Vi har alltid utgått från att barnen själva vet vad de tycker om olika saker och har låtit dem vara med och bestämma i det mesta som rör dem, redan när de var små. Självklart inte i alla frågor, vi har satt ramarna för deras beslut, men när det gäller saker som hur de till exempel ska se ut har vi låtit deras egna personligheter styra. Som till exempel när det gäller kläder.

När sonen var nyfödd kunde han, naturligtvis, inte vara med och påverka så mycket. Jag tyckte det var så tråkigt att handla kläder till honom från ”killsidan” i affären, där det hängde murrigt grå, bruna, mörkblå och kakigröna kläder. Jag trånade efter ”tjejsidan”, där det, i och för sig, hängde mest rosa kläder, men även röda, gula och orangea. När jag gick till ”tjejsidan”, eftersom jag ändå inser att jag inte behöver välja sida bara för att butiken försöker få mig att göra det, visade det sig oftast att det var opraktiska volanger och rosetter lite här och var.

Mycket av min klädshopping handlade om att hitta neutrala baskläder i klara färger. Det var inte lätt. Tack och lov ärvde vi mycket kläder från de två äldre kusinerna, och de hade mycket kläder i klara basfärger som vi kunde använda.

Sen fick jag då en dotter. I mångt och mycket fick hon ärva storebrors kläder, de flesta var i klara färger och funkade bra på både tjej och kille, och egentligen spelade det ingen roll. När När hon föddes överöstes vi av flickkläder i olika rosa färger. Och då inte i någon häftig chock- eller illrosa, utan svagt, svagt ljusrosa, på gränsen till vitt. Kändes oerhört opraktiskt och gjorde en ganska blek bebis helt färglös. Vilket inte alls stämde med hennes personlighet.

Jag tycker det är trist att vi föräldrar luras att övershoppa av affärerna. Genom att de så tydligt könsmärker redan bebiskläderna så skapar de en uppfattning om att det är nödvändigt att köpa nytt för de familjer som får ett andra barn av ett annat kön.

Utöver det retade jag mig på de tydliga skillnaderna i formen på kläderna. Där killklädern var slitstarka och rymlig medn tjejkläderna var tunna och ytighta. Jag lyssnde en gång på en läkare som uttalade sig om det här. Han yttrade de klassiska orden. “En kille som är 116 centimeter lång är lika lång som en tjej som är 116 centimeter lång.” Den faktan går inte att säga emot… Dessutom toga han upp att den enda skillnaden som gick att se statistiskt utifrån alla BVC-underlag är att tjejer är något tyngre än killar. Så, om några kläder skulle vara rymligare så vore det tjejkläderna.

Det hände att jag köpte kläder oprovat till dottern, från ”tjejsidan” i affären. Minns särskilt ett par snygga märkesjeans på superrea, med broderade djur på byxbenen. Redan innan hon växt i dem på längden provade jag dem på henne (hon kanske var 2-3 år), jag tänkte att byxbenen går att vika upp. De var så smalt sydda att hon inte kunde böja sina ben i dem! Hon var, enligt BVC, helt normalt byggd.

När barnen blev större och kunde vara med och välja kläder själv valde sonen gärna knallgrönt och klarrött på sina kläder, och dottern gillade svart med superhjältemetod från killavdelningen. Och då handlade vi det.

Att vi till varje pris måste köna våra barn, säkerställa att de redan från början lär sig att vissa färger och mönster är för killar och andra för tjejer är i sig en galen idé. Jag förstår att många tycker det är en småsak att irritera sig på, vad spelar egentligen färgen för roll? Men det handlar om signalen som vi ger, att tjejer och killar är olika. Att det måste gå att skilja på dem. Att de ska hålla sig inom sitt kön. Det är galet redan för barn som visar sig vara heterosexuella cispersoner efter som det begränsar dem i deras utveckling och drömmar, men blir dessutom ännu ett hinder att ta sig över för det barn som senare behöver korrigera sitt kön för att känna sig hel.

Än värre är formen på kläderna. De rymliga tåliga kläderna som riktas till killar tillåter fysiska lekar. Att du springer, hoppar och klättrar i träd. De tunnare och tightare kläderna som riktas till tjejer lär dem att de istället ska stå vid sidan om och titta på, eftersom deras kläder varken håller för eller tillåter de rörelser som behövs för mer aktiva lekar. Är det verkligen något vi föräldrar tycker är OK? Att våra barn får olika förutsättningar bara för att vi faller för samhällstrycket och använder oss av butikernas könskodade kläder?