på Försdiv stab. Det fanns officerare där som ständigt kallade mig ”Controllan” som ett sätt att förminska mig, göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig. Jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Vi åkte någr gånger per år iväg på planeringsdagar med staben. Nästan alltid fanns det ett bastupass i schemat, där vi skulle ”planera” kommande verksamhet. När schemat kom ut informerades vi även om att badbyxor/baddräkt skulle tas md. Det ledde dels till att hälften av de manliga medlemarna i staben knorrade över att de måste anpassa sig efter oss kvinnor, dels var det alltid några av dem som sen ”glömde” ta med badbyxor.

Även här klargjorde jag tidigt att jag inte ville höra ”roliga” historier när jag fikade. De var aldrig roliga utan snarare fyllda av sexism, rasism, homo- och transfobi, ofta allt i en och samma historia. Följden blev att mina manliga kollegor högt och ljudligt, minst en gång per vecka, talade om att de kunde en så rolig historia men att de inte kunde berätta den när jag var där. Jag tog alltid min mugg och lämnade fikarummet när det hände, men de ändrade aldrig sitt beteende.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var beräknad på enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Som räkneexempel kan vi säga att siffran för FM var 15% och siffran för Försdiv var 10%. På Försdiv var det ca 1500 abställda, varav cirka 20% var kvinnor. 20% av 1500 är 300 individer. Om vi skulle ha samma siffra som FM så innebar det att 45 individer utsatts för sexuella trakasserier. Men, vår siffra, 10%, gällde alla 1500, vilket innebär att det var 150 individer som ansågs sig utsatta för sexuella trakasserier, främst var det kvinnor. Så, om vi skulle räknat om som Försvarsmakten gjort när det angav riktvärdet hade vi fått 50% av de kvinnliga anställda som utsatts för sexuella trakasserier.

Eftersom det tydligen enbart var Controller som kunde göra den här matematiska uträkningen och ingen lyssnade på ”controllan” så valde min chef att inte ta itu med det utan nöjde sig med att vi ”var bättre än FM” på felaktiga grunder. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten Utvecklare

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan och nu är det dags för min tid som

Utvecklare

Våren 2004 bestämdes det att min enhet på Försvarshögskolan skulle flyttas över till Militärhögskolan i Östersund, som låg i samma byggnad som vi satt. Så här i efterhand är det lätt att se att det var för att det skulle vara lättare att avsluta all militär verksamhet i Östersund. Jag jobbade på Försvarshögskolan, som lydde under Försvarsdepartementet men inte under Försvarsmakten. Försvarsmakten kunde alltså inte lägga ner oss, och om vi skulle vara kvar behövdes lokaler och annan service också vara kvar. Det innebar att andra enheter i Östersund, som ATS och MHS (skolor) skulle kunna hävda att det var oekonomiskt att flytta dem när byggnader och service ändå måste finnas kvar .När de protesterade skulle förbanden, I5 och F4, påstå detsamma. Så, för att kunna lägga ner hela Östersund (det här var innan beslutet var taget, men en tydlig inriktning från Högkvarteret, även om det fortfarande var ”hemligt” alternativt ”öppet för diskussion”) så behövde vi läggas in under Försvarsmakten.

Jag var fortfarande delvis sjukskriven när det här hände och inte så involverad, men utnyttjade det raskt för att må bättre. Den kollega jag trivdes bäst med flyttades till MHS ekonomiavdelning och fick ett kontor som rymde två personer. Eftersom jag inte längre skulle vara lärare/kurschef/ämnesansvarig utan utvecklare (som visade sig bli mer en avvecklare) så föreslog hon och jag att jag kunde dela kontor med henne. Som strategiskt nog låg så långt från min enhet som det gick.

Här provligger jag och min kollega den snöka vi byggt och sen sov i en natt. Nej, vi var inte militär personal men fick låna utrustning för att åka med på en övning i fjällen.

 

Ganska snart upptäckte jag att det var en helt annan arbetsmiljö på MHS än det varit på vår enhet på FHS. Det var absolut inte lika sexistiskt och när vi tog mod till oss och berättade delar av det som vi utsatts för på FHS blev våra nya kollegor, även männen, uppriktigt chockade. Det finns bra miljöer även inom Försvarsmakten, det är värt att komma ihåg!

Fikapaus under Snökagrävandet

Det enda jag kan minnas som påminde om min tid på FHS var när skolchefen skrev en krönika om jämställdhet, sexism och arbetsmiljö i personaltidningen. En mycket bra artikel som gick ut på att det var viktigt att alltid protestera när jargongen blev sexistisk och att det var allas ansvar. Som exempel tog han fikarumssnack och hur alla var skyldiga att markera mot den som gick över gränsen. Han var själv sällan med i fikarummet, men när han var det – så var det han som drog de sexistiska, rasistiska, homo- och transfobiska skämten. Och ingen vågade protestera.

Men i övrigt tror jag att året jag fick på MHS är ett av de bästa under min tid i Försvarsmakten. Trots det enorma slöseriet med skattemedel som det innebar att flytta över oss dit ett år innan MHS i Östersund las ner – så är jag som individ oändligt tacksam över att jag fick den tiden när jag som mest behövde den.

Från piratfesten vi hade vid nedläggningen

Det visade sig när nedläggningsbeslutet kom att vår enhet ändå behövde finnas kvar, men flyttas till MHS Karlberg. Så, först hade vi alla kostnader förknippade med att flytta över en verksamhet från FHS till MHS, med massor av möten, resor och arbetstimmar nedlagda, skrivelser författade, ändring av titlar, arbetsbeskrivningar och organisation, för att ett år senare göra om samma sak. I Försvarsmakten är det ALDRIG ont om pengar. Själv valde jag att inte följa med till Stockholm, istället valde vi att flytta norrut, mer om det i nästa del av serien.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten lärare/kurschef/ämnesansvarig

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt och nu är det dags för min tid som

Lärare/kurschef/ämnesansvarig på Försvarshögskolan

Efter att jag avslutat min värnplikt hade jag några år där jag pluggade och jobbade med olika saker innan jag återvände till Försvarsmakten som lärare i ekonomi, civilanställd vid Försvarshögskolan.

De första åren var det en fantastiskt bra arbetsplats, med chefer som tillämpade frihet under ansvar och som hade stort förtroende för mitt sätt att själv lösa uppgifter. Men i Försvarsmakten bytte chefer arbete och arbetsplats var 3:dje till vart 5:te år, som ett led i karriären, på den tiden. Åtminstone de chefer som var officerare, och alla chefer där jag jobbade var officerare. Det skedde en successiv förändring av kulturen och jargongen på arbetsplatsen, och när jag befann mig mitt i det så upptäckte jag det inte så tydligt, men när jag kom tillbaka till jobbet efter en mammaledighet så hade arbetsplatsen förändrats så mycket att det var uppenbart att en klar försämring hade skett.

