Att vara feminist innebär för mig två saker. Att du vill att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och att du erkänner existensen av en struktur som ger män mer makt i samhället än kvinnor, en patriarkal struktur. I den här texten ber jag i förväg om ursäkt att jag förenklar och utgår från två kön. Jag är medveten om att det finns kvinnor som ej har livmoder och män som inte har en penis, och inser att dessa personer drabbas än hårdare av patriarkatet än vad jag, som vit, heterosexuell, akademisk ciskvinna från medelklassen. Eftersom jag senare i texten utgår från mig själv och mina erfarenheter blev det ändå så att jag valde att utgå från det binära heteronormativa sättet att se på kön.

Det är den patriarkala strukturen som gör att att vi alla, män som kvinnor, från barnsben fått lära oss att män är lite starkare, lite smartare, lite viktigare än oss kvinnor. Och att deras intressen, åsikter och samtalsämnen därför är bättre, intressantare och viktigare än kvinnors. Helt enkelt har högre status.

Som kvinna kan du då välja olika strategier. Den vanligaste är att finna sig i det. Att ta en position strax bakom, som vi är lärda, och leende lyssna och visa oss intresserade, samtidigt som vi allt som oftast dör inombords av uttråkning. En annan strategi är att hävda oss på killarnas planhalva. Visa att vi minsann oxå kan vara som dem, att vi kan diskutera samma saker och ha samma intressen och åsikter som dem. I den strategin brukar det ligga att en fjärmar sig från andra kvinnor. Det blir en anda av ”jag är inte som andra kvinnor, jag är en av grabbarna”. En förståelig strategi, men i mina ögon inte det minsta feministisk.

Den feministiska vägen, enligt mig, är att säga ”Fuck you! Nu är jag trött på ert tjat. Jag tänker ta plats, prata och skratta högt, men om mina ämnen, åsikter och intressen. Jag skiter i om det intresserar er!” Sen kan det vara mens, krigsstrategier, barnafödslar eller ekonomiska teorier, men en diskussion på mina villkor, inte en där jag bara följer de närvarande männens diskussion och antingen lyssnar eller deltar på deras villkor.

Jag säger INTE att det är någon skillnad egentligen på intressen och åsikter hos män och kvinnor, men vi lär oss att det borde vara det och att de av oss kvinnor som gillar fotboll eller motorer eller annat som klassas som manligt därför får ha de intressena och delta i diskussionerna på männens villkor. Ofta (inte alltid, men ofta) genom att, som jag skrev tidigare, dissa andra kvinnor, som ett sätt att visa att det är ok att ni släpper in mig, jag kommer inte att vara som andra kvinnor och förstöra er lilla ”klubb”.

Istället borde kvinnor kunna ta plats på sina egna villkor och, om de vill, diskutera både bilar och mens, fotboll och smink, utan att behöva förkasta allt annat kvinnligt bara för att få vara med männen….

På andra bloggar som jag följer, rent feministiska bloggar, hände det ofta att det kommer kommentarer från kvinnor som säger att de föredrar att vara med killar för att de själva minsann inte är som andra kvinnor. Vilket de säkert upplever att det är, eftersom de lever i ett patriarkat som påstår att det är skillnad mellan män och kvinnor. Om du då känner mer samhörighet med män än kvinnor är det inte konstigt att du tror dig vara annorlunda än andra kvinnor. Fast egentligen är det bara en slump att du med just dina intressen och egenskaper hittills bara träffat män som matchar dina intressen och egenskaper, och inte kvinnor. Det kan även vara så att dina föräldrar och din omgivning var genusorienterade nog att låta dig utveckla dina intressen och egenskaper, trots att de inte är märkta som kvinnointressen, medan andra kvinnor i din omgivning, som mycket väl kunnat visa sig vara precis som dig, socialiserats hårdare in i en kvinnoroll och därför stängt in de intressen och egenskaper som skulle gjort att du funkat bra med dem.

Att gå med på att andra klassificerar dig som att du inte riktigt passar in i det kön du själv anser dig vara är att vara med och förstärka patriarkatet precis som alla som på allvar tror att män och kvinnor egentligen är helt olika. När det i undersökning efter undersökning visar sig att det är större skillnader inom könen än mellan könen borde vi faktiskt kunna se förbi kön och istället bara låta alla ha sina åsikter och intressen och diskutera dem, utan att kräva av dem att de ska frånsäga sig samröret med sitt eget kön…

Jag hör till den typ av kvinnor som av andra gärna kategoriseras som pojkflicka, manhaftig och en av grabbarna. Jag anser själv att jag är kvinna, inte man och jag är nöjd med att vara kvinna. Jag anser mig inte vara pojkflicka, manhaftig eller en av grabbarna. Men att bygga modellbilar och elektronik, spela fotboll, köra moped, göra lumpen, meka med bilar och jobba som väktare har gjort att jag i mångt och mycket tvingats in i att umgås med män på männens villkor. Det är inte alls kul, jag känner mig till och från väldigt udda och utanför, som en freak. För jag släpps in bara för att de anser att jag ”inte är som andra kvinnor”. Jag blir maskoten, gisslan, alibit. För eller senare hamnar alltid diskussionen på roliga historier (som sällan är roliga, bara sexistiska och/eller rasistiska), sexvanor (där jag förväntas kunna svara på frågor om vad ALLA kvinnor vill) eller hur kvinnor ÄR (där jag förväntas nicka och hålla med för att förstärka deras fördomar).

Som ung hade jag svårt att förhålla mig till det här, jag hade de intressen jag hade, men för att få utöva dem i sällskap med andra måste jag vara någon annan än den jag var. Alltså valde jag allt som oftast att vara för mig själv, vilket innebär att inga av mina vänskapsförhållanden sträcker sig tillbaka till min barndom eller min ungdom, vilket jag ibland kan sörja. Vid andra tillfällen är jag glad att jag inte förändrade och förträngde mitt rätta jag bara för att få vara del av ett sammanhang, för om jag gjort det skulle jag inte vara den jag är idag.

När jag blev äldre och hade en stabil självkänsla blev det lättare att säga just ”Fuck you!”. Under alla mina år i Försvarsmakten var det så jag hanterade att manliga kollegor trodde att det var OK att kräva att jag tittade på porrfilmer, att de hade extrema porrbilder på sina datorer som skärmsläckare (som allt om oftast slogs på och visades via projektor på storbildsduk på möten), att de kunde skämta om min mens, mina äggledare, min livmoder och mina bröst, att de berättade rasistiska och sexistiska historier i fikarummet. Jag brukade tänka ”Fuck you!”, samla ihop mina prylar, resa mig upp och gå. Eftersom de behövde min erfarenhet, intelligens och kunskap så bad de direkt om ursäkt, tog bort det anstötliga och så fortsatte vi arbetet. Men de ändrade inte sitt beteende. Så till sist orkade jag inte längre utan lämnade ett intressant och utvecklande jobb enbart på grund av det uppenbara kvinnohat som präglade organisationen.

Så, jag förespråkar ”Fuck you!” som metod, för dig som vill bevara den du är och behålla din integritet, men det är absolut inte en enkel väg att gå. Du blir inte omtyckt, och en del av den socialisering vi genomgår från det vi föds är att kvinnor bör sträva efter att vara omtyckta. Vi ska vara vackra, behagliga och trevliga. I den rollen passar inte ”Fuck you!” så bra in. Jag förstår därför alla kvinnor som väljer en annan väg att gå och stöttar dem i deras strävan att passa in. Alla gör vi på det sätt vi orkar. Men för mig finns ingen återvändo. Jag är den jag är, jag gör det jag gör, och om jag blir illa omtyckt på vägen är det faktiskt helt OK, behagandenormen är jag helt med på att bryta emot!

Som jag skrev inledningsvis blir det här ännu mer förtryckande och komplicerat när det faktiskt är så att det finns annat än cispersoner som ska leva i den här strukturen. För deras och allas vår skull borde vi inte ens prata om manligt/kvinnligt utan bara om mänskligt!