Flickan och skammen

Jag recenserar

Flickan och skammen av Katarina Wennstam

Det här är en bok som du genast ska skriva upp på din ”Måste läsa lista”. Så här i tider av nasty woman, grab ‘em by the pussy, kvinnomarscher och #metoo så är det viktigare än någonsin att bygga upp sitt förråd av argument om våldtäktskultur och hur den påverkar oss alla. Tidigare har jag recenserat Flickan och skulden HÄR, och då skrev jag bland annat:

”Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.”

”Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!”

Jag har även läst och recenserat hennes bok En riktig våldtäktsman HÄR, och skrev till exempel:

”Fortfarande är det djupt tragiskt att läsa, och inse hur mycket ont människor (män) kan göra andra. Att inse hur våldtäktskulturen gör kvinnor ansvariga, på männens bekostnad. I samma ögonblick som vi skuldbelägger offret ”Hon skulle inte ha klätt sig så, druckit så mycket, gått där, släppt in honom i lägenheten”, så säger vi även att mannen/männen inte kan hantera sina egna drifter, inte kan ta ansvar för sitt eget agerande.”

”I boken belyses även medias roll i den bild vi har av våldtäktsmän, i ett samspel med rättsväsendet. Media är inte intresserade av att skriva om den medelålders mannen, med akademisk utbildning och fast jobb, som anmälts av sin fru för våldtäkt, men om det är utlandsfödda, lågutbildade och/eller kriminellt belastade blir det mer säljande rubriker, så krass är världen. Media skriver allra helst om de otäcka våldtäkterna, som begås av flera män, helst mot det media kan beteckna som ”en respektabel” kvinna, som överfalls utomhus. Det här gör att vi som läser får en skev bild både om vem som våldtar och var våldtäkter sker. Sanningen är att de flesta våldtäkter begås av någon kvinnan känner och att det sker inomhus i bekanta omgivningar.

Till det kommer att rättsväsendet, visar forskning, har lättare att fria om de anklagade är mer lika nämndemännen, alltså äldre, talar felfri svenska, fast jobb, särskilt om kvinnan inte hör till samma samhällsklass. Även polisens utredningar visar brister, ofta utifrån samma kriterier som nämndemännen, som dessutom skiljer sig över landet. Dessutom har annan forskning visat att det är mäns syn på vad som är ett övergrepp och inte som präglar både utredningar och rättegångar, inte kvinnans.”

I den här boken lämnar Wennstam domstolsprotokollen och media och tittar på hur flickor skambeläggs i tidig ålder så att de sedan tar ansvaret själva när de utsätts för övergrep. Det är en del av anledningen till att övergrep och våldtäkter inte anmäls alls i samma utsträckning som andra former av brott. Det är skammen som vi nu släpper när vi kollektivt går ut och vittnar i #metoo. Det är en oerhörd kraft i att känna att en inte är ensam och att äntligen få släppa skammen och tänka ”Det var inte mitt ansvar!”

Vi i väst vill gärna se oss som mer utvecklade och jämställda, men #metoo visar att det bara är en föreställning, en yta, där kvinnor tar på sig ansvaret att inte visa upp det fula som lurar så nära ytan- Wennstam tar upp det här i sin bok också:

”Men framför allt bär denna företeelse med pappor som självutnämnda väktare över sina döttrars sexdebut spår av den hederskultur vi i väst gärna bespottar när den dyker upp i andra länders kontroll av flickor. Varianter av fenomenet finns förstås också här i Sverige, och inte bara i familjer med rötter i andra länder.

”Jag har sett män, också i Sverige, bära amerikanska t-shirts med ‘regler om du ska dejta min dotter’ som har formuleringar om att ‘skaffa dig en advokat’ och ‘hon är min prinsessa, inte din erövring’.

”Över hela jordklotet, i USA, i Sverige liksom i mer öppet patriarkalt styrda länder finns föreställningen om flickors oskuld som något extre skyddsvärt. Fortfarande. På ett sätt som inga pappor, eller mammor, beter sig mot sina söner. Ingen pratar om att sätta kyskhetsbältepå sonen när han ska på språkresa, trots att han mycket väl kan komma hem med både brustet hjärta och klamydia”

I boken beskriver Wennstam det vi nog alla känner igen från vår ungdom och skoltid. En kille som har (kanske bara påstått) sex med många är en hingst, en player, nån som är cool, medan en tjej som har samma rykte, sant eller ej, är en slampa, en hora, en vandringspokal. Det är helt olika regler som gäller för vilket kön du tillhör. Vi påstår att det varit en sexuell revoliution här, där sex blev fritt, när p-pillret kom. Fritt för männen möjliggtvis. En tjej som säger ja till sex är en hora, en som säger nej är en torrfitta. Det går inte att göra rätt om du är tjej.

