Recenserar Ebba Busch Thors tal

Dags för Ebba Busch Thor att hålla tal för Kristdemokraterna. Det blir nästan skrattretande när även hon följer mallen som utkristalliserats de tidigare dagarna:

Något om hur vackert Gotland är
Betona vikten av att befara välfärden och minska klyftorna, med nostalgisk rosaskimrande tillbakablick på hur bra det var när du var barn/ung.
Kritisera de andra, höger eller vänster beroende på var ditt eget parti finns.
Tala om vad ni själva kommer att uppnå, men var luddig om hur ni ska uppnå det.
Tala om hot och hat i olika former.
Förfasas över NMR
Repetera allt och säg tack.

Hon missar att hylla Gotland, men hyllar Sverige istället. Hon säger att hennes tal ska handla om välfärd, sjukvård, trygghet och våra äldre, men inleder med en förvirrande del om Sverige och om hur de som har en önskan att förändra Sverige inte förstått att landet kommer med en historia. Svårt att förstå vad hon egentligen menar, trots powerpointpresentationen bakom henne. Är det bara den som har minnen av Sverige som kan bli hemma här? Tar upp handslag, lucifirande och skolavslutningar i kyrkan och att det ska bort på grund av integrationen. Det kravet (som enligt henne kommer från vänstern och vissa liberaler) är det som skapar splittring. Om vi måste förändra oss är det inte underligt om vissa hellre stänger dörren.

Det här känns verkligen stockkonservativt, så det är väl i linje med Kristdemokraternas ideologi. Utan förändring stagnerar vi, för mig är visioner och förändring det viktigaste i politik, men för Busch Thor ska allt vara som förr låter det som i den här delen av talet.

Hon ägnar stor del av talet till att tala om riskerna med våldsbejakande islamism, och hur det måste bekämpas med lagar och polis och genom att ta strid mot idéerna. Det blir ännu mer förvirrat när hon först menar att integrationen är felriktad och sen tar upp att islamisterna ser integrationen som ett hot. Men jag antar att hon lägger olika betydelse i integration och integration, kanske ligger det i hur en betonar ordet.

Den som inte anpassar sig har inte i Sverige att göra säger hon, men nämner inget om nazismen och hur vi ska komma åt dem, trots att NMR kom till Visby strax innan hon höll sitt tal. Är de välkomna i Sverige? Hur skiljer vi på medborgare och medborgare? Ska islamister utvisas borde väl nazister utvisas också? Precis som i Lööfs tal så blir det väldigt tydligt att det trots alla likheter med våld och hot mellan extrema islamister och högerextremister så ser både Lööf och Busch Thor nazisterna som en del av Sverige men islamisterna som något främmande som kan plockas bort.

Efter 15 minuter kommer hon äntligen till det hon utlovade att hon skulle tala om, de äldre. Hon, som de tidigare talarna, använder sig av tillbakablickar, men eftersom hon är så ung blir det tillbakablickar till hur dåligt det är i den svenska äldrevården, för hennes mormor och för Alf Svenssons mamma. Och Kristdemokraterna ska självklart ändra på det. Hon menar att de har finansierade reformförslag, men riktigt vad de går ut på framgår ingenstans i talet. De ska anställa fler poliser, låta kommunerna spara och på något sätt ändå få fram mer äldreboenden, det är kontentan av hennes tal. I slutet inleder hon till och med valrörelsen och menar att de är det parti som står upp för de som saknar egen röst.

Ett långt tal, längre än alla de som talat dagarna innan henne, som var lite rörigt och rätt tråkigt. Det blir lätt så när en använder sig av powerpointpresentation. Eftersom jag arbetat med pedagogik och utbildning i stor del av mitt liv är det den som intresserar mig mest. Särskilt de tre diagram som visas bakom Busch Thor när hon talar om siffror. För det finns många sätt att rita diagram på, och alla är inte så lätta att tolka. I det här fallet känns det som att den som skapat diagrammen gjort det med en tydlig baktanke att missleda lyssnarna, eftersom diagrammen inte visade hela sanningen.

När hon talar om hur den nuvarande regeringen försämrat vården visar hon ett diagram över antalet som får planerad operation på utsatt tid. Det har sjunkit från 86% till 75%, vilket i och för sig inte är bra, men det förstärks i och med att diagrammet inte visar från 0% utan det ser ut som om antalet sjunkit med hälften, alltså från 85% till 42%.

Hon redovisar antalet framtida vårdboendeplatser med ett klassiskt missledande stapeldiagram, där stapeln som visar behovet är tre gånger så stor som stapeln som visar antalet platser. Diagrammet startar på 110 000, men det framgår ingenstans. Egentligen handlar om 120 000 platser mot behovet på 140 000 platser och den större stapeln borde alltså bara varit 1,16 gånger så stor, inte 3 gånger.

Ett sista diagram, om skattesänkningar, där det på staplarna ut som att Alliansen mer än fördubblade det som fanns kvar i löntagarnas plånbok efter skatt och nästan fördubblade för pensionärerna, medan det, för den som klarar av att se de små siffrorna, egentligen var en förändring från 14 750 kronor till 16 450 (1 700 kr, 11,5%) för arbetstagare och från 14 750 till 15 900 (1 150 kr, 7,7%) för pensionärerna.

När jag handledde och examinerade uppsatser hade jag aldrig godkänt någon som använde sig av statistik och diagram på det här missledande sättet, men allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.

Hon nämner sitt tal med att media kommer att skriva artiklar om det var taktiskt rätt att satsa på de äldre inför valet och om hon verkar vara i frm eller ej, men inte om hennes diagram. Jag hoppas hon blir nöjd över att jag i alla fall fokuserade mest på diagram och siffror!

#hjärterum

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Magdalena Anderssons tal, #hjärterum

Eftersom Stefan Löfven gör en F! och bojkottar Almedalen så var det Magdalena Andersson som höll Socialdemokraternas tal. Ett tal som följde samma mall som de tre tidigare talen. Ger Almedalsansvariga ut en mall för hur talen ska läggas upp? Så här ser den i så fall ut.

Något om hur vackert Gotland är

Betona vikten av att befara välfärden och minska klyftorna, med nostalgisk rosaskimrande tillbakablick på hur bra det var när du var barn/ung.

Kritisera de andra, höger eller vänster beroende på var ditt eget parti finns.

Tala om vad ni själva kommer att uppnå, men var luddig om hur ni ska uppnå det.

Tala om hot och hat i olika former.

Förfasas över NMR

Repetera allt och säg tack.

Andersson följde alla de här punkterna, utom den om NMR, det kändes som en stor miss. Hon talade dessutom mer om vad Socialdemokraterna gjort än vad de kommer att göra, förutom att de skulle göra allt bättre. Hon hade fokus på finanserna, vad som skulle finansieras och hur, men utan konkreta förslag.

Sjöstedt talade om patriarkatet som en sjukdom i sitt tal, men Andersson är den första talaren som tydligt pratar om sig själv som feminist. Det verkade mest handla om att använda feminismen för att få alla att arbeta. Arbetslinjen verkar ingen ifrågasätta, mer än Sjöstedt som föreslog det vi i Fi drivit länge, kortare arbetstid.

En del av talet handlade om vikten att bevara demokratin och utveckla den, att aldrig tro att vi är klara, och det kan jag hålla med om. Människors lika värde behöver försvaras varje dag.

Det jag reagerade mest på i talet var början, där hon leende talade om att ”världens bästa stridsvagnar” nu rullade på Gotland igen. Som att det är något positivt i att rusta upp? Oavsett vad en anser om försvarets vara eller inte vara kan jag inte förstå hur någon kan se något positivt i en situation där den lösning som används är att lägga pengar på dyra vapen vars syfte är att döda, pengar som vi alla hoppas inte ska komma till användning. Det är väl ändå det allra sista en vill lägga pengar på?

#hjärterum

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Annie Lööfs tal, #hjärterum

Tisdagen i Almedalen var Centerpartiets tal och Annie Lööf höll talet. Tre exempel behövs för att visa på en trend och då kan jag nog fastslå att i år är det klyftor och hur de ska överbryggas som är det genomgående temat. För även Lööf talade om klyftorna, de utsatta, de i utanförskap. Befriande nog gjorde hon ingen nostalgisk återblick på sitt eget liv, men i övrigt beskrev hon samma bild som Björklund, att de i utanförskap mår dåligt för att de inte bidrar i samhället.

Som en av de som är i utanförskap, efter drygt tre år som sjukskriven, och nu även utförsäkrad från sjukpenning, så håller jag inte med. Att få höra att jag är i utanförskap är betydligt värre än att inte lönearbeta. Jag är av åsikten att det går bra att bidra till samhället på andra sätt än att arbeta för att någon annan ska bli rikare. Men det är ju syftet med högerpartiernas politik, att de som redan har ska få mer och de som inget har måste hållas aktiva så att de som har kan profitera på deras arbete.

Till skillnad från de tidigare talen så kommer en del konkreta förslag från Lööf, som att släppa in privata företag i arbetsförmedling, sänka arbetsgivaravgifter för de långtidsarbetslösa, de som är nya på arbetsmarknaden och när ett nytt företag anställer sina första arbetstagare, förlänga möjligheterna till CSN samt att till del ta bort turordningsreglerna. Det enda jag kan hålla med om, utifrån det sätt det presenteras på i talet, är möjligheten till CSN under hela livet. Det är inte längre som det var när mina föräldrar var yrkesverksamma, att du utbildar dig och tar ett jobb när du är ung och sen är du kvar där resten av livet. Nu för tiden så byter vi arbete, både av egen vilja och för att vi måste, så då behövs möjligheten att fortsätta studera senare i livet.

De andra förslagen ser jag inte kommer att minska några klyftor, snarare kommer det att göra anställda mer beroende av att hålla sig väl med sin arbetsgivare och det riskerar leda till sämre arbetsmiljö, lägre löner och tyngre arbetsmiljö. När Lööf talar om hur ett arbete ger en gemenskap och en tillhörighet för att du på arbetet kan tala om ditt liv, diskutera tv-program och sport och ha en social kontext så avslöjar hon att hon till största delen (kanske alltid) arbetat i kontorsmiljö med fikarum och lagstadgade raster. Vi som arbetat på andra ställen vet att det inte alls alltid är på det sättet. Arbeten kan vara så krävande och stressiga att du inte orkar med annat än andas på din rast, om du ens får någon, och många arbeten är dessutom till största del ensamarbeten.

Eftersom jag arbetar på Arbetsförmedlingen så undrar jag hur fördelningen av pengar ska gå till om ptrivata företag får ta över delar av Arbetsförmedlingens arbete. Kommer det vara som för skolan, att de får betalt utifrån antalet sökande de har inskrivna, utifrån hur snabt de kommer i arbete, eller på något annat sätt? Det finns stora risker att det blir en uppdelning i A- och B-lag mellan de arbetslösa, där de privata företagen plockar russinen ur kakan. Det kommer knappast att minska några klyftor i alla fall.

Återigen ägnas en del av talet åt att markera mot extremister. Lööf tar inte upp NMR explicit i sitt tal, utan pratar om både nazism, islamism och extremvänster. Delen om nazism var stark och det hittills bästa uttalandet i de tre tal som varit.

Det märks att ordval är viktigt. För även om Lööf markerade hårt mot både nazism och islamism så märks det på sättet hon talar om grupperna att hon gör en skilnad på dem. Utifrån orden hon väljer märks det att hon srt nazisterna som något som kommer inifrån, från Sverige, medan islamismen kommer utifrån, från andra länder. Så, trots hennes starka markering så skiljer hon grupperna åt, där nazisterna blir med svenska än islamisterna. Synd i ett i övrigt mycket bra uttalande!

#hjärterum

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Recenserar Jan Björklunds tal, #hjärterum

Kampanjen #hjärterum fortsätter hela veckan. Om du inte är i Visby, eller inte har några rosa skor att ställa ut kan du ändå delta. Du kan skriva om kampanjen på sociala medier och du kan dela artiklar. Jag fick in en debattartikel om #hjärterum i både ÖP och LT i måndags. Dela dem gärna! Du hittar dem HÄR och HÄR. Du kan även skriva under ett upprop till Riksdagen att börja följa FN-konventionen mot rasdiskriminering och förbjuda organiserad rasism, HÄR.

I går var det Liberalernas dag i Almedalen och jag lyssnade på Jan Björklunds tal. Det här är vad jag tyckte om det jag hörde:

På många sätt liknade det här talet det som Jonas Sjöstedt höll i söndags. Han talade om sina barn och sina föräldrar och om hur viktigt det är med välfärd i livets alla skeden. Han pratade om ökade klyftor som måste minska. Båda hade nostalgiska delar där de talade om ett tidigare Sverige. Men där Sjöstedt vill återfå det med bättre löner och arbetsmiljö så ville Björklund lösa det med lägre löner, enkla jobb. I alla fall var det det enda förslag till lösning jag lyckades vaska fram ur hans slagordsfyllda tal. Han trummade in några meningar så att det kändes som att han citerade valaffischer: ”Det är inte viktigt var du kommer ifrån utan var du ska”, ”Din bakgrund ska inte förstöra din framtid”, ”Klyftor mellan de fria och de ofria, mellan de självständiga och de osjälvständiga”, ”Välfärd och valfrihet” och ”Det inte är samma resultat som är viktigt utan att alla ges likvärdiga möjligheter”.

Större delen av talet ägnade han åt att kritisera andra partier. Delen där han tydliggör sin inställning till SD tyckte jag om, hur L aldrig kommer att kunna samarbeta med ett parti med den bakgrunden och de nuvarande åsikterna. Däremot kändes det svagt att lägga så mycket tid på att kritisera Socialdemokraterna istället för att tala om hur han själv tänkte lösa de klyftor han talade om.

Till del är jag färgad av min långa tid i Försvarsmakten när jag lyssnar på Björklund. Han låter så trygg och säker på sin sak att jag direkt börjar undra vad han döljer. Det blir lätt så efter att i 20 år sett militära kollegor använda sig av sin ryggmärgsreflex ”Oceaner av okunnighet kan döljas genom ett fast och säkert framträdande”.

För mig blir det svårt att ta in hans syn på att klyftor minskar genom att fler kan göra klassresor, särskilt om de resorna ska starta genom enkla jobb med låg lön. Hela konceptet ”klassresa” klingar falskt för mig. För att det ska kunna göras en klassresa behöver vi ha kvar ett klassamhälle. Det kräver att vi faktiskt delar upp människor så att några (huvuddelen) är kvar i de lågavlönade jobben så att några ska kunna klättra på dem för att nå de högre jobben. Att gå från en textilarbetarfamilj, via det militära, till att bli både minister och partiledare är få förunnat. Den klassresan som Björklund har gjort är dessutom helt sponsrat av staten, så det är svårt att förstå på vilket sätt valfriheten gjort det möjligt.

Hela talet, som säger sig värna om allas möjligheter till ett bättre liv, andas väldigt mycket ”vi och dom”. Han talar om sin familjs härliga frihet över sommaren och jämför med de som riskerar bli bortgifta, flytt från krig, tigger med sina föräldrar, de som inte får sin ekonomi att gå ihop, de som oroar sig för att barnen ska bli kriminella eller börja med droger. De som inte får samma chanser och möjligheter som han och hans barn. Han jämför sin lyckade, perfekta familj, med bra löner, arbeten och studieresultat, med de som inte får ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, och där barnen inte kan få det stöd de behöver för att klara sin skolgång. Det känns inte som att det gå att lösa genom att skapa enkla jobb. Den som har ett ”enkelt jobb” får också låg lön, och då är det fortfarande svårt att få ekonomin att gå ihop och att kunna ge sina barn en miljö som underlättar skolgång. Att han använder sig själv som exempel ger snarare motsatt effekt än den jag ändå tror han vill uppnå.

Jag har även svårt för de nostalgiska delarna. Det är väl OK med nostalgi, så länge en inte tror att ens minnesbild övernsstämmer med hur det verkligen var, och så länge som en fortfarande har blicken riktad mot framtiden. Men i det här fallet kändes det mer som en flirt med de som lyssnat på SDs ”det var bättre förr”. Men var det det? Jag minns min barndoms somrar som en enda lång simtur i ån hemma, men det är klart att det även då fanns regniga och kalla dagar. Hjärnan har bara sorterat bort det. Precis så känns det när Björklund talar om hur det var när han växte upp, och jag upplever inte som att det på något sätt skulle leda oss framåt till ett bättre samhälle.

Han talade inte så mycket om skolan, men han tog upp frågan om betyg och gjorde en analys som kändes helt främmande för mig. Han menar att betyg för duktiga elever är en uppmuntran och för mindre duktiga elever ”en chans att upptäcka vilket stöd de behöver”. Jag har nog aldrig mött ett barn eller en tonåring som tänkt så om sina betyg. Snarare är det så att det är lärarna, som är de som sätter betygen, som kan se och veta vilket sorts stöd en elev behöver, och det våre långt bättre att lärarna fick lägga sin tid på att ge det stödet, än att sitta och sätta betyg. Men betygen kanske behövs för att sortera ut de som ska ha enkla, lågbetalda jobb för att de som gör en klassresa ska ha några att resa ifrån?

Han avslutade sitt tal med att återigen kritisera Socialdemokraterna och att upprepa sina slagord. Inget är kvar från förra årets nationalism, och inte heller något av 2015 års feminism. Jag gissar att ”Välfärd och valfrihet” kommer att ersätta förra valrörelsens ”Feminism utan socialism” på valaffischerna.

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Recenserar Sjöstedts tal, #hjärterum

I dag skulle jag varit i Visby och arbetat i vårt fika med Fi. Jag skulle ha bjudit på veganskt fika och pratat feminism och politik. Jag skulle ha njutit av att vara i sällskap av andra feminister och fyllt på med energi och kärlek. Men så ger Region Gotland och Polisen tillstånd till Nordiska Motståndsrörelsen och vi kan inte skapa en tillräckligt säker miljö för de hos oss som skulle tala och volontera utan får ställa in alla våra aktiviteter. Så istället sitter jag hemma och lyssnar på regnet som öser ner.

Jag skulle även varit i Almedalen som nybliven talesperson för Feministiskt initiativ, inom området gles- och landsbygdspolitik, men nu får jag istället vara med på avstånd. Så, i dag har jag lyssnat på Vänsterns Jonas Sjöstedts tal och funderat på det ut feministiskt perspektiv.

Talet handlade till stor del om vården och välfärden och de som arbetar där och de som behöver det välfärden ger. Vänstern har precis gått ut med att de vill att vårdcentraler ska vara öppna dygnet runt, så det hängde nog ihop med talets upplägg.

Som privatperson kan jag tycka att det vore otroligt skönt med vårdcentraler som är öppna dygnet runt. Det hade varit extra skönt när barbnen var små, växlade magsjuka mellan varandra i en sammanhängande tid av två år och en av dem dessutom var ”öronbarn”. Men samtidigt undrar jag hur det skulle gå att bemanna det för oss som bor i mer svårrekryterade områden. Redan idag är det stafettpersonal som äter upp mycket av vårdbudgeten, tänk om det skulle finnas stafettläkare på plats dygnet runt? Det hade varit intressant om Sjöstedt ägnat åtminstone några meningar åt hur det ska lösas.

Ett stort plus för att han talade mycket om löner och arbetsmiljö för vårdpersonal, och att han, precis som Feministiskt initiativ, tycker att vi ska gå mot kortare arbetsdag. Extra kul att han faktiskt talar om patriarkatet och lkalar det en ”sjuka”.

Han varnar för privatisering av välfärden och att företagen kommer att koncentrera sig till områden med stort kundunderlag och stor plånbok, medan förorter och landsbygd kommer att få en sämre vård. Den utvecklingen finns redan idag, bara för någon vecka sedan skrev media om att Östersunds sjukhus måste minska på sitt utbud, dra in på specialister. Han tar även upp kvinnojourer, kulturskolor och bibliotek, och menar att vi har det idag, för att de som gått före oss vägrade gå med på att det skulle finnas för bara några få. Jag reagerade på det för när det gäller allt det här, främst kvinnojourer är jag ytterst tveksam till om det någonsin funnits kvinnojourer för alla som behövt, särskilt här i norra Sveriges inland.

Det är lätt att hålla med om det Sjöstedt säger, muycket av det överenstämmer med vår politik, ävn om vi har lite olika utgångspunkter för våra åsikter. Jag tycker att det blev lite ensidigt med så stort fokus på vården, det ska bli intressant att se vilken fråga som blir den återkommande i år. För tre år sedan var alla (utom SD) feminister, i fjol var alla helt plötsligt feminister. Är det vården som ska lyftas i år måntro?

Jag saknar förslag på hur det hela ska finansieras och jag saknar förslag på hur vård och välfärd ska säkerställas för alla som INTE bor i en större stad. Vi finns vi med!

Eftersom vi inte är i Almedalen på grund av nazister som fått plats så startade idag kampanjen #hjärterum. Överallt i Sverige har lokala grupper placerat ut rosa skor på platser som är viktiga för det demokratiska samtalet. Genom att tillåta nazister i Almedalen, som hotar, hatar och använder våld, så tystas många röster. Med #hjärterum vill vi markera attdet inte är OK och skorna ska finnas ute i det offentliga rummet, ta plats för alla som inte längre kan göra det.

För Fi Jämtland var det skor som under dagen reste från Umeå till Jämtland och mellanlandade lite här och där!

På en äng

Vid ett häbre

På ett torg

 

I väntan på bussen

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Bojkotta Almedalsveckan

Jag hade uppdraget att för tredje året i rad projektleda nationella Feministiskt initiativs deltagande i Almedalsveckan. En vecka jag sett fram emot hela våren. Det har tidigare år varit en härlig upplevelse med många roliga stunder och fina möten. Som i fjol när jag både träffade finska feminister, kinesiska feminister och blev lovad en cigarr av Stig-Björn Ljunggren när jag kommer in i riksdagen. Och inte att förglömma, jag blev ”intervjuad” av Daniel Lampinen, ”Den öppna rasisten”, vilket du kan lyssna på HÄR, eller läsa om HÄR, HÄR och HÄR. Han var, jämförelsevis, väldigt oförarglig, även om han gärna ville att jag skulle känna mig skrämd av honom.

Desto mer otäckt är det, det här året, i Almedalen. Under våren (HÄR) kom nyheten att Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, fått tillstånd att demnstrera och att ha ett tält där de kan dela ut information, under några av dagarna i Almedalen. Till att börja med kunde jag inte tro att det var sant. När sen informationen kom att den Mångfaldsparad vi alltid brukar gå i fick flyttas i tid för att polisen inte kunde garantera säkerheten (HÄR och HÄR) kändes det helt surrealistiskt. Att polisen ger tillstd till en organisation som sen innebär att de inte kan garantera andras säkerhet. Vore det inte bättre om de inte gav tillståndet till NMR alls?

Det här innebar att vi fick göra en helt ny riskbedömning av vårt deltagande. Å ena sidan hade det känts bra om vi kunnat vara där och haft vårt fik öppet, som en fredad vrå för den som ville bort från nazism och rasism och istället få mänskliga rättigheter och feminism. Men å andra sidan är vi, som NMRs raka motpol, en måltavla för deras hat. När flera av våra talare och volontärer så småningom fick tacka nej, utifrån hotsituationen, så behövde vi väga vikten av att finnas på plats som en motpol mot risken att något skulle hända någon av våra medlemmar. Eftersom vi inte än sitter i riksdagen och är ett parti med små resurser har vi svårt att själva bekosta det skydd som skulle krävas, och det har visat sig ganska svårt att få det skydd vi skulle behöva från polisen.

Så, det blev ett beslut:

NAZISTERS NÄRVARO BEGRÄNSAR DET OFFENTLIGA RUMMET
Feministiskt initiativ kommer att bojkotta Almedalsveckan om inte beslutet att upplåta plats och utrymme åt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen ändras. Varför det, kanske någon undrar. Självklart ligger det nära till hands att tänka att det är just vi/F! som ska befria varje kvadratcentimeter av Gotland från nazism. Men det finns en hake.

Många, bland annat våra medlemmar, känner sig hotade. Och det med rätta. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, anser att vi som vill se ett samhälle med mångfald bedriver folkfientlig verksamhet och ska straffas.

F! har sedan länge påtalat att nazisternas närvaro utgör ett allvarligt hot mot demokratin och att konsekvensen blir en begränsning av det offentliga rummet för alla som är direkt föremål för NMR:s hat och våld. Vi har kritiserat den svenska regeringen för att Sverige inte, som många andra länder, förbjuder nazistisk organisering och vi vädjar nu till alla demokratiska krafter som har tänkt att utnyttja sina fri- och rättigheter på Gotland i sommar – påverka ansvariga arrangörer så Almedalen blir den demokratiska frizon som många av oss uppskattar.”

Gudrun skrev en artikel (HÄR) och vi är inte ensamma om att reagera, läs till exempel HÄR, HÄR och HÄR

Istället för att börja sy årets sommarkollektion och packa för att resa till Gotland så har vi i projektgruppen istället fått ta itu med att avboka alla resor till och bokningar i Visby. Trist, men jag står helt bakom beslutet. Som projektledare kände jag inte att vi kunde ge ett tillfredställande skydd till de som ideellt på sin fritid ställde upp för att jobba för Fi. Och jag kommer att gå en samisk sommarkurs istället, som jag velat gå några år, men som alltid krockat med Almedalen, så jag får något annat att se fram emot!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Arga Tanten träffar Fi Studenter och Unga Feminister

För snart ett år sedan var jag i Almedalen och spelade in ett antal inslag till podden. Några av dem har blivit liggande ända till nu, men här kommer i alla fall de samtal jag spelade in först med Jannika Kauppi från Fi studenter och sen med Matilda Köpcke och Johanna Lundström från Unga feminister! Håll till godo:

Arga Tanten träffar Fi Studenter och Unga Feminister

I inslaget utlovar jag en del länkar för dig som vill ha mer information. Här kommer de:

Jannikas text HÄR

Fi studenter hittar du HÄR

Unga feminister hittar du HÄR

Unga feminister Östersund på instagram: @ungafeministerostersund

Ha det bra!

Ingrid Mårtensson alias Arga Tanten

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Roar mig med kränkta män

När jag först träffade Gudrun Schyman IRL fascinerades jag av hur hon i diskussioner verkade fp energi av att bli attackerad. Jag blev mer skrämd och illa till mods, men njöt av att se hur Gudrun istället blev mer snabb och vältalig. Jag är verkligen ingen Gudrun, men för någon vecka sedan fick jag ändå en känsla av hur det kan komma sig att mothugg gör en energisk. Eller, i det här fallet, full av skratt.

Bakgrunden är att jag är med i en förening, Norrlandsartilleristernas Kamratförening. Ingen aktiv medlem, men ändå medlem. de har en grupp på facebook som jag följer, mest för att det ibkland dyker upp gamla foton på personer jag känner. Den som läst min blogg från början vet att jag både arbetat som civilanställd inom försvaret och gjort värnplikte n gång för länge sedan. De som läst vet oxå att jag inte alls var odelat positiv till min, alldeles för långa, tid inom försvarsmakten. Trots det så hade jag mycket roligt där, särskilt när jag arbetade i A4 militärrestaurang och på A4 marka och mäss, just de ställen där de som nu är med i kamratföreningen gick och åt och fikade. Del av min värnplikt gjorde jag på A4, du kan läsa mer om det i inlägget jag bifogat här nere.

Nåväl, en av de höga officerarna delade för ett tag sedan en artikel i facebookgruppen, om ett arbetsmiljöproblem på Mittuniversitetet. Han kommenterar artikeln så här:

”Man kan inte låta bli att jämföra med A4 eftersom denna konflikt pågår i våra lokaler. Här talas om den akademiska hierarkin som ett problem, som om inte det militära hade motsvarande hierarki, utan dessa orimliga följder. Hur kan man ta på sitt ansvar att ställa in en mycket viktig och efterfrågad utbildning och samtidigt ta en kostnad på två miljoner för att dessa arbetstagare kanske då skulle kunna prata ihop sig. Ställ krav: Lös uppgiften och sluta kivas, som en förskolegrupp!”

Självklart kommer det medhåll och uttalanden om den fina arbetsmiljön på A4 och den underbara ledarskapsutbildningen som finns inom FM:

”Officerare har en betydligt bättre och bredare utbildning i att möta och leda personer i kris. Att cheferna inte kan reda ut besticken tyder på att man har en för dålig utbildning.”

”Det vet vi ju väl NN, att det utanför FM förekommer väldigt lite av renodlad ledarskapsutbildning, och här tycks vi tydligt se ett exempel på att sådan saknas.”

Jag, som har en ekonomie magister i Ledarskap och Organisation (som jag fått utanför Försvarsmakten och den är alldeles utmärkt), och sopm utbildat större delen av den svenska officerskåren under 15 år i just arbetsmiljö och organisationskultur, tyckte att diskussionen måste utmanas, så jag gick in och kommenterade lite provocerande:

”Eller så var det så att saker och ting tystades ner inom FM och löstes genom att utsatta flyttades och de som utsatte fick vara kvar…”

Oj, oj, oj, så kränkta de blev! Det blev flera dagars diskussion, där det ifrågasattes vem jag var, om jag ens arbetat på A4, och om jag ens hade i gruppen att göra. Jag bara njöt av det hela och särskilt att de agerade precis som jag påstått att Försvarsmakten gör, de förminskade mig, ifrågasatte min kunskap, uppmanade mig att vara tyst och att lämna gruppen. Själva såg de förstås inte det här, och jag skrattade mig igenom alla dera svar. Här är en del av det:

”Du skall nog inte spekulera i någonting som du inte har en aning om. Vi löste uppgiften och de som arbetade på A4 trivdes med det.”

”Om du tror att du från ”läktaren” kan avgöra hur ledarskapet fungerade inom en organisation, där du inte ingick, så visar det bara att du saknar förmåga till insikt.”

Att jag satt på ”läktaren” handlade om att även om jag dagligen som köksa träffade officerare från A4, så de var en viktig del av min arbetsmiljö, så var min arbetsgivare på papperet en annan organisation. En organisation där A4 officerare arbetade, men den hette inte A4… Eftersom jag kan en del om arbetsmiljö och arbetskultur så vet jag att kulturen starkt påverkar miljön, och en kultur som enbart ser till de egna och deras arbetsmiljö, men inte bryr sig om hur de påverkar intressenter utanför kärnan, den kulturen är egentligen mer sektliknande än nått annat och på sikt ganska dysfunktionell. Att A4 officerare till exempel sa till husmor att vi inte fick skratta när vi arbetade, eftersom de blev störda av det, tyder för mig på en inte alls särskilt trevlig kultur och inte heller arbetsmiljö. Att äldre officerare drog med sig oss unga köksor in i förråd och låste dörren är inte heller någon särskilt kul arbetsmiljö för köksorna, men kanske är de den arbetsmiljön de här männen lägtar tillbaka till.

Här började de undersöka vem jag egentligen var, för trots att jag arbetade på A4 i drygt 12 år och dessutom var deras första kvinnliga värnpliktig (som trådstartaren träffat ett flertal tillfällen) så kunde de inte placera mig. Så då koḿ den här kommentaren:

”Av information på din facebooksida kan jag förstå att du hamnat i väldigt dåligt sällskap och driver vissa frågor med en politisk agenda, som inte har med detta att göra. Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”

Jag undersökte lite tillbaka och hittade att mannen ifråga själv gillade ett antal SD-sidor, så han var, i mina ögon, i betydligt sämre sällskap, men dit ville jag inte sjunka, så jag svarade mer seriöt den här gången:

”När du nu skriver att jag, som arbetade innanför staketet i 14 år, tittade på från ”läktaren” så bekräftar du bara att arbetsmiljön på A4 långt ifrån var så bra som du vill påskina. Du bevisar alltså min tes. Att du dessutom menar att feminism är ”dåligt sällskap” förstärker bara det jag redan visste. Att A4 var en klubb för män där kvinnor inte gör sig besvär. Menar du på allvar att det är en bra arbetsmiljö? Eller räcker det att det var en bra arbetsmiljö för de som var högst upp? Och innebär inte det du gör här precis den nedtystning jag skrev om? Med härskarteknik vill du förminska mig och mina erfarenheter, eftersom jag, som kvinna och civilanställd, inte hörde till de som skulle omfattas av den utmärkta arbetsmiljö du menar rådde på A4.”

Oj, oj, oj, nu sårade jag verkligen deras känslor! Här skulle jag tystas ner för gott, inte kunde en kvinna tillåtas ha ÅSIKTER????

”Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen om den verksamhet inom A4, som varit mycket uppskattad, även av det fåtal kvinnor som arbetat där. Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt i hur ansvarsförhållandena inom garnisonen var. Om det fanns civilanställda, kvinnor eller män, som inte kunde dra jämnt inom Fo22, var det normalt inget som ledningen för A4 la sig i. Vi koncentrerade oss på att driva en bra värnpliktsutbildning, där officerare och värnpliktiga arbetade med ett tydligt mål för ögnonen, och där arbetsmiljön var omvittnat mycket god. Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma. Din feministiska kamp kan du säkert driva på andra ställen.”

Det där med att driva en bra värnpliktsutbildning var det ja… Läs mitt inlägg här nedan och diskutera sedan i smågrupper om det kan kallas bra värnpliktsutbildning att välkomna den första kvinnliga värnpliktuiga med att hon ”har många hål” som kan komma till användning på mässfester? Eller var det kanske den gången dåvarande regementschef tyckte jag kunde duscha med honom? Nått som andra officerare snabbt skvallrade om så det kom ut på hela regementet och jag fick pikar om det dagligen? Eller var det kanske när just den här gubben sökte upp mig när jag låg sjuk och febrig, satte sig oinbjuden på min sängkant och uppmanade mig att hoppa av utbildningen. Trots att jag hade blivit uttagen att gå vidare och hade höga betyg? Är det den delen som var bra? Och är det de betygen som är mitt ”tilkortakommande”?

Jag kunde inte hålla mig, jag måste svara med ett ”Bäste Broder” brev. Bäste Broder är vad de kallar varandra, de där männen som träffas i sina små grupper och gör upp planer om hur de ska manipulera organisationen till sin fördel. Bäste Broder är vad de säger när det handlar om tjänster och gentjänster, om att klia varandras ryggar. Bäste Broder är vad du blir när du om och om igen går olika utbildningar tillsammans, där du, från den dag du som 19-åring rycker in, får höra att du är eliten, gträddan av svensk ungdom. Det är inte underligt att de här männen tror att den militära arbetsmiljön är den bästa och att inga andra kan ledarskap som de. De tror det för att de indoktrinerats att tro det för det är ända sättet staten kan få dem att gå ut i krig om det skulle behövas. De måste tro att de är eliten, hjältarna, och de går alldelles tydligt på det! Så jag svarade:

”Bäste Broder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla kommentarer du gör på mitt inlägg. Jag förstår inte vad du baserar din kommentar om mina ”tillkortakommanden” på, inte heller varför du tror det var osämja inom Fo22 jag utalar mig utifrån. Jag sysslar med fakta och statistik, inte anekdotisk bevisföring, så jag använder inte mina personliga erfarenheter, utan från kunskaper jag fått från utbildningar och insamlade data om hela FM och om A4. Att du behöver skriva att det var ett fåtal kvinnor som arbetatde på A4 går att finna det mycket forskning på, som visar att arbetsmiljö var en stark faktor i sammanhanget.

När det gäller den ”omvittnat goda” arbetsmiljön på vpl-utbildningen, så kan det bero på att de som försökte påpeka annat blev behandlade exakt som jag skrev i inledningen, och exakt som du försöker behandla mig i den här tråden, nämligen att de vittnena tystas ner och förflyttas, på ett eller annat sätt. Som Norrlandsartillerist har jag all rätt att befinna mig på den här sidan, och du har inget mandat att köra ut mig.

Jag skrev inledningsvis att problem, av den typen som Miun har nu, inom FM ofta tystats ner och lösts genom att flytta på den utsatta. Jag skrev inte specifikt om A4. Jag skrev min kommentar för jag tycker inte utomstående ska uttala sig så kategoriskt om arbetsplatser de inte befunnit sig på. Efter alla dina svar i den här tråden så känns det ändå inte alldeles uppåt väggarna att tänka sig att det här är en del av det ledarskap du så stolt använder dig av, och att det i det ledarskapet, precis som i många andra delar av FM, ingår att tysta ner och förflytta de som dristar sig till att ha en åsikt och inte bara svara ja och amen när någon med högre grad uttalar sig.”

Delar av den statistik och fakta jag hänvisar till kan du läsa i ett av de bifogade inläggen. Jag arbetade ett antal år på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution, där jag bland annat satt i Forskningsrådet. En del av den forskning vi bedrev handlade om kvinnor i Försvarsmakten, så i den frågan har jag betydligt mer på fötterna än den gubbe som arbetat på ett och samma regemente i stort sett hela sitt liv.

Hur det fortsatte får du läsa i nästa inlägg!

 

Feminist gör värnplikt

Feministen och kvinnor i Försvarsmakten

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Shoppa loss!

Om bara ett år kommer vi att vara mitt i en valkampanj igen! Kanske, kanske kan vi ställa upp i någon kommun i Jämtland, eller till regionen, men oavsett det kommer vi att kampanja för riksdagen i vilket fall som helst. För att kunna göra det behöver vi definitivt börja samla in pengar så vi har en kassa att ta ur när kampanjandet börjar.

Valkampanjen 2014 drev vi på vilja, lust och egna resurser. Vi la ihop de pengar vi kunde avvara, köpte ett billigt partytält och satte upp det på torget varje lördag, bland de andras rejäla trästugor. Vi inredde vårt tält med mjuka mattor, saccosäckar och kärlek och bjöd på saft och veganska kakor. Övriga politiska partier hade vadslagning om när vårt tält, som dansade runt av vinden, skulle flyga iväg. För inte klarar kvinnor av att resa ett tält och få det att stå kvar? Ha, vi hade förankrat vårt tält med betongplattor, så tji fick de!

Även den här gången behövs vilja och lust, men det vore trevligt om de som engagerar sig inte behöver betala alla kostnader med den egna plånboken!

Ett sätt att vara med och bygga upp vår kassa är att handla ur Fiffären! Den är ett samarbete med hobbypysslaren Arga Tanten och Systrarna strul, alltså JAG, där jag försöker bli av med mitt förskolepyssel (det är ungefär den nivån jag är på) och skänker hälften av intäkterna (efter avdrag för eventuellt posto och förpackning) direkt till Fi Jämtlands kassa. Säljpitchen till alla intressenter är ”bygg upp kassan och få en unik handgjord grunka samtidigt!” Vill du veta vad jag gör kan du kolla in det aktuella sortimentet HÄR. Det finns något för alla!

Dessutom får jag tillbaka en aning av alla de pengar jag lagt på tyg, pärlor, färg, glitter, stenar, metall… Jag är en skata när det gäller blanka och glittriga saker, men nu skulle jag behöva pengarna istället…

Här får du ett smakprov på mina skapelser:

Kvinnogem, med ett ansikte på ena sidan och ett namn på den andra. Det säljs tillsammans med ett kort med ett citat från personen ifråga på ena sidan och information om personen på den andra. Ett smidigt sätt att lära sig mer om alla mer eller mindre bortglömda kvinnor i historien över hela världen! Går att använda som feministisk frågesport, där du håller upp ett kort så den som ska gissa ser ansiktet och citatet. Den som svarar rätt får behålla kort och gem och när alla kort är gissade på räknar ni ihop vem som har vunnit!

Ringar! Visst vill du väl ha en ring med ett stekt ägg på? Du visste bara inte om att du alltid saknat en sån ring!

Manschettknappsknappar, genialt enligt mig själv!

De här är mina personliga favoriter. Små kvinnomärken gjutna i betong, beströdda med glitter och med matchande kedja. Gudomligt söta!

Det här kommer att bli en trend, kom ihåg var du såg det först! Ett smycke för din handväska. Maffigt med glaspärlor på en kedja och avslutning i form av en stor målad träpärla med kvinnomärke i guld. Gör varje väska till en uppenbarelse!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Länge sedan…

…jag skrev ett inlägg.

Jag är sjuk. Ja, nu har jag ju varit sjuk i drygt tre år, så jag borde ju vara på bättringsvägen. Tyckte nog att jag var det oxå efter semesterresan över jul och nyår. Jag orkade långt ifrån allt under resan, men jag orkade mer än jag trott. Sen kom det stora bakslaget när Försäkringskassan beslutade att jag var frisk nog att arbeta mer än 75% och drog in min sjukpenning, du kan läsa me om det HÄR.

Efter det har jag försökt ”arbeta” 25 % för att få in någon form av försörjning. Jag skriver ”arbeta” med ””, eftersom det innebär att jag tar mig till jobbet och sitter på ett kontor två timmar per dag utan att göra nått. Det finns inga arbetsuppgifter för mig. Jag var tidigare chef över Servicedesk för Arbetsförmedlingen iÖstersund, och det finns två sorters arbeten att göra där. Vara chef eller hjälpa datoranvändare via telefon. Det första kan jag inte vara längre eftersom det gjorde mig sjuk och för att vara det andra krävs betydligt mer datorkunskap än jag någonsin haft.

Så, jag sitter på ett kontor i två timmar och åker sedan hem för att befinna mig i halvt om halvt dvala resten av dagen. Oftast får jag sen migrän under natten och får sjukskriva mig de 25% jag försöker jobba. Fast eftersom Försäkringskassan tycker jag är frisk så får jag ingen sjukpenning för den tiden, trots läkarintyg. Under en månad kommer jag upp i totalt 10% ”arbete”, om jag har tur, vilket jag ska leva på en hel månad.

Övriga 75% är jag på papperet tjänstledig från jobbet, och har skrivit in mig som arbetssökande å Arbetsförmedlingen. Det innebär blanketter som ska fyllas i och möten att gå på, som i sin tur tar ork och energi så jag får migrän och inte kan jobba.

Jag kanske kan få a-kassa för de 75% men för att få det behöver jag fylla i blanketter och ta kopior på olika intyg. För att kunna göra det på jobbet behöver jag ett särskilt kort som jag ska beställa via datorn och som sen ska aktiveras via koder som jag ordnar via datorn. En dator som jag hälften av mina arbetsdagar inte ens klarar av att logga in i, än mindre hitta de program jag behöver för att beställa kort.

Utöver det går jag till läkare, psykolog, arbetsterapeut och en coach som ska rehabilitera mig. Fantastiskt bra med alla resurser, jag är överlycklig över att ha en chef som vill mitt bästa, men alla de här mötena tar ännu mera energi och ger mig migrän så jag inte kan jobba.

Coachen är dessutom ett orosmoln, trots att hen är fantastisk. Hens främsta uppdrag är att få mig att säga upp mig och söka ett annat jobb. Det är något jag själv vill, på sätt och vis, eftersom jag inser att jag inte kommer att kunna sköta nått av jobben på min nuvarande arbetsplats. Men jg kan inte söka jobb som det är nu. Jag måste vara rehabiliterad först, och det innebär att rehabiliteringen genomförs med piska (uppsägning) och morot (avgångsvederlag), vilket tyvärr inte är bästa sättet att rehabilitera en utmattad.

Det värsta i det här är att jag tappat mina ord. Under alla år sen jag lärde mig läsa har orden varit med mig, mina bästa vänner. Även i djup depression och grav utmattning har kjag kunnat läsa och förstå och dessutom formulera mina egna tankar i skrift. Det är borta. Just nu, tänker jag, just nu. De måste komma tillbaka!

Lämna kommentar Dela inlägget: