Jag var på tjänsteresa i Stockholm, för några år sedan, och var på väg från mitt hotell till mitt möte. När jag promenerar över Kungsbron går en ung kvinna förbi mig, så mina ögon fastnar på hennes rygg och mina tankar går i gång. Vi var ganska lika och samtidigt väldigt olika. Vi hade båda långt hår, båda var ganska kurviga, vi var klädda i hoodie, leggings och sneakers, och drog en rullväska bakom oss. Men hon hade blont hår medan mitt var röd/svart, hennes hoodie slutade strax ovanför hennes midja, medan min nådde en bra bit ner på låren, hennes sneakers var av platåmodell, medan jag var lika lång som henne utan platåsulor. Den allra största skillnaden var nog ändå att hon var petit medan jag snarare är extralarge. Hennes båda ben hade rymts i ena benet på mina leggings.
Så jag började fundera. Hur hade mitt liv blivit, vem hade jag varit, om jag hade sett ut som henne istället för som jag gör. Jag mindes att jag för några år sedan läst om forskning som visar att ett vackert utseende ger dig högre betyg, lättare att få jobb och dessutom högre lön (jag surfade fram den här artikeln nu, läs om du är nyfiken!). Jag ser både för- och nackdelar med att ha ett, enligt rådande normer, vackert utseende. Jag kanske hade levt ett helt annat liv om jag hade fått andra jobb efter gymnasiet, kanske hört till andra grupperingar i skolan, fått tillgång till helt andra kretsar i samhället. Jag skulle troligtvis ha bemöts på ett helt annat sätt av både kvinnor och män. Männen hade definitivt varit mer intresserad av mig som potentiell partner och kvinnor kanske skulle ha sett mig som ett mycket större hot för deras ställning i den patriarkala hierarkin. Det bemötandet hade troligtvis gett mig ett helt annat beteende och en helt annan syn på min omgivning än den jag har idag.
Men jag hade gått miste om en hel del andra upplevelser som jag inte alls velat vara utan. Jag har genom året till exempel haft en hel del mycket nära manliga vänner, där sex aldrig fanns med i bilden. Skulle det varit så om jag sett annorlunda ut? Jag har haft arbeten där det krävts att jag haft pondus och kunnat sätta mig i respekt, hade jag kunnat göra det om jag varit mycket nättare än vad jag är, eller om jag bedömts i första hand utifrån att jag var vacker, inte från min kompetens? Det finns en styrka i att vara så pass lång att jag kan se många män i ögonen utan att behöva göra det nedifrån eller balanserande på stilettklackar.
Så snurrade mina tankar de korta sekunder det tog för henne att gå förbi mig och försvinna ur mitt blickfång. Jag kom fram till att jag nog inte alls varit samma person om jag hade sett ut som henne. Jag kanske varit mer syntpop än punkrock, mer feminin än feminist, mer mode än modig, mer L än Fi. Så när hon väl försvann bort åt vänster när jag gick åt höger så var jag ändå rätt nöjd över att vara den jag är, med mitt flammande hår, bylsiga kropp och putande rumpa.
Samtidigt är förstås det här ett av de grundläggande problemen i vårt samhälle, att vi är så snabba att bedöma människor utifrån deras yta att deras inre sällan får plats. Att könet är en viktig faktor i vad och hur vi bedömer varandra. Våra hjärnor är lata och rationella, de orkar inte med komplexa analyser i vardagen, utan de tar den enkla vägen och sorterar in de vi möter i ett fack. Ett fack som sen påverkar hur vi tolkar , behandlar och bemöter just den människan. Min politiska inställning är att det här behöver förändras. Alla människor har rätt att bli sedda som den individ de är, inte det utseende de föds med, det kön andra tilldelar dem eller utifrån var de är födda. Vi behöver alla ta på oss de rosa genusglasögonen!
