Första jobbet som feminist

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor (det vet jag inte än, men det är en annan fråga…) så jag började jobba i storkök på ett av stans regementen. Som köksa/mattant/bambatant märkte jag snart att jobbet gjorde att jag automatisk ansågs vara rätt korkad och lättlurad. Jag jobbade nästan bara med kvinnor, närmsta chefen var kvinna (och en av de bästa chefer jag haft) men chefer högre upp var militära män.

Efter att ha pluggat och varit ansedd som ganska smart var jag alltså automatiskt korkad på grund av mitt jobb. Särskilt män hade den förutfattade meningen och män finns det rätt många av, på olika nivåer, när en jobbar i en militärrestaurang. Många av de kollegor jag hade under den här tiden hade inte, som jag, planer på att studera vidare så småningom, men de är ändå lika smarta som de flesta av mina senare studiekamrater på högskola. Men är du kvinna och jobbar i ett låglönejobb, då är du automatiskt ansedd som korkad, och kan dessutom förvänta dig att bli behandlad som mindre vetande, och anses inte heller behöva känna att jobbet ger dig något, mer än lön. Vilken naturligtvis är otroligt låg.

Jag trivdes på jobbet, även om jag inte trivdes med jobbet. Kollegorna var det som gjorde jobbet roligt, och det var särskilt kul att inse att det spelade ingen roll vilken ålder kollegorna hade, det gick att skämta och ha kul med alla. Fast det var ju inte OK hos alla, chefen fick klagomål på att vi var ”flamsade” för mycket och det beordrades uppifrån, av de manliga officerarna, att unga tjejer inte fick jobba med varandra… Vilket inte minskade ”flamset” eftersom vi hade roligt med varandra oavsett ålder. Undrar vad det skulle ha hetat om det varit män som arbetat där? Knappast ”flams”, i alla fall…

Många av de attityder jag mötte under den här tiden fick mig att börja fundera på vem jag var och varför det ansågs vara OK att behandla mig på ett visst sätt bara på grund av mitt jobb och mitt kön. Jag var nyväckt som feminist och inte så klar över vad jag själv tyckte, men var klar över en sak – det här var INTE OK!

 

2 kommentarer

    1. Grejen är ju att om det vore en manlig arbetsplats hade de aldrig kallat det flams. Då hade det varit en positiv anda och en kreativ arbetsmiljö! 😉 Men kul hade vi!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *