Mina barn började ganska sent på förskolan, sonen hade hunnit bli tre år. De fick plats på en fantastiskt bra förskola med både män och kvinnor i personalen. Det kanske är fånigt, men eftersom min man och jag delat föräldraledigheten rakt av kändes det viktigt att de fick fortsätta ha kontinuerlig kontakt med både män och kvinnor i sin vardag. På förskolan blev de sedda som individer, inte kön vilket kändes tryggt för mig som förälder, men det hindrade inte att det uppstod problem ändå.

Vid ett tillfälle hade sonen nagellack och var på en annan avdelning och lekte. En kille där undrade över nagellacket och sa ”killar kan inte ha nagellack”. Sonen tittade förvånat på sina händer och svarade ”Jo det kan de, jag är kille och jag har ju nagellack”. Det tyckte personalen var så bra svar att de började använda det så fort könspåståenden kom upp!

Vi flyttade till en annan stad när sonen skulle börja första klass och dottern hade ett år kvar innan det var dags för förskoleklass. För sonen var det en hit att komma till den nya skolan. Han hade den bästa lärare jag någonsin träffat och varje gång det var någon incident som sonen berättade om hemma hade läraren tagit itu med det direkt.

Värre gick det för vår kaxiga dotter. På hennes nya förskola blev hon ett udda inslag som personalen stod handfallna inför. Jag har fortfarande mycket svårt att förstå deras oförmåga att få henne att fungera i barngruppen, det kan inte vara så ovanligt med tjejer som vågar ha en åsikt och stå för den, även om de bara är fem år. På kvartssamtalet sa personalen rakt ut till oss ”Vi vet inte hur vi ska hantera henne.”. Hon gick där i ett år och under hela den tiden ifrågasattes hon som tjej.

Hon kom hem en dag och sa ”Mamma, jag är ingen riktig tjej. Jag gillar inte tjejkläder, jag pratar inte som en tjej och tjejer ska gilla blommor och hjärtan och jag gillar döskallar”. Då kom storebrors uttryck bra till pass. ”Om du har de kläder du har och den röst du har så är det tjejkläder och tjejröst eftersom du är tjej”.