Livspussel

Jag får inte riktigt plats med bloggar just nu. Jag söker jobb, försöker rehabilitera en ännu odiagnostiserad eventuell nervsjukdom, eventuell stroke, eventuellt något helt annat, samtidigt som jag så smått äntligen fått tillbaka lite av min ork för att fixa till det här hemma. Samtidigt engagerar jag mig politiskt och inom områden som mäns våld mot kvinnor, migration och klimat. Dessutom försöker jag hinna pyssla stort eller smått varje vecka.’

Högst upp på listan finns att hitta ett jobb. Känner du till någon offentlig verksamhet i Östersund som är i behov av en engagerad och kunnig ekonomie magister, med inriktning ledarskap och organisation? Med erfarenhet från tre av Sveriges största myndigheter där jag, utöver mitt tjänstemannajobb, även haft uppdrag inom utveckling och omorganisation, samt arbetat med värdegrund, jämställdhetsfrågor och normkritik. Jag har jobbat med utbildning, ledarskap och projektledning, och har både teoretisk och praktisk kunskap som utgångspunkt. Jag har en mycket hög lägsta nivå, även när jag är sjuk, så det handlar bara om att någon ska vara modig nog att anställa mig så kommer de att få mer tillbaka än de någonsin väntade sig!

Vill du se och höra mig finns jag numer inte bara på min egen lilla youtubekanal, utan har även gjort ett avsnitt på Feministiskt initiativs kanal, som du kan se här:

Jag har planer på att vara med i flera avsnitt, som arga tanten. Jag kommer ranta om områden som gör mig till arga tanten, har du förslag på ämnen jag kan ta upp så skriv gärna en kommentar!

Lite av mitt pyssel:

Lämna kommentar Dela inlägget:

Sveriges framtid

Vi väntar fortfarande på att få en statsminister och en regering och valet står tydligen mellan en SDstödd högerregering eller en kraftigt högerkantrad mittregering. Jag oroar mig för den väg Sverige slår in på. Där företag får mer makt över sina anställda och där språkkrav införs för medborgarskap. Sverige är på väg mot ett hårdare samhälle, där fler och fler kommer att få svårare att passa in och kunna leva ett värdigt liv.

Jag är tacksam för att V vuxit och kan driva opposition men jag hade gärna sett att även Fi tagit sig in. Det behövs fler motkrafter mot nationalism och konservatism. Fler som står för mänskliga rättigheter, jämställdhet, jämlikhet och antirasism. Ett parti som inser att klimatförändringar kräver öppenhet och samarbete, inte starkare gränser och försvar. Att det är mänsklig säkerhet som är viktigast, inte territorriell.

Oavsett statsminister och regering kommer jag fortsätta arbeta för ett vänligare och öppnare samhälle där vi värnar om varandra.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag är tillbaka!

Hoppas jag.

Det har varit en turbulent sommar och höst! Hela sommaren åkte jag runt i landet och höll torgtal och homebapartyn och deltog i debatter. Ända in i kaklet, eftersom jag även var konferencier på våran valvaka i Stockholm. Du kan se mina avslutande ord här:

Efter den sista urladdningen blev jag förkyld och behövde verkligen återhämta mig. När jag inte blev bättre och när jag gick ifrån att ha ett avgångsvederlag till att faktiskt vara arbetslös så kontaktade jag hälsocentralen och undrade vad som hänt med remissen som skickades i våras men som jag fortfarande inte hört något om. Det visade sig att svaret kommit under sommaren och lagts in i min journal – utan att någon läkare läst den. 

Det satte fart på hälsocentralen så hösten har inneburit olika undersökningar och utredningar eftersom min läkare inte riktigt tror att jag är utmattad utan det verkar som att det är nått annat som gör mig trött. Under en av undersökningar hittade de tecken på att jag kanske eventuellt haft en liten stroke!

När jag försökte bearbeta den informationen råkade min svåger ut för en riktigt otäck olycka, där vi i några veckor inte visste om han skulle klara det eller ej. Samtidigt som min son, som flyttat 90 mil för att plugga, åkte in akut på grund av en eventuell gasolförgiftning. Jag balanserade oro för min son, min svåger, min syster och mig själv i några veckor.

Samtidigt som det här hände hade min dator pajat och vårt wifi vacklade.

Nu har jag nu dator, förstärkt wifi, sonen är hemma på jullov och helt OK, min svåger har gjort en helt mirakulös återhämtning och är inte längre på sjukhus utan på rehabilitering. Jag har funnit mig i att det kanske var en stroke, men det betyder inte att det behöver komma en till. Kvar är min syster som sliter hårt med att balansera sitt liv, så jag var hos henne en vecka i december och ska snart åka ner igen.

Men, jag hoppas jag är tillbaka som bloggare!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Tillståndet just nu

Jag hade tänkt att det skulle bli ett lättsamt inlägg i dag, om hur jag varvade cosplay som Rose Quartz med politisk aktivism på en miniturné jag kom hem från i början av veckan.

Men så råkade jag uppmuntra till att organisera sig för medmänsklighet, opolitiskt, i en facebokgrupp för Östersund. Och förlorade nästan hoppet om mänskligheten. Jag är nästan (men bara nästan) stum över hur mycket missuppfattning och feltolkning det här ledde till, och hur lite insatta så många är i hur politiska partier fungerar och vad de står för.

Många menade att det här var propaganda för ett visst parti, trots att det handlar om #röstamermänskligt, som är opolitiskt. De blev även upprörda över att någon skulle försöka påverka deras åsikter inför valet. Jag undrar om de som skriver så förstått vad valrörelser går ut på? Alla partier har de senaste månaderna inte gjort annat än försökt påverka hur väljare ska rösta.

Den mest absurda diskussionen blev ändå den som handlade om ett program som låg på ett partis hemsida. Principprogrammet är skrivet 2011 men ligger fortfarande kvar på sidan där partiet presenterar sin politik. Min syn är då att programmet fortfarande gäller, men en av de som kommenterade menade att det inte gör det eftersom det skrevs 2011. På alla möjliga sätt försöker jag pedagogiskt förklara att om partiet valt att ha kvar det på sidan där deras politik presenteras så måste jag kunna anta att det fortfarande gäller, men tydligen inte enligt den jag diskuterade med. Det öppnar upp för en spännande valrörelse, där vi ska gissa oss fram till vilka dokument partier delar med sig som handlar om deras nuvarande politik och vilka som handlar om en politik som inte längre gäller…

Här är några kommentarer:

“Ska verkligen den här gruppen innehålla politisk propaganda från extremistpartier? ” (för ett opolitiskt initiativ om medmänsklighet)

“Är du dum, på riktigt?
Det mest fundamentala i demokrati är ju att medborgare får rösta fritt.. “

“Nej därför att INGEN ska påverka vad någon väljer att lägga sin röst på.”

“Ingrid Mårtensson har uppenbarligen en sned syn på vad demokrati är och vill väl förbjuda alla partier som inte tycker exakt som hon gör…”

“Du är ju riktigt insnöad”

“Den där sidan värnar ju inte för ett demokratiskt samhälle. Snarare tvärt om. Efter att ha läst lite i den.”

Att det kan skapa så mycket upprördhet att jag frågar om någon kan tänka sig arbeta opolitiskt för att försvara demokratin, det känns overkligt! Jag går i tankarna tillbaka till helgens besök på NärCon, som var välkomnande, tillåtande och kärleksfullt. Som nördarnas Pride! Jag samlar mig för ett inlägg om det en annan dag!

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Planerar i förväg

Jag gillar att planera. Jag gillar struktur. Det brukar göra attandra tror att jag är rigid och oflexibel.Men det är verkligen inte sanningen. Jag gillar att planera, organisera och strukturera. För när då saker och tingändras (som de alltid gör) då vet jag vad det är jag går i från (mina planer) och då blir det lättare att fatta rätt beslut.  Så mina planer finns alltid men blir sällan som det var tänkt. Och det är helt OK!

Just nu planerar jag valrörelse. Planerna är rätt så lösa i kanterna, minst sagt.

Om drygt en vecka ska jag norrut med Unga feminister. Jag vet inte vad jag ska göra (får väl hänga efter de unga feministerna och låtsas att jag är en sån jag med) och jag har boende enbart den första natten samt i Boden (när jag ska vara i Luleå, vilket ligger tre mil bort) och utanför Skellefteå (hemma hos en vän jag aldrig träffat, som desssutom är bortrest då). Det löser sig, jag får väl sova i bilen i värsta fall.

Sen ska jag vara i Almedalen. Från lördag kväll den 30 juni till söndag morgon den 8 juli. Jag har boende, och jag har onsdag eftermiddag inplanerad. Men resten av tiden har jag ingen aning om vad jag ska göra. Spela in podd, servera kaffe, dela ut broschyrer och gå runt och ställa tantfrågor i olika panelsamtal? Bjud gärna in en arg tant till ditt evenemang, jag livar upp, det lovar jag!

Slutligen har jag planerat in en tur med Gudrun när hon passerar Jämtland. Tänkte jag kunde resa runt med henne från Östersund till Umeå, men hur jag ska bo är fortfarande oklart.

Utöver det försöker jag få alla i min omgivning att förstå att jag är en fantastisk talare, workshopledare, homepartyhållare, så boka mig, boka mig, boka mig!

Jag får vänja mig vid att ha lösa och luddiga planer, det är nog en utveckling jag kan leva med.

En sak är i alla fallhelt klar i min planering. Min outfit till värsta valvakepartyt:

Det här planerar jag skrida fram i när vi firar att vi fåt t15 % och jag kommer in i riksdagen!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Full rulle på tanten…

…skrev någon anonymt på min blogg, och undrade vad Af säger. Den anonyma hänvisade även till min andra blogg, där jag är mer personlig och inte behöver hålla uppe en peppig yta, och där jag mer skriver om hur jag mår och hur min sjukdom påverkar mig. Tydligen valde hen att mer tro på den här än på min andra blogg, med tanke på frågan om Af.

Till den anonyma kommenteraren vill jag säga:

1: Sociala medier är inte verkligheten! Det är den bild du vill visa upp. På den här bloggen vill jag peppa till politisk aktivism, inte berätta om mina problem och min sjukdom. Jag förstår att det kanske kommer som en chock för dig, men det går inte att tro på allt som står på internet. Det betyder inte att jag ljuger vare sig här eller på min andra blogg (jag skriver faktiskt tre olika bloggar, två twitterkonton, tre instagramkonton och sköter ett antal sidor och grupper på facebook förutom min privata), bara att jag väljer att visa upp olika delar av mitt liv. Om ditt liv är så okomplicerat att det går att visa upp i varje detalj genom några korta blogginlägg ett par gånger i månaden, då är det så för dig, men det är verkligen inte så för mig!

2. Vad skulle Af säga? Jag går på mina möten, följer min handlingsplan, håller utkik efter jobb (som inte växer så tätt här där jag bor) och skriver mina rapporter precis som jag ska. Eftersom jag fortfarande är under rehabilitering, går på medicin och försöker lära mig hantera mitt nya jag med hjälp av vården, så är Af bara glada över att jag ordnar min rehabilitering själva, när de redan är överbelastade. Eftersom jag dessutom inte får vare sig sjukpenning eller a-kassa, utan har ett avgångsvederlag från min arbetsgivare så är det ingen mer än jag som bryr sig om hur jag använder min tid. Men eftersom jag vill tillbaka till arbetslivet så använder jag min tid till att göra det som ska leda till att jag blir anställningsbar igen.

3. Allt är relativt. Om jag skriver att det är full fart så innebär det till exempel att jag den senaste helgen orkade gå två promenader på 10 minuter på lördagen och två lika långa promenader på söndagen utan att jag trillade omkull av yrsel och utmattning, och behövde heller inte ta smärtlindring för att kunna sova. En seger för mig! Jag orkade till och med gå 15 minuter på måndagen, men då hasade jag mig fram de sista minuterna och behövde vila i två timmar innan jag gick de 15 minuterna tillbaka (som då tog närmre 30 minuter) så, visst, full fart, jajamensan!

Jag tog mig friheten att radera din kommentar eftersom jag tänkte att du inte ville framstå som så blåögd att du tror att sociala medier ALLTID visar HELA sanningen, tacka mig för det!

Till er andra:

Det är superkul att vara riksdagskandidat! Jag har gått utbildning, fått lära mig mer om säkerhet (för som feminist är du ständigt i riskzonen för alla möjliga sorters påhopp), lärt mig lite om mediateknik, fått utbilda övriga kandidater inom Gles- och landsbygdspolitik. Samtidigt har jag lämnat rollen som talesperson Gles- och Landsbygd och istället blivit politisk sekreterare inom ett annat specialområde för mig, Försvarsutskottet! De dagar jag är för trött för att lämna hemmet sitterjag istället och svarar på frågor, skriver debattartiklar och förbereder tal. Och känner hur jag orkar mer och mer för varje vecka.

Boka en feminist! Kolla in min sida HÄR, jag kan föreläsa, hålla homeparty, workshop, prata om feminism som politik, Fi politik, Fi ekonomi. Mina specialområden är Gles- och Landsbygd, Försvar och Ekonomi, men jag kan alla delar i vårt politiska program efter att ha hållt studiecirklar i tre år om det. Jag ser fram emot att tillbringa våren på tåg och få träffa människor i hela landet och prata om det roligaste jag vet, feminism!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Aktivist på väg!

Jag som alltid tror jag ska hinna blogga och läsa bloggar är lika förvånad varje kväll att det inte blev av den kvällen heller. Det beror förstås delvis på att jag fortfarande är osannolikt trött efter minsta ansträngning. Fysisk aktivitet tar mer kraft än psykisk, så länge den psykiska sker i ett tyst och ensamt rum. Jag försöker ändå göra något fysiskt ansträngande varje dag, även om det bara blir att röja lite i pysselrummet. Andra dagar har jag även ork att cykla en stund på motionscykeln. Men sen behöver jag vila och då försvinner hela dagen på nått sätt och det är kväll.

Delvis beror det på att jag har påbörjat valkampanjandet så smått. Jag har varit ute på några små äventyr och tränat på att prata politik och ser verkligen fram emot den här våren och sommaren. I den förra valrörelsen kom jag in först under sommaren och kände mig osäker på att svara på frågor om Feministiskt initiativs politik. Den här gången har jag både hållt flera studiecirklar om politiken, skrivit motioner och propositioner och formulerat svar på motioner, så jag känner att jag är extremt väl förberedd.

Jag poddar, skriver bloggar, råddar twitter, facebook och instagram för Fi Jämtland, förutom att jag är ute på olika aktiviteter både för Fi Jämtland och som Fi talesperson inom Gles- och landspygdspolitik. Då blir den här stackars bloggen lidande. Tyvärr. Men jag försöker hålla den vid liv och hoppas komma tillbaka mer kontinuerligt efter valet i september.

I helgen var jag på Unga Feministers valupptakt i Västerås och gladdes åt att träffa så många aktiva, välformulerade och engagerade feminister. Jag satt på scenen och blev utfrågad om vem jag är, hur vår Gles- och landsbygdspolitik ser ut och hur jag ser på att vara politiker/aktivist. På den sista frågan svarade jag att jag inte anser mig vara politiker eftersom jag ännu inte suttit invald i någon Kommun, Region eller i Riksdagen, men att jag tycker det är otroligt roligt och givande att vara aktivist.

Jag fick till och med berätta om mina katter, det bästa jag vet!

Citat Nora Håkansson, aktiv och driven politiker inom Fi och UF: “Här har vi kandidaterna som är föreslagna till riksdagslistan som närvarar på Unga Feministers valupptakt. Ingrid(landsbygdspolitisk talesperson) och jag, medlem. En fantastisk talkshow/intervju med underbara Ingrid men är lite orolig över hur de ungas perspektiv ska kunna reppas i riksdagen när bara en riksdagskandidat som medlem varit här i helgen. Annars- FANTASTISKT! 💞 Underbara Ingrid Mårtensson om gles- och landsbygd. ”Nattågen går bara till Åre för skidturister, inte för oss som bor i Jämtland. Vi som bor här kan inte bara ses som en turistattraktion, vi lever här, vi är inte Disney land”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rapport från arbetsbefrielsen

Jag är arbetsbefriad. Mitt jobb kunde inte erbjuda mig några arbetsuppgifter som passar den jag är på andra sidan utmattning, så de ville att jag skulle säga upp mig. De lockade med ett rejält avgångsvederlag, så efter att mitt fack hjälpt mig att kontrollera avtalet så slog jag till. Och sa upp mig. Nu är jag alltså 55 år, snart 56, och arbetslös för första gången på 24 år… Jag är inskriven på Arbetsförmedlingen (vilket, komiskt nog, även är den arbetsgivare som uppmanade mig att säga upp mig), filar på mitt CV och prenummererar på jobbannonser. Som inte kommer särskilt tätt om jag ska vara ärlig. Så, jag måste ju ha något att syssla med resten av tiden. 

Kanske dags att ta itu med den hög med blivande kläder, som ligger tillklippta men inte sydda, sen i somras:

Och för att ytterligare utöka CV:t, två genuskurser sitter bra! Genus i litteraturen och Genus i media. Startade i dag och är väldigt taggad!

Jag ska nog lyckas fylla min tid, och samtidigt göra mig mer anställningsbar. Jag är inte oroad!

Särskilt inte efter att jag började sy, plockade upp tillklippta tyger som skulle bli en storskjorta, tyckte de var lite snett klippta och saknade en halsringning, så jag klippte rakt, delade framdelen i två och klippte en ringning. Sen insåg jag att det var ju pyjamasbyxor det skulle bli… Så nu blir det en pyjamasbyxa med lägre midja än tänkt samt några udda extra kilar i sidan av ena benet som även har en söm på utsidan av benet vilket det andra benet inte har… Så går det när projekt blir liggande lite för länge, men tiden kommer jag i alla fall att fylla!

Lämna kommentar Dela inlägget:

#metoo, ännu en återblick

I våras, långt innan #metoo fick den fart den har haft under hösten, skrev jag ett inlägg om en nätdiskussion jag hade med personer som arbetat på det förband jag hörde till som värnpliktig, läs hela HÄR. När jag nu under hösten skrev om min tid som värnpliktig vill en del av mig skicka texten till de här männen. En annan del vill inte alls utsätta mig för deras påhopp igen. Så, jag tar den enklare vägen – jag skriver ett blogginlägg.

Diskussionen började med att en man som var högt uppsatt på regementet när jag gjorde lumpen satte sig och A4 på en pidestal när han jämförde med MIUn som sitter i A4s tidigare lokaler nu. Han delade en artikel som berättade om arbetsmiljöproblem och konstaterade att det minsann inte fanns när A4 hade lokalerna. Med min bakgrund, av att ha arbetat som ekonomibiträde på A4 och gjort del av min värnplikt där som deras första kvinnliga värnpliktig, min utbildning inom ledarskap och organisation samt min kunskap från att dels utbildat mängder av officerare i bland annat arbetsmiljö och arbetskultur i drygt 10 år samt arbetat nära genusforskare på Försvarshögskolan, så kunde jag inte hålla mig. Lite vasst påstod jag att det kanske var så att problemen tystades ner inom FM och att den utsatta flyttades om problemen fortsatte höras.

Med #metoo i ryggen hade jag kanske varit mer förberedd på det kompletta nedschabblandet på min rätt att ha en åsikt i frågan, men i våras blev jag istället rejält överraskad – och ganska road. Det ifrågasattes om jag kunde ha någon erfarenhet av arbetsmiljön (vilket inte ifrågasattes hos de som enbart gjort sin värnplikt och tidigare än mig), om jag ens kunde räknas som A4ing om jag jobbat i köket, och om jag egentligen inte borde försvinna från gruppen. Att jag varit värnpliktig valde de helt att ignorera, även all min utbildning och kunskap i ämnet som diskuterades. Dessutom ifrågasattes mina motiv eftersom jag är aktiv i Fi och därmed på något sätt inte borde få uttala mig. Att personen själv gillade en hel del olika SDpolitikers sida spelade tydligen ingen roll alls.

Jag försökte få de som kommenterade att förstå dels att det inte var tyckande från min sida utan kunskap, fakta och forskning, vilket är något helt annat än de åsikter och tyckande de uttryckte. Dessutom försökte jag få dem att förstå att bara för att den var bra för dem (som satt i toppen av regementet) innebär inte det att det är bra för alla. Precis som de säkert kan förstå att bara för att en avdelning på MiUn har arbetsmiljöproblem så betyder inte det att samtliga på MiUn mår dåligt på sin arbetsplats. Men det var omöjligt att nå fram.

HÄR kan du läsa om min arbetsmiljö när jag jobbade som ekonomibiträde, och HÄR kan du läsa om min tid som värnpliktig på samma regemente.

Efter min kommentar om mina kunskaper, utbildning och erfarenheter trodde jag diskussionen skulle kunna bli mer nyanserad. Men den blev snarare ännu mer komisk. Nya personer kom in och ifrågasatte vem jag var eftersom de inte alls kände till mig. Jag blev om och om igen tillsagd att förklara vem jag var, när ingen av de andra (som alla var än) någonsin ifrågasattes eller behövde göra det. Mer och mer handlade kommentarerna om att jag naturligtvis hade rätt till min åsikt, men att jag hade fel. Att jag nog utsatts för nått som gjorde mig traumatiserad och att jag därför inte kunde se klart. När det var de som gick på sina personliga åsikter och tyckanden och jag som hade fakta i ryggen.

“Varför frågar du då inte dina kvinnliga kollegor om de delar din uppfattning?”

Den kommentaren dök upp som svar på min kommentar att jag under min tid på Försvarshögskolan tagit del av forskning där samtliga kvinnliga officerare i Sverige tillfrågats om sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag mer noggrannt kunnat fråga “mina kvinnliga kollegor”.

“Det är mycket tråkigt att du är så pass nedsättande mot oss som jobbade på A4. Inte ens jag som är Fältjägare i botten upplevde något åsidosättande, utan en hög grad av professionalism. Jag förstår att du någon gång i din karriär utsattes för ett beteende som gör att du förknippar A4 med något negativt. Din upplevelse är din sanning. Men döm inte alla för något få har gjort.”

Här kommer det känslomässiga perspektivet. Det är nästan så att de skriver rakt ut att jag bara är en hysterisk kvinna som inte vet vad hon talar om. När det egentligen var de som var upprörda harar över att jag vågade komma med fakta som visade på att deras sanning kanske inte stämde för alla. Jag svarade:

“Läs om hela tråden och fundera på vad jag skrivit en gång till. Jag tar upp hela fm, inte bara A4, det är ni som inte lyfter blicken. Jag kommenterade utifrån min kunskap och erfarenhet om arbetsmiljö och organisationskultur i allmänhet och hur det ser ut inom fm specifikt. Jag tycker det är onödigt att sätta sig på sina höga hästar och påstå att saker och ting som sker i andra organisationer aldrig hände i den egna organisationen, när det finns forskning och statistik från diverse undersökningar inom fm som visar på det motsatta. Det här sker inom de flesta organisationer, så fm är inte unik i det, förutom när det gäller sexuella trakasserier som är betydligt större i FM än i andra organisationer. Jag har inte bara “frågat mina kvinnliga kollegor” utan varit med att sammanställa och analysera ett antal undersökningar som fm gjort om just arbetsmiljö, sexuella trakasserier och kvinnor inom fm. Vilket innebär att det är du och NN som går på era personliga erfarenheter. Era upplevelser är naturligtvis era sanningar, men det är anekdotisk bevisföring, där ni tar era personliga upplevelser och gör dem generella. Mina åsikter i den här tråden däremot baseras på forskning och statistik som fm själva genomfört. Återigen, jag har aldrig påstått att det här var unikt för A4, utan genomgående inom fm, säkert även I5, Fo22 och F4.”

Så här i efterhand fascineras jag av att jag orkade vara så tydlig och pedagogisk, men tänker att jag borde varit det i ännu högre grad. Facebook är tyvärr lite kantigt att skriva längre texter i, så jag orkade inte formulera allt jag ville.

Kommentarerna fortsatte ösa in, mer och mer fokuserade på att jag inte visste nått och bara gick på min känsla och personliga åsikt 8varvat med att de erfarenheter jag hade från hela FM inte på något sätt var applicerbart på A4.

“Du Ingrid vill gärna på andra erfarenheter från FM påstå att de problemen också skulle ha funnits på A4, vilket jag kommenterat med att det har du ingen aning om. Jag tycker tråden så småningom givit mig rätt i detta.”

Trådstartaren framhärdar alltså med att han, som går på sina minnen och känslor från att som man ha suttit i ledningen för en mycket manlig organisation, har rätt, medn jag, som försöker nyansera genom att beskriva hur arbetsmiljö inte kan ses från bara ett håll, och att det är onödigt att påstå att en sjkälv sitter inne med hela sanningen, har fel. Jag ska vara tyst, rätta in mig i ledet, eller försvinna fån gruppen, som han skrev tidigare.

Jag svarade:

“Snarare har tråden givit mig rätt eftersom ni med alla medel försöker 1. Tysta mig, 2. Få mig att försvinna från gruppen. Vilket skulle bevisas.”

Där lämnade jag tråden men gick senare in för att se om den fortstt. Och det hade den. Trådstartaren kom med den här, så otroligt komiska, kommentaren.

“Roligt för dig Ingrid om du tycker att du fått rätt. Det brukar bli så för sådana, som liksom inte tar in andras åsikter.”

Det är ju komiskt nu, när jag inte längre arbetar med den här typen av människr (läs män), men det får mig även att minnas när jag kunde stå med lagboken i handen och peka på paragrafen som vi måste följa och se chefer vifta bor det med att jag inte skulle vara så noga med sånt. De är så uppfyllda av sig själva och sin egen viktighet att de inte ens kan se hur de projicerar sitt eget beteende på mig. De skyller mig för att vara känslomässig och ha åsikter baserat på egen upplevelse, när det är de själva som står med darrande underläpp för att någon vågar säga att hen har en annan åsikt. En åsikt som dessutom har mer faktagrund än deras.

Som jag svarade en manlig officer i en annan del av diskussionen, när han var helt oförstående över det jag skrev eftersom han personligen aldrig sett något:

“Att en manlig officer anser att FM är en bra arbetsgivare säger inget om hur FM varit som arbetsgivare för andra kategorier på arbetsplatsen. Sen menar jag inte på något sätt (förutom det dokumenterade om sexuella trakasserier) att FM är sämre än andra arbetsgivare. Allt jag vill är att visa på att problem finns, fanns och kan uppstå i alla organisationer så det är onödigt att jämföra Miun med något rosafärgat minne av en organisation som inte längre finns.”

Det roligaste i hela diskussionen hände efter att jag lämnat den. Då fick jag nämligen en manlig beskyddare, en gentleman kom till min undsättning, kvinnornas riddare dök upp:

“Hur anstår det svenska officerare att tilltala en kvinna på det sätt som det görs uttryck för i denna tråd? Rättning i ledet!”

Jag håller i princip med, tonen i diskussionen, med det eviga ifrågasättandet, inte bara av min åsikt, utan min rätt att uttrycka den, var under all kritik. Men han missade att jag oxå varit “en svensk officer” och att jag faktiskt försvarat min åsikt utan problem genom hela diskussionen.

Så klart kunde inte trådstartaren hålla med om att det här på något sätt skulle varit dåligt samtalsklimat (det hade ju varit att ge mig rätt i mitt påstående, att A4 inte var ett under av arbetsmiljö):

“Ingrid Mårtensson har fått svar på tal från flera av oss, som nog också tycker att hon är ute i helt ogjort väder. Men tilltalet har varit rakt och korrekt enligt min uppfattning.”

Det här är exempel på det raka och korrekta tilltalet. Det är inte många organisationer där det skulle accepteras att en diskussionspartner tillskriver sin motpart det här: “inte spekulera i någonting som du inte har en aning om.”, “du saknar förmåga till insikt.”, “Jag uppmanar dig att sluta spekulera i sånt som du inte vet något om.”, “Det är uppenbart att dina tillkortakommanden inom garnisonen färgat dina omdömen”, “Du visar i ditt inlägg att du inte har den minsta insikt”, “Jag föreslår att du går ur denna grupp där du inte hör hemma.”.

Så här i efterhand ser jag samma mönster som syns i snart sagt varje #metoo upprop som kommit och fortsätter komma. Män håller andra män om ryggen. Totalt var det sju män som var inne och ifrågasatte mig och min rätt att uttala mig, även efter jag tydligt redovisat vem jag var och vad jag baserade min åsikt på. Det som skedde här är förstås inte ett övergrepp eller trakasserier, men det visar på ett mönster, hur kvinnor ifrågasätts bara för att de är kvinnor. Hur kvinnors kompetens, kunskap och erfarenhet osynliggörs. I den här diskussionen är det nästan löjligt tydligt hur de överhuvudtaget inte accepterar något av det jag säger som annat än känslor och traumatiska upplevelser.

#metoo får säkert inte män som trakasserar att sluta med det, men det kan förhoppningsvis få andra män, de “goda” männen, att öppna sina ögon och protestera, inte rycka in och beskydda trakasserande män. Det vore ett stort steg, som jag verkligen hoppas på!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Länge sedan…

…jag skrev ett inlägg.

Jag är sjuk. Ja, nu har jag ju varit sjuk i drygt tre år, så jag borde ju vara på bättringsvägen. Tyckte nog att jag var det oxå efter semesterresan över jul och nyår. Jag orkade långt ifrån allt under resan, men jag orkade mer än jag trott. Sen kom det stora bakslaget när Försäkringskassan beslutade att jag var frisk nog att arbeta mer än 75% och drog in min sjukpenning, du kan läsa me om det HÄR.

Efter det har jag försökt “arbeta” 25 % för att få in någon form av försörjning. Jag skriver “arbeta” med “”, eftersom det innebär att jag tar mig till jobbet och sitter på ett kontor två timmar per dag utan att göra nått. Det finns inga arbetsuppgifter för mig. Jag var tidigare chef över Servicedesk för Arbetsförmedlingen iÖstersund, och det finns två sorters arbeten att göra där. Vara chef eller hjälpa datoranvändare via telefon. Det första kan jag inte vara längre eftersom det gjorde mig sjuk och för att vara det andra krävs betydligt mer datorkunskap än jag någonsin haft.

Så, jag sitter på ett kontor i två timmar och åker sedan hem för att befinna mig i halvt om halvt dvala resten av dagen. Oftast får jag sen migrän under natten och får sjukskriva mig de 25% jag försöker jobba. Fast eftersom Försäkringskassan tycker jag är frisk så får jag ingen sjukpenning för den tiden, trots läkarintyg. Under en månad kommer jag upp i totalt 10% “arbete”, om jag har tur, vilket jag ska leva på en hel månad.

Övriga 75% är jag på papperet tjänstledig från jobbet, och har skrivit in mig som arbetssökande å Arbetsförmedlingen. Det innebär blanketter som ska fyllas i och möten att gå på, som i sin tur tar ork och energi så jag får migrän och inte kan jobba.

Jag kanske kan få a-kassa för de 75% men för att få det behöver jag fylla i blanketter och ta kopior på olika intyg. För att kunna göra det på jobbet behöver jag ett särskilt kort som jag ska beställa via datorn och som sen ska aktiveras via koder som jag ordnar via datorn. En dator som jag hälften av mina arbetsdagar inte ens klarar av att logga in i, än mindre hitta de program jag behöver för att beställa kort.

Utöver det går jag till läkare, psykolog, arbetsterapeut och en coach som ska rehabilitera mig. Fantastiskt bra med alla resurser, jag är överlycklig över att ha en chef som vill mitt bästa, men alla de här mötena tar ännu mera energi och ger mig migrän så jag inte kan jobba.

Coachen är dessutom ett orosmoln, trots att hen är fantastisk. Hens främsta uppdrag är att få mig att säga upp mig och söka ett annat jobb. Det är något jag själv vill, på sätt och vis, eftersom jag inser att jag inte kommer att kunna sköta nått av jobben på min nuvarande arbetsplats. Men jg kan inte söka jobb som det är nu. Jag måste vara rehabiliterad först, och det innebär att rehabiliteringen genomförs med piska (uppsägning) och morot (avgångsvederlag), vilket tyvärr inte är bästa sättet att rehabilitera en utmattad.

Det värsta i det här är att jag tappat mina ord. Under alla år sen jag lärde mig läsa har orden varit med mig, mina bästa vänner. Även i djup depression och grav utmattning har kjag kunnat läsa och förstå och dessutom formulera mina egna tankar i skrift. Det är borta. Just nu, tänker jag, just nu. De måste komma tillbaka!

Lämna kommentar Dela inlägget: