En tydlig trend under Almedalsveckan var att de flesta partiledartalen kändes rätt otäckt nationalistiska, läs till exempel HÄR:

“Ebba Busch Thor talar om hembygden. Stefan Löfven håller ett hyllningstal till Sverige. Anna Kinberg Batra pratar numera om svenska värderingar. Och Jimmie Åkesson börjar oväntat tala om integration, vilket han knappast gjort tidigare. Fast Åkessons integration är snarare assimilation och den är något individen får sköta på egen hand och se till att bli svensk.”

Jag har svårt för det här vurmande för Sverige, det svenska och, det senaste i debatten, de svenska värderingarna. Det låter otäckt nära det SD i sitt partiprogram kallar “essens”, att det skulle finnas något medfött, som bara finns hos den som är född i Sverige, helst med förfäder sen flera generationer som även de fötts i Sverige. Ofta är det som politiker brukar ta upp inte heller något exklusivt svenskt.

“I Sverige följer vi lagarna”, fast det gör ju långt ifrån alla svenskar, för om de gjorde det skulle vi inte behöva vare sig poliser eller rättsväsende. “I Sverige tar vi i hand”, fast när jag möter män (framförallt när jag arbetade i Försvarsmakten) så tog de visserligen andra män i hand, men mig, som är kvinna, envisades de med att (försöka) krama. “I Sverige arbetar vi”, vilket de flest människor som har möjlighet gör i hela världen.

Det som skrämmer mig allra mest med nationalismen är att det är det absolut mest effektiva sättet att skapa ett “vi” och “dem”. Det svenska mot allt annat. Det förstärker rasism och främlingshat, vilket ansvarstagande politiker borde ta i beaktande innan de brister ut i långa lovsånger om Sverige. Jag förstår att SD förtjust gnuggar händerna. Det som var omöjligt att säga för ett halvår sedan är nu främst på agendan för flera av de övriga partierna. Vi ska värna om det svenska och vi ska uppenbarligen göra det med poliser och med vapenmakt.

Politiker verkar i dag medvetet vilja stänga in det svenska i en snäv liten bubbla, där jag verkligen inte känner mig hemma. Som det skrivs i den HÄR artikeln:

“Men nationalismen är inte vägen till trygghet. Vurmande för nationalsymbolerna leder ofta nerför en väg där den enda identiteten äter upp alla andra identiteter. Om svenskhet är ett trångt begrepp där man måste klämmas in mellan dalahästar och spettekaka, och att vara svensk på det sättet är enda vägen till acceptans, då kommer inga klyftor överbryggas. När nationalister känner vind i ryggen är inte samhället på väg framåt.

Det är godkända värderingar som ska få utrymme. Rätt värderingar. Rätt sorts böcker. Rätt sorts dans på nationaldagen. Och det där redan trånga utrymmet mellan dalahästen och spettekakan blir till ett nålsöga.”

Jag känner mig inte så svensk, eftersom det som är ”svenskt” i tidningar och på TV väldigt sällan är norrländskt, än mindre jämtländskt, utan mer härrör från södra Sverige och Stockholm. Jag har så svårt att förstå de som påstår “De tar våra jobb”, “Våra ungdomar missgynnas”. Vilka är “våra” i det här resonemanget? För mig är det inte någon skillnad på en individ som kommer från Sundsvall eller från Syrien. Jag känner ingen av dem personligen, jag har inga gemensamma släktband med någon av dem, men däremot är de människor, individer, på samma jord som mig. Om den här jorden ska överleva och inte bli ödelagd av alla oss som lever här är det nog bäst att vi höjer blicken och börjar förstå att gränser och nationer är ett medeltida påhitt som vi borde vara mogna att lämna och istället börja samarbeta med alla, oavsett ursprung.

Jag förväntar mig mer från våra politiker än det här nationalistiska flirtandet, jag är djupt besviken!