Jag har varit feminist i hela mitt liv, har aldrig ens reflekterat över att jag inte skulle vara det. Men jag är en annan form av feminist i dag än jag var i går, för jag lär mig och utvecklas som feminist hela tiden. att hela tiden utvecklas är nödvändigt, men det gör det oxå svårt ibland. Jag får hela tiden arbeta med mig själv och ifrågasätta vem jag är, vad jag gör och säger och hur jag tänker och beter mig.
Att läsa böcker kan i dag vara plågsamt, eftersom jag i dag har ett mer intersektionellt sätt att se på världen och därmed uppyäcker jag stereotyper och förtryckande strukturer i böcker på ett annat sätt nu än jag gjorde förr. att se filmer eller TV-serier som jag gillade närdevar nya kan vara en riktig pina i dag. När genusglasögonen väl sitter på är de svåra att ta av.
I och med det märker jag även hur påverkad jag själv är av de normer jag vuxit upp med och hur svårt det kan vara att göra sig av med dem, och byta ut dem mot nya, som mer stämmer överens med mina värderingar. Jag har samma värderingar nu som jag alltid haft, att alla människor har samma värde, men ju mer jag lär mig, desto mer upptäcker jag att jag vuxit upp med normer som inte stödjer mina värderingar.
Två saker är särskilt svåra för mig med att försöka leva efter mina intersektionella feministiska värderingar; att orka ta striden i alla lägen och att inte falla in i mina lärda normer utan reflektion. Det här är extra svårt nu nä jag har en utmattningsdepression som gör att mina energier är näst intill obefintliga.
För att orka behöver jag ha strategier. Jag är förlåtande mot mig själv. Jag har inte energi att alltid stå på barrikaderna och strida, så det jag försöker fokusera på är att protestera när jag hör uppenbart sexistiska, homo-, transfobiska och/eller rasistiska kommentarer, när förtrycket och diskrimineringen är uppenbar. Däremot orkar jag inte alltid ta diskussionen när jag hör mer diffusa påståenden om män och kvinnor, flickor och pojkar.
Jag är en produkt av det samhälle jag lever i och har därmed vuxit upp och påverkats av ett patriarkat. Därmed händer det ganska ofta att jag själv har förutfattade meningar som jag inte reflekterar över. Tur att jag har två barn som kan lära upp mig och forma om mig!
