Under några år hoppade jag emellan jobb och högskolestudier utan att riktigt veta vad jag ville med livet. Slutligen lyckades jag bli kvar på en utbildning tillräckligt länge för att ta en examen. Det var nog inte för att jag var särskilt intresserad av ämnet, utan mer för att jag skaffade mig två katter samtidigt som jag började plugga till ekonom. Jag var/är en rastlös själ, men med katter i hemmet lyckades jag hålla mig hemma tillräckligt mycket för att plugga så jag klarade tentorna. Under min tid på olika utbildningar och högskolor upplevde jag inte könsmaktsordningen så tydligt, även om killarna i ekonomklassen alltid hade en överlägsen attityd gentemot tjejer. Intressant att det inte alls var lika tydligt i systemvetar- eller industriell ekonomiklassen…. Jag har senare arbetat en del gentemot högskolor och jag tror att som arbetsplats är det nog tydligare att normen är man, men bland studenterna var det inte alls särskilt uttalat. Statistiskt är det även så att bland studenterna överväger kvinnorna, men ju högre upp i hierarkin man kommer desto mer tar männen plats.
Som färdig ekonom hamnade jag mitt i en lågkonjunktur. Hankade mig fram med timjobb och sökte massor av jobb. Jobb där jag helt klart var meriterad men ändå inte ens fick komma på intervju. Jag kontaktade en del företag för att försöka ta reda på varför jag inte fick chans att komma dit och presentera mig och fick från flera höra att jag var i barnafödande ålder och de tog inte risken att anställa någon som eventuellt kunde bli gravid! Alltså var det bäst att inte ens träffa mig, jag sorterades bort direkt bara på grund av min ålder och mitt kön.
Så småningom fick jag, med hjälp av anställningsstöd, jobb på ett litet sportgrossist företag, där jag var innesäljare. Företaget hade ca 20 anställda, hälften män, hälften kvinnor. Könsfördelningen var jämn, men i övrigt var det en oerhört segregerad arbetsplats. Männen var chefer och/eller utesäljare, kvinnorna var innesäljare och/eller administratörer. Löneklyftan var enorm, jag tror jag hade ca 45% av lönen till den man som låg närmast i lön. Arbetsreglerna som gällde var helt olika för män och kvinnor. Männen kom och gick som de ville, inga fasta tider gällde. För oss kvinnor hette det att vi hade flex, men det handlade om 15 minuter på förmiddagen och 15 minuter på eftermiddagen. Vi klockades även på fikaraster och lunch, vilket är helt OK när det gäller för alla, men rätt irriterande när vi skulle tillbaka till jobbet medan männen på arbetsplatsen gick in i ”herrummet” kastade pil och bastade….
Efter ett tag på jobbet blev en av mina kvinnliga kollegor uppsagd ”för att hon såg så sur ut…” och strax efter det försökte jag omförhandla min lön. Chefen skrattade rakt ut och förklarade att jag skulle vara nöjd med min lön, alternativet var att bli arbetslös ”och det vet ju du hur kul det är…”. Då räckte det för mig, jag sa upp mig och gick därifrån med huvudet högt! Plötsligt fanns det möjlighet till betydligt högre lön eftersom de visst tyckte jag gjort ett bra jobb. Jag stod fast vid min uppsägning, det kändes inte rätt att jobba för en arbetsgivare där hot om att säga upp sig är det enda sättet att höja sin lön på. Allt jag ville var att det var min kompetens som skulle bedömas!
