#metoo

I samband med avslöjandet i USA om Mediamogulen Harvey Weinsteins övergrepp på kvinnor (läs till exempel HÄR) så startades hashtaggen ”metoo” där kvinnor berättar om olika former av övergrepp de utsatts för av män. Det sprider sig över världen och många kvinnor i Sverige har valt att dela med sig av sina upplevelser, läs till exempel HÄR.

Jag, som så många andra kvinnor, har nästan svårt att välja vad jag ska berätta om. Om ”kompisen” som var trött och full och somnade på min soffa, för att sen mitt i natten inte alls vara trött när jag vaknade av att han försökte dra av mig mina trosor (på ren adrenalin lyckades jag slänga ut honom och låsa dörren). Om chefen som ville jag skulle följa med honom till hotellrummet och vägrade låta mig lämna hissen innan han fått en kram. Om alla de okända män som i trängsel på klubbar, konserter, barer, ”råkat” komma åt delar av min kropp och nypt, klämt och tagit för sig i skydd av mörkret. Om kollegan som tyckte jag borde hjälpa honom med hans morgonstånd. Det blev till sist den här jag valde:

Under tidigt 80-tal bestämde sig en vän och jag för att ta en budgetsemester. Vi skulle ta oss till Göteborg för att hälsa på kompisar där, men resan måste bli billig. Alltså liftade vi, det var vanligt i vår bekantskapskrets på den tiden och vi hade gjort det många gånger förr om än inte lika långt som den här gången. Vi hade en rutin för liftandet, som vi använde oss av även på den här resan, vi turades om att sitta fram och vara trevlig mot den som plockat upp oss, så kunde den andra av oss slappna av i baksätet. Första dagen tog vi oss till Gävle, gick ut och roade oss och sov på ett billigt pensionat. Nästa dag var vi trötta, men det var lång resa kvar så vi stack ändå ut tidigt och började lifta. Vi tog oss strax förbi Sandviken, men sen började det gå trögt.

Den som liftat vet att det är skitjobbigt att stå länge på samma ställe och vänta. Vi stod mitt i ett litet samhälle och bilar passerade men ingen stannade. Vi blev mer och mer stressade, vi ville hinna längre under dagen än bara några mil. Det var en gassande varm dag, det gjorde oss säkert ännu mer irriterade och stressade.

Så stannade en bil med en ensam man i. Det var min tur att sitta fram och när jag tittade in i bilen kände jag att den här bilen vill jag inte gå in i. Men min kompis hade redan hoppat in i baksätet med våra ryggor, så jag klev in jag med. Han körde raskt iväg, snart var vi ute på landsvägen med skog runt oss. Jag hade fortfarande inte tagit mod till mig att börja prata med honom, men jag undrade varför han kliade sig så intensivt på låret hela tiden.

Min vän i baksätet blev irriterad på att jag inte löste min uppgift som jag skulle, att konversera föraren, så hon gjorde det istället. Följande samtal utspelade sig:

Vän: Vart är du på väg för någonstans?
Förare: Är ni någe kåt då?
Vän: (som tror hon hört fel, han bratar kanske om sin kåk) Ursäkta, vart ska du?
Fö: Jag undrar om ni är någe kåt då?
Vän: (chockad) Nej, inte just idag.

Vid det laget hade jag vågat mig på att kolla vad kan ”kliade” på och såg att han var naken under skjortan (där jag trodde han hade shorts på mig när jag klev in i bilen) och satt och onanerade för fullt samtidigt som han körde bilen i 90-100 km i timmen.

Jag och vännen skrek i högan sky, ”Stanna, släpp av oss!” men han svarade bara ”Inte förrän jag är klar.”. Vi fortsatta gallskrika och jag som satt fram tryckte mig mot dörren och tänkte att jag kräks om det kommer så mycket som en droppe av hans sats på mig.

När han var klar körde han in på en busshållplats in the middle of nowhere och stannade bilen, jag slängde mig ur och hann bara tänka tanken ”Vad gör jag om min vän blir kvar i bilen” (det här var på den tiden då de flesta bilar bara hade dörrar fram) när jag ser henne komma som skjuten ur en kanon dykande över framsätet ut genom dörren med en rygga i varje hand. Sen rivstartade han och stack. Vi var skärrade men la skulden på oss själva, det var en av de saker som liftning ”kostade” om en var kvinna.

För att ta oss vidare var det bara att fortsätta lifta och varje person (alla var män, det var bara män som plockade upp oss under hela resan) som tog upp oss resten av den resan fick direkt höra den här historien för att vi liksom skulle besvärja dem att inte utsätta oss för samma sak. De som hade döttrar i vår ålder blev mycket upprörda och omhändertagande, som pappafeminister ofta blir, vi blev bjudna på lunch och fick till och med följa med en karl hem för att fika med hans döttrar (han tänkte väl att vi skulle fungera som avskräckande exempel).

Det som var otäckt var de som inte hade egna döttrar. för även om de naturligtvis försökte visa upp en förstående min, så märktes på deras frågor att de ändå tyckte det var en kittlande och ganska upphetsande historia. Det hela gjorde att jag blev, om möjligt, en ännu större cyniker än tidigare då det gäller män.

Vi tog oss till Göteborg, därifrån tog jag tåg hem till skolstart men min vän skulle lifta själv hem (modiga hon!). Den första liften hon fick var med en polisbil och de berättade att om vi bara tagit nummerplåten hade de kunnat ta fast honom och vi hade kunnat hindra honom från att göra det igen. Det grämer mig att vi inte hade den sinnesnärvaron, men när jag väl kommit ur bilen koncentrerade jag mig helt på att leta reda på min fickkniv som  jag hade i ryggan, vad jag nu skulle gjort om jag hade haft den tillgänglig. Samtidigt hade vi nog aldrig tänkt att vi kunde anmäla, det var, i våra och i samhällets ögon, vårt eget ansvar när vi beslutade oss för att lifta.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Homeparty, pride och talesperson

Jag har varit en lat bloggare under sommaren men nu är det höst, det sanna nya året börjar! Jag älskar hösten, för mig är det nu året börjar, en nystart, dags att skaffa nya block och pennor och förbereda sig inför skolstart. Trots att jag gick ur gymnasiet för 36 år sedan så känns det fortfarande som skolstart varje höst.

I år mer än någonsin eftersom mitt liv verkligen tagit en vändning som jag inte förväntat mig. Jag kommer att säga upp mig. 55 år gammal, med en historia av utmattningsdepressioner och på långa vägar inte frisk från den senaste i raden, kommer jag alltså att bli arbetslös. Det är mitt eget val, men det är efter starka påtryckningar från min STATLIGA arbetsgivare. De vill verkligen inte ha kvar mig, så de ger mig ett rejält avgångsvedelag bara de slipper ta ansvar för mig. Vid sådana här tillfällen är det bra att vara med i facket. Jag kontaktade facket, fick en ombudsman som förhandlade för min räkning och lyckades få till ett avtal som ger en hel del mer än vad arbetsgivaren först ville ge mig.

Jag vet att det inte fanns några jobb som passade mig här i stan hos min arbetsgivare, de jobb jag mycket väl kunde ha klarat och dessutom klarat bra, de finns, förstås, i Stockholm, Vi lantisar klarar väl inte av så ”avancerade” arbeten som det handlar om. En av mina käpphästar är just det förakt som jag och andra från norra Sverige ofta möter när vi i olika situationer ska arbeta med sydsvenskar (och då menar jag söder om Gävle). så passande att jag under sommaren blev utsedd till Feministiskt initiativs nya talesperson för gles- och landsbygdspolitik! Där kan jag argumentera mot det förakt som syd har mot norr och storstad har mot lands- och glesbygd. Vi behöver varandra och måste kunna arbeta tillsammans för ett bättre samhälle.

Min rehabilitering är äntligen på väg åt rätt håll, när jag slipper känna pressen från en arbetsgivare hoppas jag det ska gå ännu bättre. Att vara ”arbetsbefriad” ger mig en utmärkt chans att se till att Feministiskt initiativs gles- och landsbygdspolitik blir känd i hela landet. En första artikel är redan publicerad och går att läsa HÄR. Jag lovar att det kommer att dyka upp flera!

Den här veckan är mitt fokus dock på att skriva på avtalet med jobbet, att åka på homepartyturné med Gudrun Schyman i länet i morgon och att på lördag få runda av veckan genom att gå på Östersund Pride för första gången. Ska bli en riktigt bra vecka, det lovar jag!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Roar mig med kränkta män

När jag först träffade Gudrun Schyman IRL fascinerades jag av hur hon i diskussioner verkade fp energi av att bli attackerad. Jag blev mer skrämd och illa till mods, men njöt av att se hur Gudrun istället blev mer snabb och vältalig. Jag är verkligen ingen Gudrun, men för någon vecka sedan fick jag ändå en känsla av hur det kan komma sig att mothugg gör en energisk. Eller, i det här fallet, full av skratt.

Bakgrunden är att jag är med i en förening, Norrlandsartilleristernas Kamratförening. Ingen aktiv medlem, men ändå medlem. de har en grupp på facebook som jag följer, mest för att det ibkland dyker upp gamla foton på personer jag känner. Den som läst min blogg från början vet att jag både arbetat som civilanställd inom försvaret och gjort värnplikte n gång för länge sedan. De som läst vet oxå att jag inte alls var odelat positiv till min, alldeles för långa, tid inom försvarsmakten. Trots det så hade jag mycket roligt där, särskilt när jag arbetade i A4 militärrestaurang och på A4 marka och mäss, just de ställen där de som nu är med i kamratföreningen gick och åt och fikade. Del av min värnplikt gjorde jag på A4, du kan läsa mer om det i inlägget jag bifogat här nere.

Nåväl, en av de höga officerarna delade för ett tag sedan en artikel i facebookgruppen, om ett arbetsmiljöproblem på Mittuniversitetet. Han kommenterar artikeln så här:

”Man kan inte låta bli att jämföra med A4 eftersom denna konflikt pågår i våra lokaler. Här talas om den akademiska hierarkin som ett problem, som om inte det militära hade motsvarande hierarki, utan dessa orimliga följder. Hur kan man ta på sitt ansvar att ställa in en mycket viktig och efterfrågad utbildning och samtidigt ta en kostnad på två miljoner för att dessa arbetstagare kanske då skulle kunna prata ihop sig. Ställ krav: Lös uppgiften och sluta kivas, som en förskolegrupp!”

Självklart kommer det medhåll och uttalanden om den fina arbetsmiljön på A4 och den underbara ledarskapsutbildningen som finns inom FM:

”Officerare har en betydligt bättre och bredare utbildning i att möta och leda personer i kris. Att cheferna inte kan reda ut besticken tyder på att man har en för dålig utbildning.”

”Det vet vi ju väl NN, att det utanför FM förekommer väldigt lite av renodlad ledarskapsutbildning, och här tycks vi tydligt se ett exempel på att sådan saknas.”

Jag, som har en ekonomie magister i Ledarskap och Organisation (som jag fått utanför Försvarsmakten och den är alldeles utmärkt), och sopm utbildat större delen av den svenska officerskåren under 15 år i just arbetsmiljö och organisationskultur, tyckte att diskussionen måste utmanas, så jag gick in och kommenterade lite provocerande:

”Eller så var det så att saker och ting tystades ner inom FM och löstes genom att utsatta flyttades och de som utsatte fick vara kvar…”

Oj, oj, oj, så kränkta de blev! Det blev flera dagars diskussion, där det ifrågasattes vem jag var, om jag ens arbetat på A4, och om jag ens hade i gruppen att göra. Jag bara njöt av det hela och särskilt att de agerade precis som jag påstått att Försvarsmakten gör, de förminskade mig, ifrågasatte min kunskap, uppmanade mig att vara tyst och att lämna gruppen. Själva såg de förstås inte det här, och jag skrattade mig igenom alla dera svar. Här är en del av det:

”Du skall nog inte spekulera i någonting som du inte har en aning om. Vi löste uppgiften och de som arbetade på A4 trivdes med det.”

”Om du tror att du från ”läktaren” kan avgöra hur ledarskapet fungerade inom en organisation, där du inte ingick, så visar det bara att du saknar förmåga till insikt.”

Att jag satt på ”läktaren” handlade om att även om jag dagligen som köksa träffade officerare från A4, så de var en viktig del av min arbetsmiljö, så var min arbetsgivare på papperet en annan organisation. En organisation där A4 officerare arbetade, men den hette inte A4… Eftersom jag kan en del om arbetsmiljö och arbetskultur så vet jag att kulturen starkt påverkar miljön, och en kultur som enbart ser till de egna och deras arbetsmiljö, men inte bryr sig om hur de påverkar intressenter utanför kärnan, den kulturen är egentligen mer sektliknande än nått annat och på sikt ganska dysfunktionell. Att A4 officerare till exempel sa till husmor att vi inte fick skratta när vi arbetade, eftersom de blev störda av det, tyder för mig på en inte alls särskilt trevlig kultur och inte heller arbetsmiljö. Att äldre officerare drog med sig oss unga köksor in i förråd och låste dörren är inte heller någon särskilt kul arbetsmiljö för köksorna, men kanske är de den arbetsmiljön de här männen lägtar tillbaka till.

Här började de undersöka vem jag egentligen var, för trots att jag arbetade på A4 i drygt 12 år och dessutom var deras första kvinnliga värnpliktig (som trådstartaren träffat ett flertal tillfällen) så kunde de inte placera mig. Så då koḿ den här kommentaren:

”Av information på din facebooksida kan jag förstå att du hamnat i väldigt dåligt sällskap och driver vissa frågor med en politisk agenda, som inte har med detta att göra. Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”

Jag undersökte lite tillbaka och hittade att mannen ifråga själv gillade ett antal SD-sidor, så han var, i mina ögon, i betydligt sämre sällskap, men dit ville jag inte sjunka, så jag svarade mer seriöt den här gången:

”När du nu skriver att jag, som arbetade innanför staketet i 14 år, tittade på från ”läktaren” så bekräftar du bara att arbetsmiljön på A4 långt ifrån var så bra som du vill påskina. Du bevisar alltså min tes. Att du dessutom menar att feminism är ”dåligt sällskap” förstärker bara det jag redan visste. Att A4 var en klubb för män där kvinnor inte gör sig besvär. Menar du på allvar att det är en bra arbetsmiljö? Eller räcker det att det var en bra arbetsmiljö för de som var högst upp? Och innebär inte det du gör här precis den nedtystning jag skrev om? Med härskarteknik vill du förminska mig och mina erfarenheter, eftersom jag, som kvinna och civilanställd, inte hörde till de som skulle omfattas av den utmärkta arbetsmiljö du menar rådde på A4.”

Oj, oj, oj, nu sårade jag verkligen deras känslor! Här skulle jag tystas ner för gott, inte kunde en kvinna tillåtas ha ÅSIKTER????

”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen om den verksamhet inom A4, som varit mycket uppskattad, även av det fåtal kvinnor som arbetat där. Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt i hur ansvarsförhållandena inom garnisonen var. Om det fanns civilanställda, kvinnor eller män, som inte kunde dra jämnt inom Fo22, var det normalt inget som ledningen för A4 la sig i. Vi koncentrerade oss på att driva en bra värnpliktsutbildning, där officerare och värnpliktiga arbetade med ett tydligt mål för ögnonen, och där arbetsmiljön var omvittnat mycket god. Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma. Din feministiska kamp kan du säkert driva på andra ställen.”

Det där med att driva en bra värnpliktsutbildning var det ja… Läs mitt inlägg här nedan och diskutera sedan i smågrupper om det kan kallas bra värnpliktsutbildning att välkomna den första kvinnliga värnpliktuiga med att hon ”har många hål” som kan komma till användning på mässfester? Eller var det kanske den gången dåvarande regementschef tyckte jag kunde duscha med honom? Nått som andra officerare snabbt skvallrade om så det kom ut på hela regementet och jag fick pikar om det dagligen? Eller var det kanske när just den här gubben sökte upp mig när jag låg sjuk och febrig, satte sig oinbjuden på min sängkant och uppmanade mig att hoppa av utbildningen. Trots att jag hade blivit uttagen att gå vidare och hade höga betyg? Är det den delen som var bra? Och är det de betygen som är mitt ”tilkortakommande”?

Jag kunde inte hålla mig, jag måste svara med ett ”Bäste Broder” brev. Bäste Broder är vad de kallar varandra, de där männen som träffas i sina små grupper och gör upp planer om hur de ska manipulera organisationen till sin fördel. Bäste Broder är vad de säger när det handlar om tjänster och gentjänster, om att klia varandras ryggar. Bäste Broder är vad du blir när du om och om igen går olika utbildningar tillsammans, där du, från den dag du som 19-åring rycker in, får höra att du är eliten, gträddan av svensk ungdom. Det är inte underligt att de här männen tror att den militära arbetsmiljön är den bästa och att inga andra kan ledarskap som de. De tror det för att de indoktrinerats att tro det för det är ända sättet staten kan få dem att gå ut i krig om det skulle behövas. De måste tro att de är eliten, hjältarna, och de går alldelles tydligt på det! Så jag svarade:

”Bäste Broder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla kommentarer du gör på mitt inlägg. Jag förstår inte vad du baserar din kommentar om mina ”tillkortakommanden” på, inte heller varför du tror det var osämja inom Fo22 jag utalar mig utifrån. Jag sysslar med fakta och statistik, inte anekdotisk bevisföring, så jag använder inte mina personliga erfarenheter, utan från kunskaper jag fått från utbildningar och insamlade data om hela FM och om A4. Att du behöver skriva att det var ett fåtal kvinnor som arbetatde på A4 går att finna det mycket forskning på, som visar att arbetsmiljö var en stark faktor i sammanhanget.

När det gäller den ”omvittnat goda” arbetsmiljön på vpl-utbildningen, så kan det bero på att de som försökte påpeka annat blev behandlade exakt som jag skrev i inledningen, och exakt som du försöker behandla mig i den här tråden, nämligen att de vittnena tystas ner och förflyttas, på ett eller annat sätt. Som Norrlandsartillerist har jag all rätt att befinna mig på den här sidan, och du har inget mandat att köra ut mig.

Jag skrev inledningsvis att problem, av den typen som Miun har nu, inom FM ofta tystats ner och lösts genom att flytta på den utsatta. Jag skrev inte specifikt om A4. Jag skrev min kommentar för jag tycker inte utomstående ska uttala sig så kategoriskt om arbetsplatser de inte befunnit sig på. Efter alla dina svar i den här tråden så känns det ändå inte alldeles uppåt väggarna att tänka sig att det här är en del av det ledarskap du så stolt använder dig av, och att det i det ledarskapet, precis som i många andra delar av FM, ingår att tysta ner och förflytta de som dristar sig till att ha en åsikt och inte bara svara ja och amen när någon med högre grad uttalar sig.”

Delar av den statistik och fakta jag hänvisar till kan du läsa i ett av de bifogade inläggen. Jag arbetade ett antal år på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution, där jag bland annat satt i Forskningsrådet. En del av den forskning vi bedrev handlade om kvinnor i Försvarsmakten, så i den frågan har jag betydligt mer på fötterna än den gubbe som arbetat på ett och samma regemente i stort sett hela sitt liv.

Hur det fortsatte får du läsa i nästa inlägg!

 

Feminist gör värnplikt

Feministen och kvinnor i Försvarsmakten

Lämna kommentar Dela inlägget:

Shoppa loss!

Om bara ett år kommer vi att vara mitt i en valkampanj igen! Kanske, kanske kan vi ställa upp i någon kommun i Jämtland, eller till regionen, men oavsett det kommer vi att kampanja för riksdagen i vilket fall som helst. För att kunna göra det behöver vi definitivt börja samla in pengar så vi har en kassa att ta ur när kampanjandet börjar.

Valkampanjen 2014 drev vi på vilja, lust och egna resurser. Vi la ihop de pengar vi kunde avvara, köpte ett billigt partytält och satte upp det på torget varje lördag, bland de andras rejäla trästugor. Vi inredde vårt tält med mjuka mattor, saccosäckar och kärlek och bjöd på saft och veganska kakor. Övriga politiska partier hade vadslagning om när vårt tält, som dansade runt av vinden, skulle flyga iväg. För inte klarar kvinnor av att resa ett tält och få det att stå kvar? Ha, vi hade förankrat vårt tält med betongplattor, så tji fick de!

Även den här gången behövs vilja och lust, men det vore trevligt om de som engagerar sig inte behöver betala alla kostnader med den egna plånboken!

Ett sätt att vara med och bygga upp vår kassa är att handla ur Fiffären! Den är ett samarbete med hobbypysslaren Arga Tanten och Systrarna strul, alltså JAG, där jag försöker bli av med mitt förskolepyssel (det är ungefär den nivån jag är på) och skänker hälften av intäkterna (efter avdrag för eventuellt posto och förpackning) direkt till Fi Jämtlands kassa. Säljpitchen till alla intressenter är ”bygg upp kassan och få en unik handgjord grunka samtidigt!” Vill du veta vad jag gör kan du kolla in det aktuella sortimentet HÄR. Det finns något för alla!

Dessutom får jag tillbaka en aning av alla de pengar jag lagt på tyg, pärlor, färg, glitter, stenar, metall… Jag är en skata när det gäller blanka och glittriga saker, men nu skulle jag behöva pengarna istället…

Här får du ett smakprov på mina skapelser:

Kvinnogem, med ett ansikte på ena sidan och ett namn på den andra. Det säljs tillsammans med ett kort med ett citat från personen ifråga på ena sidan och information om personen på den andra. Ett smidigt sätt att lära sig mer om alla mer eller mindre bortglömda kvinnor i historien över hela världen! Går att använda som feministisk frågesport, där du håller upp ett kort så den som ska gissa ser ansiktet och citatet. Den som svarar rätt får behålla kort och gem och när alla kort är gissade på räknar ni ihop vem som har vunnit!

Ringar! Visst vill du väl ha en ring med ett stekt ägg på? Du visste bara inte om att du alltid saknat en sån ring!

Manschettknappsknappar, genialt enligt mig själv!

De här är mina personliga favoriter. Små kvinnomärken gjutna i betong, beströdda med glitter och med matchande kedja. Gudomligt söta!

Det här kommer att bli en trend, kom ihåg var du såg det först! Ett smycke för din handväska. Maffigt med glaspärlor på en kedja och avslutning i form av en stor målad träpärla med kvinnomärke i guld. Gör varje väska till en uppenbarelse!

Lämna kommentar Dela inlägget:

På kongress

Jag har varit på kongress.

Feministiskt initiativs partikongress 2017, även kallad fikon17.

Den här gången hölls den i Västerås och pågick från fredag lunch till söndag eftermiddag. Jag var där som del av den avgående styrelsen och med mig hade jag fyra fior från Jämtland. Det var underbart att träffa mina vänner från olika delar av landet, som jag lärt känna under de senaste två åren, och att få presentera dem för fiorna från Jämtland. Vi byggde upp våra nätverk inom partiet rejält under de tre dagarna.

Det var nästan 250 motioner som skulle gås igenom och dessutom en hel del val som skulle genomföras så tiden var tajt. För mig, som börjat ”arbeta” 25%, var det lite för tufft tempo, så jag tog pauser och drog mig tillbaka till hotellet lite nu och då.

Kongressens inledning var lite skakig, då en av styrelsens propositioner inte gick igenom, en där vi föreslog att ändra i stadgarna så att anställda får vara ombud. Vi hade meddelat alla grupper i förväg att, om den gick igenom, så skulle vi föreslå att den började gälla direkt, men att det förstås inte gick att lova att det skulle bli så. En stadgeändring kräver 2/3 dels majoritet för att gå igenom, vilket ingen kan vara säker på att få innan kongressen sagt sitt. Några ombud var anställda inom Fi, så om propositionen inte gick igenom, eller, om den i nästa steg inte tilläts börja gälla direkt, så skulle de istället få stanna kvar som inbjudna gäster. Det innebär att de kan få plädera för eller emot motioner, men de har inte rösträtt.

Det blev en oerhört engagerad diskussion, där stora delar av kongressen tänkte bortom den här kongressen och framåt i tid, där vi så klart kommit in i riksdagen och har många anställda som dagligen arbetar med politik. De såg en fara med att samma personer skulle bli en övervägande del av ombuden, och att det skulle göra att besluten tappade förankring hos de medlemmar som arbetar ideellt och inte har samma möjlighet att sätta sig in i frågor.

När röstningen var avgjord visade det sig att propositionen avslogs. Det ledde, tyvärr, till dramatiska uppträdanden både i plena och utanför lokalen, och de som inte fick vara ombud längre reste hem i affekt. Tyvärr har det sen skrivits mycket om det här i media, saker som inte alltid stämmer med det som jag såg och hörde.

Men, utöver det, så var kongressen en härlig omfamnande miljö, med vänliga ord och kramar, även när vi inte höll med varandra.

På kvällarna anordnades olika aktiviteter och på lördagen fick vi bland annat lyssna på Timimi Märak. Det var fantastiskt! Jag har mycket starka känslor för Sapmi och den fortsatta kolonisering som Sverige genomför, och här fick jag alla mina känslor beskrivna på ett intensivt, gripande och magiskt sätt. Mellan det var hon dessutom lite av en stå upp komiker, så jag kastades mellan skratt och gråt, som i en emotionell berg- och dalbana.

Dagen efter fick jag veta att hon beundrat ett arnband som jag gjort åt en av Jämtlandsfiorna, så nu har jag lovat henne att hon ska få ett av mig, som tack för upplevelsen!

Som sittande i den avgående styrelsen var jag besviken över att inte vara nominerad mer än som reserv till den nya styrelsen. Inte så mycket för min egen del, men mer på grund av fördelningen i det nya förslaget. Jag var inte ensam om att känna så, det var många, från hela landet, som reagerade på bristen på representationen av erfarenheter från glesbygd, inland, Norrland och Sapmi i styrelsen. Förslaget bestod av Fior från Skåne, Västra Götaland och Stockholm/Uppsala samt en Fia från Härnösand, och det blev även det förslaget som röstades fram.

För att vi ska få bättre representation och mer kraft bakom våra ord så startade vi ett nätverk under kongressen, F! Norrland. Där kan vi samarbeta, remissa politik tillsammans, peppa och stödja varandra, det känns som ett bra resultat av kongressen.

Här är lunchen som blev startskottet för nätverket. Det är fior från Fi Sundsvall, Fi Boden och Fi Jämtland som träffas och beslutar bjuda in övriga fior i Norrland för att skapa ett gemensamt digitalt diskussionsforum.

På söndag eftermiddag var vi ett trött men nöjt gäng som tog tåget upp till Östersund igen, för att fortsätta arbeta politiskt i länet. Och nu, när jag inte längre sitter i nationella styrelsen, valdes jag till ordförande i Fi Jämtland, och kan få utlopp för mitt engagemang där. Dessutom råddar jag fortfarande Fi Almedalen, och har mina trådar och tentakler ute i mitt stora Fi-nätverk, som dessutom sträcker sig utanför Sverige. På kongressen fanns representanter för Fi i våra nordiska grannländer, och fian från Norge visade sig vara en som jag har kontakt med sen rätt lång tid tillbaka, det var kul att träffas.

Även om jag var besviken över röstresultatet så är det fantastiska individer som sitter i styrelsen nu, så jag kan inte säga att jag skulle kunna ersätta någon. Skickade ut en bild på instagram och fick en peppande kommentar:

Självklart! Vem vill inte ha in en arg tant i riksdagen 😉

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rosa drömmar som skrämmer män

När vi deltog i regionens arrangemang ”Feminism för allas lika värde” söndag den 5 mars och i ABFs och Riksteaterföreningens arrangemang 8 mars i Krokom så uppmanade vi besökarna att skriva ner sina rosa drömmar. Efter det har vi publicerat dem på vårt twitter och instagram, @fijamtland, en dröm i taget. Här är drömmarna:

”Min rosa dröm är lika lön!”, ”Min rosa dröm är att barns rättigheter tas på allvar!”, ”Min rosa dröm är att kunna amma utan att det sexualiseras!”, ”Min rosa dröm är kärlek och respekt! Oavsett 💖”, ”Min rosa dröm är bättre pension till alla, inga fler fattigpensionärer”, ”Min rosa dröm är skydd mot våld och övertramp”, ”Min rosa dröm är att det blir slut på allt strukturellt våld mot kvinnor”, ”Min rosa dröm är lika rätt till trygg förlossning i HELA Sverige”, ”Min rosa dröm är en trygg och säker förlossningsvård oavsett var du bor”, ”Min rosa dröm är att fler snubbar går på feministdagar”, ”Min rosa dröm är att patriarkatet ska upphöra”, ”Min rosa dröm är samma möjligheter”, ”Min rosa dröm är att vi kvinnor håller ihop! Alltid!”, ”Min rosa dröm är att alla övergrepp mot barn ska försvinna.”, ”Min rosa dröm är fler uppmärksammade kvinnliga författare.”, ”Min rosa dröm är att killen man ligger med faktiskt FÖRSÖKER ge lika mycket som han TAR.”, ”Min rosa dröm är könsneutrala toaletter överallt, även på Storsjöteatern 💖”, ”Min rosa dröm är sex timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka och basinkomst.”, ”Min rosa dröm är att kunna gå på stan, hålla min flickvän i handen och inte vara rädd”, ”Min rosa dröm är att, som kvinna, få samma respekt som männen i min omgivning.”, ”Min rosa dröm är en jämlik och jämställd värld utan nationella gränser.”

I mina ögon är det vackra drömmar som jag verkligen önskar skulle slå in. Vem kan motsätta sig det här, tänker jag i min enfald. De flesta borde dessutom vara uppnåeliga, som säker förlossningsvård, rimliga pensioner och lika lön. Men ack vad jag bedrog mig. För det kom en del kommentarer, från män (förstås) som uppenbarligen tyckte det här var helt absurt att drömma om… Här kommer en sammanställning av det som trillade in:

”Är du trött på verkligheten? Behöver du komma bort från livet en stund? F! hjälper dig att drömma dig bort, långt, långt, bort…”

Den rosa drömmen om patriarkatet var det många som tog personligt, de ville inte kännas vid den analysen och kände sig tvugna att påpeka det:

”Lite hushållsarbete i utbyte mot ekonomisk välfärd är det patriarkatets förtryck.”

”Tips: Vakna upp ur den rosa drömmen först- är bara ni som ser ett ”patriarkat””

”Vi tar upp det på nästa möte men håll inte andan.”

””patriarkatet” 😂😂😂

Men även de andra drömmarna fick respons:

Drömmen slut på allt strukturellt våld mot kvinnor

”Innefattar det även skydd mot våldtäkt av tjejer? Läs och begrunda tack:” med länk till artikel om en flicka som våldtagits i skolan.

Den här förstår jag faktiskt inte alls? Tror han att vi INTE skulle vara emot det? 

Drömmen att killen man ligger med faktiskt FÖRSÖKER ge lika mycket som han TAR.

”men det enda kvinnor behöver göra är att ligga. Om de ej sker med strap-on.”

”Om det här verkligen är ett reellt problem, bör någon tala om för F! att de kan byta sexpartner”

De här två tillsammans säger ju allt. Först en som tror att sex innebär att kvinnan bara ligger stilla. Stackars honom (och den kvinna han ligger med). Och sen en som tror att det bara är att byta partner, om det nu verkligen är ett problem. Det är ju bara att titta på svaret innan för att inse att, ja, det är ett problem! Och om det ÄR ett problem lär det ju inte hjälpa att byta till ett nytt problem.

Drömmen att kunna gå på stan, hålla min flickvän i handen och inte vara rädd

”På stan kan ni säkert gå, i Tensta-Rinkeby, Fittja,är det mindre säkert, men dit åker ni väl inte & håller handen?”

”lev inte blad muslimer”

De kommenterar på en tweet från Fi Jämtland och inser inte att det handlar om att gå och hålla sin flickvän i handen i Östersund och bli påhoppad. Av svenska män. Så klart vill de ta chansen och skylla på ”de andra”, när de själva hör till problemet.

Det är ändå lite gulligt på nått sätt. Att de blir så provocerade över att feminister drömmer om en mer jämställd och jämlik framtid att de bara MÅSTE trycka dit oss. Jag ser det som att det är patriarkatet sista ryckningar så drömmen om att patriarkatet ska upphöra får vi nog snart bocka av!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag har bedrivit aktivism

Nu är 8 mars, internationella kvinnodagen, passerad för 2017. Jag och Fi Jämtland var med i två olika arrangemang, Regionen Jämtland Härjedalen anordnade en heldag på Storsjöteatern den 5 mars och ABF och Krokoms Riksteaterförening i Krokom höll i en halvdag i Krokom den 8 mars.

Regionens ”Feminism för allas lika värde” genomfördes för tredje året i rad, och uppslutningen blir bättre och bättre för varje år. Det var fullt med folk hela dagen på Storsjöteatern och vi visade upp både oss och Unga Feminister (som nu finns som organisation i Östersund).

I Krokom hade ABF bett oss vara med och planera dagen, så vi var med som arrangörer och som föreläsare, bland annat om diskrimineringsgrunder i Sverige. Det genomfördes för första gången, trots det var lokalen näst intill fullsatt, så vi hoppas på en fortsättning kommande år. Dagen till ära hade fiket skapat en speciell bakelse:

Under evenemangen bjöd vi på rosa drömmar och passade samtidigt på att fråga besökare vilka deras rosa drömmar är. De svar vi fick in har publiceras ett i taget på vårt twitter och instagram (@fijamtland), märkta med #rosadrömmar. Gå in och läs och skriv gärna dina egna rosa drömmar med samma märkning!

Den 8 mars fick vi dessutom in två olika artiklar i vardera av lokaltidningarna. I Länstidningen skrev Jag om pensioner (läs mer HÄR):

”Mer än hälften av de kvinnor som i dag går i pension blir fattigpensionärer och beroende av garantipension, som ligger långt under EU:s gräns för fattigdom. Att kvinnor är föräldralediga mer, deltidsarbetar mer, studerar mer, har lägre lön och oftare lämnar arbetslivet i förtid är några av de faktorer som slår hårt på pensionerna.

Unga bränner sina chanser redan innan de fått sitt första fasta jobb med tjänstepensionsavtal eftersom det är allt svårare att ta sig in i arbetslivet och många pluggar länge.

Utrikesfödda har ofta ingen möjlighet att få en full pension, eftersom det med dagens system kräver 40 års arbete eller bosättning i Sverige. Även för dem som arbetat i Sverige sedan trettioårsåldern är det omöjligt att komma ikapp.”

”Ekonomisk självständighet i livet och livet ut är ett av de nationella jämställdhetsmålen. Det betyder både jämställda/rättvisa löner och pensioner. Men vi kan inte vänta på jämställda löner innan vi gör något åt pensionssystem. Pensionssystemet måste reformeras nu.”

I Östersundsposten tittade vi tillbaka på 8 mars i fjol som inleddes med att kvinnor i Östersund skulle hålla sig hemma. Vi frågar vad som hände efter det och hur vi kan vända Östersunds solkade rykte till något bättre (läs mer HÄR):

”I Östersunds kommun pågår just nu diskussioner om hur kommunen ska marknadsföras, om den ska vara Vinterstaden eller något annat.

Vi skulle önska att kommunen valde att arbeta för att Östersund ska bli staden med mänskliga rättigheter för alla!

Där ingen behöver vara otrygg eller diskrimineras, där ingen uppmanas att hålla sig hemma, där ingen beskylls för brottslighet bara på grund av sitt namn eller utseende. Där alla kan delta i samhället på samma villkor.”

Det är ofattbart hur vi med få aktiva och små ekonomiska resurser ändå lyckas synas och vara aktiva på så många sätt i Jämtland. Jag ser fram emot att kunna vara ännu mer aktiv på hemmaplan kommande år, eftersom jag inte är föreslagen till fortsatt plats i Feministiskt initiativs styrelse. Så klart en besvikelse, men samtidigt är den föreslagna styrelsen så kompetent att jag förstår varför jag får kliva åt sidan.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag analyserar dolda agendor

Läs det HÄR inlägget för att få bakgrunden!

I och med att polisen valde att gå ut med presskonferens på grund av överfallen förra våren så kollade jag upp helgen den 9-11 mars 2017 och vilka insatser polisen i kommunen berättar om på sin rapportsida. Enbart den helgen rapporterar de (i ett urval av händelser) om tre fall där män misshandlat kvinnor i hemmet, och ett fall av sexuellt ofredande. Men det leder inte till några krafttag eller någon presskonferens, trots att det på två dagar händer en tredjedel av de fall som förra året hände under en månad och slogs upp stort.

Nu, i efterhand, börjar jag fundera VARFÖR polischefen valde att gå ut med en presskonferens om just det här? Varför inte istället om alla de misshandelsfall som sker i hemmet? Varför inte om de, för oss helt nytt, huliganbråk som sker i samband med vissa fotbolllsmatcher (då det verkligen inte är brist på poliser i stan…)? Och, varför framställer de kvinnorna som offer (även om vi ska ta ansvar att akta oss själva) i de överfall som presskonferensen handlade om (där det underförstått var nyanlända som var gärningsmän), men kvinnan som ansvarig i fallet med idrottsmannen (hon hade så stora bröst att han inte kunde undgå att röra dem)? Fanns det en annan agenda?

Jag kollade upp lite mer om polischefen och hittade raskt de här artiklarna, som kom ut bara några månader innan presskonferensen (HÄR) och (HÄR). I dem påpekar polischefen risken med så många asylsökande i länet, det kanske var så att han tog till presskonferensen för att visa att det han sagt var sant och få en större effekt av sina ord. Trots att långt ifrån alla överfallen hade signalement som kunde tänkas höra till asylsökande så framställdes det i alla intervjuer som att det var ett specifikt gäng av unga killar som genomfört alla överfallen, och att de var asylsökande.

Den känslan förstärktes av att ett liknande överfall, bara någon månad senare, men av en känd idrottsman, bara sopades under bordet och lades ner. Eftersom jag bor här i stan så vet jag att bartendern såg allt, fick ingripa och var villig att vittna, men blev aldrig förhörd.

När jag sen började följa polischefen på twitter känns det som att min analys är korrekt. Presskonferensen hade inget att göra med kvinnofrid och trygghet, det var ett rent polistiskt utspel, noga orkestrerat, för att visa på risken med att ta emot många asylsökande. Han skriver ofta om Sverige som ”Broken Promise Land”, tycker illa om feminister, talar om att hjälpa på plats istället för att låta människor komma hit, oroar sig för att pengar går till flyktingar istället för till äldrevården, hyllar Peter Springare ”som säger som det är” (trots att kollegor till Springare på samma polisstation har en helt annan bild, och trots att det antal individer han påstår sig mött är helt orealistiska).

Han twittrar under sitt eget namn, så om du vill bilda dig din egen uppfattning är han lätt att hitta. Enligt honom tar flyktingarna ”vår” pension tydligen, fast sanningen är att de snarare bidrar till pensionen genom att inte kosta under sin uppväxt utan betydligt snabbare än en nyfödd kan börja bidra med skatteintäkter. Samt att vården behöver den arbetskraft som asylsökande kan bidra med när de fått uppehållstillstånd, den vård som ska ta hand om pensionärer när de inte längre kan ta hand om sig själva.

Han twittrar om att ensamkommande män (de är aldrig barn i den här sortes utspel) ska respektera kvinnofriden eller söka sig till ett land som respekterar deras usla beteende. Det visar han vad han egentligen tänkte när det kom asylboende till länet, vilket kan förklara mycket av presskonferensen. Han ville starta debatt, dock inte den sorts debatt som vi bedrev.

Han delar och berömmer artiklar om att inte ge till den som tigger. Den synen på de som tigger ligger i linje med med hans syn på asylsökande. Utsatta finner ingen nåd i hans ögon. Vilket förstärks när han twittrar om deltagare i programmet ”Lyxfällan”, deltagare som han bara har förakt för.

Självklart är han emot det politiskt korrekta som finns i det han kallar ”Broken Promise Land”. Politiskt korrekt betyder, och jag citerar från wikipedia: en strävan att undvika att på ett sätt som kan uppfattas som negativt särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, med mera.

I den engelska ordboken DK Illustrated Oxford Dictionary definieras politisk korrekthet som ”att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper”

Det känns faktiskt lite otäckt med en polischef som INTE tycker ovanstående är viktigt och rätt. Och till det, en polischef som väljer att kalla Sverige för Broken Promise Land. Vad är det för löften som är brytna, och vad beror det på?

Självklart blir han upprörd över män som ställer sig på feminismens sida, som när Byggnads ledning fotograferas i rosa pussyhats. Det är tydligen utanför alla rimliga gränser…

Jag har full respekt för meddelarfriheten, att en tjänsteman är fri att uttala sig om sitt arbete och att uttala sina åsikter. Men jag känner inget förtroende för att en hög polischef kan visa de här åsikterna på twitter och sen lägga dem åt sidan när hen är på arbetet.

I mitt tidigare liv hade jag en chef som var en rätt dålig chef, men jag tänkte att han ändå ville väl och försökte göra det rätta. Sen kom det fram att han var otrogen mot sin fru sen många år, med en av hennes väninnor. Då var all min tillit och allt mitt förtroende för honom som bortblåst. Inte för otroheten i sig, all människor gör vad de vill med sina liv. Men tanken på att han i flera år ljugit och bedragit sin fru, den människa som borde stå honom närmst i hela världen, fick mig att inse att han inte alls hade någon anledning att stå vid sitt ord gentemot mig och hans övriga medarbetare.

Detsamma känner jag för en polischef som kan visa upp den här hårda, elitistiska tonen på twitter, under sitt eget namn. Jag kan varken ha tillit eller förtroende för att han i sin yrkesutövning kan vara opåverkad av de väldigt tydliga värderingar han har, Mot tiggare, asylsökande och feminister. Värderingar ligger djupt rotat i människor och de påverkar ens agerande hela tiden, oavsett vad en själv tror. Hela presskongferensen känns nu som hans variant av Peter Springares utspel, och det gör det än mer otäckt! Att han dessutom har mage att hänga ut en enskild medarbetare och påstå att uttalandet (om brösten) inte var ett utslag av arbetsplatsens kultur, när han själv bär på just de värderingar som ligger bakom den sortens uttalande, är dessutom fegt av en chef.

Nu har vi en ny polisområdeschef i länet, det återstår att se om den polisområdeschefen har förmågan och viljan att skapa en arbetskultur som bygger på respekt för allas lika värde, eller om vi måste fortsätta se östersund och Jämtland svärtas ner av polisens uttalanden!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Resumé över året som gått…

För drygt ett år sedan skakades Östersund av en presskonferens. Ja, jag säger att vi skakades av presskonferensen, betydligt mer än vad som föranledde presskonferensen. Polisområdeschefen i Jämtland gick ut och uppmanade kvinnor att inte vara ute själva efter mörkrets inbrott (som är vid 18-tiden den tiden på året), helst skulle vi stanna hemma (HÄR). Vi i Fi Jämtland reagerade starkt och skrev en debattartikel (HÄR), där vi bland annat pekade på att det återigen är kvinnor som bär ansvaret för att inte bli överfallna. Det blev mycket debatt i hela Sverige om det här, där det både fanns dem som höll med oss och de som menade att polisen agerat rätt.

Jag trodde att polisen menade väl, men att det ändå blev fel.

Men sen under sommaren kom ytterligare polisuttalanden, där en idrottsman som antastat två kvinnor på en bar i Östersund, urrsäktades med att kvinnorna hade stora bröst som inte gick att undgå att komma åt (HÄR). Återigen reagerade vi, den här gången tillsammans med vänsterpartiet (HÄR) och visade att det återigen är kvinnornas ansvar att män inte tafsar på ens bröst, även om det är svårt när en har så stora bröst att de tydligen fyllde hela baren… Vi uppmanade polisen att ta itu med kulturen på arbetsplatsen och erbjöd vår hjälp med föreläsningar och annat som kunde behövas.

Polischefen svarade (HÄR), och som väntat svarade han att vi hade fel. Han hade INTE uppmanat oss att hålla oss inne (men kolla gärna på presskonferensen jag länkade högre upp och se hur du uppfattar det) och en enstaka polis uttalande visar inte att kulturen är felaktig. Nu har jag en ekonomie magister i ledarskap och organisation och har i flera år arbetat med just arbetsplatskultur, så jag kan med säkerhet säga att det är polischefen som har fel i just den frågan. Han menade dessutom att de arbetat med frågorna sen 1996. Vilket förstås får mig att undra HUR de arbetat med frågorna när de uppenbarligen fortfarande har så skev syn på kvinnor och kvinnors utsatthet. Vi svarade med en kort insändare (HÄR), men tog även tag i den här delen av polischefens debattartikel:

”Polisens kommande medborgardialoger inför medborgarlöftena kommer att vara ytterligare en kontaktyta även gällande kvinnofrid. Kvinnors trygghet är prioriterat för polisen, tro inget annat.”

Jag personligen besökte en medborgardialog, talade med de poliser som var där, fick lämna mina kontaktuppgifter som de skulle lämna till sin utbildningsansvarig, för att vi skulle kunna fortsätta diskutera hur polisen kan bli bättre på frågorna om just kvinnofrid. Jag skickade även in erbjudandet via polisens mail.

Nu, mer än ett halvår efteråt, har polisen fortfarande inte svarat oss. Detta trots att det i förvaltningslagen står att en myndighet skyndsamt, utan onödig fördröjning, ska besvara medborgares frågor. Och när medborgarlöftena publicerades fanns inget av det vi önskat med (HÄR). I vår första debattartikel skrev vi bland annat:

”Dessutom innebär polisens uppmaning att kvinnor stannar i sina hem, vilket för många kvinnor, absurt nog, kan vara farligare än att vistas ute på stan ensam under natten. När det gäller våld, misshandel och sexuellt våld är kvinnor mest utsatta i sina hem, av sin partner och andra närstående. Brottsförebyggande rådets statistik är tydlig: I tre av fyra fall är den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan. I genomsnitt 20 kvinnor misshandlas till döds varje år av en närstående, och i 17 fall är gärningsmannen en man som de har eller har haft en relation med. Dödligt våld i nära relationer är ofta resultatet av en längre tids våldsutövning.”

I den andra, vår avslutande insändare, skrev vi:

”För knappt ett år sedan kom statistik som visade att knappt två av tio våldtäkter klaras upp i Sverige. I Jämtlands län är det ännu sämre, en av tio försök till, eller fullbordade våldtäkter klaras upp här.”

Inget av det här åtgärdas i medborgarlöftena, det enda som finns med är två (2!!!) trygghetsvandringar i komunen…. Det går att läsa mer om mina analyser av det här HÄR, HÄR, HÄR och HÄRHÄR hittar du ett poddavsnitt som till del handlar om hur Polisen i Östersund agerat. HÄR hittar du en recension av boken ”En riktig våldtäktsman”.

I samband med 8 mars i år skrev vi en ny debattartikel (HÄR) för att återigen uppmana polisen och kommunen att arbeta med frågorna om kvinnofrid och att lägga ansvaret där det ska vara, på förövaren och inte på offret. Den olyckliga presskonferensen lever nu sitt eget liv, och har bland annat använts av Women for Trump Movement i USA för att visa på vad som händer i ett land som tar emot många av de som flyr och söker asyl.

Så, hur gick det då med förra årets presskonferens?  De flesta fallen lades ner (HÄR), det enda som gick till rättegång var det där en man stoppat in sina fingrar i munnen på en kvinna (HÄR). Hon arbetar hos polisen och hennes partner är polis. Det goda som presskonferensen ändå hade med sig, men som även förstärkte idén om en överfallsvåg i kommunen, var att fler kvinnor anmälde det de utsattes för och vågade berätta om händelser tidigare i livet (HÄR). För en gångs skull blev kvinnor trodda Så länge som de beskrev gärningsmännen som ickesvenska. För nåde oss som berättade hur vi blivit utsatta av män med samma bakgrund som oss själva, ända sen vi var unga flickor. Då var vi feminazis, rabiata och skulle kastas ut ur landet med huvudet före (och det var de något sånär rumsrena kommentarerna). Jag skrev ett inlägg just om reaktionerna förra året (HÄR).

I kommande inlägg ska jag beskriva till hur jag ser på förra årets händelse så här i efterhand.

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Hur uppmärksammar du FNs internationella kvinnodag?

I morgon är det FNs internationella kvinnodag. Här är lite tips om vad du kan göra för att uppmärksamma dagen:

Om du bor i närheten av Krokom kan du komma till Magneten  mellan 1300 och 1600, lyssna på korta föredrag och ställ frågor till utställarna vad de gör för kvinnor i världen! På grund av att en föreläsare inte kunde komma så får du dessutom höra mig berätta om diskrimineringslagstiftning i Sverige. Läs mer HÄR.

Skriv ner din rosa dröm för framtiden och dela på sociala medier med #rosadrömmar. Se vad Fi Jämtland redan fått in för rosa drömmar på deras instagram och twitter, @fijamtland.

Haka på Fi Linköpings kampanj #allaandra364dagar, läs mer HÄR.

Sticka rosa pussyhats och dela ut till människor du möter, läs mer HÄR, HÄR och HÄR.

Framför allt, delta i pensionsuppropet och skicka tillbaka ditt oranga kuvert till pensionsmyndigheten med budskapet ”Gör om, gör rätt”. Läs mer om varför och hur HÄR.

Vi gör det tillsammans med kärleken som drivkraft!

Lämna kommentar Dela inlägget: