Nu finns nya produkter i den virtuella affären, F!ffären, som du hittar HÄR.
Det är berlocker som kan monteras i örhängen eller sättas på en kedja. Kvinnomärken i två olika former, den trsditionella eller i hondjävulsform och som kan vara som de är eller med en näve i cirkeln. Knuten, metal eller Fuck U. De går att få i alla möjliga färger. Exklusivt för Fi Jämtland finns vår logga, i form av Jämtland läns konturer med ett F! i mitten. Fi Jämtland säljs som par, 20 kronor paret, medan kvinnomärken tillverkas på beställning och kostar 20 kronor styck. 15 kronor för frakten tillkommer. Allt över 10 kronor (som jag tar för materialet) går till Fi Jämtlands kassa.
Jag lanserade produkterna i torsdags och till min förvåning ramlade det in beställningar! Så i går satte jag upp verkstad i köket:
En lista på beställningarna till vänster och mallar till berlockerna till höger. Genomskinlig krympplast, sax, skalpell, skärunderlag och mina Sharpiespennor i den hemmagjorda pennburken. Den är dekorerad av dottern, hon tyckte mamma skulle ha en bajsemoji… Tonåring förstås. Funderar på att tillverka även pennburkar, men kanske med andra motiv då…
Första omgången har fått sina konturer…
…och sina färger. En kund ville ha ett par i silver, tur jag inhandlad metallicfärgerna silver, guld och brons!
Och här är de på väg in i ugnen.
Sen tog produktionen abrupt slut då det visade sig att jag inte hade några öronkrokar hemma, men det är åtgärdat nu, så i kväll blir det fortsatt tillverkning så jag kan skicka ut till de kunder som redan betalt. Fi Jämtland baserar hela sin ekonomi hittills på att jag pysslar och säljer, så nu blir det tillskott i kassan igen! Och jag får in pengar så jag kan shoppa på mig fler rosa pennor…
Jag lyssnar gärna på poddar och podden “Det politiska spelet” är en av mina favoriter. För någon vecka sedan diskuterade de förtroendebarometern (du kan se den HÄR) och en av de saker de konstaterade var att för de flesta samhällsorganisationer/institutioner så ökade medborgarnas förtroende om de känner någon person som arbetar inom området. Utom när det gäller Försvarsmakten. Känner du en officer så minskar ditt förtroende för Försvarsmakten.
I podden tolkade de det som att officerare så ofta och gärna talar om bristerna i Försvarsmakten att det är därför förtroendet sjunker. och så är det säkert till del. Fast jag tror nog att även poliser, lärare och läkare gärna talar om bristen på resurser med sin omgivning, men där syns det i så fall inte i mätningen.
Jag gjorde en lite annan tolkning och skrev på deras facebooksida:
“Jag har en alternativ analys till er när det gäller att förtroendet för Försvarsmakten är lägre om du känner en anställd. Baserat på mina olika anställningar inom FM från 1980 till 2007, inom olika områden från “mattant” till chef controlleravdelning (inom en division, inte hela FM…). Om du känner en officer inser du att du vill inte bli försvarad av någon med den värdegrunden… #inteallaofficerer“
Veckan efter tog de upp min kommentar (*starstruck*) men dissade den oxå. Med förklaringen att de som journalister träffat så många inom Försvarsmakten att de visste att det inte var som jag sa….
Hmpf! Jag kan visserligen hålla med om att officerare är mycket bra på att tala om hur mycket mer plan, fartyg och ubåtar de behöver. Och, som fd artillerist, jag vet precis hur mäktigt det är med stora saker som låter högt och luktar krut, klart du vill ha många sådana leksaker. Dock får de gärna hjälp av media i just den här frågan, så det krävs verkligen inte att du känner en officer för att du allt emellanåt ska få höra hur kort stund Sverige kan försvaras.
Det jag reagerar på är journalisternas förmåga att tro så mycket på sin egen förmåga att de fullständigt dissar den ethos jag presenterar i min korta kommentar, det vill säga min trovärdighet. Jag har arbetat i Försvarsmakten som ekonomibiträde, köksa, lärare, kurschef, utvecklare och controller samt gjort värnplikt. Jag har träffat ett stort antal civilanställda och långt fler officerare under de drygt 20 år jag befunnit mig på ett flertal olika arbetsplatser inom Försvarsmakten. Som lärare har jag utbildad närmre ett tusental av de anställda i ämnen som företagsekonomi, logistik och vetenskaplig metod. Jag har utbildad ekonomer, logistiker, fortifikatörer, miljöansvariga, personalare, blivande majorer och överstelöjtnanter samt regementschefer. Jag har fikat och småpratat med ekonomibiträden, städerskor, förrådspersonal, värnpliktiga, civilanställda tjänstepersoner, truppofficerare och stabsofficerare. Jag har arbetat i kök, förråd, städat, i klassrum, i ledningsgrupper och föredragit ärenden både på Högkvarteret och Försvarsdepartementet.
Tro mig när jag säger det: många officerare lever efter vissa hederskodex som inga journalister kommer förbi.
