Många har åsikter och synpunkter på att ge eller inte ge till de som tigger. Jag tänker berätta hur jag förändrats under åren i min syn på att ge eller inte ge. När jag var liten såg jag aldrig någon tiggare, jag har inga som helst minnen av att det skulle förekomma. Jag och en kompis lekte tiggare när vi gick på högstadiet (pinsamt, jag vet!) där vi tiggde 5-, 10- och 25-öringar som vi sen köpte glass för…

Som ung vuxen hände det att jag såg enstaka tiggare, oftast när jag besökte Stockholm, och då skänkte jag alltid de mynt jag hade till hands. Många av mina bekanta tyckte att jag agerade fel som skänkte pengar och de förklarade för mig att de här personerna själva valt att bryta mot samhällets normer och konventioner.

Mina bekantas inställning var att den som var beredd att sköta sig och följa regler som olika instanser (vården, socialen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och liknande) satte upp så skulle de få stöd och hjälp och inte behöva tigga. De menade oxå att mina pengar troligtvis bara gick till droger och att jag på så sätt bidrog till att de som tiggde bara skulle bli värre däran. Så småningom började de även påtala för mig att de som tiggde egentligen ingick i ligor som levde på att placera ut tiggare runt om i till exempel Stockholm och att jag bara stöttade och uppehöll den här verksamheten med mina pengar, jag hjälpte inte den som tiggde.

Jag påverkades av de här åsikterna och slutade skänka pengar. En del av det de påstod kanske stämmer, en del kanske stämde förr men inte nu. Vården för till exempel psykiskt sjuka har starkt försämrats och många av de hemlösa lever där för att de inte får den hjälp som ett välfärdssamhälle faktiskt borde kunna ge dem. Så småningom tänkte jag igenom vad jag själv tyckte, inte vad mina bekanta tyckte och då ändrade jag min inställning och numer skänker jag alla mynt jag har och ibland sedlar så fort jag ser tiggare.

Det finns flera anledningar till det. Jag tycker att var och en har ett ansvar för sitt eget liv och det är inte upp till mig att döma dem som väljer ett annat sätt än mig att leva. Om du väljer att tigga så finns det troligtvis en ganska tung och tragisk historia bakom och om jag då kan hjälpa, om så bara med några slantar, då tycker jag det är min skyldighet att göra det. När jag väl skänkt pengarna har jag inte någon makt över dem längre utan den andre personen är ansvarig för vad de används till, vilket är som jag tycker det ska vara. Jag skulle därför aldrig köpa mat eller kläder åt någon som ber om pengar. Om de däremot bad om kläder och mat skulle jag kunna tänka mig att ge dem det. De har själva ansvar för sitt liv och sina val, jag ska inte välja åt dem.

Jag kan även tycka att om man är så långt ute i samhällets ytterkant att man väljer att tigga så är tiggeri en mycket bättre väg att välja än att kanske istället sälja droger, prostituera sig eller stjäla. Tiggeri är en form av affärstransaktion där vi är likvärdiga parter. Någon ber om pengar, jag kan välja om jag kan/vill skänka eller ej. Om de i stället valde någon av de andra vägarna skulle de bidra till att vår värld blev ett hårdare och otäckare samhälle, jag respekterar att de inte gör det valet, jag är till och med tacksam för det!

För mig är det helt OK om tiggaren har en mobil, en bil och en bostad, jag gör mitt eget val att skänka precis som tiggaren valt att tigga, något mer behöver jag inte bry mig om. Sen tror jag att tiggarens val är betydligt sorgligare att behöva göra, men det är förstås min värdering, det behöver inte vara så för tiggaren.

Om de marknadsför sig som fattigare än de är, eller visar upp skador för att få medlidande, ser jag ingen skillnad på den reklamen än all den reklam företag översköljer oss med dagligen. Den reklamen är inte heller särskilt sanningsenlig, varför ska en tiggare ha bättre moral än till exempel Coca Cola eller HM? Så jag skänker till tiggare och jag gör det med glädje. Glad över att jag har möjlighet att skänka och glad över att jag är född till en livssituation som gör att jag aldrig ställts inför samma val som den som tigger!

Den här inställningen har stärkts i och med de senaste årens ökning av EU-medborgare. De använder sig av rätten att röra sig fritt över EUs gränser, för att försöka förbättra sina liv. De kämpar för att komma ur ett förtryck, som pågått i hundratals år, de kämpar för att förbättra livet för sig och sina barn. De är beredda att utstå otroliga umbäranden för att på så sätt skapa en framtid för sina barn. Jag beundrar dem, och hjälper gärna till på alla sätt jag kan!