Som talesperson för Gles- och landsbygdspolitiken inom Feministiskt initiativ bjuds jag ibland in till artiklar som andra skriver. Efter att jag läst artikeln föreslår jag kanske någon ändring, men oftast är artikeln så bra skriven att jag kan gå med direkt. Så var det i det här fallet, som handlade om en debattreplik.
Ursprunget var att Centern i Västra Götalandsregionen skrivit en artikel om hur kött inte påverkar miljön (HÄR). Artikeln är ganska svår att förstå. Rubriken handlar om miljö, men inledningen om hälsan. De rosar all industri som finns inom regionen men säger senare att det är industrin som är den stora miljöboven.
Eftersom Fi sitter i Göteborgs kommun och i övrigt är mycket aktiva i hela Västra Götaland så ville vi tala om hur vi ser på det hela och dessutom rätta till de felaktigheter som Centern påstår i artikeln. Så HÄR blev vårt svar. Vi fokuserar på att titta framåt istället för bakåt.
“Eftersom det är ett faktum att vi måste minska köttkonsumtionen, och därmed produktionen, behövs det politisk vilja att stötta ett jordbruk i omställning. Att klamra sig fast vid en ohållbar situation med hjälp av falska argument kan aldrig bli konstruktivt. Det är inte att värna jordbruket. I stället behöver Sverige politiker som vågar stötta ett hållbart och lönsamt jordbruk med fokus på ökad självförsörjning.”
Vi var inte de enda som reagerade på Centerns utspel. Även forskare undrade hur de tänkte och skrev ett inlägg (HÄR):
“Håkan Pleijel, professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet tycker att Centerpartiet försöker trolla bort miljöproblemen kring köttproduktionen genom sina ”svepande formuleringar”.
– Ett av de viktigaste problemen med centerpartisternas artikel är att de genom en ganska luddig argumentation blandar ihop stor köttkonsumtion i allmänhet med en mycket mer begränsad konsumtion av naturbeteskött. Betande djur har en viktig roll i landskapsvården, men det mesta kött som konsumeras produceras inte på detta sätt.”
I en debattreplik på max 2500 tecken är det en utmaning att få med alla olika perspektiv och parametrar. I vår politik menar vi att det är den industriella djurhållningen som bör vara överst på prioriteringslistan när det handlar om kött och klimat, oavsett var den sker. Det betyder i andra ändan att det inte är de små, mer eller mindre självförsörjande bruken som vi målar upp som den största klimatskurken. Faktum är ju till och med att kärnan i vår replik handlar om att bryta isär kopplingen mellan småbruk och industriell djurhållning. Den täta associationen som görs med flit i till exempel centerns argumentation gör det omöjligt att diskutera industriell djurhållning utan att bli beskylld för att samtidigt vilja förstöra för alla småbruk.
Importen är naturligtvis är viktigast att få ner, eftersom den utöver produktionen av köttet skapar större utsläpp än den inhemska produktionenvid bland annat transporterna hit, och orsakar annan miljöskada som är förenad med hur köttindustrin i andra länder ser ut, till exempel antibiotika, foderindustrin och markanvändning. Men vi vet redan idag att även inhemsk köttproduktion också måste minska på något sätt om Sveriges klimat- och miljömål ska nås. Allra bäst vore om det gick att göra det genom att ställa om från storskalig industriell djurhållning i första hand, framför att drabba näringsverksamheten i ekologiska småbruk. Centerns bild av att det är omöjligt att minska svensk köttproduktion är ju inte sann, och det är oärligt att hela tiden knuffa fram småbruken som kanonmat i den debatten. Det vore väl i så fall rimligare om småbrukarna också ställer sig på den sidan som vill ställa större klimatkrav på den industriella produktionen.
Tittar vi på hur Sveriges klimatmål är uppställda så är det allmänt känt att total klimatpåverkan från produktion utomlands inte räknas in, vilket F! är emot, och att användningen av kraftfoder och mineralgödsel som produceras utomlands därför inte räknas in i de ca 6-7 miljonerna ton koldioxidekvivalenter som svenskt lantbruk skapar idag i utsläpp (växt- och djurverksamheter sammanräknade). Där blir det återigen som tydligast att det är den stora industriella djurhållningen som skapar de största klimatavtrycken, trots att det ibland framförs att långsamt växande djur är sämre för klimatet. Det är precis därför som vi avslutar artikeln med att just fokus på självförsörjning behöver få större plats i Sveriges nästa livsmedelsstrategi.
För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Naturvårdsverkets rapport 6456, Köttkonsumtionens klimatpåverkan (HÄR). Naturvårdsverket skriver till exempel att ”köttkonsumtion bidrar till stora utsläpp från jordbruket i Sverige lika väl som utomlands. Därför hör köttkonsumtionen, tillsammans med vårt internationella flygande, till konsumtionsmönster som behöver brytas för att nå klimatmålen”.
Inom Feministiskt initiativ använder vi forskning som underlag för våra politiska förslag!
