Häromdagen träffade jag en ung kille som sa sig vara feminist, men tyckte att vi inom Fi var extrema manshatare och att det verkade som att vi inte ville ha jämställdhet utan hämnd. Jag argumenterade emot med att media gärna vill framställa oss så, men det trodde han inte på, han hade hört av många att det var så här så han visste det var sant. Istället för att hata och hämnas tyckte han att det blir ju bättre hela tiden, så varför inte vänta in den naturliga förändringen som ändå pågår? Jag svarade att jag redan väntat i 50 år, jag orkar inte vänta längre.
Det fick mig att komma ihåg andra uttalande på liknande sätt, att feminister är manshatare. Och hur går det ihop att vara mamma till en son och samtidigt hata män? Att feminister hatar män är något antifeminister säger om oss, det är inget som stämmer. Däremot kan vi tycka illa om och även hata patriarkatet och könsrollerna och vad de gör mot oss, både män och kvinnor! Att vissa kvinnor hatar män, beroende på saker de utsatts för under sitt liv, det har jag full förståelse för, men i stort är det ett hat mot manligheten som det framställs av patriarkatet som vi ”hatar”, inte män som individer.
I vår familj diskuterar vi nästan dagligen patriarkatet och vad det gör mot kvinnor i form av kvinnohat. Hela familjen har ett patos emot manlighet som jag tänker bara är av godo att sonen får i sig. Min son har inga problem att skilja på den avsky jag känner för vad män gör mot kvinnor i skydd av patriarkatet och den kärlek jag känner för honom som min son.
Om vi inte hade de här diskussionerna så skulle han utan reflektion reproducera patriarkatet i sitt liv. Vi ger honom istället verktygen att dels kunna säga ifrån när han hör andra män bete sig sexistiskt och förtryckande, dels att själv försöka hitta en annan väg än den förtryckande för sig själv. Det är ett bra sätt att plocka ner patriarkatet och jag vore väl korkad om jag inte skolade båda mina barn, son och dotter, i hur de ska hantera sina liv för att vara med och bidra till patriarkatets krossande!
Min förhoppning är att han tack vare mitt så kallade manshat ska kunna säga ifrån när människor i hans omgivning reproducerar patriarkala normer. Hur ska världen annars kunna ändras, om vi inte ständigt påvisar det här utan bara gullar med förtryckarna? Jag tänker inte skydda min son från mina åsikter, hellre ser jag att han förstår och vägrar inordna sig i sin förtryckande roll!
