Egentligen går det inte i dagens samhälle att låta barn växa upp utanför könsroller eftersom vi som föräldrar bara kan påverka till en del. Så fort barnen börjar träffa andra, i släkten, bekantskapskretsen, på förskola, så påverkas de i sin interaktion med andra. Jag känner ibland även att jag gör mina barn en otjänst genom att få dem att tro att könet inte påverkar dem i livet. Jag ger dem inte de rätta verktygen för att klara sig i det samhälle de sedan ska leva i. Därför handlar det mer om att vi försöker träna dem i att ifrågasätta alla påståenden om vad de kan och inte kan göra. Vad grundar sig påståendet i? Grundas det i förväntningar utifrån deras kön hoppas jag att de utvecklas till så pass starka personligheter att de fritt kan välja vad de vill göra ändå.
För att de ska kunna utveckla både modet att ifrågasätta och styrkan att lita på sig själv och göra sina egna val så gäller det att redan från de är små ge dem möjlighet att välja själv. Det kan till exempel handla om att inte bara ge sonen bilar och dottern dockor, men det handlar också om hur omgivningen beter sig gentemot barnens lekar. Jag har träffat många föräldrar som säger ”vi gav vår son en docka, men han ville ändå bara leka med bilar…” och inte sett sin egen del i det. Från det barnen är små visas bilar upp för pojkar: ”Titta, bilen, traktorn, grävskopan…” och de beröms när de brummar som en bil eller kör en leksaksbil över golvet. Det sker inte alls i samma utsträckning med flickor. Flickor blir istället visade andra barn, gärna bebisar, och sen får de dockor som de kan ta hand om precis som om det var en bebis. Vuxna visar vad barnen ska gilla och bekräftar sedan när de leker med det utpekade.
Det samma gäller kläder, pojkar får blåa kläder och får veta att de är snygga och stiliga, flickor får rosa kläder och får veta att de är såååå söta. Är det underligt att små flickor sedan älskar rosa? Jag är uppväxt med en mamma som inte tyckte om rosa, därmed blev aldrig jag eller min syster klädda i rosa och ingen av oss har heller någonsin haft förkärlek för rosa. Vilket vi borde ha haft enligt de som menar att ”alla tjejer gillar rosa!”.
Utöver det gäller det att låta barnen vara med och påverka sina liv, bemöta dem i argumentationer så de känner att deras vilja tas på allvar även när de inte får som de vill. Lära dem att deras vilja är deras, deras åsikt har betydelse, att de har rätt att besluta själva om sin kropp och om sitt liv, men hantera det på ett sätt där vi som vuxna fortfarande tar det vuxna ansvaret. Inte i kraft av vår ålder men i kraft av vår erfarenhet, med en ödmjukhet inför att vi inte vet vad barnet känner och tycker.
Vi strävade efter att visa våra barn samma saker på samma sätt och ge dem ett urval att leka med. Båda fick dockor, båda fick bilar, och vi strävade efter att inte värdera vad de valde att leka med eller hur det gjorde det. Kläder försökte vi välja i blandade färger, helst klara grundfärger, så de själva skulle få komma fram till vilka färger de trivs bäst i.
De första andra personer våra barn träffade var naturligtvis släkt och vänner och redan där fick vi brottas för att få igenom vad vi ville för våra barn. Med sonen var det inte så stora grejor, han hade två äldre killkusiner som han ärvde sina kläder ifrån, vilket vi tyckte var OK, ekonomiskt om inte annat. Men när dottern kom 1,5 år senare, och vi tyckte att även hon kunde ha samma kläder, då överöstes vi av söta rosa dressar och klänningar i present. Redan som baby var det alltså inte ok att killar och tjejer hade samma kläder. Ganska snart hette det oxå att vi inte ”lät henne vara flicka” och jag minns särskilt en julafton när det här tog sig ganska absurda uttryck.
Då var sonen nyss fyllda 4 och dottern drygt 2,5 år. Han fick mekano, lego, några bollar och en traktor med rörlig skopa. Dottern fick: En rosa fluffig penna och dagbok, rosa kläder och massor av dockkläder och docktillbehör som inte passade den docka hon hade (och inte lekte med). Dagbok till en tjej på 2,5 år som knappt börjat rita ens. Tack och lov är storebror snäll, så hon lekte med hans häftiga traktor hela julkvällen. Jag gissar att det var släktens sätt att hjälpa henne ”få vara flicka”, vilket tydligare var viktigare än att hon fick vara sig själv.
