Att vara arbetslös och sjukligt trött gör att det sociala livet nästan försvinner. Jag har bott i min nya lägenhet i nästan tre månader och har hittills bara haft ett fåtal besök som inte hör till familjen.

Själv orkar jag inte ta mig iväg någonstans, så jag är beroende av att andra kommer till mig. Jag förstår därför varför jag blir isolerad, det beror nästan uteslutande på mig själv. Jag orkar inte ta kontakt, orkar inte bjuda in, orkar inte umgås.

Mina dagar handlar om att kliva upp, göra frukost, gå igenom jobbannonser, skriva personliga brev och formulera cv, skicka ansökningar och sen vila. Förhoppningsvis orkar jag antingen diska, tvätta eller laga mat. De dagar jag orkar laga mat lagar jag fler portioner och fryser in, så jag kan värma de dagar orken inte finns. Vissa dagar orkar jag även fixa lite i lägenheten och de riktigt bra dagarna kanske jag till och med orkar duscha.

Min inbox består av reklam, tips om heta singlar (komplett med unga nakna tjejer med stora bröst), lurmail om att mitt lösenord lassekongo blivit avslöjat och jag har blivit filmad när jag kollar på porrsite, info om min Bitcoin värd massor finns att lösa in och sen det mest deprimerande av allt: Tack men nej tack på nått av de hundratals jobb jag söker.

Jag väntar på remisser, väntar på läkartid och hoppas få ett jobb, som jag inte vet hur jag ska orka.

Låter deppigt, jag vet. Jag är så tacksam för min obotligt optimistiska syn på livet. Det kommer att ordna sig och det kommer bli bra!

I väntan på det tar jag gärna emot besök IRL och söta kattfilmer, memes, och käcka tillrop i kommentarer!

En korp håller mig sällskap så länge.