Jag är en positiv människa. Jag tror alltid att allting ska lösa sig och att allt ska bli bättre. Jag gillar filmer med lyckliga slut, och om slutet inte är lyckligt så hittar jag på ett eget slut som är mer i min smak.

Nu har jag varit sjuk i fem och ett halvt år och arbetslös i ett. Jag har sökt närmre 500 jobb i hela landet och söker alla sorters jobb jag har utbildning/erfarenhet/kompetens för. Utfallet hittills är – inte lovande.

Jag har gjort några nättester och gick inte vidare efter dem. Jag har gjort några intervjuer och fick inte jobb efter dem. Jag fattar att de som intervjuar mig backar, för de inser att trots att jag inte har en diagnos just nu och trots att jag inte är sjukskriven (eftersom Försäkringskassan nog är de enda i hela Sverige som anser mig vara frisk) så är jag för sjuk för att arbeta.

Men de som inte ens kallar mig till intervju? Vad är det som stoppar dem? Jag har ett kanon:cv, med både erfarenhet och utbildning som gör mig lämplig till alla de jobb jag söker.

Jag tror dels det beror på att min erfarenhet och bakgrund gör mig mest lämpad för jobb inom offentlig sektor. Arbetsplatser där det är nytta, inte vinst, som är målet. Enligt lag måste de utannonserat alla lediga tjänster och de måste behandla alla sökande likvärdigt. Det är meriter, inte kontakter, som ska ge dig jobb inom offentlig sektor. I teorin är det så. I verkligheten är det förstås så att det ofta finns någon påtänkt inom den egna organisationen, eller nån som chefen har kännedom om och vill ha in i organisationen. Det spelar ingen roll hur mina meriter ser ut, det går att hitta anledningar till att jag sorteras bort. Inget konstigt med det.

Dels tror jag det handlar om statistik. Statistiskt sett är det svårare för kvinnor att få den typ av jobb jag söker (utvecklare, projektledare, controller och chef). Statistiskt sett är det svårare för kvinnor att få jobb efter att de fyllt 50 år (för män efter 55) och jag är 57. Statistiskt sett är det svårare om du är arbetslös än om du redan är anställd och vill byta jobb.

Jag verkar skum. Varför har jag inget jobb? Hur kommer det sig att jag inte jobbat på så länge? Det gör dessutom att mina kunskaper kan vara för gamla. Erfarenheter och kunskap är färskvara.

Och allt det här för att jag feldiagnistiserades för fem år sedan…

Nåväl. Jag är fortfarande optimist. Jag vet att det kommer att lösa sig och att det kommer bli bra. Till sist. Även om det verkar dra ut på tiden den här gången.