De bra cheferna hade försvunnit och ersatts av ett kompisgäng, som arbetat tillsammans tidigare på andra ställen och som hade en kvinnosyn som var horribel. De tog med sig sitt beteende till min arbetsplats och eftersom de hade en ledande position präglades snart hela arbetsplatsen av deras kultur. Det var uttalat att de kvinnliga anställda skulle vara GKT-certifierade (Glada, kåta och tacksamma), kvinnliga medarbetare diskuterades även utifrån om de var AVM (Attackvärdiga Mål) och under rekryteringsprocesser var det de kvinnliga sökandes bröst som var av störst intresse vid utvärdering av vilken som skulle anställas. Vid genomgångar med dator/projektor kunde deras screensaver komma igång och det hände mer än en gång att det var porrbilder av gynekologkaraktär, med närbild på vagina och blygdläppar. Jag var även med om att en kollega ville ha mig att titta på porrfilm med honom på hans dator och jag uppmanades att vara ”open minded” och tänka på hur vi kunde använda liknande i utbildningen. Under den här perioden grundlades en stark motvilja mot ”roliga historier”/”fredagsfräckisar” hos mig eftersom de som berättades ofta var av väldigt grov och sexistisk, rasistisk, homo- och transfob karaktär, ofta alla tillsammans. Jag uttalade tydligt min ovilja inför att höra den typen av historier i fikarummet, vilket fick till följd att de brukade be mig lämna fikarummet när de ville berätta en historia.

Mer konkreta och personliga övergrepp utsattes jag för av mina chefer. Vi var i Stockholm på personalmöte med hela FRHS och bodde på Tapto, hotellet som låg granne med FHS på den tiden. På kvällen var det personalfest nere i mässen i FHS källare. När jag var på väg från hotellet satt mina chefer i Lobbyn och kommenterade högt min kropp och min klädsel. Senare på kvällen var jag nöjd med fest och sökte upp mina kollegor för att säga godnatt. Enhetschefen beslöt att han också var nöjd och vi slog följe till hotellet 50 meter bort. I Lobbyn tyckte han vi kunde stanna och ta en drink i baren, detta trots att han mycket väl visste att jag inte dricker alkohol. Jag tackar nej och går till hissen. Han följer med och när hissen stannar på min våning föreslår han att vi istället ska åka vidare till hans våning så han kan bjuda mig på en whiskey på sitt rum (som han vet att jag inte dricker). Jag säger återigen nej, då blockerar han hissdörren och säger att jag inte får gå ut ur hissen förrän han åtminstone fått en kram. Jag ger honom en kram och får gå till mitt rum. Dagen efter hör jag hur han berättrar för mina manliga kollegor att han minsann följt mig hem kvällen innan, höhöhö. Så tacksam över att mina kollegor kände både mig och h0nom så väl att de självklart förstod att inget hänt, men undrar fortfarande vilka andra han berättade det för.

En annan av mina chefer var fullständigt fixerad vid bröst och det gick knappt att föra ett samtal med honom där han kunde fokusera på vad som sas om det samtidigt fanns bröst i närheten. Inom FM får all personal bidrag till fysiska aktiviteter och det kom ett beslut att kvinnliga anställda kunde få bidrag till sportbh. Han satte då upp ett villkor att den som ville ha ut det bidraget skulle först komma till hans kontor och hoppa upp och ner på stället så han kunde bedöma om en sportbh behövdes. Inga bidrag söktes under tiden han var chef.

När jag skriver det känns det som om jag beskriver 50-talet, men vid det här laget är jag inne på 2000-talet! Utöver de tydliga övertrampen jag beskrivit använde de även subtilare sätt att se till att vi kvinnliga anställda inte fick spelrum i organisationen. Tre chefer i rad fattade inga beslut utan att först ha diskuterat problematiken med mig, innan de presenterar min lösning som sin egen inför resten av enheten. Vid ett utvecklingssamtal ifrågasatte jag det här beteendet, jag ville att enheten skulle veta att jag varit med och tagit fram lösningen. Då fick jag omdömet att jag hade ett stort behov av bekräftelse, vilket sågs som en svaghet.

Det var under den här perioden i mitt liv som jag för första gången drabbades av utmattningsdepression, vilket inte alls förvånar mig när jag ser tillbaka på min tid där. Jag valdes till bästa lärare av studenterna, jag var den enda läraren hos oss vars utbildning gav högskolepoäng, jag var, som jag beskrev ovan, bollplank till chefetna, jag var ämnesansvarig (ungeför som teamleader) för det ojämförligt största ämnesområdet (vi var drygt dubbelt så många som det som var näst störst), jag höll flest egna utbildningar av alla ämnesansvariga men jag hade fortfarande lägst löneutveckling och fick sällan positiv feedback. Jag sa om och om igen nej till nya uppdrag, men mina chefer lyssnade inte utan det blev mitt ansvar att lösa. Det här skedde samtidigt som sexismen frodades och jag var ständigt arg.

Innan jag blev sjuk var jag på väg att söka andra jobb, men eftersom jag blev sjuk ville jag först känna att jag klarade av att arbeta heltid innan jag fortsatte söka andra jobb. Det som hände var att vår institution på Försvarshögskolan fördes över till Militärhögskolan i Östersund, säkerligen för att det förenklade vid nedläggningen av all militär verksamhet i Östersund. Nästa kapitel handlar alltså om Militärhögskolan.

Om du vill läsa mer om min tid inom Försvarsmakten kan du läsa HÄR och HÄR.

Jag 2004, mitt sista år på FHS

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten värnplikten

Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, nu är det dags för min tid som

Värnpliktig

Efter att jag jobbat några år som ekonomibiträde bestämde jag mig för att officer skulle vara ett bra yrke för mig. Ett fritt jobb med mycket varierande arbetsuppgifter. Jag sökte och fick mönstra. Gjorde kanonresultat på mönstringen och kunde själv välja var jag ville placeras. Ryckte in och trodde, i min oskuld, att det skulle räcka att jag gjorde bra ifrån mig för att jag skulle accepteras.

Jag hörde till andra kullen kvinnor inom artilleriet och vi var 9 stycken som ryckte in på A9 i Kristinehamn. Redan första veckan blev vi inkallade till kompanichefen och tillsagda att vi alltid måste tänka på vad vi sa och gjorde, hur vi klädde oss och att vi helst aldrig skulle lämna regementsområdet för att förhindra ryktesspridning och skandaler. Ansvaret låg på oss om kvinnor skulle få fortsätta inom armén. Det här återkom gång på gång under min tid på A9, så fort någon vpl varit in till stan och kanske druckit för mycket och synts och hörts för mycket så kallades vi 9 in till kompanichefen för förhör. Det här präglade förstås min tid som värnpliktig, att anmäla någon för övergrepp blev omöjligt, det skulle förstöra alla kvinnors möjligheter inom artilleriet i all framtid, det gjordes med all önskvärd tydlighet klart för oss och mig.

Tiden på A9 var ändå relativt bra. Vi var 9 stycken, vi ryckte in tillsammans med killarna och befälen hade gjort ett år med kvinnliga värnpliktiga så de hade lärt sig åtminstone en del av det de behövde tänka på för att det inte skulle bli katastrof. Visst gjordes det övertramp, visst var det mycket sexism, rasism och trans- och homofobi, men det var inte, som jag minns i alla fall, rgelrätta sexuella trakasserier.

Men, så bestämdes att vi som egentligen sökt till andra regementen skulle placeras på dem vid årsskiftet. Som ensam kvinna förflyttades jag till A4 efter nyår och kom helt okänd till en grupp som svetsats samman i sju månader, jag hade riktutbildning på fel pjäs och förarbevis på fel lastbil. Inte de bästa förutsättningarna och inte blev det bättre av att så många befäl öppet visade sitt förakt. Det spelade inte någon roll vad jag gjorde, hur väl jag presterade, jag var aldrig god nog, enbart beroende på att jag var tjej. Jag klarade de fysiska testerna, jag hade flest rätt på proven, jag ledde plutonen smidigare och effektivare än mina manliga lumparkompisar, jag var den klart bästa skytten, ändå hette det att jag fick plats på den fortsatta yrkesofficersutbildningen bara för att jag var tjej. Fakta hade inte med det hela att göra, min upplevelse av det hela var att jag utmanade deras manlighet och det skulle jag inte komma undan med.

De officerare som var mina lärare och chefer uppförde sig på sätt som inte gjorde situationen lättare. Från det mer oskyldiga, som fordonsläraren som kallade mig hertiginnan och bad om ursäkt varje gång han svor, till det riktigt grova, som pjäsläraren som var tacksam att jag tänkte bli officer eftersom det skulle förhöja mässfesterna eftersom jag ”hade många hål som de kunde använda”. En annan officer lät sina kompisar omringa mig på dansgolvet på ett disco under en helgledighet. Sen berättade han högt och ljudligt för dem att det var så praktiskt på övningarna nu eftersom ”fälthoran” alltid var med.

Jag vet att många menar att en ska gå till chefer när sånt här händer, men vad hjälper det när cheferna hör till dem som trakasserar. Efter att vi gjort soldatprovet på skidor skulle jag gå och duscha. För att lösa duschandet hade jag fått tillgång till en officersdusch som låg i källaren på den kasern där mitt kompani bodde. Vi ade ett system med en skylt som skulle hängas upp när duschen var upptagen. Jag klädde av mig på mitt logement, svepte in mig i en handduk och tog trappan ner till källaren och gick in i duschen. Som var fullt av nakna och halvnakna befäl som också åkt skidor och skulle duscha. Jag sa något i stil med ”här var det fullt, jag kommer tillbaka senare” varvid den helnakna regementschefen slår ut med båda arnmarna och utbrister ”du kan duscha här med mig”. Följd av befälens gapskratt gick jag tillbaka till mitt logement och fick resten av min värnplikt höra alla olika varianter av rykten om när jag duschade med regementschefen.

Om det här skulle skett när jag var äldre hade jag genast anmält flera av de här händelserna, men när det hände var jag fortfarande inställd på att bli officer och ville inte göra mig obekväm eller förstöra för efterföljande kvinnor. Bit ihop var vad som gällde. Jag har ångrat mig många gånger att jag inte gjorde det, vid det första tillfället hade jag ett trovärdigt och pålitligt vittne med mig, men när jag lämnade värnplikten la jag det bakom mig och ville inte gräva för mycket i det.

Droppen blev när en, för mig okänd, officer i kön till militärrestaurangen tilltalade mig och inför omgivande kända och okända officerare undrar hur mina äggstockar mår numer. Jag hade haft en äggledarinflamation tre månader tidigare, och hans kommentar fick mig att inse att någon sekretess runt läkarintyg när det gällde mig inte existerade. Jag bestämde mig för att ändå berätta för chefer om hur jag utsatts under min värnplikt och skrev ett brev till regementschefen (en ny, inte samma som ville duscha med mig) och tog upp ungefär samma händelser som jag gjort här. Resultatet blev ett besök på kadettskolan av stabschefen. Han, som jag aldrig tidigare träffat, kom in på mitt rum när jag låg förkyld med hög feber, satt på min sängkant och förklarade att jag nog inte var av rätta virket för att passa in på A4. Jag valde då att tacka nej till min plats på officersutbildningen. Jag insåg att de här människorna skulle bli mina närmsta kollegor och att jag inte ville tillbringa min arbetstid med att ständigt försöka berättiga min närvaro på jobbet utan att ha en chans att lyckas.

Efter att jag sagt upp min plats på OHS fick jag ett vänligt brev från regementschefen där han skrev att han inte förstod mitt beslut men respekterade det och hälsade mig välkommen tillbaka om jag ångrade mig. Jag har alltid undrat om hans brev var spel för galleriet eller om stabschefen gått bakom hans rygg för att göra sig av med mig.

20 år senare jobbade jag nära forskare på Försvarshögskolan som bland annat tittade på hur de kvinnliga värnpliktiga hade det. Inget hade förändrats, det var samma problematik som under min tid.

I efterhand, när jag fått perspektiv på de 15 månader som jag tillbringade som militär, funderar jag på om Försvarsmakten verkligen vill ha kvinnliga officerare. Min upplevelse var att jag skulle stöpas om i en form som var baserad helt på sk ”manliga” egenskaper, jag skulle göras om till man. Nej tack, jag trivs med att vara kvinna!

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget:

#metoo Försvarsmakten ekonomibiträde

Jag skrev ett #metoo inlägg om när jag utsattes av en blottare. Det var på min fritid och ett typexempel på sånt som nästan alla kvinnor jag känner stött på, i någon form. Nu går olika yrkesgrupper ut och vittnar om hur det ser ut inom deras organisationer och yrken, så jag tänker berätta om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten.

Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljöerna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. Jag börjar med min tid som

Ekonomibiträde

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor så jag började jobba i storkök på ett av stans regementen. Som köksa/mattant/bambatant märkte jag snart att jobbet gjorde att jag automatisk ansågs vara rätt korkad och lättlurad. Jag jobbade nästan bara med kvinnor, närmsta chefen var kvinna (och en av de bästa chefer jag haft) men chefer högre upp var militära män.

Efter att ha pluggat och varit ansedd som ganska smart var jag alltså automatiskt korkad på grund av mitt jobb. Särskilt män hade den förutfattade meningen och män finns det rätt många av, på olika nivåer, när en jobbar i en militärrestaurang. Många av de kollegor jag hade under den här tiden hade inte, som jag, planer på att studera vidare så småningom, men de är ändå lika smarta som de flesta av mina senare studiekamrater på högskola. Men är du kvinna och jobbar i ett låglönejobb, då är du automatiskt ansedd som korkad, och kan dessutom förvänta dig att bli behandlad som mindre vetande, och anses inte heller behöva känna att jobbet ger dig något, mer än lön. Vilken naturligtvis är otroligt låg.

Jag trivdes på jobbet, även om jag inte trivdes med jobbet. Kollegorna var det som gjorde jobbet roligt, medan en del av kontakterna med de manliga officerarna var otäcka. I bland bara genom att visa totalt förakt för oss, vårt ansvar och våra arbetsuppgifter, ibland genom direkta sexuella trakasserier.

En av de saker som hände i princip varje vecka var att några officerare kom till köket för att beställa mat som de skulle ha med ut på övningar. Vi var många kvinnor runt 20-års åldern som jobbade, särskilt under semestertider och det var oftast någon av oss som hade som uppgift att packa maten som skulle skickas ut, men vi fasade för att ta emot beställningen. I ett storkök är, som namnet antyder, allt stort. En kyl är inte ett skåp, det är ett rum som du går in i, med rejäl dörr för att hålla kylan kvar i rummet. Det finns dessutom flera kylar, som mjölkkyl, köttkyl och grönsakskyl. Vi var 20, männen som kom var bastanta män i 40-50 års åldern.

De roade sig i princip varje gång med att knuffa in någon av oss i en kyl där en av dem stannade inne hos den inknuffade unga kvinnan och den andra stod utanför och vaktade dörren och ofta dessutom släckte lyset. Därefter letade de efter den inknuffade i kylen och klämde och kände där de kom åt. Det här var långt innan det fanns lagstiftning om sexuella trakasserier, vi var på vårt första jobb och det enda vi kunde göra var att se till att vi aldrig var själva med att ta emot beställningen. Viket förstås ledde till att annat jobb blev eftersatt och vi fick jobba över raster för att hinna med.

En annan sak var de värnpliktiga och deras otroliga skvallrande av sånt de trodde sig uppfatta eller veta. Som vilka och hur många vi som arbetade i köket legat med. En av mina kollegor hade en tvillingbror som gjorde värnplikt där vi jobbade. Vi började tidiga morgnar och en morgon glömde hon sin nyckel hemma. Tidig morgon betyder även att sluta strax efter lunch, då ingen i hennes familj var hemma. Hon ringde alltså till sin bror och bad honom ta med nyckeln. Vid lunch kom han för att äta och passade samtidigt på att lämna över nyckeln till sin syster. Redan dagen efter fick vi ryktesvägen höra att det bara var att fråga henne så fick en nyckeln till hennes hem och fick komma och ligga med henne.

Även fritiden påverkades förstås, det gick snabbt att bli cynisk inför komplimanger och olika former av närmanden. Men jag blev även vän med män som fortfarande är mina vänner, mer än 30 år efteråt. Vissa män viade sig dock bara vara falska vänner. Som när två av mina bekanta, som var värnpliktiga på I5 där jag jobbade då, kom hem till mig en kväll, där en av dem var så full (eller spelade så full) att han somnade i min soffa och inte gick att väcka. Hans kompis lämnade honom hos mig och jag la mig i min säng och somnade. Vaknade mitt i natten av att en naken man låg i min säng och försökte få av mig mina trosor. Inte alls särskilt berusad längre tydligen. Än i dag vet jag inte hur det gick till, men det måste ha varit en tillströmning av adrenalin, för jag flög upp ur sängen, slet upp honom (som var tre dm längre än mig och säkert 20 kg tyngre, måste varit alla de tunga lyften i storköket som hjälpte mig) ur sängen och baxade ut honom ur lägenheten. Låste dörren fäör att sen rafsa ihop hans kläder, öppna och slänga ut även dem. Jag blir iskall vid tanke på hur det kunde ha slutat och hur det skulle påverkat mitt liv.

När det var mindre att göra i köket kunde jag ibland få arbetstimmar inom städet istället. Bland annat städade jag ibland officerares kontor på A4. Det var ett kontor där ingen av oss ville gå in om officeraren vars kontor det var fanns på plats. Han stängde alltid dörren, hälsade genom att långsamt dra av sina ridhandskar (som han alltid hade på trots att hästar inte använts inom artilleriet på typ 40 år) smeka en över handryggen och satt sen och bara tittade under städningen och smålog och hummade när en böjde sig ner efter papperskorg och liknande. Vi gick alltid dit två och två så vi kunde städa dubbelt så fort och komma därifrån.

Det är så mycket av det som hände under den här perioden som jag i dag skulle protesterat mot, anmält, tagit till chefer och personalavdelning, men som timanställd på mitt första jobb visste jag inte vilka åtgärder jag kunde ta och ville inte heller vara besvärlig eftersom jag då kanske inte skulle fortsätta få de timmar jag så väl behövde. Dessutom var inte lagstiftningen på plats så det hade inte funnits någon brottsrubricering för det jag utsattes för.

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

#metoo

I samband med avslöjandet i USA om Mediamogulen Harvey Weinsteins övergrepp på kvinnor (läs till exempel HÄR) så startades hashtaggen ”metoo” där kvinnor berättar om olika former av övergrepp de utsatts för av män. Det sprider sig över världen och många kvinnor i Sverige har valt att dela med sig av sina upplevelser, läs till exempel HÄR.

Jag, som så många andra kvinnor, har nästan svårt att välja vad jag ska berätta om. Om ”kompisen” som var trött och full och somnade på min soffa, för att sen mitt i natten inte alls vara trött när jag vaknade av att han försökte dra av mig mina trosor (på ren adrenalin lyckades jag slänga ut honom och låsa dörren). Om chefen som ville jag skulle följa med honom till hotellrummet och vägrade låta mig lämna hissen innan han fått en kram. Om alla de okända män som i trängsel på klubbar, konserter, barer, ”råkat” komma åt delar av min kropp och nypt, klämt och tagit för sig i skydd av mörkret. Om kollegan som tyckte jag borde hjälpa honom med hans morgonstånd. Det blev till sist den här jag valde:

Under tidigt 80-tal bestämde sig en vän och jag för att ta en budgetsemester. Vi skulle ta oss till Göteborg för att hälsa på kompisar där, men resan måste bli billig. Alltså liftade vi, det var vanligt i vår bekantskapskrets på den tiden och vi hade gjort det många gånger förr om än inte lika långt som den här gången. Vi hade en rutin för liftandet, som vi använde oss av även på den här resan, vi turades om att sitta fram och vara trevlig mot den som plockat upp oss, så kunde den andra av oss slappna av i baksätet. Första dagen tog vi oss till Gävle, gick ut och roade oss och sov på ett billigt pensionat. Nästa dag var vi trötta, men det var lång resa kvar så vi stack ändå ut tidigt och började lifta. Vi tog oss strax förbi Sandviken, men sen började det gå trögt.

Den som liftat vet att det är skitjobbigt att stå länge på samma ställe och vänta. Vi stod mitt i ett litet samhälle och bilar passerade men ingen stannade. Vi blev mer och mer stressade, vi ville hinna längre under dagen än bara några mil. Det var en gassande varm dag, det gjorde oss säkert ännu mer irriterade och stressade.

Så stannade en bil med en ensam man i. Det var min tur att sitta fram och när jag tittade in i bilen kände jag att den här bilen vill jag inte gå in i. Men min kompis hade redan hoppat in i baksätet med våra ryggor, så jag klev in jag med. Han körde raskt iväg, snart var vi ute på landsvägen med skog runt oss. Jag hade fortfarande inte tagit mod till mig att börja prata med honom, men jag undrade varför han kliade sig så intensivt på låret hela tiden.

Min vän i baksätet blev irriterad på att jag inte löste min uppgift som jag skulle, att konversera föraren, så hon gjorde det istället. Följande samtal utspelade sig:

Vän: Vart är du på väg för någonstans?
Förare: Är ni någe kåt då?
Vän: (som tror hon hört fel, han bratar kanske om sin kåk) Ursäkta, vart ska du?
Fö: Jag undrar om ni är någe kåt då?
Vän: (chockad) Nej, inte just idag.

Vid det laget hade jag vågat mig på att kolla vad kan ”kliade” på och såg att han var naken under skjortan (där jag trodde han hade shorts på mig när jag klev in i bilen) och satt och onanerade för fullt samtidigt som han körde bilen i 90-100 km i timmen.

Jag och vännen skrek i högan sky, ”Stanna, släpp av oss!” men han svarade bara ”Inte förrän jag är klar.”. Vi fortsatta gallskrika och jag som satt fram tryckte mig mot dörren och tänkte att jag kräks om det kommer så mycket som en droppe av hans sats på mig.

När han var klar körde han in på en busshållplats in the middle of nowhere och stannade bilen, jag slängde mig ur och hann bara tänka tanken ”Vad gör jag om min vän blir kvar i bilen” (det här var på den tiden då de flesta bilar bara hade dörrar fram) när jag ser henne komma som skjuten ur en kanon dykande över framsätet ut genom dörren med en rygga i varje hand. Sen rivstartade han och stack. Vi var skärrade men la skulden på oss själva, det var en av de saker som liftning ”kostade” om en var kvinna.

För att ta oss vidare var det bara att fortsätta lifta och varje person (alla var män, det var bara män som plockade upp oss under hela resan) som tog upp oss resten av den resan fick direkt höra den här historien för att vi liksom skulle besvärja dem att inte utsätta oss för samma sak. De som hade döttrar i vår ålder blev mycket upprörda och omhändertagande, som pappafeminister ofta blir, vi blev bjudna på lunch och fick till och med följa med en karl hem för att fika med hans döttrar (han tänkte väl att vi skulle fungera som avskräckande exempel).

Det som var otäckt var de som inte hade egna döttrar. för även om de naturligtvis försökte visa upp en förstående min, så märktes på deras frågor att de ändå tyckte det var en kittlande och ganska upphetsande historia. Det hela gjorde att jag blev, om möjligt, en ännu större cyniker än tidigare då det gäller män.

Vi tog oss till Göteborg, därifrån tog jag tåg hem till skolstart men min vän skulle lifta själv hem (modiga hon!). Den första liften hon fick var med en polisbil och de berättade att om vi bara tagit nummerplåten hade de kunnat ta fast honom och vi hade kunnat hindra honom från att göra det igen. Det grämer mig att vi inte hade den sinnesnärvaron, men när jag väl kommit ur bilen koncentrerade jag mig helt på att leta reda på min fickkniv som  jag hade i ryggan, vad jag nu skulle gjort om jag hade haft den tillgänglig. Samtidigt hade vi nog aldrig tänkt att vi kunde anmäla, det var, i våra och i samhällets ögon, vårt eget ansvar när vi beslutade oss för att lifta.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Homeparty, pride och talesperson

Jag har varit en lat bloggare under sommaren men nu är det höst, det sanna nya året börjar! Jag älskar hösten, för mig är det nu året börjar, en nystart, dags att skaffa nya block och pennor och förbereda sig inför skolstart. Trots att jag gick ur gymnasiet för 36 år sedan så känns det fortfarande som skolstart varje höst.

I år mer än någonsin eftersom mitt liv verkligen tagit en vändning som jag inte förväntat mig. Jag kommer att säga upp mig. 55 år gammal, med en historia av utmattningsdepressioner och på långa vägar inte frisk från den senaste i raden, kommer jag alltså att bli arbetslös. Det är mitt eget val, men det är efter starka påtryckningar från min STATLIGA arbetsgivare. De vill verkligen inte ha kvar mig, så de ger mig ett rejält avgångsvedelag bara de slipper ta ansvar för mig. Vid sådana här tillfällen är det bra att vara med i facket. Jag kontaktade facket, fick en ombudsman som förhandlade för min räkning och lyckades få till ett avtal som ger en hel del mer än vad arbetsgivaren först ville ge mig.

Jag vet att det inte fanns några jobb som passade mig här i stan hos min arbetsgivare, de jobb jag mycket väl kunde ha klarat och dessutom klarat bra, de finns, förstås, i Stockholm, Vi lantisar klarar väl inte av så ”avancerade” arbeten som det handlar om. En av mina käpphästar är just det förakt som jag och andra från norra Sverige ofta möter när vi i olika situationer ska arbeta med sydsvenskar (och då menar jag söder om Gävle). så passande att jag under sommaren blev utsedd till Feministiskt initiativs nya talesperson för gles- och landsbygdspolitik! Där kan jag argumentera mot det förakt som syd har mot norr och storstad har mot lands- och glesbygd. Vi behöver varandra och måste kunna arbeta tillsammans för ett bättre samhälle.

Min rehabilitering är äntligen på väg åt rätt håll, när jag slipper känna pressen från en arbetsgivare hoppas jag det ska gå ännu bättre. Att vara ”arbetsbefriad” ger mig en utmärkt chans att se till att Feministiskt initiativs gles- och landsbygdspolitik blir känd i hela landet. En första artikel är redan publicerad och går att läsa HÄR. Jag lovar att det kommer att dyka upp flera!

Den här veckan är mitt fokus dock på att skriva på avtalet med jobbet, att åka på homepartyturné med Gudrun Schyman i länet i morgon och att på lördag få runda av veckan genom att gå på Östersund Pride för första gången. Ska bli en riktigt bra vecka, det lovar jag!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Roar mig med kränkta män

När jag först träffade Gudrun Schyman IRL fascinerades jag av hur hon i diskussioner verkade fp energi av att bli attackerad. Jag blev mer skrämd och illa till mods, men njöt av att se hur Gudrun istället blev mer snabb och vältalig. Jag är verkligen ingen Gudrun, men för någon vecka sedan fick jag ändå en känsla av hur det kan komma sig att mothugg gör en energisk. Eller, i det här fallet, full av skratt.

Bakgrunden är att jag är med i en förening, Norrlandsartilleristernas Kamratförening. Ingen aktiv medlem, men ändå medlem. de har en grupp på facebook som jag följer, mest för att det ibkland dyker upp gamla foton på personer jag känner. Den som läst min blogg från början vet att jag både arbetat som civilanställd inom försvaret och gjort värnplikte n gång för länge sedan. De som läst vet oxå att jag inte alls var odelat positiv till min, alldeles för långa, tid inom försvarsmakten. Trots det så hade jag mycket roligt där, särskilt när jag arbetade i A4 militärrestaurang och på A4 marka och mäss, just de ställen där de som nu är med i kamratföreningen gick och åt och fikade. Del av min värnplikt gjorde jag på A4, du kan läsa mer om det i inlägget jag bifogat här nere.

Nåväl, en av de höga officerarna delade för ett tag sedan en artikel i facebookgruppen, om ett arbetsmiljöproblem på Mittuniversitetet. Han kommenterar artikeln så här:

”Man kan inte låta bli att jämföra med A4 eftersom denna konflikt pågår i våra lokaler. Här talas om den akademiska hierarkin som ett problem, som om inte det militära hade motsvarande hierarki, utan dessa orimliga följder. Hur kan man ta på sitt ansvar att ställa in en mycket viktig och efterfrågad utbildning och samtidigt ta en kostnad på två miljoner för att dessa arbetstagare kanske då skulle kunna prata ihop sig. Ställ krav: Lös uppgiften och sluta kivas, som en förskolegrupp!”

Självklart kommer det medhåll och uttalanden om den fina arbetsmiljön på A4 och den underbara ledarskapsutbildningen som finns inom FM:

”Officerare har en betydligt bättre och bredare utbildning i att möta och leda personer i kris. Att cheferna inte kan reda ut besticken tyder på att man har en för dålig utbildning.”

”Det vet vi ju väl NN, att det utanför FM förekommer väldigt lite av renodlad ledarskapsutbildning, och här tycks vi tydligt se ett exempel på att sådan saknas.”

Jag, som har en ekonomie magister i Ledarskap och Organisation (som jag fått utanför Försvarsmakten och den är alldeles utmärkt), och sopm utbildat större delen av den svenska officerskåren under 15 år i just arbetsmiljö och organisationskultur, tyckte att diskussionen måste utmanas, så jag gick in och kommenterade lite provocerande:

”Eller så var det så att saker och ting tystades ner inom FM och löstes genom att utsatta flyttades och de som utsatte fick vara kvar…”

Oj, oj, oj, så kränkta de blev! Det blev flera dagars diskussion, där det ifrågasattes vem jag var, om jag ens arbetat på A4, och om jag ens hade i gruppen att göra. Jag bara njöt av det hela och särskilt att de agerade precis som jag påstått att Försvarsmakten gör, de förminskade mig, ifrågasatte min kunskap, uppmanade mig att vara tyst och att lämna gruppen. Själva såg de förstås inte det här, och jag skrattade mig igenom alla dera svar. Här är en del av det:

”Du skall nog inte spekulera i någonting som du inte har en aning om. Vi löste uppgiften och de som arbetade på A4 trivdes med det.”

”Om du tror att du från ”läktaren” kan avgöra hur ledarskapet fungerade inom en organisation, där du inte ingick, så visar det bara att du saknar förmåga till insikt.”

Att jag satt på ”läktaren” handlade om att även om jag dagligen som köksa träffade officerare från A4, så de var en viktig del av min arbetsmiljö, så var min arbetsgivare på papperet en annan organisation. En organisation där A4 officerare arbetade, men den hette inte A4… Eftersom jag kan en del om arbetsmiljö och arbetskultur så vet jag att kulturen starkt påverkar miljön, och en kultur som enbart ser till de egna och deras arbetsmiljö, men inte bryr sig om hur de påverkar intressenter utanför kärnan, den kulturen är egentligen mer sektliknande än nått annat och på sikt ganska dysfunktionell. Att A4 officerare till exempel sa till husmor att vi inte fick skratta när vi arbetade, eftersom de blev störda av det, tyder för mig på en inte alls särskilt trevlig kultur och inte heller arbetsmiljö. Att äldre officerare drog med sig oss unga köksor in i förråd och låste dörren är inte heller någon särskilt kul arbetsmiljö för köksorna, men kanske är de den arbetsmiljön de här männen lägtar tillbaka till.

Här började de undersöka vem jag egentligen var, för trots att jag arbetade på A4 i drygt 12 år och dessutom var deras första kvinnliga värnpliktig (som trådstartaren träffat ett flertal tillfällen) så kunde de inte placera mig. Så då koḿ den här kommentaren:

”Av information på din facebooksida kan jag förstå att du hamnat i väldigt dåligt sällskap och driver vissa frågor med en politisk agenda, som inte har med detta att göra. Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”

Jag undersökte lite tillbaka och hittade att mannen ifråga själv gillade ett antal SD-sidor, så han var, i mina ögon, i betydligt sämre sällskap, men dit ville jag inte sjunka, så jag svarade mer seriöt den här gången:

”När du nu skriver att jag, som arbetade innanför staketet i 14 år, tittade på från ”läktaren” så bekräftar du bara att arbetsmiljön på A4 långt ifrån var så bra som du vill påskina. Du bevisar alltså min tes. Att du dessutom menar att feminism är ”dåligt sällskap” förstärker bara det jag redan visste. Att A4 var en klubb för män där kvinnor inte gör sig besvär. Menar du på allvar att det är en bra arbetsmiljö? Eller räcker det att det var en bra arbetsmiljö för de som var högst upp? Och innebär inte det du gör här precis den nedtystning jag skrev om? Med härskarteknik vill du förminska mig och mina erfarenheter, eftersom jag, som kvinna och civilanställd, inte hörde till de som skulle omfattas av den utmärkta arbetsmiljö du menar rådde på A4.”

Oj, oj, oj, nu sårade jag verkligen deras känslor! Här skulle jag tystas ner för gott, inte kunde en kvinna tillåtas ha ÅSIKTER????

”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen om den verksamhet inom A4, som varit mycket uppskattad, även av det fåtal kvinnor som arbetat där. Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt i hur ansvarsförhållandena inom garnisonen var. Om det fanns civilanställda, kvinnor eller män, som inte kunde dra jämnt inom Fo22, var det normalt inget som ledningen för A4 la sig i. Vi koncentrerade oss på att driva en bra värnpliktsutbildning, där officerare och värnpliktiga arbetade med ett tydligt mål för ögnonen, och där arbetsmiljön var omvittnat mycket god. Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma. Din feministiska kamp kan du säkert driva på andra ställen.”

Det där med att driva en bra värnpliktsutbildning var det ja… Läs mitt inlägg här nedan och diskutera sedan i smågrupper om det kan kallas bra värnpliktsutbildning att välkomna den första kvinnliga värnpliktuiga med att hon ”har många hål” som kan komma till användning på mässfester? Eller var det kanske den gången dåvarande regementschef tyckte jag kunde duscha med honom? Nått som andra officerare snabbt skvallrade om så det kom ut på hela regementet och jag fick pikar om det dagligen? Eller var det kanske när just den här gubben sökte upp mig när jag låg sjuk och febrig, satte sig oinbjuden på min sängkant och uppmanade mig att hoppa av utbildningen. Trots att jag hade blivit uttagen att gå vidare och hade höga betyg? Är det den delen som var bra? Och är det de betygen som är mitt ”tilkortakommande”?

Jag kunde inte hålla mig, jag måste svara med ett ”Bäste Broder” brev. Bäste Broder är vad de kallar varandra, de där männen som träffas i sina små grupper och gör upp planer om hur de ska manipulera organisationen till sin fördel. Bäste Broder är vad de säger när det handlar om tjänster och gentjänster, om att klia varandras ryggar. Bäste Broder är vad du blir när du om och om igen går olika utbildningar tillsammans, där du, från den dag du som 19-åring rycker in, får höra att du är eliten, gträddan av svensk ungdom. Det är inte underligt att de här männen tror att den militära arbetsmiljön är den bästa och att inga andra kan ledarskap som de. De tror det för att de indoktrinerats att tro det för det är ända sättet staten kan få dem att gå ut i krig om det skulle behövas. De måste tro att de är eliten, hjältarna, och de går alldelles tydligt på det! Så jag svarade:

”Bäste Broder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla kommentarer du gör på mitt inlägg. Jag förstår inte vad du baserar din kommentar om mina ”tillkortakommanden” på, inte heller varför du tror det var osämja inom Fo22 jag utalar mig utifrån. Jag sysslar med fakta och statistik, inte anekdotisk bevisföring, så jag använder inte mina personliga erfarenheter, utan från kunskaper jag fått från utbildningar och insamlade data om hela FM och om A4. Att du behöver skriva att det var ett fåtal kvinnor som arbetatde på A4 går att finna det mycket forskning på, som visar att arbetsmiljö var en stark faktor i sammanhanget.

När det gäller den ”omvittnat goda” arbetsmiljön på vpl-utbildningen, så kan det bero på att de som försökte påpeka annat blev behandlade exakt som jag skrev i inledningen, och exakt som du försöker behandla mig i den här tråden, nämligen att de vittnena tystas ner och förflyttas, på ett eller annat sätt. Som Norrlandsartillerist har jag all rätt att befinna mig på den här sidan, och du har inget mandat att köra ut mig.

Jag skrev inledningsvis att problem, av den typen som Miun har nu, inom FM ofta tystats ner och lösts genom att flytta på den utsatta. Jag skrev inte specifikt om A4. Jag skrev min kommentar för jag tycker inte utomstående ska uttala sig så kategoriskt om arbetsplatser de inte befunnit sig på. Efter alla dina svar i den här tråden så känns det ändå inte alldeles uppåt väggarna att tänka sig att det här är en del av det ledarskap du så stolt använder dig av, och att det i det ledarskapet, precis som i många andra delar av FM, ingår att tysta ner och förflytta de som dristar sig till att ha en åsikt och inte bara svara ja och amen när någon med högre grad uttalar sig.”

Delar av den statistik och fakta jag hänvisar till kan du läsa i ett av de bifogade inläggen. Jag arbetade ett antal år på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution, där jag bland annat satt i Forskningsrådet. En del av den forskning vi bedrev handlade om kvinnor i Försvarsmakten, så i den frågan har jag betydligt mer på fötterna än den gubbe som arbetat på ett och samma regemente i stort sett hela sitt liv.

Hur det fortsatte får du läsa i nästa inlägg!

 

Feminist gör värnplikt

Feministen och kvinnor i Försvarsmakten

Lämna kommentar Dela inlägget:

Shoppa loss!

Om bara ett år kommer vi att vara mitt i en valkampanj igen! Kanske, kanske kan vi ställa upp i någon kommun i Jämtland, eller till regionen, men oavsett det kommer vi att kampanja för riksdagen i vilket fall som helst. För att kunna göra det behöver vi definitivt börja samla in pengar så vi har en kassa att ta ur när kampanjandet börjar.

Valkampanjen 2014 drev vi på vilja, lust och egna resurser. Vi la ihop de pengar vi kunde avvara, köpte ett billigt partytält och satte upp det på torget varje lördag, bland de andras rejäla trästugor. Vi inredde vårt tält med mjuka mattor, saccosäckar och kärlek och bjöd på saft och veganska kakor. Övriga politiska partier hade vadslagning om när vårt tält, som dansade runt av vinden, skulle flyga iväg. För inte klarar kvinnor av att resa ett tält och få det att stå kvar? Ha, vi hade förankrat vårt tält med betongplattor, så tji fick de!

Även den här gången behövs vilja och lust, men det vore trevligt om de som engagerar sig inte behöver betala alla kostnader med den egna plånboken!

Ett sätt att vara med och bygga upp vår kassa är att handla ur Fiffären! Den är ett samarbete med hobbypysslaren Arga Tanten och Systrarna strul, alltså JAG, där jag försöker bli av med mitt förskolepyssel (det är ungefär den nivån jag är på) och skänker hälften av intäkterna (efter avdrag för eventuellt posto och förpackning) direkt till Fi Jämtlands kassa. Säljpitchen till alla intressenter är ”bygg upp kassan och få en unik handgjord grunka samtidigt!” Vill du veta vad jag gör kan du kolla in det aktuella sortimentet HÄR. Det finns något för alla!

Dessutom får jag tillbaka en aning av alla de pengar jag lagt på tyg, pärlor, färg, glitter, stenar, metall… Jag är en skata när det gäller blanka och glittriga saker, men nu skulle jag behöva pengarna istället…

Här får du ett smakprov på mina skapelser:

Kvinnogem, med ett ansikte på ena sidan och ett namn på den andra. Det säljs tillsammans med ett kort med ett citat från personen ifråga på ena sidan och information om personen på den andra. Ett smidigt sätt att lära sig mer om alla mer eller mindre bortglömda kvinnor i historien över hela världen! Går att använda som feministisk frågesport, där du håller upp ett kort så den som ska gissa ser ansiktet och citatet. Den som svarar rätt får behålla kort och gem och när alla kort är gissade på räknar ni ihop vem som har vunnit!

Ringar! Visst vill du väl ha en ring med ett stekt ägg på? Du visste bara inte om att du alltid saknat en sån ring!

Manschettknappsknappar, genialt enligt mig själv!

De här är mina personliga favoriter. Små kvinnomärken gjutna i betong, beströdda med glitter och med matchande kedja. Gudomligt söta!

Det här kommer att bli en trend, kom ihåg var du såg det först! Ett smycke för din handväska. Maffigt med glaspärlor på en kedja och avslutning i form av en stor målad träpärla med kvinnomärke i guld. Gör varje väska till en uppenbarelse!

Lämna kommentar Dela inlägget:

På kongress

Jag har varit på kongress.

Feministiskt initiativs partikongress 2017, även kallad fikon17.

Den här gången hölls den i Västerås och pågick från fredag lunch till söndag eftermiddag. Jag var där som del av den avgående styrelsen och med mig hade jag fyra fior från Jämtland. Det var underbart att träffa mina vänner från olika delar av landet, som jag lärt känna under de senaste två åren, och att få presentera dem för fiorna från Jämtland. Vi byggde upp våra nätverk inom partiet rejält under de tre dagarna.

Det var nästan 250 motioner som skulle gås igenom och dessutom en hel del val som skulle genomföras så tiden var tajt. För mig, som börjat ”arbeta” 25%, var det lite för tufft tempo, så jag tog pauser och drog mig tillbaka till hotellet lite nu och då.

Kongressens inledning var lite skakig, då en av styrelsens propositioner inte gick igenom, en där vi föreslog att ändra i stadgarna så att anställda får vara ombud. Vi hade meddelat alla grupper i förväg att, om den gick igenom, så skulle vi föreslå att den började gälla direkt, men att det förstås inte gick att lova att det skulle bli så. En stadgeändring kräver 2/3 dels majoritet för att gå igenom, vilket ingen kan vara säker på att få innan kongressen sagt sitt. Några ombud var anställda inom Fi, så om propositionen inte gick igenom, eller, om den i nästa steg inte tilläts börja gälla direkt, så skulle de istället få stanna kvar som inbjudna gäster. Det innebär att de kan få plädera för eller emot motioner, men de har inte rösträtt.

Det blev en oerhört engagerad diskussion, där stora delar av kongressen tänkte bortom den här kongressen och framåt i tid, där vi så klart kommit in i riksdagen och har många anställda som dagligen arbetar med politik. De såg en fara med att samma personer skulle bli en övervägande del av ombuden, och att det skulle göra att besluten tappade förankring hos de medlemmar som arbetar ideellt och inte har samma möjlighet att sätta sig in i frågor.

När röstningen var avgjord visade det sig att propositionen avslogs. Det ledde, tyvärr, till dramatiska uppträdanden både i plena och utanför lokalen, och de som inte fick vara ombud längre reste hem i affekt. Tyvärr har det sen skrivits mycket om det här i media, saker som inte alltid stämmer med det som jag såg och hörde.

Men, utöver det, så var kongressen en härlig omfamnande miljö, med vänliga ord och kramar, även när vi inte höll med varandra.

På kvällarna anordnades olika aktiviteter och på lördagen fick vi bland annat lyssna på Timimi Märak. Det var fantastiskt! Jag har mycket starka känslor för Sapmi och den fortsatta kolonisering som Sverige genomför, och här fick jag alla mina känslor beskrivna på ett intensivt, gripande och magiskt sätt. Mellan det var hon dessutom lite av en stå upp komiker, så jag kastades mellan skratt och gråt, som i en emotionell berg- och dalbana.

Dagen efter fick jag veta att hon beundrat ett arnband som jag gjort åt en av Jämtlandsfiorna, så nu har jag lovat henne att hon ska få ett av mig, som tack för upplevelsen!

Som sittande i den avgående styrelsen var jag besviken över att inte vara nominerad mer än som reserv till den nya styrelsen. Inte så mycket för min egen del, men mer på grund av fördelningen i det nya förslaget. Jag var inte ensam om att känna så, det var många, från hela landet, som reagerade på bristen på representationen av erfarenheter från glesbygd, inland, Norrland och Sapmi i styrelsen. Förslaget bestod av Fior från Skåne, Västra Götaland och Stockholm/Uppsala samt en Fia från Härnösand, och det blev även det förslaget som röstades fram.

För att vi ska få bättre representation och mer kraft bakom våra ord så startade vi ett nätverk under kongressen, F! Norrland. Där kan vi samarbeta, remissa politik tillsammans, peppa och stödja varandra, det känns som ett bra resultat av kongressen.

Här är lunchen som blev startskottet för nätverket. Det är fior från Fi Sundsvall, Fi Boden och Fi Jämtland som träffas och beslutar bjuda in övriga fior i Norrland för att skapa ett gemensamt digitalt diskussionsforum.

På söndag eftermiddag var vi ett trött men nöjt gäng som tog tåget upp till Östersund igen, för att fortsätta arbeta politiskt i länet. Och nu, när jag inte längre sitter i nationella styrelsen, valdes jag till ordförande i Fi Jämtland, och kan få utlopp för mitt engagemang där. Dessutom råddar jag fortfarande Fi Almedalen, och har mina trådar och tentakler ute i mitt stora Fi-nätverk, som dessutom sträcker sig utanför Sverige. På kongressen fanns representanter för Fi i våra nordiska grannländer, och fian från Norge visade sig vara en som jag har kontakt med sen rätt lång tid tillbaka, det var kul att träffas.

Även om jag var besviken över röstresultatet så är det fantastiska individer som sitter i styrelsen nu, så jag kan inte säga att jag skulle kunna ersätta någon. Skickade ut en bild på instagram och fick en peppande kommentar:

Självklart! Vem vill inte ha in en arg tant i riksdagen 😉

 

Lämna kommentar Dela inlägget: