Jag fortsätter mitt resonemang om hur samhället ser på de som tigger (som jag började med HÄR). Det är debattinlägg om att tiggeri ska förbjudas, att det är organiserat och att de måste avhysas från sina boplatser. Även politiker går ut och rekommenderar oss att inte skänka, vilket är det mest skrämmande av allt.
Om en nu tror att det är organiserat så är det knappast de som sitter och tigger som är skurkarna i det hela, då borde en ju faktiskt försöka hjälpa dem att ta sig bort från de som utnyttjar dem.
Men jag tror inte det är den eventuella organiseringen det egentligen handlar om. Det är det dåliga samvete vi får av att se fattigdomen så tydligt, vi som har det så bra i vårt land, inte kan det finnas fattiga här? Att någon tigger är det mest uppenbara beviset på vilka enorma klyftor det finns i vårt land och i världen, och det vill vi inte veta om. Vi skulle vilja blunda, stoppa fingrarna i öronen och sjunga “Den blomstertid nu kommer” och sen är alla lyckliga…
Vi lyckas inte stänga ute de som tigger, vi ser dem och då får vi dåligt samvete över att vi själva har det så bra. Och dåligt samvete vill vi inte ha. Så då måste vi konstruera en historia om att tiggeriet är organiserat och att de som tigger håvar in multum på de av oss som är godtrogna och ger tiggarna pengar. En berättelse vissa av oss tycker oss få bekräftad genom boken Marcoeffekten (vars skönlitterära fiktiva berättelse till del baseras på en Oliver Twist liknande historia), genom en enda artikel med en intervju med en enda polis och bilder på någon som tigger och äger en telefon.
Jag väljer istället att lyssna på polismakten som helhet, hjälporganisationer och politiska utredare som klart och tydligt säger att den organisering som sker är mellan grupper, på ett naturligt sätt för att de ska slippa känna sig helt ensamma i sin tillvaro. Det kan vara familjer, eller individer från samma by, som tillsammans tagit sig hit, de bor tillsammans och de hjälps åt att hitta de bästa ställena att sitta på och att bete sig för att få ut så mycket som möjligt av sitt försök att kunna leva sitt liv och försörja sina familjer. Det handlar om ett desperat försök till överlevnad, ingen brottslighet, ingen som håvar in massor av pengar.
Mitt förslag är att vi kan sluta att slå på den som redan är längst ner, vi kan sluta att håna, vi kan klara det här dilemmat så mycket enklare än så. De som inte kan eller vill skänka pengar kan helt enkelt låta bli att göra det, om de nu inte tycker det känns rätt. Det har jag valt de gånger jag inte har pengar på mig. Jag ler ändå mot den som tigger, för det minsta jag kan ge är ändå att bekräfta att jag ser dem och att jag vet att de har det svårt. Jag har aldrig blivit hotad eller attackerad, som oxå är sånt som cirkulerar i media. De artiklar som skrivits om att någon som tigger har attackerat någon har efter granskning visat sig bero på att den som påstår sig blivit attackerad innan dess provocerat den som tigger, ibland under en följd av flera dagar. Så, jag tror att ett leende är fullt tillräckligt, vi är alla människor, och behöver åtminstone få känna oss som det. Inte håna dem, inte förtala dem, inte bete oss ohyfsat!
Och låta oss andra, som helst skulle vilja se en annan, bättre, lösning på de globala orättvisorna, i väntan på det hjälpa till med det vi kan där vi kan.
Själv har jag alltid med mig en särskild portmonnä. I den lägger jag alla mynt jag får tillbaka i växel när jag handlar. När det hamnat i den portmonnän är pengarna inte längre mina, de hör till de som tigger som jag stöter på. Jag vet ungefär var i stan de sitter, och jag är beredd att fördela det jag har i min portmonnä, och när portmonnän är tom blir det tjugor, och ibland en hundring. Jag tänker om att jag har råd att köpa Brämhults färskpressad juice till mig själv att dricka mig otörstig på, eller ett Sudoku att fördriva tiden med, så har jag råd att lägga pengar även till den som tigger.
Det funkar för mig, jag har den inställningen, jag har den ekonomin, jag kräver inte att någon annan ska göra som mig. Det jag ber om, vädjar om, är att ni som inte håller med mig, ändå låter mig göra som jag vill. Jag låter er göra som ni vill, så länge ni dels inte beter er illa mot de personer som tigger och dels inte trycker upp hittepåfakta och individuella åsikter i ansiktet på mig för att påverka mig att ändra mig…
