Häromdagen påmindes jag i en diskussion om ett av de bästa jobb jag haft, när jag arbetade som nakenmodell. Objektifiering som arbete, men helt utan sexuella undertoner!

Under min sista termin för att bli civilekonom blev jag tillfrågad av två bekanta om jag kunde tänka mig att sitta modell för dem. De är hobbykonstnärer och ville träna på kroki, men hade inte råd att hyra in en modell, Jag, som gillar att prova nya saker, hoppade på direkt. Vi höll till hemma hos en av dem i ett extrarum där det fanns en stol och en madrass och de lärde mig hur jag skulle posera.

Samtidigt kom den ekonomiska krisen, i början av 90-talet, och från att studenterna i klassen över oss blev headhuntade innan de ens tagit examen fanns det inte ens några jobb att söka när jag tog examen. Jag tog extrajobb i storkök där jag jobbat tidigare, men skulle flytta till Göteborg där mannen pluggade på Chalmers. Väl i Göteborg sökte jag de få ekonomjobb som kom ut, men kollade även efter andra jobb. Det var kärvt att leva på hans studielån och min a-kassa, så alla extrainkomster välkomnades.

TBV i Göteborg annonserade samtidigt efter krokimodeller, så jag sökte och fick det. Det var stor skillnad mellan att stå för två (kvinnliga) bekanta i ett vanligt lägenhetsrum och att stå inför en klass på 15-20 främlingar i en stor ateljé, men det var ett otroligt roligt och intressant jobb.

Jag stod dels som krokimodell och dels som oljemålningsmodell. Jobben skiljer sig åt rätt mycket. Som krokimodell stod jag som längst i samma position i kanske fem minuter, längre orkade man inte. Det kunde vara snabba poser på under en minut, där läraren sa till så skulle jag snabbt inta en annan ställning, till att jag stod stilla i flera minuter. Samtidigt skulle eleverna skissa med kol och fånga min kropps former. För mig gällde det naturligtvis att hela tiden variera mina poser så mycket som möjligt så det fick träna upp sin förmåga att hitta de viktigaste strecken i teckningen.

Som oljemodell var jobbet nästan precis tvärtom. Där skulle jag hålla samma position inte bara under hela lektionen utan under varje lektion som kursen pågick. Jag måste naturligtvis då hitta en position som jag utan problem kunde hålla i 45+45 minuter och som jag lätt hittade tillbaka till vid nästa veckas lektion. Så där handlade det mest om att drapera sig i en soffa och sen slappna av.

Allt jag gjorde skedde uppe på ett podium, där det fanns soffa, stol och en mjuk matta. Över podiet lyste en varm infraröd lampa så jag inte skulle frysa. När det var rast tog jag på mig en tjock morgonrock och raggsockor och fikade med klassen.

Jobbet var bra betalt, särskilt jämfört med jobbet i storkök, men framförallt var det guld för min syn på min egen kropp. Jag är långt ifrån modellsmal och har alltid sett mig själv som tjock. Men som konstmodell var plötsligt mina runda och mjuka former min största tillgång. Det är (eller var då i alla fall) ovanligt med kvinnliga modeller som inte är trådsmala. Kvinnor med min kroppsform söker sig inte till jobb där de måste visa upp sin kropp med alla skavanker. När jag poserade fick jag därför hela tiden höra lyckliga utrop från eleverna över hur kul det var med mina veck och volymer.

Det var inte heller den typ av kommentarer som kvinnor oftast får om sin kropp, det kunde handla om hur vackert det var där nacken mötte axeln, eller hur skimret i min hud skulle återges. Jag har förstås aldrig varit objekt mer utstuderat än när jag hade det här jobbet, men objekt på ett helt avsexualiserat sätt och det gav mig möjlighet att titta på min egen kropp ur ett helt nytt perspektiv, det var otroligt befriande!

Mina två bekanta, som inte hade råd att betala en modell, betalade ändå mig i form av tavlor, fem stycken. Det här är två av dem!