Planerar i förväg

Jag gillar att planera. Jag gillar struktur. Det brukar göra attandra tror att jag är rigid och oflexibel.Men det är verkligen inte sanningen. Jag gillar att planera, organisera och strukturera. För när då saker och tingändras (som de alltid gör) då vet jag vad det är jag går i från (mina planer) och då blir det lättare att fatta rätt beslut.  Så mina planer finns alltid men blir sällan som det var tänkt. Och det är helt OK!

Just nu planerar jag valrörelse. Planerna är rätt så lösa i kanterna, minst sagt.

Om drygt en vecka ska jag norrut med Unga feminister. Jag vet inte vad jag ska göra (får väl hänga efter de unga feministerna och låtsas att jag är en sån jag med) och jag har boende enbart den första natten samt i Boden (när jag ska vara i Luleå, vilket ligger tre mil bort) och utanför Skellefteå (hemma hos en vän jag aldrig träffat, som desssutom är bortrest då). Det löser sig, jag får väl sova i bilen i värsta fall.

Sen ska jag vara i Almedalen. Från lördag kväll den 30 juni till söndag morgon den 8 juli. Jag har boende, och jag har onsdag eftermiddag inplanerad. Men resten av tiden har jag ingen aning om vad jag ska göra. Spela in podd, servera kaffe, dela ut broschyrer och gå runt och ställa tantfrågor i olika panelsamtal? Bjud gärna in en arg tant till ditt evenemang, jag livar upp, det lovar jag!

Slutligen har jag planerat in en tur med Gudrun när hon passerar Jämtland. Tänkte jag kunde resa runt med henne från Östersund till Umeå, men hur jag ska bo är fortfarande oklart.

Utöver det försöker jag få alla i min omgivning att förstå att jag är en fantastisk talare, workshopledare, homepartyhållare, så boka mig, boka mig, boka mig!

Jag får vänja mig vid att ha lösa och luddiga planer, det är nog en utveckling jag kan leva med.

En sak är i alla fallhelt klar i min planering. Min outfit till värsta valvakepartyt:

Det här planerar jag skrida fram i när vi firar att vi fåt t15 % och jag kommer in i riksdagen!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Full rulle på tanten…

…skrev någon anonymt på min blogg, och undrade vad Af säger. Den anonyma hänvisade även till min andra blogg, där jag är mer personlig och inte behöver hålla uppe en peppig yta, och där jag mer skriver om hur jag mår och hur min sjukdom påverkar mig. Tydligen valde hen att mer tro på den här än på min andra blogg, med tanke på frågan om Af.

Till den anonyma kommenteraren vill jag säga:

1: Sociala medier är inte verkligheten! Det är den bild du vill visa upp. På den här bloggen vill jag peppa till politisk aktivism, inte berätta om mina problem och min sjukdom. Jag förstår att det kanske kommer som en chock för dig, men det går inte att tro på allt som står på internet. Det betyder inte att jag ljuger vare sig här eller på min andra blogg (jag skriver faktiskt tre olika bloggar, två twitterkonton, tre instagramkonton och sköter ett antal sidor och grupper på facebook förutom min privata), bara att jag väljer att visa upp olika delar av mitt liv. Om ditt liv är så okomplicerat att det går att visa upp i varje detalj genom några korta blogginlägg ett par gånger i månaden, då är det så för dig, men det är verkligen inte så för mig!

2. Vad skulle Af säga? Jag går på mina möten, följer min handlingsplan, håller utkik efter jobb (som inte växer så tätt här där jag bor) och skriver mina rapporter precis som jag ska. Eftersom jag fortfarande är under rehabilitering, går på medicin och försöker lära mig hantera mitt nya jag med hjälp av vården, så är Af bara glada över att jag ordnar min rehabilitering själva, när de redan är överbelastade. Eftersom jag dessutom inte får vare sig sjukpenning eller a-kassa, utan har ett avgångsvederlag från min arbetsgivare så är det ingen mer än jag som bryr sig om hur jag använder min tid. Men eftersom jag vill tillbaka till arbetslivet så använder jag min tid till att göra det som ska leda till att jag blir anställningsbar igen.

3. Allt är relativt. Om jag skriver att det är full fart så innebär det till exempel att jag den senaste helgen orkade gå två promenader på 10 minuter på lördagen och två lika långa promenader på söndagen utan att jag trillade omkull av yrsel och utmattning, och behövde heller inte ta smärtlindring för att kunna sova. En seger för mig! Jag orkade till och med gå 15 minuter på måndagen, men då hasade jag mig fram de sista minuterna och behövde vila i två timmar innan jag gick de 15 minuterna tillbaka (som då tog närmre 30 minuter) så, visst, full fart, jajamensan!

Jag tog mig friheten att radera din kommentar eftersom jag tänkte att du inte ville framstå som så blåögd att du tror att sociala medier ALLTID visar HELA sanningen, tacka mig för det!

Till er andra:

Det är superkul att vara riksdagskandidat! Jag har gått utbildning, fått lära mig mer om säkerhet (för som feminist är du ständigt i riskzonen för alla möjliga sorters påhopp), lärt mig lite om mediateknik, fått utbilda övriga kandidater inom Gles- och landsbygdspolitik. Samtidigt har jag lämnat rollen som talesperson Gles- och Landsbygd och istället blivit politisk sekreterare inom ett annat specialområde för mig, Försvarsutskottet! De dagar jag är för trött för att lämna hemmet sitterjag istället och svarar på frågor, skriver debattartiklar och förbereder tal. Och känner hur jag orkar mer och mer för varje vecka.

Boka en feminist! Kolla in min sida HÄR, jag kan föreläsa, hålla homeparty, workshop, prata om feminism som politik, Fi politik, Fi ekonomi. Mina specialområden är Gles- och Landsbygd, Försvar och Ekonomi, men jag kan alla delar i vårt politiska program efter att ha hållt studiecirklar i tre år om det. Jag ser fram emot att tillbringa våren på tåg och få träffa människor i hela landet och prata om det roligaste jag vet, feminism!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Aktivist på väg!

Jag som alltid tror jag ska hinna blogga och läsa bloggar är lika förvånad varje kväll att det inte blev av den kvällen heller. Det beror förstås delvis på att jag fortfarande är osannolikt trött efter minsta ansträngning. Fysisk aktivitet tar mer kraft än psykisk, så länge den psykiska sker i ett tyst och ensamt rum. Jag försöker ändå göra något fysiskt ansträngande varje dag, även om det bara blir att röja lite i pysselrummet. Andra dagar har jag även ork att cykla en stund på motionscykeln. Men sen behöver jag vila och då försvinner hela dagen på nått sätt och det är kväll.

Delvis beror det på att jag har påbörjat valkampanjandet så smått. Jag har varit ute på några små äventyr och tränat på att prata politik och ser verkligen fram emot den här våren och sommaren. I den förra valrörelsen kom jag in först under sommaren och kände mig osäker på att svara på frågor om Feministiskt initiativs politik. Den här gången har jag både hållt flera studiecirklar om politiken, skrivit motioner och propositioner och formulerat svar på motioner, så jag känner att jag är extremt väl förberedd.

Jag poddar, skriver bloggar, råddar twitter, facebook och instagram för Fi Jämtland, förutom att jag är ute på olika aktiviteter både för Fi Jämtland och som Fi talesperson inom Gles- och landspygdspolitik. Då blir den här stackars bloggen lidande. Tyvärr. Men jag försöker hålla den vid liv och hoppas komma tillbaka mer kontinuerligt efter valet i september.

I helgen var jag på Unga Feministers valupptakt i Västerås och gladdes åt att träffa så många aktiva, välformulerade och engagerade feminister. Jag satt på scenen och blev utfrågad om vem jag är, hur vår Gles- och landsbygdspolitik ser ut och hur jag ser på att vara politiker/aktivist. På den sista frågan svarade jag att jag inte anser mig vara politiker eftersom jag ännu inte suttit invald i någon Kommun, Region eller i Riksdagen, men att jag tycker det är otroligt roligt och givande att vara aktivist.

Jag fick till och med berätta om mina katter, det bästa jag vet!

Citat Nora Håkansson, aktiv och driven politiker inom Fi och UF: ”Här har vi kandidaterna som är föreslagna till riksdagslistan som närvarar på Unga Feministers valupptakt. Ingrid(landsbygdspolitisk talesperson) och jag, medlem. En fantastisk talkshow/intervju med underbara Ingrid men är lite orolig över hur de ungas perspektiv ska kunna reppas i riksdagen när bara en riksdagskandidat som medlem varit här i helgen. Annars- FANTASTISKT! 💞 Underbara Ingrid Mårtensson om gles- och landsbygd. ”Nattågen går bara till Åre för skidturister, inte för oss som bor i Jämtland. Vi som bor här kan inte bara ses som en turistattraktion, vi lever här, vi är inte Disney land”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rapport från arbetsbefrielsen

Jag är arbetsbefriad. Mitt jobb kunde inte erbjuda mig några arbetsuppgifter som passar den jag är på andra sidan utmattning, så de ville att jag skulle säga upp mig. De lockade med ett rejält avgångsvederlag, så efter att mitt fack hjälpt mig att kontrollera avtalet så slog jag till. Och sa upp mig. Nu är jag alltså 55 år, snart 56, och arbetslös för första gången på 24 år… Jag är inskriven på Arbetsförmedlingen (vilket, komiskt nog, även är den arbetsgivare som uppmanade mig att säga upp mig), filar på mitt CV och prenummererar på jobbannonser. Som inte kommer särskilt tätt om jag ska vara ärlig. Så, jag måste ju ha något att syssla med resten av tiden. 

Kanske dags att ta itu med den hög med blivande kläder, som ligger tillklippta men inte sydda, sen i somras:

Och för att ytterligare utöka CV:t, två genuskurser sitter bra! Genus i litteraturen och Genus i media. Startade i dag och är väldigt taggad!

Jag ska nog lyckas fylla min tid, och samtidigt göra mig mer anställningsbar. Jag är inte oroad!

Särskilt inte efter att jag började sy, plockade upp tillklippta tyger som skulle bli en storskjorta, tyckte de var lite snett klippta och saknade en halsringning, så jag klippte rakt, delade framdelen i två och klippte en ringning. Sen insåg jag att det var ju pyjamasbyxor det skulle bli… Så nu blir det en pyjamasbyxa med lägre midja än tänkt samt några udda extra kilar i sidan av ena benet som även har en söm på utsidan av benet vilket det andra benet inte har… Så går det när projekt blir liggande lite för länge, men tiden kommer jag i alla fall att fylla!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo, ännu en återblick

I våras, långt innan #metoo fick den fart den har haft under hösten, skrev jag ett inlägg om en nätdiskussion jag hade med personer som arbetat på det förband jag hörde till som värnpliktig, läs hela HÄR. När jag nu under hösten skrev om min tid som värnpliktig vill en del av mig skicka texten till de här männen. En annan del vill inte alls utsätta mig för deras påhopp igen. Så, jag tar den enklare vägen – jag skriver ett blogginlägg.

Diskussionen började med att en man som var högt uppsatt på regementet när jag gjorde lumpen satte sig och A4 på en pidestal när han jämförde med MIUn som sitter i A4s tidigare lokaler nu. Han delade en artikel som berättade om arbetsmiljöproblem och konstaterade att det minsann inte fanns när A4 hade lokalerna. Med min bakgrund, av att ha arbetat som ekonomibiträde på A4 och gjort del av min värnplikt där som deras första kvinnliga värnpliktig, min utbildning inom ledarskap och organisation samt min kunskap från att dels utbildat mängder av officerare i bland annat arbetsmiljö och arbetskultur i drygt 10 år samt arbetat nära genusforskare på Försvarshögskolan, så kunde jag inte hålla mig. Lite vasst påstod jag att det kanske var så att problemen tystades ner inom FM och att den utsatta flyttades om problemen fortsatte höras.

Med #metoo i ryggen hade jag kanske varit mer förberedd på det kompletta nedschabblandet på min rätt att ha en åsikt i frågan, men i våras blev jag istället rejält överraskad – och ganska road. Det ifrågasattes om jag kunde ha någon erfarenhet av arbetsmiljön (vilket inte ifrågasattes hos de som enbart gjort sin värnplikt och tidigare än mig), om jag ens kunde räknas som A4ing om jag jobbat i köket, och om jag egentligen inte borde försvinna från gruppen. Att jag varit värnpliktig valde de helt att ignorera, även all min utbildning och kunskap i ämnet som diskuterades. Dessutom ifrågasattes mina motiv eftersom jag är aktiv i Fi och därmed på något sätt inte borde få uttala mig. Att personen själv gillade en hel del olika SDpolitikers sida spelade tydligen ingen roll alls.

Jag försökte få de som kommenterade att förstå dels att det inte var tyckande från min sida utan kunskap, fakta och forskning, vilket är något helt annat än de åsikter och tyckande de uttryckte. Dessutom försökte jag få dem att förstå att bara för att den var bra för dem (som satt i toppen av regementet) innebär inte det att det är bra för alla. Precis som de säkert kan förstå att bara för att en avdelning på MiUn har arbetsmiljöproblem så betyder inte det att samtliga på MiUn mår dåligt på sin arbetsplats. Men det var omöjligt att nå fram.

HÄR kan du läsa om min arbetsmiljö när jag jobbade som ekonomibiträde, och HÄR kan du läsa om min tid som värnpliktig på samma regemente.

Efter min kommentar om mina kunskaper, utbildning och erfarenheter trodde jag diskussionen skulle kunna bli mer nyanserad. Men den blev snarare ännu mer komisk. Nya personer kom in och ifrågasatte vem jag var eftersom de inte alls kände till mig. Jag blev om och om igen tillsagd att förklara vem jag var, när ingen av de andra (som alla var än) någonsin ifrågasattes eller behövde göra det. Mer och mer handlade kommentarerna om att jag naturligtvis hade rätt till min åsikt, men att jag hade fel. Att jag nog utsatts för nått som gjorde mig traumatiserad och att jag därför inte kunde se klart. När det var de som gick på sina personliga åsikter och tyckanden och jag som hade fakta i ryggen.

”Varför frågar du då inte dina kvinnliga kollegor om de delar din uppfattning?”

Den kommentaren dök upp som svar på min kommentar att jag under min tid på Försvarshögskolan tagit del av forskning där samtliga kvinnliga officerare i Sverige tillfrågats om sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag mer noggrannt kunnat fråga ”mina kvinnliga kollegor”.

”Det är mycket tråkigt att du är så pass nedsättande mot oss som jobbade på A4. Inte ens jag som är Fältjägare i botten upplevde något åsidosättande, utan en hög grad av professionalism. Jag förstår att du någon gång i din karriär utsattes för ett beteende som gör att du förknippar A4 med något negativt. Din upplevelse är din sanning. Men döm inte alla för något få har gjort.”

Här kommer det känslomässiga perspektivet. Det är nästan så att de skriver rakt ut att jag bara är en hysterisk kvinna som inte vet vad hon talar om. När det egentligen var de som var upprörda harar över att jag vågade komma med fakta som visade på att deras sanning kanske inte stämde för alla. Jag svarade:

”Läs om hela tråden och fundera på vad jag skrivit en gång till. Jag tar upp hela fm, inte bara A4, det är ni som inte lyfter blicken. Jag kommenterade utifrån min kunskap och erfarenhet om arbetsmiljö och organisationskultur i allmänhet och hur det ser ut inom fm specifikt. Jag tycker det är onödigt att sätta sig på sina höga hästar och påstå att saker och ting som sker i andra organisationer aldrig hände i den egna organisationen, när det finns forskning och statistik från diverse undersökningar inom fm som visar på det motsatta. Det här sker inom de flesta organisationer, så fm är inte unik i det, förutom när det gäller sexuella trakasserier som är betydligt större i FM än i andra organisationer. Jag har inte bara ”frågat mina kvinnliga kollegor” utan varit med att sammanställa och analysera ett antal undersökningar som fm gjort om just arbetsmiljö, sexuella trakasserier och kvinnor inom fm. Vilket innebär att det är du och NN som går på era personliga erfarenheter. Era upplevelser är naturligtvis era sanningar, men det är anekdotisk bevisföring, där ni tar era personliga upplevelser och gör dem generella. Mina åsikter i den här tråden däremot baseras på forskning och statistik som fm själva genomfört. Återigen, jag har aldrig påstått att det här var unikt för A4, utan genomgående inom fm, säkert även I5, Fo22 och F4.”

Så här i efterhand fascineras jag av att jag orkade vara så tydlig och pedagogisk, men tänker att jag borde varit det i ännu högre grad. Facebook är tyvärr lite kantigt att skriva längre texter i, så jag orkade inte formulera allt jag ville.

Kommentarerna fortsatte ösa in, mer och mer fokuserade på att jag inte visste nått och bara gick på min känsla och personliga åsikt 8varvat med att de erfarenheter jag hade från hela FM inte på något sätt var applicerbart på A4.

”Du Ingrid vill gärna på andra erfarenheter från FM påstå att de problemen också skulle ha funnits på A4, vilket jag kommenterat med att det har du ingen aning om. Jag tycker tråden så småningom givit mig rätt i detta.”

Trådstartaren framhärdar alltså med att han, som går på sina minnen och känslor från att som man ha suttit i ledningen för en mycket manlig organisation, har rätt, medn jag, som försöker nyansera genom att beskriva hur arbetsmiljö inte kan ses från bara ett håll, och att det är onödigt att påstå att en sjkälv sitter inne med hela sanningen, har fel. Jag ska vara tyst, rätta in mig i ledet, eller försvinna fån gruppen, som han skrev tidigare.

Jag svarade:

”Snarare har tråden givit mig rätt eftersom ni med alla medel försöker 1. Tysta mig, 2. Få mig att försvinna från gruppen. Vilket skulle bevisas.”

Där lämnade jag tråden men gick senare in för att se om den fortstt. Och det hade den. Trådstartaren kom med den här, så otroligt komiska, kommentaren.

”Roligt för dig Ingrid om du tycker att du fått rätt. Det brukar bli så för sådana, som liksom inte tar in andras åsikter.”

Det är ju komiskt nu, när jag inte längre arbetar med den här typen av människr (läs män), men det får mig även att minnas när jag kunde stå med lagboken i handen och peka på paragrafen som vi måste följa och se chefer vifta bor det med att jag inte skulle vara så noga med sånt. De är så uppfyllda av sig själva och sin egen viktighet att de inte ens kan se hur de projicerar sitt eget beteende på mig. De skyller mig för att vara känslomässig och ha åsikter baserat på egen upplevelse, när det är de själva som står med darrande underläpp för att någon vågar säga att hen har en annan åsikt. En åsikt som dessutom har mer faktagrund än deras.

Som jag svarade en manlig officer i en annan del av diskussionen, när han var helt oförstående över det jag skrev eftersom han personligen aldrig sett något:

”Att en manlig officer anser att FM är en bra arbetsgivare säger inget om hur FM varit som arbetsgivare för andra kategorier på arbetsplatsen. Sen menar jag inte på något sätt (förutom det dokumenterade om sexuella trakasserier) att FM är sämre än andra arbetsgivare. Allt jag vill är att visa på att problem finns, fanns och kan uppstå i alla organisationer så det är onödigt att jämföra Miun med något rosafärgat minne av en organisation som inte längre finns.”

Det roligaste i hela diskussionen hände efter att jag lämnat den. Då fick jag nämligen en manlig beskyddare, en gentleman kom till min undsättning, kvinnornas riddare dök upp:

”Hur anstår det svenska officerare att tilltala en kvinna på det sätt som det görs uttryck för i denna tråd? Rättning i ledet!”

Jag håller i princip med, tonen i diskussionen, med det eviga ifrågasättandet, inte bara av min åsikt, utan min rätt att uttrycka den, var under all kritik. Men han missade att jag oxå varit ”en svensk officer” och att jag faktiskt försvarat min åsikt utan problem genom hela diskussionen.

Så klart kunde inte trådstartaren hålla med om att det här på något sätt skulle varit dåligt samtalsklimat (det hade ju varit att ge mig rätt i mitt påstående, att A4 inte var ett under av arbetsmiljö):

”Ingrid Mårtensson har fått svar på tal från flera av oss, som nog också tycker att hon är ute i helt ogjort väder. Men tilltalet har varit rakt och korrekt enligt min uppfattning.”

Det här är exempel på det raka och korrekta tilltalet. Det är inte många organisationer där det skulle accepteras att en diskussionspartner tillskriver sin motpart det här: ”inte spekulera i någonting som du inte har en aning om.”, ”du saknar förmåga till insikt.”, ”Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”, ”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen”, ”Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt”, ”Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma.”.

Så här i efterhand ser jag samma mönster som syns i snart sagt varje #metoo upprop som kommit och fortsätter komma. Män håller andra män om ryggen. Totalt var det sju män som var inne och ifrågasatte mig och min rätt att uttala mig, även efter jag tydligt redovisat vem jag var och vad jag baserade min åsikt på. Det som skedde här är förstås inte ett övergrepp eller trakasserier, men det visar på ett mönster, hur kvinnor ifrågasätts bara för att de är kvinnor. Hur kvinnors kompetens, kunskap och erfarenhet osynliggörs. I den här diskussionen är det nästan löjligt tydligt hur de överhuvudtaget inte accepterar något av det jag säger som annat än känslor och traumatiska upplevelser.

#metoo får säkert inte män som trakasserar att sluta med det, men det kan förhoppningsvis få andra män, de ”goda” männen, att öppna sina ögon och protestera, inte rycka in och beskydda trakasserande män. Det vore ett stort steg, som jag verkligen hoppas på!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Länge sedan…

…jag skrev ett inlägg.

Jag är sjuk. Ja, nu har jag ju varit sjuk i drygt tre år, så jag borde ju vara på bättringsvägen. Tyckte nog att jag var det oxå efter semesterresan över jul och nyår. Jag orkade långt ifrån allt under resan, men jag orkade mer än jag trott. Sen kom det stora bakslaget när Försäkringskassan beslutade att jag var frisk nog att arbeta mer än 75% och drog in min sjukpenning, du kan läsa me om det HÄR.

