När jag var liten var det en sak min mamma brukade säga till oss tre barn: “Vad ni än gör, bli aldrig lärare!” Hon var Folkskollärare som min mormor, men mamma tyckte den traditionen skulle brytas. Jag förstår henne. Hon arbetade jämt. Det var prov som skulle förberedas och rättas, det var lektioner som skulle förberedas, övningar tas fram och till det var hon även skolbibliotekarie och skulle hinna med allt arbete med det. Att hjälpa oss tre barn med våra läxor fanns det aldrig utrymme för.

Många år senare var jag färdigutbildad ekonom, mitt i den stora arbetslösheten i början av 90-talet. Jag fick en praktikplats inom Försvarsmakten och efter de 10 veckornas praktik ville de anställa mig som organisationsutvecklare, men med förbehållet att det i arbetet även ingick att utbilda. Kunde jag tänka mig det? I det läget, när valet var mellan att bli lärare och att vara arbetslös så vägde mammas råd lätt, självklart kunde jag tänka mig att vara lärare! Vilket sen visade sig bli den övervägande delen av mitt arbete.

Efter det beslutet är det som att jag, vilka beslut jag än tar, på ett eller annat sätt hamnar i det pedagogiska spåret. Och nu har jag hamnat där även politiskt. Under de senaste åren har jag hållt en studiecirkel i fenministiskt politik i Östersund, samtidigt som jag skapat en virtuell studiecirkel på Fi Jämtlands blogg (HÄR). I helgen tog jag ännu ett steg in på det pedagogiska området.

Feministiskt initiativ har i samarbete med ett studieförbund tagit fram en studiecirkel i hur feministiskt styrelsearbete går till. Med övningar i normkritik, intersektionalitet och hantering av härskartekniker och med förslag på hur alla kan inkluderas och hierarkier undvikas. Så intressant, utmanande och spännande. Tanken är nu att styrelser i olika lokala avdelningar ska kunna beställa utbildning för sin styrelse, och då är jag en av dem som reser ut och håller i övningarna, lotsar styrelsen genom materialet.

Resande i pedagogik, återigen. Det känns bra!