Jag recenserar
Flickan och skammen av Katarina Wennstam
Det här är en bok som du genast ska skriva upp på din ”Måste läsa lista”. Så här i tider av nasty woman, grab ‘em by the pussy, kvinnomarscher och #metoo så är det viktigare än någonsin att bygga upp sitt förråd av argument om våldtäktskultur och hur den påverkar oss alla. Tidigare har jag recenserat Flickan och skulden HÄR, och då skrev jag bland annat:
”Jag är väl bekant med begreppet våldtäktskultur. Det är de normer i vårt samhälle som lägger ansvaret på kvinnan att inte bli våldtagen, inte på mannen att inte våldta. Allt i den här boken beskriver de normerna om och om igen. Hur utredningarna mer handlar om offrets bakgrund, tidigare sexuella historia, klädstil, grad av berusning, men överhuvudtaget inte om förövarens bakgrund och historia. Jag som lekman tycker att det nog vore intressantare att veta om våldtäkt är ett återkommande inslag i brottslingens bakgrund än att få veta hur offret var klädd.”
”Hur ska vi komma åt det här problemet? Hur ska vi förändra synen på kvinnors och mäns sexualitet? Våldtäktskulturen förstör för alla. Kvinnor förväntas ta ansvar för andras beteenden och män förminskas till att inte vara mer än sin könsdrift och näst intill slavar under den. Extra underligt blir det här när det inom så många andra områden anses vara män som är de ansvarstagande och kvinnor som styrs av impulser och känslor. Som företagsledningar och chefspositioner.
En samtyckeslag är en del av lösningen, men det krävs även gedigen utbildning i genus och normkritik för de som arbetar inom rättsväsendet. Även tidigt i skolan behöver lärare ha med det här i undervisningen och i sitt bemötande av barn och elever. Ingen ska behöva reduceras till sitt kön och ingen ska behöva ta ansvar för några andra handlingar än sina egna!”
Jag har även läst och recenserat hennes bok En riktig våldtäktsman HÄR, och skrev till exempel:
”Fortfarande är det djupt tragiskt att läsa, och inse hur mycket ont människor (män) kan göra andra. Att inse hur våldtäktskulturen gör kvinnor ansvariga, på männens bekostnad. I samma ögonblick som vi skuldbelägger offret ”Hon skulle inte ha klätt sig så, druckit så mycket, gått där, släppt in honom i lägenheten”, så säger vi även att mannen/männen inte kan hantera sina egna drifter, inte kan ta ansvar för sitt eget agerande.”
”I boken belyses även medias roll i den bild vi har av våldtäktsmän, i ett samspel med rättsväsendet. Media är inte intresserade av att skriva om den medelålders mannen, med akademisk utbildning och fast jobb, som anmälts av sin fru för våldtäkt, men om det är utlandsfödda, lågutbildade och/eller kriminellt belastade blir det mer säljande rubriker, så krass är världen. Media skriver allra helst om de otäcka våldtäkterna, som begås av flera män, helst mot det media kan beteckna som ”en respektabel” kvinna, som överfalls utomhus. Det här gör att vi som läser får en skev bild både om vem som våldtar och var våldtäkter sker. Sanningen är att de flesta våldtäkter begås av någon kvinnan känner och att det sker inomhus i bekanta omgivningar.
Till det kommer att rättsväsendet, visar forskning, har lättare att fria om de anklagade är mer lika nämndemännen, alltså äldre, talar felfri svenska, fast jobb, särskilt om kvinnan inte hör till samma samhällsklass. Även polisens utredningar visar brister, ofta utifrån samma kriterier som nämndemännen, som dessutom skiljer sig över landet. Dessutom har annan forskning visat att det är mäns syn på vad som är ett övergrepp och inte som präglar både utredningar och rättegångar, inte kvinnans.”
I den här boken lämnar Wennstam domstolsprotokollen och media och tittar på hur flickor skambeläggs i tidig ålder så att de sedan tar ansvaret själva när de utsätts för övergrep. Det är en del av anledningen till att övergrep och våldtäkter inte anmäls alls i samma utsträckning som andra former av brott. Det är skammen som vi nu släpper när vi kollektivt går ut och vittnar i #metoo. Det är en oerhörd kraft i att känna att en inte är ensam och att äntligen få släppa skammen och tänka ”Det var inte mitt ansvar!”
Vi i väst vill gärna se oss som mer utvecklade och jämställda, men #metoo visar att det bara är en föreställning, en yta, där kvinnor tar på sig ansvaret att inte visa upp det fula som lurar så nära ytan- Wennstam tar upp det här i sin bok också:
”Men framför allt bär denna företeelse med pappor som självutnämnda väktare över sina döttrars sexdebut spår av den hederskultur vi i väst gärna bespottar när den dyker upp i andra länders kontroll av flickor. Varianter av fenomenet finns förstås också här i Sverige, och inte bara i familjer med rötter i andra länder.
”Jag har sett män, också i Sverige, bära amerikanska t-shirts med ‘regler om du ska dejta min dotter’ som har formuleringar om att ‘skaffa dig en advokat’ och ‘hon är min prinsessa, inte din erövring’.
”Över hela jordklotet, i USA, i Sverige liksom i mer öppet patriarkalt styrda länder finns föreställningen om flickors oskuld som något extre skyddsvärt. Fortfarande. På ett sätt som inga pappor, eller mammor, beter sig mot sina söner. Ingen pratar om att sätta kyskhetsbältepå sonen när han ska på språkresa, trots att han mycket väl kan komma hem med både brustet hjärta och klamydia”
I boken beskriver Wennstam det vi nog alla känner igen från vår ungdom och skoltid. En kille som har (kanske bara påstått) sex med många är en hingst, en player, nån som är cool, medan en tjej som har samma rykte, sant eller ej, är en slampa, en hora, en vandringspokal. Det är helt olika regler som gäller för vilket kön du tillhör. Vi påstår att det varit en sexuell revoliution här, där sex blev fritt, när p-pillret kom. Fritt för männen möjliggtvis. En tjej som säger ja till sex är en hora, en som säger nej är en torrfitta. Det går inte att göra rätt om du är tjej.
Läs alla tre de här böckerna så är du redo att ta diskussionen på jobbet, på skolan, i familjen, på busshållplatsen om #metoo har gått för långt – eller om vi bara skrapat lite på ytan!