De lär sig tidigt uttrycket “Oceaner av okunskap kan döljas av ett fast och säkert framträdande”. Mycket användbart om du är i strid och behöver få din trupp av soldater att gå över en bro som kan vara minerad. Som ledare får du då inte visa tveksamhet, utan du behöver visa ett “fast och säkert framträdande”. Tyvärr tar väldigt många med sig det här sättet att agera in i stabstjänst (administrativa arbetet). Jag har suttit på mängder av möten där kollegor (manliga officerare) uttalat sig tvärsäkert i frågor där de egentligen bara gissat och tagit en siffra ur luften. Jag har sett mängder av utredningar där chefen gett uppdraget och samtidigt talat om vilket resultatet ska bli, och där utredarens uppgift därefter blivit att ta fram enbart fakta som stöder det resultatet. (Förstå vilket hästjobb det var att försöka få dem att förstå vad en vetenskaplig metod innebär, som jag arbetat med)
De håller även hårt på konceptet “Bäste broder”. Där kunde jag som civil kvinna inte få tillträde, men jag såg ofta resultatet av de magiska orden “Bäste broder”. Alla officerare har på ett eller annat sätt band till varandra. de har kanske jobbat eller gått kurs tillsammans eller varit på gemensamma möten eller övningar. Då kunde de alltid använda sig av begreppet “Bäste broder”, tjänster och gentjänster. Att vägra en “Bäste broder” något kan vara fatalt, då kan du hamna utanför gemenskapen. Så, inom olika klickar gör de varandra tjänster, i stort och i smått, en form av nepotism som ingen talar om men alla vet om.
Titeln på det här inlägget är också populärt inom Försvarsmakten. Lita inte på någon, dubbelkolla allt, och lämna absolut inte ifrån dig någon som helst information som inte ger dig någon form av överläge. Personligt eller organisatoriskt.
Jag säger inte att alla inom Försvarsmakten beter sig så här, jag har flera vänner som inte gör det, men vill du göra karriär och få de tjänster du önskar så skolas du lätt in i det här utan att du själv förstår det. Det innebär att det som visas upp för en journalist inte alls har särskilt mycket att göra med de tankar och värderingar som visas upp bakom fasaden. Där jag varit. I drygt 20 år. Jag lämnade myndigheten när jag till slut inte orkade mer.
Så, jag gillar Det politiska spelet, men jag önskar mer ödmjukhet av journalister. Ni får se ytan, det som en organisation, myndighet eller officer väljer att visa. De är otroligt duktiga på att verka tydliga och säkra (oceaner av okunskap…), de håller alltid varandra om ryggen (Bäste broder) och de litar inte på någon, allra minst en journalist (Förtroende är bra men…)
Om du vill veta mer hur det var att arbeta som kvinna inom Försvarsmakten kan du läsa HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.
Häromdagen träffade jag en ung kille som sa sig vara feminist, men tyckte att vi inom Fi var extrema manshatare och att det verkade som att vi inte ville ha jämställdhet utan hämnd. Jag argumenterade emot med att media gärna vill framställa oss så, men det trodde han inte på, han hade hört av många att det var så här så han visste det var sant. Istället för att hata och hämnas tyckte han att det blir ju bättre hela tiden, så varför inte vänta in den naturliga förändringen som ändå pågår? Jag svarade att jag redan väntat i 50 år, jag orkar inte vänta längre.
Det fick mig att komma ihåg andra uttalande på liknande sätt, att feminister är manshatare. Och hur går det ihop att vara mamma till en son och samtidigt hata män? Att feminister hatar män är något antifeminister säger om oss, det är inget som stämmer. Däremot kan vi tycka illa om och även hata patriarkatet och könsrollerna och vad de gör mot oss, både män och kvinnor! Att vissa kvinnor hatar män, beroende på saker de utsatts för under sitt liv, det har jag full förståelse för, men i stort är det ett hat mot manligheten som det framställs av patriarkatet som vi ”hatar”, inte män som individer.
I vår familj diskuterar vi nästan dagligen patriarkatet och vad det gör mot kvinnor i form av kvinnohat. Hela familjen har ett patos emot manlighet som jag tänker bara är av godo att sonen får i sig. Min son har inga problem att skilja på den avsky jag känner för vad män gör mot kvinnor i skydd av patriarkatet och den kärlek jag känner för honom som min son.
Om vi inte hade de här diskussionerna så skulle han utan reflektion reproducera patriarkatet i sitt liv. Vi ger honom istället verktygen att dels kunna säga ifrån när han hör andra män bete sig sexistiskt och förtryckande, dels att själv försöka hitta en annan väg än den förtryckande för sig själv. Det är ett bra sätt att plocka ner patriarkatet och jag vore väl korkad om jag inte skolade båda mina barn, son och dotter, i hur de ska hantera sina liv för att vara med och bidra till patriarkatets krossande!
Min förhoppning är att han tack vare mitt så kallade manshat ska kunna säga ifrån när människor i hans omgivning reproducerar patriarkala normer. Hur ska världen annars kunna ändras, om vi inte ständigt påvisar det här utan bara gullar med förtryckarna? Jag tänker inte skydda min son från mina åsikter, hellre ser jag att han förstår och vägrar inordna sig i sin förtryckande roll!
Romernas internationella dag (nationaldag) firas till minne av den första romska kongressen som ägde rum i London 7-12 april 1971. Där samlades representanter från fjorton länder tillsammans med Indiens delegation, Världskyrkorådet och representanter från forna Sovjetunionen i London för att diskutera romernas framtid. Man beslutade att den 8 april skulle vara romernas internationella dag (nationaldag).
De blågröna färgerna i flaggan hade antagits vid en kongress i Bukarest redan 1933. För att understryka romernas historiska koppling till Indien enades man om att lägga till ett hjul. Det röda hjulet har vidare konnotationer och symboliserar även vandringen från Indien samt romernas framåtskridande. Den blå färgen symboliserar himlen (andliga värden) medan den gröna färgen symboliserar jorden.
Vid kongressen antogs även en nationalhymn Gelem, gelem (Jag vandrade och vandrade …). Melodin är traditionell och texten är skriven av Jarko Jovanovic.
Om du vill lära dig mer om den romska historien kan du läsa HÄR.
Sverige som samhälle har behandlat, och fortsätter behandla, romer på ett mycket förtryckande och diskriminerande sätt. Genom lagar som till exempel inte lät romer bosätta sig på samma plats längre än några veckor, inte tillåta barnen att gå i skolan och genom att bostadsförmedlare och arbetsgivare sorterat bort ansökningar enbart utifrån att de är romer skapas ett rykte om att romer inte vill bosätta sig stadigvarande, inte vill gå i skola och inte heller vill arbeta. Det är samhället som tvingat romerna att leva så, samma samhälle som sedan påstår att det är romernas val.
Och samhället fortsätter diskriminera och förtrycka. Den 1 februari kom enmansutredningen av Maartin Valfridsson som handlar om hur det svenska samhället ska hantera EU-medborgare, ofta romer, som kommer till Sverige på flykt undan fattigdom, diskriminering och antiziganism i sina hemländer. Valfridssons rekommendationer till samhället innefattar bland annat att kommuner inte ska erbjuda barn till utsatta EU-medborgare skolgång, inte heller legala boendealternativ och utredaren uppmanar allmänheten att inte skänka pengar för att på så sätt stävja tiggeri. Utredningen fick massiv kritik av flera tunga aktörer inom rörelsen för mänskliga rättigheter, läs mer HÄR.
Thomas Hammarberg som var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012 och som nu arbetar i nätverket för utsatta EU-migranter, skriver i en artikel (läs hela HÄR):
”Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma. Det finns skäl för självkritik.
Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.
Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.
Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet om sådana fall är högt. Skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.”
Alexandra Pascalidou är aktuell med en TV-serie om EU migranter, De kallar oss tiggare, du kan se första avsnittet HÄR. Hon beskriver serien och arbetet med den i en artikel (läs hela HÄR):
”Vi följer dem i deras jakt på övernattning, i deras kamp att få ge sina barn ett bättre liv och ordna sin försörjning. Det här är människor som levt under ett historiskt förtryck, systematisk diskriminering, utanförskap och marginalisering. De är fullkomligt försummade och lever bortom samhällets solidariska skyddsnät. Finanskrisen 2008 krossade även deras liv när fabriker stängde och det inte längre fanns arbete på åkrarna i Sydeuropa. Då fann de en tillflyktsort här i Norden.”
Även Feministiskt initiativ har skrivit debattartiklar i dag, till exempel den HÄRav Gudrun Schyman, partiledare och Soraya Post, Europaparlamentariker och ledamot i Kommissionen mot antiziganism
”I förra veckan kritiserades Sverige av FN:s kommission för mänskliga rättigheter för att man inte tillerkänner romska migranter från andra EU-länder rätten till vård och utbildning. Faktum är att alla barn i vårt land, också barn till papperslösa flyktingar, får gå i skola. Förutom just barn till fattiga, nästan uteslutande romska, EU-migranter.
Skolinspektionen har också uttalat att kommunerna har en skyldighet att släppa in dessa barn i skolorna. Men Sveriges socialdemokratiskt styrda regering har konsekvent motarbetat detta.”
”Särskilt som vi vet att utbildning är den kanske viktigaste nyckeln till att på sikt bryta utanförskap är det en skamfläck för vårt land att barn från Europas mest stigmatiserade minoritet berövas den för andra självklara möjligheten till självförverkligande och egenmakt.”
”FN-kommissionen kritiserade också att Sverige inte tar hatbrotten mot romer på allvar. Trots att brandattentat mot EU-migrerade romers boplatser har förekommit med en förfärande hög frekvens utreds dessa brott knappt alls.
Ovanpå allt detta har regeringen också, i ett historiskt unikt uttalande, uppmanat svenskarna att inte vara solidariska med dem som tigger på våra gator.
Det är första gången en svensk regering tycker sig kunna berätta för medkännande medborgare vad de ska göra och inte göra med sina pengar. En stötande och direkt kontraproduktiv förmyndarpolitik mot såväl de fattiga som tigger liksom mot de givmilda som skänker.”
Hur diskriminering kan förkläs som byråkrati kan du läsa om i det HÄR blogginlägget från Fi Gotland, som Tomas skriver:
”För kom inte och påstå att en direktör, advokat eller managementkonsult från London skulle få fylla i vad hans mamma hette som ogift, var hans bröllop var registrerat etc. Han hade iofs. aldrig behövt det. I hans mycket finare fall hade banken fixat kontot på en sekund.”
Vad vill då vi i Feministiskt initiativ ska göras för att snarast säkerställa mänskliga rättigheter för romer?
”✓ Vi vill att det arbete som bedrivits inom Kommissionen mot antiziganism permanentas i någon form. Kampen mot hatbrott, diskriminering och för attitydförändring måste institutionaliseras i Sverige.
✓ Vi vill att den 2 augusti införs som officiell minnesdag för förintelsens romska offer och att Sveriges regering driver frågan om en gemensam europeisk minnesdag på EU-nivå.
✓ Vi vill se konkreta och effektiva åtgärder för inkludering av romer som levt länge i Sverige.
✓ Vi vill att Sverige driver på för en effektiv inkludering av romer inom hela EU.
✓ Vi vill att de romska EU-migranterna får tillgång till vård och skolgång i Sverige.
✓ Vi vill att hatbrotten tas på mycket större allvar av politiker, polis och rättsväsende.
Så kan vi slippa skämmas nästa gång FN undersöker efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Sverige. Så kan vi feminister bli stolta över att 2018 ta plats i en rödgrönrosa regering.”
För ett tag sedan läste jag Wennstams ”Flickan och skulden”och blev glad, ledsen och arg. Glad över att jag äntligen läst den, ledsen på grund av det tragiska innehållet och arg över att samhället skapar en kultur som ger det här resultatet. Samma kultur som resulterar i att polisen i Östersund rekommenderar kvinnor att hålla sig hemma (läs HÄR), samtidigt som de kan ställa upp med horder av poliser vid en fotbollsmatch. I den boken hade Wennstam granskat ett antal våldtäktsdomar med fokus på de drabbade. I den här boken byter hon fokus och granskar istället de som våldtar. Syftet är att vi ska lära oss mer om våldtäktsmännen. Det handlar inte om att kvinnor ska begränsa sina liv för att inte bli våldtagna, det handlar om att förhindra män att våldta.
Fortfarande är det djupt tragiskt att läsa, och inse hur mycket ont människor (män) kan göra andra. Att inse hur våldtäktskulturen gör kvinnor ansvariga, på männens bekostnad. I samma ögonblick som vi skuldbelägger offret ”Hon skulle inte ha klätt sig så, druckit så mycket, gått där, släppt in honom i lägenheten”, så säger vi även att mannen/männen inte kan hantera sina egna drifter, inte kan ta ansvar för sitt eget agerande.
En annan sak som den här boken synliggör är det absurda i att kalla våldtäkt för sex. Rubriker som skriver att ”Mannen hade sex med kvinnan mot hennes vilja” på olika sätt gör att männen kan gömma sig bakom sina drifter, som vi genom våldtäktskulturen lär oss är omöjliga att motstå. Men våldtäkt handlar inte om sex, det handlar om makt. En av de saker Wennstam belyser i boken är hur ofta, särskilt under gruppvåldtäkter, som mannen/männen inte klarar av att penetrera kvinna. Ofta drabbas då kvinnan ännu hårdare, på andra sätt, så mannen kan behålla sin manlighet, sin självbild.
I boken belyses även medias roll i den bild vi har av våldtäktsmän, i ett samspel med rättsväsendet. Media är inte intresserade av att skriva om den medelålders mannen, med akademisk utbildning och fast jobb, som anmälts av sin fru för våldtäkt, men om det är utlandsfödda, lågutbildade och/eller kriminellt belastade blir det mer säljande rubriker, så krass är världen. Media skriver allra helst om de otäcka våldtäkterna, som begås av flera män, helst mot det media kan beteckna som ”en respektabel” kvinna, som överfalls utomhus. Det här gör att vi som läser får en skev bild både om vem som våldtar och var våldtäkter sker. Sanningen är att de flesta våldtäkter begås av någon kvinnan känner och att det sker inomhus i bekanta omgivningar.
Till det kommer att rättsväsendet, visar forskning, har lättare att fria om de anklagade är mer lika nämndemännen, alltså är äldre, talar felfri svenska och har fast jobb, särskilt om kvinnan inte hör till samma samhällsklass. Även polisens utredningar visar brister, ofta utifrån samma kriterier som nämndemännen, brister som dessutom skiljer sig över landet. Dessutom har annan forskning visat att det är mäns syn på vad som är ett övergrepp och vad som inte är det som präglar både utredningar och rättegångar, inte kvinnans.
En viktig bok att läsa, och att be sina bekanta att läsa, gärna tillsammans med ”Flickan och skulden”. Vi har ett samhälle som i just det här brottet skuldbelägger offret och dessutom skapar en bild av förövaren som inte stämmer med verkligheten samtidigt som män görs till ansvarslösa barn i just frågan om sin sexuella drift. Här finns ett gigantiskt förbättringsområde, men vi behöver hjälpas åt. Inte ursäkta männen, inte gå på medias bild av vad en våldtäkt är. Lyssna och tro på kvinnor som blivit våldtagna och inte urskulda eller ursäkta männen!
Feminism för mig innebär inte att alla kvinnor ska se lika ut, eller vara lika eller tycka lika. Raka motsatsen faktiskt! Feminism är för mig att alla kvinnor tillåts vara människor och fatta sina helt egna individuella beslut utan att få dem ifrågasatta.
Feminism för mig är inte heller att hata män (vilket jag inte heller tror det är för särskilt många andra feminister), men om du som kvinna vill hata män så är det helt OK för mig, i linje med det jag skrev att alla har rätt till sina individuella beslut! Däremot ser jag strukturerna i samhället som patriarkatet skapar, så patriarkatet hatar jag. Vilket INTE är detsamma som att hata män!
Feminism för mig är inte att bara arbeta för att de kvinnor som redan har det bra får mer, utan snarare att börja med att förbättra för de kvinnor som är mest utsatta.
Feminism för mig är inte heller män som säger sig vilja skydda “sina” kvinnor (vilket i och för sig oftast inte omfattar feminister), genom att demonisera andra män.
Nu är Solidaritetsveckan för kampen mot rasism och rasdiskriminering över, men arbetet fortsätter självklart. I vårt partiprogram (Kapitel O, Feministisk antirasism, läs hela HÄR) står bland annat:
”Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt,västerländskt, kristet arv. Den antirasistiska politik som Feministiskt initiativ bedriver utmanar den etablerade och diskriminerande strukturen som upprätthåller etniskt baserade privilegier i samhället.”
”I dagens samhälle utsätts människor, som inte passar in i en vit, västerländsk norm, för rasism och marginalisering. Konsekvensen blir att icke-vita kvinnor också upplever könsförtryck genom rasistiska konstruktioner av kön. Könsstrukturer och rasistiska strukturer förstärker och upprätthåller på så sätt varandra.”
”Den nuvarande integrationspolitikens mål är att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, oavsett etnisk tillhörighet. Trots det vilar den på rasistiska antaganden om människors inneboende olikheter. Feministiskt initiativ vill flytta fokus. Istället för att diskutera hur invandrare ska integreras vill Feministiskt initiativ belysa och bearbeta den strukturella diskriminering som hindrar människor från att delta i samhället på lika villkor.”
”Allt oftare baseras den nutida rasismen på påstådda kulturella skillnader istället för, som tidigare, på föreställda biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. Den kulturrasism, som blir följden, bygger på föreställningar om att ”kultur” kan användas för att förklara skillnader i egenskaper, förmågor och färdigheter bland människor. Parallellt med kulturrasismen förekommer även en utbredd vardagsrasism. Feministiskt initiativ anser det viktigt att utveckla en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den rasism som i allra högsta grad förekommer i Sverige.”
”Gränser skapar ett ”vi och dom”, bidrar till att skapa rädsla för andra människor och utgör rasismens fundament. Istället vill vi bygga en värld efter principen att jorden tillhör oss alla och ska med omsorg och respekt delas rättvist mellan hela jordens befolkning.”
”Nationalistiska strävanden att bygga homogena stater har ofta inneburit tvångsassimilering och förtryck av nationella minoriteter. Sverige har inte varit något undantag. Feministiskt initiativ uppfattar därför minoritetspolitik som en del av det antirasistiska arbete som Fi vill bedriva.”
Om du har svårt att se att det skulle finnas så mycket rasism i Sverige kan du läsa någon av de här artiklarna, som alla är från den senaste veckan:
Men vad ska vi då göra, hur kan vi förändra samhället så att det här inte sker?
Första steget är att inse sin egen del i den rasism som finns i vår vardag. Det vi inte ens reflekterar över. När vi väl uppmärksammar och ser beteenden, uttalanden och strukturer kan vi börja påverka dem och på sikt förändra dem.
Den som är rasifierad utsätts dagligen för olika former av förtryck, så ofta att det till och med ibland normaliseras och upptäcks först de gånger rasismen inte sker. Som rasifierad kan det kännas övermäktigt att påpeka rasismen och ta diskussionen varje gång något inträffar, en kanske bara orkar det vid enstaka tillfällen. Den som hör till vithetsnormen har, utöver alla andra fördelar, privilegiet att själv välja om en vill engagera sig eller inte. För att vara en god allierad bör en vara uppmärksam på det som sker och backa upp om och när det behövs.
För en god allierad i kampen mot rasism och rasdiskriminering kan det hjälpa att tänka på hur en vill att män ska agera i arbetet mot könsmaktsordningen. Ge plats, lyssna, bekräfta, men inte ta över. Däremot får män gärna bedriva feministiskt arbete i manliga rum och sällskap. På samma sätt kan en vara god allierad till rasifierade. Ge plats, lyssna och bekräfta. I vita rum, var den som agerar aktivt mot rasism. Påpeka diskrimineringar, ifrågasätt uttalanden, uppmärksamma fördomar. Det är inte alltid lätt och inte populärt, men minns då att du har möjligheten att välja, vilket den som rasifieras inte har.
Att ta diskussionen kan ske på många sätt. I många fall hamnar det mer i en debatt, där den du vill diskutera med bara blir mer och mer fast i sin egen syn och vill få dig att ändra din syn. För den som orkar och kan så är giraffspråket, det empatiska samtalet en väg att gå. Empatisk kommunikation eller giraffspråket är en kommunikationsmodell som underlättar dialog och mänskliga relationer. Modellen utgår från ett förhållningssätt som är respektfullt och som utgår från ärlighet, öppenhet och empati. Istället för att analysera vad som är fel med den man talar med eller hos sig själv och försvara sig eller anklaga, uttrycker vi våra behov och önskemål rakt och ärligt. Läs mer HÄR och HÄR.
För den som inte alltid orkar vara giraffen kan det vara värt att tänka på att även om du inte nå fram till den som du diskuterar med så kan det du säger tas in av andra som befinner sig i närheten, och de kan få en förklaring till det som sker och en förståelse för vad som är fel, och därmed har de påbörjat sin egen reflektion, vilket i sig är bra.Vi gör det tillsammans, vi backar varandra och varje litet steg är ett steg närmre ett bättre samhälle!
Solidaritetsveckan för kampen mot rasism och rasdiskriminering forrtsätter och i dag är det dessutom den internationella dagen till minne av offren för slaveri och den transatlantiska slavhandeln.
Därför är just i dag en dag att minnas Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln under 1600-1800-talet.
”Under 350 år skeppades miljontals afrikanska barn, kvinnor och män över Atlanten för att bli slavar i Amerika och Västindien. Britterna dominerade slavhandeln men även Sverige var inblandat.
Den 12 maj 1646 inleddes den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika, på initiativ av den ledande affärsmannen Louis de Geer. Nu skulle man lägga grunden för en ny svensk handelsverksamhet – att köpa och sälja förslavade afrikaner.
Skeppets kapten, Arendt Gabbesson, seglade först till nuvarande Nigeria. Där köpte han elfenben, tyger och omkring 260 förslavade afrikaner. I skeppets trånga, smutsiga lastutrymme blev fångarna snabbt sjuka. Redan innan fartyget hann lämna kusten hade över 30 av fångarna dött i dysenteri. De överlevande skeppades vidare över Atlanten för att säljas till engelska plantageägare på ön Barbados i Västindien. Bara 150 levde vid ankomsten.”
”I nuvarande Ghana kom Svenska Afrikakompaniet överens med kungariket Fetu om att få bygga ett svenskt handelsfort. Sten och annat byggnadsmaterial transporterades på svenska skepp för bygget av Carolusborg som blev det näst största fortet på den afrikanska kusten. Affärerna gick bra och snart upprättade svenskarna fler handelsstationer längs den afrikanska kusten.” (läs mer HÄR)
”Kung Gustav III ville tjäna pengar. Han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Där anlades en liten huvudstad kallad Gustavia. Två år senare bildade kungen och ett antal svenska affärsmän ett aktiebolag för slavhandel.
Befolkningen på Saint-Barthélemy ökade snabbt. 1812 fanns där över 5 000 invånare, hälften av dem slavar. I Gustavia handlades med slavar. Samma stränga regler gällde som på andra slavöar i Västindien. Slavar fick inte vistas utomhus sena kvällar och nätter. De fick inte samlas i större grupper. De fick aldrig bära vapen – bara en liten fickkniv. Slavar som bröt mot lagarna kunde piskas, brännmärkas, tvingas bära halsjärn – eller avrättas. Tortyr förekom för att pressa fram upplysningar och erkännanden.
1845 beslöt svenska riksdagen att avskaffa slaveriet på Saint-Barthélemy, men inte förrän tre år senare var alla slavar fria. Nu var kolonin inte vinstgivande längre. 1878 såldes den tillbaka till Frankrike.” (läs mer HÄR)
”Sverige var ett av de sista länderna i Europa som avskaffade slaveriet, 14 år efter Storbritannien och de andra kolonialmakterna.” (Läs mer HÄR)
”Från 1500 till 1866 togs slavar från i huvudsak Västafrika, mellan 12,5 miljoner och 15 miljoner människor uppskattas ha fallit offer för handeln och flera miljoner ha dött tillföljd av slavhandeln. Det var framförallt de europeiska stormakterna som bedrev storskalig handel med slavar. Databasen om slavhandeln från Emory University visar att Portugal med Brasilien, Storbritannien, Frankrike, Spanien, USA, och Danmark med de baltiska länderna utgjorde den största delen av handeln.
Med all den mänskliga misär i slavhandelns spår följde även rasistisk propaganda och rasstereotyper för att rättfärdiga den omänskliga handeln. Föreställningar som än idag har fotfäste, sprids och motiverar afrofobiska hatbrott och rasistiska nidbilder i populärkultur. BRÅ:s hatbrottsstatistik visar att 980 afrofobiska hatbrott anmäldes år 2013. Det var en ökning med 26 procent, jämfört med 2009. Afrofobiska hatbrott utmärkte sig gentemot hatbrott mot andra minoriteter i att andelen våldsbrott var särskilt hög.” (Läs mer HÄR)
Det här är begrepp som de av oss som inte rasifieras bör vara medvetna om för att synliggöra de privilegier det medför att falla inom vithetsnormen.
Vithet är inte enbart en hudfärg, det representerar även en ideologi som bygger på uppfattningar, tro, värderingar levnadssätt och attityder som bidrar till en maktstruktur där de som faller under vithetsnormen får privilegier som andra inte kan åtnjuta. Normen medför att det ses som positivt, eftersträvansvärt och normalt att vara vit. Att samhället präglas av en vithetsnorm innebär att personer som är vita har sociala, ekonomiska och politiska privilegier. I ett vithetsnormativt sammanhang är personer av annan hudfärg eller annan/andra etnicitet/-er normbrytare.
Det positiva med användandet av vithet som begrepp begrepp är att det då kan användas för att peka på att vita människor faktiskt har en hudfärg och en etnicitet, eftersom hudfärg och etnicitet annars är begrepp och samtalsämnen som vanligen används när det talas om ”dom Andra”. När hudfärgade plåster eller nylonstrumpor tas upp som exempel på den rådande vithetsnormen brukar det vita samhället explodera i raseri. Det påstås vara en oväsentlig fråga, inget att bråka om, när det finns så mycket annat elände i världen. Men problemet ligger inte i att det bara finns en färg för ”hudfärgade” plåster och strumpor, problemet ligger i att det kallas ”hudfärgat” när vi bara behöver se oss omkring för att inse att ”hud” inte är EN färg, utan massor!
Etnocentrisminnebär att egna etniska gruppen är alltings centrum och måttstock mot vad allt jämförs. Man betraktar världen utifrån sin egen plats, vilket betyder att andra kanske inte delar ens åsikt och dömer utifrån egna positioner.
”Alla grupper och kulturer har inslag av etnocentrism i den meningen att man tenderar att betrakta och se världen utifrån sin egen position. Som ett resultat av kolonialismen och den makt som Västvärlden och Europa har i dagens värld är det dock den europeiska/västerländska etnocentrismen, som går under beteckningen eurocentrism, som av självklara skäl stått i centrum i debatten kring etnocentrism. Västvärlden har stor makt över kunskapsproduktionen i dagens globaliserade värld, inte minst forskningen. Detta innebär att stor del av den information och kunskap som produceras och konsumeras världen över är just eurocentrisk, dvs. producerat utifrån ett specifikt västerländskt perspektiv.”
”Det är viktigt att förstå hur etnocentrism, genom maktrelationer i samhället, upprätthåller rasism och annat förtryck. Man kan inte endast se etnocentrism som en ofarlig och oskyldig brist på kunskap och information. Ett sådant perspektiv innebär att man osynliggör hur etnocentrismen upprätthåller rasismen. Ett exempel på detta kan hämtas från den feministiska debatten. Den dominerande feminismen, ibland kallad den västerländska feminismen, har under lång tid fått kritik för att vara just etnocentrisk. Vita, heterosexuella medelklasskvinnor i Väst har, utifrån sin specifika utgångspunkt och erfarenhet, skapat en enhetlig bild av Kvinnan, enligt antagandet om kvinnors universella erfarenhet av manligt förtryck. Genom detta osynliggör man inte bara andra kvinnors erfarenhet. Man osynliggör även relationen mellan sexism och rasism och det sätt på vilket även vita kvinnor reproducerar rasismen och deltar i rasistisk praktik.” (läs mer HÄR)
Därför är det så viktigt att man är medveten om hur, när och varför man filtrerar på det sätt man gör. Det är också oerhört viktigt att lära sig flera sätt att betrakta, förstå, tolka och värdera omvärlden.
För de av oss som ingår i vithetsnormen är det av särskild vikt att ständigt ifrågasätta sin egen position, sina fördelar och privilegier och vara aktsam över sin etnocentrism. Det är lätt att bara se saker som av naturen givna bara för att det är vad en alltid sett runt sig.
Om en som ingår i vithetsnormen ska kunna arbeta aktivt med rasism och rasdiskriminering behöver en ständigt arbeta med sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter.
I dag visar jag ett urval av texter med bäring på dagen och veckan. Först ut är Fi Eskilstuna i en Facebookstatus.
”Idag börjar solidaritetsveckan. Den inleds med denna måndag den 21 mars som är den Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Dagen instiftades till minne av massakern i Sharpville, Sydafrika, där 69 människor sköts ihjäl av polisen under protester mot apartheid. FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering trädde i kraft 1969 och i dag har majoriteten av världens länder anslutit sig till konventionen som fastställer alla människors lika rättigheter.
Sverige anslöt sig till den utan reservationer. Trots det har vi fått återkommande kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté, som bevakar att staterna följer konventionens bestämmelser, för att inte leva upp till våra åtaganden. I sin senaste rapport om Sverige noterar FN:s kommitté med oro att rasistiska och extremistiska organisationer fortsätter att verka. Sverige tar inte FN-rekommendationen om att förbjuda organisering på rasistiska grunder på allvar. Samhället lägger i dagsläget större kraft på att skydda nazistiska och rasistiska organisationer än att motarbeta dem. FN uttrycker även missnöje med att Sverige inte har en nationell institution som övervakar mänskliga rättigheter.
Feministiskt initiativ delar FN:s rasdiskrimineringskommittés uppfattning och är djupt oroade över normaliseringen av rasism, nazism och fascism som eskalerat de senaste åren. I en tid då rasismen breder ut sig måste vi stärka arbetet med de mänskliga rättigheterna.
Kritik som feminismen som organisation får är att den är ett VIP rum för vita eller white-passing kvinnor. Den exkluderar stora delar av kvinnors berättelser, på grund av att de inte är vita kvinnors berättelser. Det minsta en kan göra idag som jag tror gör stor skillnad i slutändan är att backa och lyssna.
Två böcker: Svart hud – vita masker, av Frantz Fanon Svart kvinna, av Fanna Ndow Norrby
Vardagsrasism är allas ansvar. En börjar med sig själv.”
Viktoria Kawesa och Gudrun Schyman publicerades i dag med en artikel i Feministiskt Perspektiv, du kan läsa den HÄR.
”Det finns en vithets- och västerländsk norm som ger luft åt rasism. Rasistiska uttalanden, även från folkvalda politiker är något som återkommer kontinuerligt. Rasistiska strukturer påverkar människors materiella villkor, deras trygghet, delaktighet, inflytande. Deras tillgång till makt. Den strukturella rasismen och den etniska diskrimineringen visar sig på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i hälso- och sjukvården samt i skolan. Den politiska retoriken i Sverige blir en del av att normalisera rasism och diskriminering.Vi måste bryta synen på rasism och rasideologier som något som tillhör de högerextrema.”
”I Sverige har vi ingen brottsrubricering mot hatbrott, utan de brotten ingår i hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt är grund för straffskärpning. Dessutom så anmäls inte alla hatbrott och alldeles för sällan leder de anmälda brotten till åtal vilket gör att tanken med hatbrottslagstiftningen urholkas. Kommissionen mot antiziganism har bland annat gett Diskrimineringsombudsmannen (DO) kritik för att romers anmälningar faller bort och inte leder till åtal. Kommissionen påpekar även att myndigheter helt enkelt inte förstår att det som sker är ett hatbrott och på så vis inte går vidare med det.”
”Vi måste bryta synen på rasism och rasideologier som något som tillhör de högerextrema, när det i själva verket genomsyrar hela samhället. Som när en afrosvensk politiker blir uppsökt och knivskuren i sitt hem och nätet svämmar över av fördömande kommentarer – mot den utsatte. Som när attacken mot en romsk kvinna inte leder till åtal men istället till ytterligare attacker nästa dag. Som när en före detta statsminister uttalar sig om sin egen upplevelse av att känna sig trängd när han möter människor som tigger – istället för att problematisera de strukturer som skapar och upprätthåller ett vi- och dom-tänkande.”
Även Sissela Nordling Blanco har en artikel med i Feministiskt Perspektiv, läs helaHÄR.
”Trots att Sverige anslutit sig till FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering får vi upprepad kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté för att inte leva upp till våra åtaganden. Enligt FN:s konvention ska det vara förbjudet att uppmana till rasdiskriminering, och det ska inte heller vara tillåtet att engagera sig i rasistiska organisationer. Men gång på gång ser vi hur rasister tillåts ta över Stockholms gator och torg.
Rasisternas närvaro i det offentliga rummet utgör ett allvarligt hot mot demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna. Hotar och begränsar alla som är föremål för deras hat och våld. Det påverkar inte bara människor som för tillfället söker sig till Sverige eller nyanlända flyktingar. Det påverkar alla rasifierade som lever här, och få konsekvenser in på bara skinnet för stora delar av vår befolkning; hbtq-personer, afrosvenskar, romer, judar, muslimer och rasifierade, men även politiska motståndare så som feminister, antirasister och antifascister.”
”För det är en mörk tid vi lever i. Rasismen breder ut sig här, i Sverige och runt om i Europa. Nu är det viktigare än någonsin att vi vänder utvecklingen. Vi måste blicka framåt och diskutera vilket samhälle vi vill leva i. I dag är det den internationella dagen mot rasism. En dag som handlar om att gå ihop och kräva sina rättigheter. Tillsammans kan vi sätta antirasistisk feminism på den politiska agendan och skapa ett samhälle där rasifierade personer inte bara kan överleva, utan faktiskt leva fullt ut.”
Arg jämtländsk tant som lever svenssonliv med man, villa, barn, bil och katter. Är riksdagskandidat för Fi och kontaktperson för Fi Jämtland. Brinner för det feministiska och antirasistiska perspektivet i livets alla frågor.
This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.
Strictly Necessary Cookies
Strictly Necessary Cookie should be enabled at all times so that we can save your preferences for cookie settings.
If you disable this cookie, we will not be able to save your preferences. This means that every time you visit this website you will need to enable or disable cookies again.