Efter det har jag försökt ”arbeta” 25 % för att få in någon form av försörjning. Jag skriver ”arbeta” med ””, eftersom det innebär att jag tar mig till jobbet och sitter på ett kontor två timmar per dag utan att göra nått. Det finns inga arbetsuppgifter för mig. Jag var tidigare chef över Servicedesk för Arbetsförmedlingen iÖstersund, och det finns två sorters arbeten att göra där. Vara chef eller hjälpa datoranvändare via telefon. Det första kan jag inte vara längre eftersom det gjorde mig sjuk och för att vara det andra krävs betydligt mer datorkunskap än jag någonsin haft.

Så, jag sitter på ett kontor i två timmar och åker sedan hem för att befinna mig i halvt om halvt dvala resten av dagen. Oftast får jag sen migrän under natten och får sjukskriva mig de 25% jag försöker jobba. Fast eftersom Försäkringskassan tycker jag är frisk så får jag ingen sjukpenning för den tiden, trots läkarintyg. Under en månad kommer jag upp i totalt 10% ”arbete”, om jag har tur, vilket jag ska leva på en hel månad.

Övriga 75% är jag på papperet tjänstledig från jobbet, och har skrivit in mig som arbetssökande å Arbetsförmedlingen. Det innebär blanketter som ska fyllas i och möten att gå på, som i sin tur tar ork och energi så jag får migrän och inte kan jobba.

Jag kanske kan få a-kassa för de 75% men för att få det behöver jag fylla i blanketter och ta kopior på olika intyg. För att kunna göra det på jobbet behöver jag ett särskilt kort som jag ska beställa via datorn och som sen ska aktiveras via koder som jag ordnar via datorn. En dator som jag hälften av mina arbetsdagar inte ens klarar av att logga in i, än mindre hitta de program jag behöver för att beställa kort.

Utöver det går jag till läkare, psykolog, arbetsterapeut och en coach som ska rehabilitera mig. Fantastiskt bra med alla resurser, jag är överlycklig över att ha en chef som vill mitt bästa, men alla de här mötena tar ännu mera energi och ger mig migrän så jag inte kan jobba.

Coachen är dessutom ett orosmoln, trots att hen är fantastisk. Hens främsta uppdrag är att få mig att säga upp mig och söka ett annat jobb. Det är något jag själv vill, på sätt och vis, eftersom jag inser att jag inte kommer att kunna sköta nått av jobben på min nuvarande arbetsplats. Men jg kan inte söka jobb som det är nu. Jag måste vara rehabiliterad först, och det innebär att rehabiliteringen genomförs med piska (uppsägning) och morot (avgångsvederlag), vilket tyvärr inte är bästa sättet att rehabilitera en utmattad.

Det värsta i det här är att jag tappat mina ord. Under alla år sen jag lärde mig läsa har orden varit med mig, mina bästa vänner. Även i djup depression och grav utmattning har kjag kunnat läsa och förstå och dessutom formulera mina egna tankar i skrift. Det är borta. Just nu, tänker jag, just nu. De måste komma tillbaka!

Lämna kommentar Dela inlägget:

På kongress

Jag har varit på kongress.

Feministiskt initiativs partikongress 2017, även kallad fikon17.

Den här gången hölls den i Västerås och pågick från fredag lunch till söndag eftermiddag. Jag var där som del av den avgående styrelsen och med mig hade jag fyra fior från Jämtland. Det var underbart att träffa mina vänner från olika delar av landet, som jag lärt känna under de senaste två åren, och att få presentera dem för fiorna från Jämtland. Vi byggde upp våra nätverk inom partiet rejält under de tre dagarna.

Det var nästan 250 motioner som skulle gås igenom och dessutom en hel del val som skulle genomföras så tiden var tajt. För mig, som börjat ”arbeta” 25%, var det lite för tufft tempo, så jag tog pauser och drog mig tillbaka till hotellet lite nu och då.

Kongressens inledning var lite skakig, då en av styrelsens propositioner inte gick igenom, en där vi föreslog att ändra i stadgarna så att anställda får vara ombud. Vi hade meddelat alla grupper i förväg att, om den gick igenom, så skulle vi föreslå att den började gälla direkt, men att det förstås inte gick att lova att det skulle bli så. En stadgeändring kräver 2/3 dels majoritet för att gå igenom, vilket ingen kan vara säker på att få innan kongressen sagt sitt. Några ombud var anställda inom Fi, så om propositionen inte gick igenom, eller, om den i nästa steg inte tilläts börja gälla direkt, så skulle de istället få stanna kvar som inbjudna gäster. Det innebär att de kan få plädera för eller emot motioner, men de har inte rösträtt.

Det blev en oerhört engagerad diskussion, där stora delar av kongressen tänkte bortom den här kongressen och framåt i tid, där vi så klart kommit in i riksdagen och har många anställda som dagligen arbetar med politik. De såg en fara med att samma personer skulle bli en övervägande del av ombuden, och att det skulle göra att besluten tappade förankring hos de medlemmar som arbetar ideellt och inte har samma möjlighet att sätta sig in i frågor.

När röstningen var avgjord visade det sig att propositionen avslogs. Det ledde, tyvärr, till dramatiska uppträdanden både i plena och utanför lokalen, och de som inte fick vara ombud längre reste hem i affekt. Tyvärr har det sen skrivits mycket om det här i media, saker som inte alltid stämmer med det som jag såg och hörde.

Men, utöver det, så var kongressen en härlig omfamnande miljö, med vänliga ord och kramar, även när vi inte höll med varandra.

På kvällarna anordnades olika aktiviteter och på lördagen fick vi bland annat lyssna på Timimi Märak. Det var fantastiskt! Jag har mycket starka känslor för Sapmi och den fortsatta kolonisering som Sverige genomför, och här fick jag alla mina känslor beskrivna på ett intensivt, gripande och magiskt sätt. Mellan det var hon dessutom lite av en stå upp komiker, så jag kastades mellan skratt och gråt, som i en emotionell berg- och dalbana.

Dagen efter fick jag veta att hon beundrat ett arnband som jag gjort åt en av Jämtlandsfiorna, så nu har jag lovat henne att hon ska få ett av mig, som tack för upplevelsen!

Som sittande i den avgående styrelsen var jag besviken över att inte vara nominerad mer än som reserv till den nya styrelsen. Inte så mycket för min egen del, men mer på grund av fördelningen i det nya förslaget. Jag var inte ensam om att känna så, det var många, från hela landet, som reagerade på bristen på representationen av erfarenheter från glesbygd, inland, Norrland och Sapmi i styrelsen. Förslaget bestod av Fior från Skåne, Västra Götaland och Stockholm/Uppsala samt en Fia från Härnösand, och det blev även det förslaget som röstades fram.

För att vi ska få bättre representation och mer kraft bakom våra ord så startade vi ett nätverk under kongressen, F! Norrland. Där kan vi samarbeta, remissa politik tillsammans, peppa och stödja varandra, det känns som ett bra resultat av kongressen.

Här är lunchen som blev startskottet för nätverket. Det är fior från Fi Sundsvall, Fi Boden och Fi Jämtland som träffas och beslutar bjuda in övriga fior i Norrland för att skapa ett gemensamt digitalt diskussionsforum.

På söndag eftermiddag var vi ett trött men nöjt gäng som tog tåget upp till Östersund igen, för att fortsätta arbeta politiskt i länet. Och nu, när jag inte längre sitter i nationella styrelsen, valdes jag till ordförande i Fi Jämtland, och kan få utlopp för mitt engagemang där. Dessutom råddar jag fortfarande Fi Almedalen, och har mina trådar och tentakler ute i mitt stora Fi-nätverk, som dessutom sträcker sig utanför Sverige. På kongressen fanns representanter för Fi i våra nordiska grannländer, och fian från Norge visade sig vara en som jag har kontakt med sen rätt lång tid tillbaka, det var kul att träffas.

Även om jag var besviken över röstresultatet så är det fantastiska individer som sitter i styrelsen nu, så jag kan inte säga att jag skulle kunna ersätta någon. Skickade ut en bild på instagram och fick en peppande kommentar:

Självklart! Vem vill inte ha in en arg tant i riksdagen 😉

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rosa drömmar som skrämmer män

När vi deltog i regionens arrangemang ”Feminism för allas lika värde” söndag den 5 mars och i ABFs och Riksteaterföreningens arrangemang 8 mars i Krokom så uppmanade vi besökarna att skriva ner sina rosa drömmar. Efter det har vi publicerat dem på vårt twitter och instagram, @fijamtland, en dröm i taget. Här är drömmarna:

”Min rosa dröm är lika lön!”, ”Min rosa dröm är att barns rättigheter tas på allvar!”, ”Min rosa dröm är att kunna amma utan att det sexualiseras!”, ”Min rosa dröm är kärlek och respekt! Oavsett 💖”, ”Min rosa dröm är bättre pension till alla, inga fler fattigpensionärer”, ”Min rosa dröm är skydd mot våld och övertramp”, ”Min rosa dröm är att det blir slut på allt strukturellt våld mot kvinnor”, ”Min rosa dröm är lika rätt till trygg förlossning i HELA Sverige”, ”Min rosa dröm är en trygg och säker förlossningsvård oavsett var du bor”, ”Min rosa dröm är att fler snubbar går på feministdagar”, ”Min rosa dröm är att patriarkatet ska upphöra”, ”Min rosa dröm är samma möjligheter”, ”Min rosa dröm är att vi kvinnor håller ihop! Alltid!”, ”Min rosa dröm är att alla övergrepp mot barn ska försvinna.”, ”Min rosa dröm är fler uppmärksammade kvinnliga författare.”, ”Min rosa dröm är att killen man ligger med faktiskt FÖRSÖKER ge lika mycket som han TAR.”, ”Min rosa dröm är könsneutrala toaletter överallt, även på Storsjöteatern 💖”, ”Min rosa dröm är sex timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka och basinkomst.”, ”Min rosa dröm är att kunna gå på stan, hålla min flickvän i handen och inte vara rädd”, ”Min rosa dröm är att, som kvinna, få samma respekt som männen i min omgivning.”, ”Min rosa dröm är en jämlik och jämställd värld utan nationella gränser.”

I mina ögon är det vackra drömmar som jag verkligen önskar skulle slå in. Vem kan motsätta sig det här, tänker jag i min enfald. De flesta borde dessutom vara uppnåeliga, som säker förlossningsvård, rimliga pensioner och lika lön. Men ack vad jag bedrog mig. För det kom en del kommentarer, från män (förstås) som uppenbarligen tyckte det här var helt absurt att drömma om… Här kommer en sammanställning av det som trillade in:

”Är du trött på verkligheten? Behöver du komma bort från livet en stund? F! hjälper dig att drömma dig bort, långt, långt, bort…”

Den rosa drömmen om patriarkatet var det många som tog personligt, de ville inte kännas vid den analysen och kände sig tvugna att påpeka det:

”Lite hushållsarbete i utbyte mot ekonomisk välfärd är det patriarkatets förtryck.”

”Tips: Vakna upp ur den rosa drömmen först- är bara ni som ser ett ”patriarkat””

”Vi tar upp det på nästa möte men håll inte andan.”

””patriarkatet” 😂😂😂

Men även de andra drömmarna fick respons:

Drömmen slut på allt strukturellt våld mot kvinnor

”Innefattar det även skydd mot våldtäkt av tjejer? Läs och begrunda tack:” med länk till artikel om en flicka som våldtagits i skolan.

Den här förstår jag faktiskt inte alls? Tror han att vi INTE skulle vara emot det? 

Drömmen att killen man ligger med faktiskt FÖRSÖKER ge lika mycket som han TAR.

”men det enda kvinnor behöver göra är att ligga. Om de ej sker med strap-on.”

”Om det här verkligen är ett reellt problem, bör någon tala om för F! att de kan byta sexpartner”

De här två tillsammans säger ju allt. Först en som tror att sex innebär att kvinnan bara ligger stilla. Stackars honom (och den kvinna han ligger med). Och sen en som tror att det bara är att byta partner, om det nu verkligen är ett problem. Det är ju bara att titta på svaret innan för att inse att, ja, det är ett problem! Och om det ÄR ett problem lär det ju inte hjälpa att byta till ett nytt problem.

Drömmen att kunna gå på stan, hålla min flickvän i handen och inte vara rädd

”På stan kan ni säkert gå, i Tensta-Rinkeby, Fittja,är det mindre säkert, men dit åker ni väl inte & håller handen?”

”lev inte blad muslimer”

De kommenterar på en tweet från Fi Jämtland och inser inte att det handlar om att gå och hålla sin flickvän i handen i Östersund och bli påhoppad. Av svenska män. Så klart vill de ta chansen och skylla på ”de andra”, när de själva hör till problemet.

Det är ändå lite gulligt på nått sätt. Att de blir så provocerade över att feminister drömmer om en mer jämställd och jämlik framtid att de bara MÅSTE trycka dit oss. Jag ser det som att det är patriarkatet sista ryckningar så drömmen om att patriarkatet ska upphöra får vi nog snart bocka av!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag analyserar dolda agendor

Läs det HÄR inlägget för att få bakgrunden!

I och med att polisen valde att gå ut med presskonferens på grund av överfallen förra våren så kollade jag upp helgen den 9-11 mars 2017 och vilka insatser polisen i kommunen berättar om på sin rapportsida. Enbart den helgen rapporterar de (i ett urval av händelser) om tre fall där män misshandlat kvinnor i hemmet, och ett fall av sexuellt ofredande. Men det leder inte till några krafttag eller någon presskonferens, trots att det på två dagar händer en tredjedel av de fall som förra året hände under en månad och slogs upp stort.

Nu, i efterhand, börjar jag fundera VARFÖR polischefen valde att gå ut med en presskonferens om just det här? Varför inte istället om alla de misshandelsfall som sker i hemmet? Varför inte om de, för oss helt nytt, huliganbråk som sker i samband med vissa fotbolllsmatcher (då det verkligen inte är brist på poliser i stan…)? Och, varför framställer de kvinnorna som offer (även om vi ska ta ansvar att akta oss själva) i de överfall som presskonferensen handlade om (där det underförstått var nyanlända som var gärningsmän), men kvinnan som ansvarig i fallet med idrottsmannen (hon hade så stora bröst att han inte kunde undgå att röra dem)? Fanns det en annan agenda?

Jag kollade upp lite mer om polischefen och hittade raskt de här artiklarna, som kom ut bara några månader innan presskonferensen (HÄR) och (HÄR). I dem påpekar polischefen risken med så många asylsökande i länet, det kanske var så att han tog till presskonferensen för att visa att det han sagt var sant och få en större effekt av sina ord. Trots att långt ifrån alla överfallen hade signalement som kunde tänkas höra till asylsökande så framställdes det i alla intervjuer som att det var ett specifikt gäng av unga killar som genomfört alla överfallen, och att de var asylsökande.

Den känslan förstärktes av att ett liknande överfall, bara någon månad senare, men av en känd idrottsman, bara sopades under bordet och lades ner. Eftersom jag bor här i stan så vet jag att bartendern såg allt, fick ingripa och var villig att vittna, men blev aldrig förhörd.

När jag sen började följa polischefen på twitter känns det som att min analys är korrekt. Presskonferensen hade inget att göra med kvinnofrid och trygghet, det var ett rent polistiskt utspel, noga orkestrerat, för att visa på risken med att ta emot många asylsökande. Han skriver ofta om Sverige som ”Broken Promise Land”, tycker illa om feminister, talar om att hjälpa på plats istället för att låta människor komma hit, oroar sig för att pengar går till flyktingar istället för till äldrevården, hyllar Peter Springare ”som säger som det är” (trots att kollegor till Springare på samma polisstation har en helt annan bild, och trots att det antal individer han påstår sig mött är helt orealistiska).

Han twittrar under sitt eget namn, så om du vill bilda dig din egen uppfattning är han lätt att hitta. Enligt honom tar flyktingarna ”vår” pension tydligen, fast sanningen är att de snarare bidrar till pensionen genom att inte kosta under sin uppväxt utan betydligt snabbare än en nyfödd kan börja bidra med skatteintäkter. Samt att vården behöver den arbetskraft som asylsökande kan bidra med när de fått uppehållstillstånd, den vård som ska ta hand om pensionärer när de inte längre kan ta hand om sig själva.

Han twittrar om att ensamkommande män (de är aldrig barn i den här sortes utspel) ska respektera kvinnofriden eller söka sig till ett land som respekterar deras usla beteende. Det visar han vad han egentligen tänkte när det kom asylboende till länet, vilket kan förklara mycket av presskonferensen. Han ville starta debatt, dock inte den sorts debatt som vi bedrev.

Han delar och berömmer artiklar om att inte ge till den som tigger. Den synen på de som tigger ligger i linje med med hans syn på asylsökande. Utsatta finner ingen nåd i hans ögon. Vilket förstärks när han twittrar om deltagare i programmet ”Lyxfällan”, deltagare som han bara har förakt för.

Självklart är han emot det politiskt korrekta som finns i det han kallar ”Broken Promise Land”. Politiskt korrekt betyder, och jag citerar från wikipedia: en strävan att undvika att på ett sätt som kan uppfattas som negativt särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, med mera.

I den engelska ordboken DK Illustrated Oxford Dictionary definieras politisk korrekthet som ”att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper”

Det känns faktiskt lite otäckt med en polischef som INTE tycker ovanstående är viktigt och rätt. Och till det, en polischef som väljer att kalla Sverige för Broken Promise Land. Vad är det för löften som är brytna, och vad beror det på?

Självklart blir han upprörd över män som ställer sig på feminismens sida, som när Byggnads ledning fotograferas i rosa pussyhats. Det är tydligen utanför alla rimliga gränser…

Jag har full respekt för meddelarfriheten, att en tjänsteman är fri att uttala sig om sitt arbete och att uttala sina åsikter. Men jag känner inget förtroende för att en hög polischef kan visa de här åsikterna på twitter och sen lägga dem åt sidan när hen är på arbetet.

I mitt tidigare liv hade jag en chef som var en rätt dålig chef, men jag tänkte att han ändå ville väl och försökte göra det rätta. Sen kom det fram att han var otrogen mot sin fru sen många år, med en av hennes väninnor. Då var all min tillit och allt mitt förtroende för honom som bortblåst. Inte för otroheten i sig, all människor gör vad de vill med sina liv. Men tanken på att han i flera år ljugit och bedragit sin fru, den människa som borde stå honom närmst i hela världen, fick mig att inse att han inte alls hade någon anledning att stå vid sitt ord gentemot mig och hans övriga medarbetare.

Detsamma känner jag för en polischef som kan visa upp den här hårda, elitistiska tonen på twitter, under sitt eget namn. Jag kan varken ha tillit eller förtroende för att han i sin yrkesutövning kan vara opåverkad av de väldigt tydliga värderingar han har, Mot tiggare, asylsökande och feminister. Värderingar ligger djupt rotat i människor och de påverkar ens agerande hela tiden, oavsett vad en själv tror. Hela presskongferensen känns nu som hans variant av Peter Springares utspel, och det gör det än mer otäckt! Att han dessutom har mage att hänga ut en enskild medarbetare och påstå att uttalandet (om brösten) inte var ett utslag av arbetsplatsens kultur, när han själv bär på just de värderingar som ligger bakom den sortens uttalande, är dessutom fegt av en chef.

Nu har vi en ny polisområdeschef i länet, det återstår att se om den polisområdeschefen har förmågan och viljan att skapa en arbetskultur som bygger på respekt för allas lika värde, eller om vi måste fortsätta se östersund och Jämtland svärtas ner av polisens uttalanden!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Pussyhatproject

Jag har fullt upp inför 8 mars. Inte nog med att jag ska börja jobba 25% från och med onsdag utan att egentligen ha kapacitet för det, dessutom stickar jag rosa pussyhats för fullt. Stickning är bra för den som lider av min åkomma, de återkommande rörelserna ska tydligen vara helande för hjärnan. Så, jag stickar för att alla mina vänner ska ha rosa mössor med kattöron till den 8 mars, men även för att ge mig själv bästa chansen att klara av att börja arbeta.

Vill du också sticka en pussyhat? Du hittar mönster för att sticka, virka och sy HÄR. Så här stickar jag om du inte vill sitta och översätta inches till cm:

Använd ett garn för stickor 4-5. Jag använder Svarta fårets Freja, akrylgarn i färg 298 som är RIKTIGT rosa. Lägg upp 50 maskor på stickor 5, för en medelstor mössa. Lägg upp färre för mindre mössa och fler för större så klart! Jag stickar alltid sista maskan rät och lyfter av den avigt i början på nästa varv, som kantmaska, och räknar inte med dem i mönstret. Sticka två räta, två aviga i 10 cm, sticka slätstickning i 24 cm. Om du gör kantmaskor som mig ska du sen sticka två aviga, två räta i 10 cm, om du tar med kantmaskorna i mönsterräkningen stickar du istället på samma sätt som i början, två räta två aviga i 10 cm. Avmaska i resår.

Nu ska din mössa se ut så här:

20170226 stickad mössa

Vik den kortsida mot kortsida med slätstickningen inåt och sy (eller virka som jag gör) ihop sidorna. Med den fyrkantiga formen får du ”kattöron” på köpet så sen är mössan klar! För mig tar det ungefär tre timmar att sticka en mössa och sen kommer det tråkiga med att sy ihop. Men det är fantastiskt att få vila hjärnan på det här sättet!

Sen har jag en helt ny produkt som kommer att finnas till salu den 5 mars på Storsjöteatern i Östersund:

20170224 mlp halsband

De sötaste halsband jag någonsin gjort. Lyckades få tag på 10 små mini little petshop figurer, så när de är sålda är de slut, jag har inga mer att göra halsband av. De som eventuellt inte säljs den 5 mars hamnar i F!ffären som du hittar HÄR.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: