Jag funderar en hel del på mina privilegier, och hur jag ska kunna ta plats i politiken, trots att jag har så många av de privilegier som jag vill försöka ändra på i samhället.
När jag var yngre och jobbade i Försvarsmakten var mitt engagemang enkelt. Det gällde bara mig och mina kvinnliga kollegor och jag slogs mot en motståndare, männen. Jag var ung, kvinna och civil i en organisation som framhävde äldre manliga militärer. När jag jobbade i Försvarsmakten gjordes en undersökning. På en av de svenska flygflottiljerna fick samtliga anställda och värnpliktiga rangordna statusen på följande grupper. Manliga och kvinnliga värnpliktiga, manliga och kvinnliga civilanställda och manliga och kvinnliga officerare. Resultatet blev så här, från högst till lägst status: Manliga officerare, manliga civilanställda, kvinnliga officerare, manliga värnpliktiga, kvinnliga värnpliktiga, kvinnliga civilanställda.
Där jag jobbade fanns inga värnpliktiga, så även om några av kvinnorna jag jobbade med var officerare, så var vi ändå de två grupperna med lägst status och kunde kämpa tillsammans. Det var mot de äldre manliga officerarna jag argumenterade för att påvisa strukturerna och sexismen i så många situationer. Hur de skämtade om min kropp, hur de berättade sexistiska, rasistiska och homofoba påstått roliga historier i fikarummet, hur de visade porrfilmer och porrbilder på sin dator, hur de ständigt fick högre lön än mig (mycket högre lön) trots att jag hade samma ansvar, högre utbildning och fler arbetsuppgifter än dem.
Det var ingen rolig situation alls och det var huvudsakliga anledningen till att jag lämnade Försvarsmakten som arbetsgivare. Min feminism däremot var enkel och okomplicerad på den arbetsplatsen, mycket på grund av att jag var omedveten om andra förtryck.
Det har gått några år. Jag har åldrats och är inte längre ung utan tant. Jag har utbildat mig inom och arbetat med genus, mångfald, intersektionalitet och normkritik. Jag har börjat engagera mig politiskt. Jag skulle så gärna vilja använda mig av min erfarenhet, kunskap och kompetens för att ta plats i politiken och vara med och påverka. Men kan jag det? Vilka förtrycker jag då i min tur? Om jag nu i alla år ville att männen skulle kliva åt sidan för att släppa fram mig, vilka bör jag då släppa fram istället?
Jag är visserligen kvinna, men en otroligt privilegierad kvinna. Jag är cis (bekväm och hemma i det kön som andra ser mig som), vit, etnisk svensk sen många generationer bakåt, etablerad i arbetslivet, akademiker, har stabil ekonomisk grund (dock något vacklande nu efter ett och ett halvt års sjukskrivning), är hetero, lever i en otroligt normativ kärnfamilj (två barn, ett av vardera normativa kön) och med nästan inga funktionshinder. Jag ser dåligt, är färgblind och lever just nu med en utmattningsdepression, men det sist är förhoppningsvis övergående och de första påverkar inte mina möjligheter i livet i någon större utsträckning så länge jag inte försöker bli pilot…
Om jag tar plats, vilka får inte plats då? Det finns så många som har erfarenheter av ett förtryck som jag aldrig utsatts för, deras röster behöver bli hörda, och jag kan inte fullt ut föra deras talan. Om jag vill att män ska kliva åt sidan för mig så borde jag kliva åt sidan för dem, allt annat är hyckleri.
Sorg och glädje på samma gång. En sorg över att min tid kanske aldrig kom. När det äntligen tog fart med feminism är jag för gammal och för etablerad för att med gott samvete kliva in och strida. Glad över att det finns så många andra krafter som kan driva de frågor jag brinner för och där jag kanske kan vara ett stöd i bakgrunden.
Och kanske, kanske kan det ändå finnas plats någonstans för en arg jämtländsk tant!
