Under mitt liv har jag haft förmånen att bli mamma till två barn. Det var inget jag eftersträvade eller längtade efter, jag var nöjd med det liv jag levde och saknade inte barn. Däremot bad jag min man att fundera hur han ville ha det. Han är några år yngre än mig och jag ville att han skulle förstå att om han ville ha barn med mig så hade vi inte en evighet av tid.

Min man kom fram till att barn var viktigt för honom och därmed blev jag mamma till först en son och sen en dotter (inom loppet av 1,5 år). Nu skulle jag naturligtvis inte kunna tänka mig ett liv utan dem, de är viktigast på jorden för mig, men jag tror fortfarande att om jag aldrig fått barn skulle jag inte ha saknat det.

Jag är ganska väl pålästa om jämställdhet och hur tidigt barn påverkas av omgivningens förväntningar på dem utifrån det kön de råkar ha, en följd av vad jag själv upplevt i mitt liv. Jag har en ständig diskussion med min man om det här och vi var helt överens om att försöka se bortom könet och i stället se individen i våra barn. Det är inte alltid lätt, vi är båda uppvuxna i en kultur som skapar olika krav och förväntningar på individen utifrån könstillhörighet men vi anstränger oss och diskuterar ofta frågan. Detsamma går inte att säga om den omgivning barnen befinner sig i. Jag har stångat pannan blodig mot oförstående släktingar, skolpersonal, vänner och bekanta.

Många i vår omgivning rycker på axlarna och menar att egenskaperna som hör till de olika könen är medfödda, det går inte att ändra på, jag anstränger mig i onödan. Dilemmat för oss är att i så fall har de flesta egenskaper som påstås vara medfött manliga respektive kvinnliga har hos oss hamnat på barnet med det andra könet… Vi förväntas ändå malla in våra barn i en könsroll som är så uppenbart fel för dem! Jag kommer att ta upp några olika typiska exempel i senare blogginlägg…