Det händer allt som oftast. Bara den här senaste veckan har Ann Heberlein skrivit en artikel om att det är fel att unga rasifierade kvinnor får ta så mycket plats i media, och Kerstin Weigel anser att Isabella Lövin måste sminka sig och klä upp sig för att det ska gå att lyssna på henne.
Så här skriver Heberlein bland annat:
“Jag har nämligen brutit mot flera av de outtalade regler som finns i Kultursverige:
Du skall icke ifrågasätta det mångkulturella samhället.
Olika minoriteters intressen ska alltid gå före majoritetens.
Om du måste, i akt och mening försvara (1) och (2): ljug.
Det här är naturligtvis ytterst dåliga förutsättningar för ett intellektuellt samtal. Intellektuella samtal kännetecknas av nyfikenhet, mod, förutsättningslöshet, av en vilja till dialog och möte. Det svenska samtalsklimatet saknar i allt väsentligt detta.
Det som borde vara platsen för intellektuella samtal, kultursidorna, präglas snarast av ängslighet, repression och en fixering vid representation och identitet. Det väsentliga är sällan vad du kan, utan vem du är.
En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten. Någon som kan bidra med sina erfarenheter, sådana där texter med 78 ”jag” i, men utan referenser till böcker eller andra tankar än de egna.”
Det här står bland annat i Weigls artikel:
“Jag såg häromdagen Lövin tv-intervjuas från Istanbul men uppfattade just inte vad hon sa om FN:s humanitära toppmöte utan försvann i tankar på testarna i pannan, om de är frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..? Något som liknade förtvivlan lyste ur hennes blanka ansikte, medan öronsnäckan gled ner gång på gång.
Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineralpuder.”
Jag frångår min princip att länka till artiklar, eftersom jag inte tycker de här artiklarna behöver fler läsare. Många har, tack och lov, reagerat på båda de här artiklarna, många som är både smartare och bättre insatta än vad jag är. Du kan till exempel läsa HÄR och HÄR.
I stället tänker jag använda de här två artiklarna som avstamp för att resonera kring varför kvinnor skammar andra kvinnor. Varför är det inte självklart att kvinnor stöttar varandra, i ett systerskap. Som Madeleine Albright en gång sa”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Så varför hjälper vi inte alltid varandra?
Det första är förstås att vi alla är individer. Att någon är kvinna må vara det första andra kategoriserar en som, men det är verkligen inte det första en själva alltid kategoriserar sig som! Tänk efter, om du verkligen skulle vilja beskriva vem du är, innerst inne, skulle verkligen ditt kön vara det viktigaste? Är inte andra personliga egenskaper viktigare; som kärleksfull, rolig, smart, strategisk, kattälskare?
Det andra är att vi lever i ett samhälle där vi redan från barnsben lär oss att det som kategoriseras som kvinnligt alltid är sämre än det som kategoriseras som manligt. Det är tufft att vara en pojkflicka, men ordet flickpojke existerar inte ens för det är så otänkbart. Det satsas massor på att kvinnor ska ta plats i klassiskt manliga miljöer, men inte alls lika mycket på att män ska ta plats i klassisk kvinnliga miljöer. Sverige har Västeuropas näst mest segregerade arbetsmarknad, efter Finland. Orsaken till det anses vara alla bilder och föreställningar om skillnader mellan kvinnor och män som vi får oss till del hela livet, bland annat att kvinnor är bräckligare och bättre på omvårdnad (läs HÄR).
Det tredje blir då att en kvinna, för att passa in bland män, för att få ta plats, tvingas fjärma sig från andra kvinnor. Hon är inte längre som en av kvinnorna, hon är en av grabbarna. Hon är inte en av de svaga, hon är stark! För, enligt steg två, stark är manligt alltså bra, medan svagt är kvinnligt, alltså dåligt.
Det finns en väldigt skev syn på människor i allt det här. Som om vi bara finns i två olika former, när du bara behöver gå till din egen bekantskapskrets för att förstå att vi kommer i en mängd olika former, med olika kombinationer av egenskaper som utvecklas på olika sätt. Att tro att det bara finns två kön och att de är varandras diametrala motsatser går att motbevisa bara genom att se sig omkring. Vi är alla individer, med våra egna egenskaper, känslor och åsikter. Att förminska oss till att enbart vara ett kön är en extrem förenkling av något väldigt komplext.
De kvinnor som skammar kvinnor gör det kanske dels för att de anser sig ha egenskaper och åsikter som är värda att lyssnas på, och det är fantastiskt och värt att jubla för. Men de gör det kanske även för att de vuxit upp i ett samhälle där de tidigt fått lära sig att kvinnor är mindre värda, att kvinnor främst bedöms utifrån sitt utseende, att kvinnor visserligen förväntas vara duktiga i skolan men ändå inte kräva någon plats utan vara nöjd med det hon får.
Vad händer då när unga rasifierade kvinnor ser till att ta sin plats? De bryter mot två fördomar, de är dels kvinnor och dels rasifierade. Det går inte att tillåta att de vågar ta plats, alltså ska de tryckas ner, som Heberlein gör i sin artikel.
Vad händer om en kvinna kommer in på en synlig maktposition, men inte följer den gängse normen om hur kvinnor ska se ut för att ha rätt att synas? Jo, då ska hon mästras med tips om läppstift och mineralpuder som i Weigls artikel.
Vad jag förstått kallar båda de här sig för feminister, och de tycker säkert att de är det med. Feminismen är en bred och spretig rörelse, den är inte en rätlinjig smalspårig ideologi. Vilket är en av de saker jag gillar med feminism. Alla kan ta sina egna strider, argumentera om det de tycker är viktigt, och om alla feminister ständigt fortsätter med det så nöter vi långsamt ner patriarkatet.
Så Heberlein och Weigl tar kanske andra strider någon annanstans och råkade bara springa patriarkatets ärende just vid de här tillfällena. Tack och lov verkar det snarare fått rakt motsatt verkan, eftersom så många reagerat och argumenterat emot, skickat kärlek och uppbackning till Isabella Lövin, upplyst om att en rasifierad förortstjej mycket väl kan ha en rejäl utbildning och även en doktorsavhandling i bagaget.
Det är feminism för mig. Vi gör det tillsammans, vi håller varandras händer om det blir läskigt, vi backar varandra, vi tar ett steg tillbaka om en annan feminist behöver få ta plats. Systerskap där alla kön får plats!