Läs alla tre de här böckerna så är du redo att ta diskussionen på jobbet, på skolan, i familjen, på busshållplatsen om #metoo har gått för långt – eller om vi bara skrapat lite på ytan!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Flickan och Skulden

För några år sedan läste jag den här boken, men tycker att den, tillsammans med ”En riktig våldtäktsman” (som jag recenserade HÄR) och den senaste, ”Flickan och skammen” (som jag snart kommer att recensera) är bra att ha med sig i diskussioner om #metoo, våldtäktskultur och om ”feminismen har gått för långt”.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

Flickan och skuldenDen här boken har legat länge och väntat här hemma, jag har inte riktigt vågat eller orkat ta itu med den. Samhällets syn på våldtäkt är skrämmande. Inga andra brott innebär att så mycket av ansvaret och skulden läggs på offer och inte på brottslingen. Jag läser gärna Katarina Wennstams skönlitterära böcker. De har alltid ett djup som speglar vårt samhälles fula sidor, men det är lättare att ta till sig när det är skönlitterärt. Den här boken baseras på ett antal domar och förundersökningar, artiklar och utredningar. Mycket är klippt direkt ur det arbete som domare, nämndemän, jurister och poliser. Och det är helt fruktansvärt!

Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.

I sitt arbete med den här boken, som gavs ut 2002, stöter Wennstam på Maria-Pia Boëthius bok ”Skylla sig själv” från 1976, och tänker först att den bok hon vill skriva redan finns. Hon inser sen att hennes bok blir än mer viktig av att det skrevs om samma fenomen redan femton år tidigare, eftersom inget verkar ha förändrats.

Samma sak går att säga även i dag. Nu har det gått drygt 15 år till, och med tanke på de olika våldäktsdomar vi sett de senaste åren är det fortfarande lika illa ställt. Våldtäktskulturen frodas. Det ser vi när poliser går ut och uppmanar kvinnor att klä på sig mer, eller när män frias för att de tror sig genomfört samlag inom BDSM, eller förgripit sig på en kvinna som vid ett tidigare tillfälle gett samtycke, eller för att mannen hävdar att de våldtagit någon i sömnen, eller för att kvinnan är missbrukare och därför inte tas på allvar.

Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.

En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!

Jag är glad att jag äntligen tog mod till mig att läsa den här boken, den var riktigt bra. Jag blev ledsen, men i ännu större utsträckning blev jag arg. Vi måste göra något åt det här och vi måste göra det nu! Alla kan göra sin del, enklast genom att ständigt protestera när ni hör någon skuldbelägga offret eller ursäkta brottslingen, när någon berättar sexistiska och stereotypiska skämt och när någon grupperar människor utifrån att kön gör si och så utan att samtidigt problematisera det!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Recenserar Gustaf Fridolins tal

Lite försenat kommer min recension av Miljöpartiets språkrörstal. Det var Gustaf Fridolin som höll det och han avvek till del från mallen som de andra hållit sig till de tidigare dagarna. Han talade visserligen om välfärd i form av skolan och hur skolan är viktig både för att förhindra att ungdomar väljer en kriminell bana och för att upptäcka barn som utsätts för våld i hederns namn. Han tar även upp lite om polisen.

Huvuddelen av talet ägnade han åt miljö och klimat och marjkerade tydligt att MP vill ta på sig ledartröjan igen. Han beskriver vad andra länder gör, och vad vi i Sverige kan göra. Han tar upp hur andra partier gärna talar om miljö och klimat men blir nejsägare när Miljöpartiet kommer med konkreta förslag. Han vill att Sverige ska fortsätta vara världsledande inom miljö och klimatpolitik och tänker fortsätta arbeta för det efter nästa års val.

Med mina rosa glasögon på gläds jag åt regnbågsflaggan på scenen, uppmaningen till feministisk samhällsplanering, hur lands- och glesbygd är lika viktig som staden, samtyckslagstiftningen och hur samtyckeskulturen byggs tillsammans av ansvarstagande vuxna, skolan och föräldrarna.

Det låter bra, men känslan jag får är att Miljöpartiet desperat försöker skriva om historien och få oss att glömma de katastrofala beslut de varit med om att ta de senaste åren när det gäller just miljö, klimat och asyl. Så även om orden är fina så har handlingarna inte levt upp till dem.

Avslutningrn är det bästa med talet. Han tackar alla som tagit emot ensamkommande barn och gett dem ett hem och han menar att Sverige kan bättre n att avvisa unga som rotat sig. I samband med det tar han upp olika företeelser och organisationer som på olika sätt står upp mot hat och hot vilket får de närvarande från NMR att bua, men det dränks i den långa kraftiga applåden från resten av publiken.

#hjärterum

Annonser

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Recenserar Jimmie Åkessons tal

Egentligen vill jag varken lyssna eller recensera det här talet, jag vet att det kommer att vara otäckt. Extra otäckt eftersom de trots allt ändå inte är lika otäcka som Nordiska motståndsrörelsen, som också de är på plats i Almedalen. Normaliseringen av rasism och nazism går skrämmande fort.

Först talar någon från ungdomsförbundet, sen spelar de upp en nationalromantisk dikt av Verner von Heidenstam och sen kommer en glad och nöjd Jimmie. Hans tal följer nästan samma mall som de andra, så till vida att han talar om välfärd och berättar om människor han mött. Men istället för att förfasas över nazismen i Visby verkar det som att han tagit de tidigare talarnas allmänna ordalag om rasism och nazism som en känga till Sverigedemokraterna. Det var inte vad jag hörde, jag hörde kängor mot islamism, högerextremism och nazism, men om Jimmie anser att SD hör till den gruppen så är det väl så.

Han lägger ihop den inledande dikten ”Medborgarsång” med citat av Per-Albin Hansson om folkhemmet och resten av talet handlar om hur SD ska bygga det nya folkhemmet som tydligen bygger på assimilering istället för integration. Bara den som kan smälta in i det, i SDs ögon, homogena svenska samhället, är välkommen att stanna. För mig, som är född oich lever i Jämtland förstår jag inte det här sättet att se på Sverige. Vi är inte en kultur som det går att anpassa sig efter, vi är en mängd olika kulturer. Vi är inte ett språk, vi är många olika språk. Mina föräldrar växte upp 4 mil från varandra, men talade helt olika former av jämtska till exempel. Ett julbord i Jämtland är helt skilt från ett julbord i Sjöbo (jag har ätit båda så jag vet) och kräftskivor ersätts av surströmmingsfester i de här delarna av landet. Vilken kultur och vilket språk ska en anpassa sig efter för att få stanna?

Större delen av talet handlar om det folkhem som SD ska bygga upp. I SDs folkhem är det tryggt både i hem och på gator. Alla vågar gå ut när det är mörkt, de grovt kriminella sitter inlåsta så att vanliga skötsamma hederliga medborgare är trygga. Välfärden är central, hälso- och sjukvård, skola och omsorg. Ett folkhem med demokrati, jämställdhet och respekt för naturen och djuren. Vi slår inte våra barn, varje flicka och kvinna är fri att leva sitt eget liv och gifta sig med vem hon vill. Män och kvinnor, flickor och pojkar kan både bada och åka buss tillsammans.

Hur det ska uppnås finns det dock inte mycket om. Trots att han inledde sitt tal med en lång harang om varför han inte tänkte kritisera de andra partierna utan istället prata om vad SD vill göra så handlar stor del av talet om den nyuppfunna gruppen ”vänsterliberaler” som verkar vara samtliga övriga partier (förutom kanske Kd och M) och som är skyldiga till allt som SD tycker är fel med Sverige. Det enda konkreta förslag han kommer med till hur hans vision ska uppnås är att stärka systemet med patientansvarig läkare ochta bort det ofrivilliga skiftarbetet. Jag har svårt att förstå hur det på något sätt ska skapa allt det han lovar, men publiken jublar och ger långa applåder.

Ett riktigt otäckt tal, med en varmt leende och självsäker Åkesson, som bjuder in alla att följa med på resan till det nya folkhemmet. Det enda positiva jag kan se med hans vision är väl att hälften av SDpolitikerna i landet kommer att fängslas om visionen nås, eftersom det ska bli hårdare tag mot kriminella.

#hjärterum extra mycket efter det här talet

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Ebba Busch Thors tal

Dags för Ebba Busch Thor att hålla tal för Kristdemokraterna. Det blir nästan skrattretande när även hon följer mallen som utkristalliserats de tidigare dagarna:

Något om hur vackert Gotland är
Betona vikten av att befara välfärden och minska klyftorna, med nostalgisk rosaskimrande tillbakablick på hur bra det var när du var barn/ung.
Kritisera de andra, höger eller vänster beroende på var ditt eget parti finns.
Tala om vad ni själva kommer att uppnå, men var luddig om hur ni ska uppnå det.
Tala om hot och hat i olika former.
Förfasas över NMR
Repetera allt och säg tack.

Hon missar att hylla Gotland, men hyllar Sverige istället. Hon säger att hennes tal ska handla om välfärd, sjukvård, trygghet och våra äldre, men inleder med en förvirrande del om Sverige och om hur de som har en önskan att förändra Sverige inte förstått att landet kommer med en historia. Svårt att förstå vad hon egentligen menar, trots powerpointpresentationen bakom henne. Är det bara den som har minnen av Sverige som kan bli hemma här? Tar upp handslag, lucifirande och skolavslutningar i kyrkan och att det ska bort på grund av integrationen. Det kravet (som enligt henne kommer från vänstern och vissa liberaler) är det som skapar splittring. Om vi måste förändra oss är det inte underligt om vissa hellre stänger dörren.

Det här känns verkligen stockkonservativt, så det är väl i linje med Kristdemokraternas ideologi. Utan förändring stagnerar vi, för mig är visioner och förändring det viktigaste i politik, men för Busch Thor ska allt vara som förr låter det som i den här delen av talet.

Hon ägnar stor del av talet till att tala om riskerna med våldsbejakande islamism, och hur det måste bekämpas med lagar och polis och genom att ta strid mot idéerna. Det blir ännu mer förvirrat när hon först menar att integrationen är felriktad och sen tar upp att islamisterna ser integrationen som ett hot. Men jag antar att hon lägger olika betydelse i integration och integration, kanske ligger det i hur en betonar ordet.

Den som inte anpassar sig har inte i Sverige att göra säger hon, men nämner inget om nazismen och hur vi ska komma åt dem, trots att NMR kom till Visby strax innan hon höll sitt tal. Är de välkomna i Sverige? Hur skiljer vi på medborgare och medborgare? Ska islamister utvisas borde väl nazister utvisas också? Precis som i Lööfs tal så blir det väldigt tydligt att det trots alla likheter med våld och hot mellan extrema islamister och högerextremister så ser både Lööf och Busch Thor nazisterna som en del av Sverige men islamisterna som något främmande som kan plockas bort.

Efter 15 minuter kommer hon äntligen till det hon utlovade att hon skulle tala om, de äldre. Hon, som de tidigare talarna, använder sig av tillbakablickar, men eftersom hon är så ung blir det tillbakablickar till hur dåligt det är i den svenska äldrevården, för hennes mormor och för Alf Svenssons mamma. Och Kristdemokraterna ska självklart ändra på det. Hon menar att de har finansierade reformförslag, men riktigt vad de går ut på framgår ingenstans i talet. De ska anställa fler poliser, låta kommunerna spara och på något sätt ändå få fram mer äldreboenden, det är kontentan av hennes tal. I slutet inleder hon till och med valrörelsen och menar att de är det parti som står upp för de som saknar egen röst.

Ett långt tal, längre än alla de som talat dagarna innan henne, som var lite rörigt och rätt tråkigt. Det blir lätt så när en använder sig av powerpointpresentation. Eftersom jag arbetat med pedagogik och utbildning i stor del av mitt liv är det den som intresserar mig mest. Särskilt de tre diagram som visas bakom Busch Thor när hon talar om siffror. För det finns många sätt att rita diagram på, och alla är inte så lätta att tolka. I det här fallet känns det som att den som skapat diagrammen gjort det med en tydlig baktanke att missleda lyssnarna, eftersom diagrammen inte visade hela sanningen.

När hon talar om hur den nuvarande regeringen försämrat vården visar hon ett diagram över antalet som får planerad operation på utsatt tid. Det har sjunkit från 86% till 75%, vilket i och för sig inte är bra, men det förstärks i och med att diagrammet inte visar från 0% utan det ser ut som om antalet sjunkit med hälften, alltså från 85% till 42%.

Hon redovisar antalet framtida vårdboendeplatser med ett klassiskt missledande stapeldiagram, där stapeln som visar behovet är tre gånger så stor som stapeln som visar antalet platser. Diagrammet startar på 110 000, men det framgår ingenstans. Egentligen handlar om 120 000 platser mot behovet på 140 000 platser och den större stapeln borde alltså bara varit 1,16 gånger så stor, inte 3 gånger.

Ett sista diagram, om skattesänkningar, där det på staplarna ut som att Alliansen mer än fördubblade det som fanns kvar i löntagarnas plånbok efter skatt och nästan fördubblade för pensionärerna, medan det, för den som klarar av att se de små siffrorna, egentligen var en förändring från 14 750 kronor till 16 450 (1 700 kr, 11,5%) för arbetstagare och från 14 750 till 15 900 (1 150 kr, 7,7%) för pensionärerna.

När jag handledde och examinerade uppsatser hade jag aldrig godkänt någon som använde sig av statistik och diagram på det här missledande sättet, men allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.

Hon nämner sitt tal med att media kommer att skriva artiklar om det var taktiskt rätt att satsa på de äldre inför valet och om hon verkar vara i frm eller ej, men inte om hennes diagram. Jag hoppas hon blir nöjd över att jag i alla fall fokuserade mest på diagram och siffror!

#hjärterum

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Magdalena Anderssons tal, #hjärterum

Eftersom Stefan Löfven gör en F! och bojkottar Almedalen så var det Magdalena Andersson som höll Socialdemokraternas tal. Ett tal som följde samma mall som de tre tidigare talen. Ger Almedalsansvariga ut en mall för hur talen ska läggas upp? Så här ser den i så fall ut.

Något om hur vackert Gotland är

Betona vikten av att befara välfärden och minska klyftorna, med nostalgisk rosaskimrande tillbakablick på hur bra det var när du var barn/ung.

Kritisera de andra, höger eller vänster beroende på var ditt eget parti finns.

Tala om vad ni själva kommer att uppnå, men var luddig om hur ni ska uppnå det.

Tala om hot och hat i olika former.

Förfasas över NMR

Repetera allt och säg tack.

Andersson följde alla de här punkterna, utom den om NMR, det kändes som en stor miss. Hon talade dessutom mer om vad Socialdemokraterna gjort än vad de kommer att göra, förutom att de skulle göra allt bättre. Hon hade fokus på finanserna, vad som skulle finansieras och hur, men utan konkreta förslag.

Sjöstedt talade om patriarkatet som en sjukdom i sitt tal, men Andersson är den första talaren som tydligt pratar om sig själv som feminist. Det verkade mest handla om att använda feminismen för att få alla att arbeta. Arbetslinjen verkar ingen ifrågasätta, mer än Sjöstedt som föreslog det vi i Fi drivit länge, kortare arbetstid.

En del av talet handlade om vikten att bevara demokratin och utveckla den, att aldrig tro att vi är klara, och det kan jag hålla med om. Människors lika värde behöver försvaras varje dag.

Det jag reagerade mest på i talet var början, där hon leende talade om att ”världens bästa stridsvagnar” nu rullade på Gotland igen. Som att det är något positivt i att rusta upp? Oavsett vad en anser om försvarets vara eller inte vara kan jag inte förstå hur någon kan se något positivt i en situation där den lösning som används är att lägga pengar på dyra vapen vars syfte är att döda, pengar som vi alla hoppas inte ska komma till användning. Det är väl ändå det allra sista en vill lägga pengar på?

#hjärterum

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Annie Lööfs tal, #hjärterum

Tisdagen i Almedalen var Centerpartiets tal och Annie Lööf höll talet. Tre exempel behövs för att visa på en trend och då kan jag nog fastslå att i år är det klyftor och hur de ska överbryggas som är det genomgående temat. För även Lööf talade om klyftorna, de utsatta, de i utanförskap. Befriande nog gjorde hon ingen nostalgisk återblick på sitt eget liv, men i övrigt beskrev hon samma bild som Björklund, att de i utanförskap mår dåligt för att de inte bidrar i samhället.

Som en av de som är i utanförskap, efter drygt tre år som sjukskriven, och nu även utförsäkrad från sjukpenning, så håller jag inte med. Att få höra att jag är i utanförskap är betydligt värre än att inte lönearbeta. Jag är av åsikten att det går bra att bidra till samhället på andra sätt än att arbeta för att någon annan ska bli rikare. Men det är ju syftet med högerpartiernas politik, att de som redan har ska få mer och de som inget har måste hållas aktiva så att de som har kan profitera på deras arbete.

Till skillnad från de tidigare talen så kommer en del konkreta förslag från Lööf, som att släppa in privata företag i arbetsförmedling, sänka arbetsgivaravgifter för de långtidsarbetslösa, de som är nya på arbetsmarknaden och när ett nytt företag anställer sina första arbetstagare, förlänga möjligheterna till CSN samt att till del ta bort turordningsreglerna. Det enda jag kan hålla med om, utifrån det sätt det presenteras på i talet, är möjligheten till CSN under hela livet. Det är inte längre som det var när mina föräldrar var yrkesverksamma, att du utbildar dig och tar ett jobb när du är ung och sen är du kvar där resten av livet. Nu för tiden så byter vi arbete, både av egen vilja och för att vi måste, så då behövs möjligheten att fortsätta studera senare i livet.

De andra förslagen ser jag inte kommer att minska några klyftor, snarare kommer det att göra anställda mer beroende av att hålla sig väl med sin arbetsgivare och det riskerar leda till sämre arbetsmiljö, lägre löner och tyngre arbetsmiljö. När Lööf talar om hur ett arbete ger en gemenskap och en tillhörighet för att du på arbetet kan tala om ditt liv, diskutera tv-program och sport och ha en social kontext så avslöjar hon att hon till största delen (kanske alltid) arbetat i kontorsmiljö med fikarum och lagstadgade raster. Vi som arbetat på andra ställen vet att det inte alls alltid är på det sättet. Arbeten kan vara så krävande och stressiga att du inte orkar med annat än andas på din rast, om du ens får någon, och många arbeten är dessutom till största del ensamarbeten.

Eftersom jag arbetar på Arbetsförmedlingen så undrar jag hur fördelningen av pengar ska gå till om ptrivata företag får ta över delar av Arbetsförmedlingens arbete. Kommer det vara som för skolan, att de får betalt utifrån antalet sökande de har inskrivna, utifrån hur snabt de kommer i arbete, eller på något annat sätt? Det finns stora risker att det blir en uppdelning i A- och B-lag mellan de arbetslösa, där de privata företagen plockar russinen ur kakan. Det kommer knappast att minska några klyftor i alla fall.

Återigen ägnas en del av talet åt att markera mot extremister. Lööf tar inte upp NMR explicit i sitt tal, utan pratar om både nazism, islamism och extremvänster. Delen om nazism var stark och det hittills bästa uttalandet i de tre tal som varit.

Det märks att ordval är viktigt. För även om Lööf markerade hårt mot både nazism och islamism så märks det på sättet hon talar om grupperna att hon gör en skilnad på dem. Utifrån orden hon väljer märks det att hon srt nazisterna som något som kommer inifrån, från Sverige, medan islamismen kommer utifrån, från andra länder. Så, trots hennes starka markering så skiljer hon grupperna åt, där nazisterna blir med svenska än islamisterna. Synd i ett i övrigt mycket bra uttalande!

#hjärterum

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Jan Björklunds tal, #hjärterum

Kampanjen #hjärterum fortsätter hela veckan. Om du inte är i Visby, eller inte har några rosa skor att ställa ut kan du ändå delta. Du kan skriva om kampanjen på sociala medier och du kan dela artiklar. Jag fick in en debattartikel om #hjärterum i både ÖP och LT i måndags. Dela dem gärna! Du hittar dem HÄR och HÄR. Du kan även skriva under ett upprop till Riksdagen att börja följa FN-konventionen mot rasdiskriminering och förbjuda organiserad rasism, HÄR.

I går var det Liberalernas dag i Almedalen och jag lyssnade på Jan Björklunds tal. Det här är vad jag tyckte om det jag hörde:

På många sätt liknade det här talet det som Jonas Sjöstedt höll i söndags. Han talade om sina barn och sina föräldrar och om hur viktigt det är med välfärd i livets alla skeden. Han pratade om ökade klyftor som måste minska. Båda hade nostalgiska delar där de talade om ett tidigare Sverige. Men där Sjöstedt vill återfå det med bättre löner och arbetsmiljö så ville Björklund lösa det med lägre löner, enkla jobb. I alla fall var det det enda förslag till lösning jag lyckades vaska fram ur hans slagordsfyllda tal. Han trummade in några meningar så att det kändes som att han citerade valaffischer: ”Det är inte viktigt var du kommer ifrån utan var du ska”, ”Din bakgrund ska inte förstöra din framtid”, ”Klyftor mellan de fria och de ofria, mellan de självständiga och de osjälvständiga”, ”Välfärd och valfrihet” och ”Det inte är samma resultat som är viktigt utan att alla ges likvärdiga möjligheter”.

Större delen av talet ägnade han åt att kritisera andra partier. Delen där han tydliggör sin inställning till SD tyckte jag om, hur L aldrig kommer att kunna samarbeta med ett parti med den bakgrunden och de nuvarande åsikterna. Däremot kändes det svagt att lägga så mycket tid på att kritisera Socialdemokraterna istället för att tala om hur han själv tänkte lösa de klyftor han talade om.

Till del är jag färgad av min långa tid i Försvarsmakten när jag lyssnar på Björklund. Han låter så trygg och säker på sin sak att jag direkt börjar undra vad han döljer. Det blir lätt så efter att i 20 år sett militära kollegor använda sig av sin ryggmärgsreflex ”Oceaner av okunnighet kan döljas genom ett fast och säkert framträdande”.

För mig blir det svårt att ta in hans syn på att klyftor minskar genom att fler kan göra klassresor, särskilt om de resorna ska starta genom enkla jobb med låg lön. Hela konceptet ”klassresa” klingar falskt för mig. För att det ska kunna göras en klassresa behöver vi ha kvar ett klassamhälle. Det kräver att vi faktiskt delar upp människor så att några (huvuddelen) är kvar i de lågavlönade jobben så att några ska kunna klättra på dem för att nå de högre jobben. Att gå från en textilarbetarfamilj, via det militära, till att bli både minister och partiledare är få förunnat. Den klassresan som Björklund har gjort är dessutom helt sponsrat av staten, så det är svårt att förstå på vilket sätt valfriheten gjort det möjligt.

Hela talet, som säger sig värna om allas möjligheter till ett bättre liv, andas väldigt mycket ”vi och dom”. Han talar om sin familjs härliga frihet över sommaren och jämför med de som riskerar bli bortgifta, flytt från krig, tigger med sina föräldrar, de som inte får sin ekonomi att gå ihop, de som oroar sig för att barnen ska bli kriminella eller börja med droger. De som inte får samma chanser och möjligheter som han och hans barn. Han jämför sin lyckade, perfekta familj, med bra löner, arbeten och studieresultat, med de som inte får ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, och där barnen inte kan få det stöd de behöver för att klara sin skolgång. Det känns inte som att det gå att lösa genom att skapa enkla jobb. Den som har ett ”enkelt jobb” får också låg lön, och då är det fortfarande svårt att få ekonomin att gå ihop och att kunna ge sina barn en miljö som underlättar skolgång. Att han använder sig själv som exempel ger snarare motsatt effekt än den jag ändå tror han vill uppnå.

Jag har även svårt för de nostalgiska delarna. Det är väl OK med nostalgi, så länge en inte tror att ens minnesbild övernsstämmer med hur det verkligen var, och så länge som en fortfarande har blicken riktad mot framtiden. Men i det här fallet kändes det mer som en flirt med de som lyssnat på SDs ”det var bättre förr”. Men var det det? Jag minns min barndoms somrar som en enda lång simtur i ån hemma, men det är klart att det även då fanns regniga och kalla dagar. Hjärnan har bara sorterat bort det. Precis så känns det när Björklund talar om hur det var när han växte upp, och jag upplever inte som att det på något sätt skulle leda oss framåt till ett bättre samhälle.

Han talade inte så mycket om skolan, men han tog upp frågan om betyg och gjorde en analys som kändes helt främmande för mig. Han menar att betyg för duktiga elever är en uppmuntran och för mindre duktiga elever ”en chans att upptäcka vilket stöd de behöver”. Jag har nog aldrig mött ett barn eller en tonåring som tänkt så om sina betyg. Snarare är det så att det är lärarna, som är de som sätter betygen, som kan se och veta vilket sorts stöd en elev behöver, och det våre långt bättre att lärarna fick lägga sin tid på att ge det stödet, än att sitta och sätta betyg. Men betygen kanske behövs för att sortera ut de som ska ha enkla, lågbetalda jobb för att de som gör en klassresa ska ha några att resa ifrån?

Han avslutade sitt tal med att återigen kritisera Socialdemokraterna och att upprepa sina slagord. Inget är kvar från förra årets nationalism, och inte heller något av 2015 års feminism. Jag gissar att ”Välfärd och valfrihet” kommer att ersätta förra valrörelsens ”Feminism utan socialism” på valaffischerna.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Sjöstedts tal, #hjärterum

I dag skulle jag varit i Visby och arbetat i vårt fika med Fi. Jag skulle ha bjudit på veganskt fika och pratat feminism och politik. Jag skulle ha njutit av att vara i sällskap av andra feminister och fyllt på med energi och kärlek. Men så ger Region Gotland och Polisen tillstånd till Nordiska Motståndsrörelsen och vi kan inte skapa en tillräckligt säker miljö för de hos oss som skulle tala och volontera utan får ställa in alla våra aktiviteter. Så istället sitter jag hemma och lyssnar på regnet som öser ner.

Jag skulle även varit i Almedalen som nybliven talesperson för Feministiskt initiativ, inom området gles- och landsbygdspolitik, men nu får jag istället vara med på avstånd. Så, i dag har jag lyssnat på Vänsterns Jonas Sjöstedts tal och funderat på det ut feministiskt perspektiv.

Talet handlade till stor del om vården och välfärden och de som arbetar där och de som behöver det välfärden ger. Vänstern har precis gått ut med att de vill att vårdcentraler ska vara öppna dygnet runt, så det hängde nog ihop med talets upplägg.

Som privatperson kan jag tycka att det vore otroligt skönt med vårdcentraler som är öppna dygnet runt. Det hade varit extra skönt när barbnen var små, växlade magsjuka mellan varandra i en sammanhängande tid av två år och en av dem dessutom var ”öronbarn”. Men samtidigt undrar jag hur det skulle gå att bemanna det för oss som bor i mer svårrekryterade områden. Redan idag är det stafettpersonal som äter upp mycket av vårdbudgeten, tänk om det skulle finnas stafettläkare på plats dygnet runt? Det hade varit intressant om Sjöstedt ägnat åtminstone några meningar åt hur det ska lösas.

Ett stort plus för att han talade mycket om löner och arbetsmiljö för vårdpersonal, och att han, precis som Feministiskt initiativ, tycker att vi ska gå mot kortare arbetsdag. Extra kul att han faktiskt talar om patriarkatet och lkalar det en ”sjuka”.

Han varnar för privatisering av välfärden och att företagen kommer att koncentrera sig till områden med stort kundunderlag och stor plånbok, medan förorter och landsbygd kommer att få en sämre vård. Den utvecklingen finns redan idag, bara för någon vecka sedan skrev media om att Östersunds sjukhus måste minska på sitt utbud, dra in på specialister. Han tar även upp kvinnojourer, kulturskolor och bibliotek, och menar att vi har det idag, för att de som gått före oss vägrade gå med på att det skulle finnas för bara några få. Jag reagerade på det för när det gäller allt det här, främst kvinnojourer är jag ytterst tveksam till om det någonsin funnits kvinnojourer för alla som behövt, särskilt här i norra Sveriges inland.

Det är lätt att hålla med om det Sjöstedt säger, muycket av det överenstämmer med vår politik, ävn om vi har lite olika utgångspunkter för våra åsikter. Jag tycker att det blev lite ensidigt med så stort fokus på vården, det ska bli intressant att se vilken fråga som blir den återkommande i år. För tre år sedan var alla (utom SD) feminister, i fjol var alla helt plötsligt feminister. Är det vården som ska lyftas i år måntro?

Jag saknar förslag på hur det hela ska finansieras och jag saknar förslag på hur vård och välfärd ska säkerställas för alla som INTE bor i en större stad. Vi finns vi med!

Eftersom vi inte är i Almedalen på grund av nazister som fått plats så startade idag kampanjen #hjärterum. Överallt i Sverige har lokala grupper placerat ut rosa skor på platser som är viktiga för det demokratiska samtalet. Genom att tillåta nazister i Almedalen, som hotar, hatar och använder våld, så tystas många röster. Med #hjärterum vill vi markera attdet inte är OK och skorna ska finnas ute i det offentliga rummet, ta plats för alla som inte längre kan göra det.

För Fi Jämtland var det skor som under dagen reste från Umeå till Jämtland och mellanlandade lite här och där!

På en äng

Vid ett häbre

På ett torg

 

I väntan på bussen

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Alla BORDE vara feminister!

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Alla borde vara feminister

Den här boken fick samtliga studenter på gymnasiets andra år i julklapp 2015. Jag pratade med några killar som går i en klass med enbart killar och efter att alla läst den skulle de diskutera boken. Läraren ska ha fått ett diskussionsmaterial, men efter att ha hört med eleverna om diskussionen så tänker jag att antingen använde inte läraren det underlaget, eller förstod inte hur det skulle användas eller så var materialet inte så bra. För enligt eleverna hade de bara konstaterat att det här var helt annorlunda än i Sverige, eftersom författaren kommer från Nigeria.

Jag har läst den och känner igen mig i nästan allt. Kvinnliga elever på gymnasiet som jag talat med känner igen sig. Att läraren inte fick killarna i klassen att förstå att det här är verkligheten för deras kvinnliga vänner borde vara på gränsen till tjänstefel! Och en av anledningar att vi fortfarande lever i en våldtäktskultur. Där män lägger större energi på att protestera och skrika ”inte alla män”. än att faktiskt motarbeta den mansnorm som driver på våldtäktskulturen.

Så här skriver Chimamanda om samma sak:

”Och det är en del av problemet. Att många män inte medvetet tänker på våra tilldelade könsroller eller ens lägger märke till dem. Att många män säger, precis som min vän Louis gjorde, att det må ha varit illa ställt med saker och ting förr, men nu är allting bra. Och att många män inte gör något för att få tillstånd en förändring.”

Det här är en tunn bok, det är en variant på ett tal som Chiamamanda höll som ett TED-talk, som finns på Youtube HÄR och som Beyoncé samplat HÄR. Den går fort att läsa men den borde kunna diskuteras betydligt effektivare än vad killarnas lärare lyckades med i deras klass. Jag hoppas den fungerat bättre i andra klasser och jag hoppas att det här blir något återkommande för gymnasieelever, eftersom det är den här typen av texter, diskussioner och, förhoppningsfullt, insikter, som de som är unga idag behöver få tidigt om vi någonsin ska få bukt med våldtäktskulturen!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: