Chokladbollens dag/PK-dagen

I dag är det chokladbollens dag. Eftersom det fortfarande finns inskränkta och oempatiska individer som envisas med att haka upp sig på vad ett litet oansenligt bakverk kallas som om deras liv hänger på det så instiftades en PK-dag förra året, som även den infaller idag (läs HÄR).

PK, politiskt korrekt, har blivit ett skällsord, men jag ser det mer som en utmärkelse, något eftersträvansvärt. Politiskt korrekt är ett ord med flera hundra år på nacken. Inledningsvis var det rent neutralt, ett uttryck för något som var i linje med gällande lagar. Sen gled det över till att vara något positivt och eftersträvans värt för att nu istället blivit något som slängs efter den som anser diskriminering och förtryck inte är OK och att mänskliga rättigheter är värda att kämpa för, som om det är något som inte är bra att kämpa för.

Att vara politiskt korrekt innebär enligt Oxford Dictionary att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Hur kan det vara fel?

Att vara politiskt korrekt innebär att respektera att alla människor har samma rätt att leva sina liv enligt de mänskliga rättigheterna, fria från förtryck och utan att diskrimineras. Hur kan det vara fel?

Att vara politisk korrekt innebär att stå upp för orättvisor och elakheter, att stå bakom och stötta de som inte alltid har möjlighet eller orken att alltid behöva stå upp helt själva. Hur kan det vara fel?

Att vara politisk korrekt innebär att ha en vision om ett bättre samhälle och en grundläggande tro på att vi, mänskligheten, har förmågan att skapa det samhället. Hur kan det vara fel?

Jag är stolt över att kallas politiskt korrekt och önskar bara att jag kunde leva upp till epitetet oftare!

IMGP1805

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Arga Tanten och Systrarna Strul diskuterar vapenindustri

I dag lanserar vi vår sprillans nya podcast, som är tänkt att komma ut med ett avsnitt per månad. I det första avsnittet diskuterar vi vapenindustrin, var den säljer, hur den får del av våra skattepengar och vad vapenindustrin får för effekter på människors liv. Klicka och lyssna!

20160506 podd

Engagerade poddare!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Skatan ger respons

För ett tag sedan skrev jag om Sveriges nationalfågel, SKATAN (läs HÄR).

Där skrev jag mest om att Koltrasten och inte Skatan utsetts till nationalfågel och varför jag inte tyckte det var OK, med vad jag hoppades skulle uppfattas som en glimt i ögat. Men jag skrev oxå om hur jag blir sedd av sörlänningar på grund av att jag valt att leva i norra Sverige:

”Ändå kan jag bli så arg när det antyds att det är besvärligt med oss som bor ”så långt bort”, att det vore enklare om vi ”oxå var i Stockholm”. Det är faktiskt precis lika långt för oss till Stockholm som det är för Stockholmarna till oss, och vi reser utan att klaga. Ska Sverige bara bestå av Stockholm? Är det bara där det finns folk som kan tänka? Jag blir arg när jag får kommentarer som ”Tänk att du är så kunnig inom ekonomi, fast du bor där uppe”, eller att mina utbildningar inte är lika mycket värda som någons som gått Handels, min utbildning verkar i jämförelsen uppfattas som en sorts leksaksutbildning….”

Det inlägget fick en komisk respons. Jag fick en kommentar från en bloggare som jag läst tidigare, men sen drygt ett halvår tillbaka inte längre läser. Det är ju så med bloggar. De jag läste när jag började blogga (på en annan portal) är inte samma som jag läser i dag. Jag har ett fåtal bloggar jag följt under en längre tid och andra som jag läst kortare tid. Andra bloggare har försvunnit för mig av olika anledningar. De kan ha slutat blogga eller så har deras blogg slutat att intressera mig av olika anledningar. Antingen för att de ändrat inriktning eller att de har haft en ton som jag inte gillat riktigt. När jag läser en blogg brukar jag i princip alltid oxå kommentera. Det är mitt sätt att tacka för läsupplevelsen. Jag läser för att få ut något av min läsning, jag vill få en tankeställare, bli road eller känna en gemenskap med det jag läser, och när jag inte gör det så slutar jag läsa. Så var det med den här bloggaren, men hen har tydligen uppfattat det lite annorlunda:

”Har inte kommenterat hos dig på tag, då du slutade kommentara hos mig. Här vill jag bara säga att du valde att stanna kvar i inre Norrland, vilket jag tycker är bra. Nu har du ju varit sjukskriven ett bra tag i utmattningsdepression i inre Norrland alltså, där tempot är betydligt lugnare än i nollåtta. Undrar hur du hade klarat dig här nere… Så de var nog bra att du stannade ”hemma”, för i Stockholm hade du inte fått den lugn och ro du uppenbarligen behöver för att komma tillbaka till arbetslivet. Här hade de knappast ansett att ditt engagemang i FI är ”arbetsterapi”. Du hade blivit avstängt på en gång kan jag säga. Så – japp, det är bra att du stannade uppe i norr.”

Jag blev först överraskad, jag trodde att hen slutat läsa min blogg precis som jag slutat läsa hens blogg, eftersom vi har så diametralt olika syn på så mycket i livet och världen. Jag har inte reflekterat över hen på flera månader, men uppenbarligen har hen fortsatt läsa mig, men utan att kommentera, eftersom hen vet så mycket om min situation. Nästan mer än vad jag själv vet…

Sen blev jag mer fnittrig över det djupt ironiska i den här kommentaren, som på ett absolut klockrent sätt, så mitt i prick att jag aldrig kunnat författa ett lika bra exempel själv, blir ett bevis på det jag beskriver i mitt inlägg:

”Många gånger har jag fått höra att det är något som inte riktigt kan stå rätt till med mig som väljer att bo kvar här i norr, när jag uppfattas som så smart och kunnig. Kanske är jag feg? Kanske är jag ändå inte så smart? Kanske är jag hellre en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i en stor damm? Inget av det här stämmer, särskilt inte det sista, men det finns liksom inget jag kan säga till de som bestämt sig för att det är så här, de som lyssnar mer på sina fördomar än dem de har fördomar om…”

Jag glömde visst att det nog är för att jag är så svag och skör som jag inte kan arbeta i Stockholm 😉

För att ändå försöka mig på det jag vet är ett omöjligt uppdrag, att bemöta de påståenden som finns i kommentaren (för, som jag skrev ovan, hen har redan låtit sina fördomar styra, det kommer jag inte att rå på), här kommer några motvikter:

”där tempot är betydligt lugnare än i nollåtta”. Vad gäller fritid kan jag hålla med om det, och det är oxå en av anledningarna till att jag valt att leva här. Jag slipper rusningstrafik, trängsel, bilköer och långa resor till och från jobbet. Det är min livskvalitet. I själva jobbet är det en helt annan sak. Jag jobbar statligt, har gjort det inom tre olika stora myndigheter, och på en nivå som gör att jag har haft kollegor med samma jobb runt om i Sverige, bland annat i Stockholm. De är ofta förbluffade över den arbetsbörda som läggs på oss ute i landet. Vi befinner oss ofta på kontor som är utlokaliserade på grund av politiska beslut och som sådana får vi inte kosta, men vi ska producera. Så, när jag arbetar som chef har jag fler medarbetare att ledaän chefer på sammanivåer i Stockholm, samtidigt som jag har obefintligt administrativt stöd runt mig, allt ligger på mig,medan mina kollegor i Stockholm har tillgång till assistenter somkan avlasta dem. När jag arbetat som projektledare har jag haft större uppgifter som ska lösas på färre projektdeltagare än vad kollegorna i Stockholm får. Så har det varit på samtliga kontor på samtliga myndigheter som jag arbetat på, vilket gång på gång bekräftas av kollegorna i Stockholm. Jag vill påpeka det, eftersom jag gissar att mina erfarenheter väger lätt i kommentatorns ögon, men att ett gäng 08:or bekräftar det kanske kan betyda nått..

”Här hade de knappast ansett att ditt engagemang i FI är ”arbetsterapi”. Du hade blivit avstängt på en gång kan jag säga.” Nu vet ju inte jag vilken erfarenhet kommentatorn har av Försäkringskassan (mer än att jag vet att hen inte jobbat där), men själv har jag arbetat på Försäkringskassan på nationell nivå, så jag kan med säkerhet säga att det här är helt fel. För det första så heter det ”arbetsträning”, och här i norr har det varit OK att jag upprätthållit min förmåga att prestera med hjälp av Fi eftersom min arbetsgivare inte kunnat tillhandahålla lämplig arbetsträning, och det inte heller gått att ordna på annat håll. Ingen kräver alltså att jag ska arbeta med Fi, men de tycker det är bra att jag gör det eftersom det underlättar min återgång till arbetet. Om jag bott i Stockholm hade jag definitivt kunnat arbetsträna med Fi, eftersom det är en av de få orter i Sverige där Fi har ett kontor med anställda medarbetare, vilket är ett krav för att arbetsträning ska kunna genomföras. Där hade jag alltså inte behövt gå sysslolös i väntan på att min arbetsgivare kunnat ordna en arbetsplats och uppgifter åt mig, där hade jag direkt kunnat genomföra min arbetsträning på Fi kontor. Jag hade definitivt inte blivit ”avstängd”. Eller utförsäkrad som det egentligen heter.

Framförallt gjorde den här kommentaren mig så otroligt tacksam. Jag håller en studiecirkel där bland annat härskartekniker ingår, och här får jag ett praktexempel på hur en till synes vänlig och omtänksam kommentar kan byggas upp enbart med hjälp av härskartekniker. Här finns skuldbeläggning, förminskande, dubbelbestraffning och förlöjligande i en enda härlig röra, den blir perfekt att ha som utbildningsunderlag!

IMGP1210rev

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Min nationalfågel är skatan

En gång på en annan blogg skrev jag ett inlägg om klass, där jag pekade på den klasskillnad som finns mellan att vara uppvuxen, utbildad och arbeta i Norrland jämfört med resten av Sverige, och uttryckte mig bland annat så här:

”Ändå kan jag bli så arg när det antyds att det är besvärligt med oss som bor ”så långt bort”, att det vore enklare om vi ”oxå var i Stockholm”. Det är faktiskt precis lika långt för oss till Stockholm som det är för Stockholmarna till oss, och vi reser utan att klaga. Ska Sverige bara bestå av Stockholm? Är det bara där det finns folk som kan tänka? Jag blir arg när jag får kommentarer som ”Tänk att du är så kunnig inom ekonomi, fast du bor där uppe”, eller att mina utbildningar inte är lika mycket värda som någons som gått Handels, min utbildning verkar i jämförelsen uppfattas som en sorts leksaksutbildning….”

Många gånger har jag fått höra att det är något som inte riktigt kan stå rätt till med mig som väljer att bo kvar här i norr, när jag uppfattas som så smart och kunnig. Kanske är jag feg? Kanske är jag ändå inte så smart? Kanske är jag hellre en stor fisk i en liten damm än en liten fisk i en stor damm? Inget av det här stämmer, särskilt inte det sista, men det finns liksom inget jag kan säga till de som bestämt sig för att det är så här, de som lyssnar mer på sina fördomar än dem de har fördomar om…

Så, jag samlar på olika exempel på när Norrland, och framförallt inre Norrland, inte riktigt räknas till Sverige. Annat än när storsvensken behöver vårt virke, vår malm, vår vatten- och vindkraft och vår natur för sin rekreation.

  • Som när det inte tar hänsyn till renägande samer när det planeras vindparker eller malmbrytning.
  • Som att myndigheter inte kan förläggas till Norrland eftersom det inte finns kompetent personal här.
  • Som att SJ drar ner på nattågen till Norrland. Fast, vänta, inte helt och hållet, de behåller trafiken under de perioder då turister vill till och från fjällen. Att vi som bor här stadigvarande behöver förflytta oss till och från bostadsorten, det är inte viktigt. Vi reser för att erbjuda resten av landet vår kunskap och våra produkter, och ibland för att njuta av det kulturutbud i bland annat Stockholm som vi är med och finansierar via våra skatter, men hädanefter får vi göra det det med betydligt större miljöpåverkan eller med större besvär.

I höstas var det ytterligare en, i sammanhanget liten men ändå, tagg. Omröstningen om Sveriges nationalfågel….

Det är Sveriges Ornitologiska förening som hållt i en omröstning om vilken fågel som ska vara Sveriges nationalfågel. En bit in i omröstningen uppmärksammades den bland annat av en podd som tyckte skatan förtjänade att bli nationalfågel. Vilket inte precis uppskattades av arrangören. Fy så hemskt, vanliga människor började ha åsikter om vilken fågel som skulle väljas, vi, som inte känner till fåglar som ornitologer, ville ha ett ord med i vilken fågel som företräder oss… Ja, jag är ironisk.

Resultatet, trots kampanjen från podden, blev att – koltrasten vann. Säkert en kanonfin fågel – MEN DEN FINNS INTE I NORRLANDS INLAND!

Så här skriver de om Koltrasten:

”I stadens gröna kilar, på hyreshusens TV-antenner och i villa områdenas välskötta häckar – Sveriges nygamla nationalfågel finns nästan överallt”.

Jo hejsan. Om man med nästan menar att den INTE finns på en tredjedel av Sveriges yta… (och knappast på de där TV-antennerna heller, de är väl borta de med, kan nån upplysa gubbarna om det?)

Jag diskuterade det här med Sveriges Ornitologiska förening och de försvarade sig med att ornitologer visst sett koltrast på enstaka ställen i Norrland, men jag köper inte det. En vilsen koltrast skapar ingen nationalfågel för mig.

Så, jag framhärdar, SKATAN, som finns i HELA Sverige är åtminstone den här arga tantens nationalfågel, så det så!

IMGP6658rev

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Arg tant på twitter…

Med anledning av det som hände här i Östersund i måndags, att polisen gick ut och rekommenderade kvinnor att hålla sig hemma, eller åtminstone inte röra sig ensamma på vissa ställen i Östersund (som sen verkar sprida urt sig och bli ett större område allt eftersom…) så skrev jag med mina lokala fior en debattartikel på måndagskvällen som kom in i båda lokaltidningarna, HÄR och HÄR.

Någon dag senare fylldes media av experter och tyckare som uttalade sig om det som hänt i Östersund. Många av artiklarna och debattinläggen liknade vår artikel i mycket. Politism tog upp Agnes Wolds twitter HÄR, Katarina Wernnstam skrev bra på facebook HÄR, i en artikel HÄR och blev inbjuden att debattera i Aktuellt HÄR. Även Annika Borg HÄR, Anita Heber HÄR, Elisabeth Massi Fritz HÄR , för att inte glömma Leif GW Persson HÄR.

Kanon att de säger samma saker som oss och att de når ut, men det är så typiskt. Inte att en enda media hörde av sig till oss eller andra kvinnor i Östersund för att häöra hur vi såg på polisens uttalande. Vi hade ju till och med en färdig artikel som vi kunnat formulera om särskilt för någon av rikstidningarna om de bara varit intresserade. Eller varför inte ta med någon kvinna i Östersund för att möta polischefen samtidigt som Katarina Wennstam? En del av ilskan mot polisens uttalande handlar om att polisen på ett plan omyndigförklarar kvinnorna i Östersund. Det räckte inte, enligt dem att de informerade oss, de måste uttryckligen varna oss och ge oss rekommendationer om hur vi ska röra oss, eller helst stanna hemma. Som om vi inte själva kan ta ansvar för hur vi rör oss och när. 

Så, även om alla de ovan länkade inläggen är på vår sida i debatten så är de med och bidrar till omyndigförklarandet. Vi i Jämtland, förlåt NORRLAND, måste ha någon annan som talar om för oss vad som händer där vi bor. Men nu skrev vi exakt samma sak, fast ett dygn före alla experter och tyckare, så tack, men nej tack, ni behöver inte tala om för oss vad som händer!

Jag fick utlopp på twitter i går med en rant…

Kvinnor i Ösund skriver om polisen lokalt, men riksmedia har bara sydsvenska uttalanden. Är jag förvånad?

Nej, inte det minsta. Alla norr om dalälven är osynliga i riksmedia. Vi som bor i “Norrland”, dvs på 2/3 av Sveriges yta, finns inte.

Särskilt inte när vi vägrar vara tysta och säger det riksmedia experter säger – fast ett dygn tidigare. Då är vi extra osynliga…

För varför låta dem, som polisens uppmaning riktar sig till, synas och höras, när Leif GW Persson kan vara deras eko istället…

Ja, jag är arg. En arg jämtländsk tant som är trött på att bli behandlad som mindre vetande bara för att jag är från Norrland!

JAG ÄR FAAN INTE FRÅN NORRLAND! JAG ÄR FRÅN JÄMTLANDS SIKÅS. EN AV MÅRSCHA STÅCHAN, and proud of it!

Men OK, jag ska inte vara bitter. Karin Adelsköld fick uttala sig, väldigt kortfattat, HÄR, och hon bor faktiskt i Östersund, sen för typ en månad sen…

IMGP0968

Lämna kommentar Dela inlägget:

Politiskt arbete i stort och smått

Jag är relativt ny inom politiken, jag gick visserligen med i F! samma dag som partiet bildades, men började så smått vara aktiv först i valrörelsen 2014, lokalt i Östersund. För drygt ett år sedan valdes jag in i F! styrelse för hela landet och samtidigt fortsätter jag arbeta lokalt. Det blir stora kontraster mellan de två styrelserna jag är med i och det arbete jag gör för dem.

I nationella styrelsen diskuterar vi långsiktigt och angriper stora frågor, samtidigt som vi, eftersom vi är ett parti med små resurser, också får arbeta själva med frågor som organisation, utbildning, kommunikation och annat. Jag sitter som ansvarig för alla organisatoriska enheter av F! i Sverige och som sådan använder jag mailen mycket, och kontaktar avdelningar och föreningar runt om i landet. Även här får jag tänka långsiktigt och med de stora frågorna.

Kontrasten till arbetet i styrelsen för Fi Jämtland är uppfriskande och intressant. I vår lilla förening får vi alla vara med och göra allt. Jag driver en studiecirkel i feministisk politik, vi har “F!ka med Fi Jämtland”-träff varje månad för alla som är nyfikna, jag arbetar med våra sociala medier och försöker sprida vad vi gör på våra olika plattformar.

Jag är kassör i föreningen och som sådan är pengarna mitt ständiga bekymmer. Vi har nästan inga pengar alls, så det gäller att på olika sätt hitta vägar att få in någon summa här och där. Medlemmarna skjuter till, tar på sig att betala och vi går precis runt. Men vi försöker även använda det vi kan för att få in pengar. Personligen gillar jag att jobba med mina händer. Jag snickrar, målar, har byggt egna möbler och tapetserar gärna. Jag gillar även att sy, sticka och brodera. Så, vad kan jag göra för att på nått sätt få in pengar till föreningen? Jo, armband och nyckelringsmaskotar….

10463672_10205309467949590_1321272855911201006_o

Våra femimaskotar, som många är i form av nyckelringar. Det finns supersnippor, femimonster, tvåhövdad shedragon och många mer…

20792_10205256420663441_7333304172694263429_n

Regnbågsarmband, ursprungligen började vi göra dem för Åre Pride, men sen har de rullat på, eftersom de är roliga och populära.

20160223 pimpat

Nu har vi även börjat göra rosa armband och nyckelringar för att bredda utbudet. Allt från puderrosa till neonrosa.

20160223 pärla13

Och för att ingen ska ta fel på var prylarna kommer ifrån har jag ägnat mig åt krympplast i några dagar och skapat små F!-berlocker att fästa på allt vi säljer… Vi tar 20 kronor per pryl, där hälften går till material och hälften till Fi-Jämtland. Ser du nått du gillar? Kontakta mig så kan vi nog ordna ett köp 😉

Så, ganska stor skillnad på arbetet i de två styrelserna. I den ena handlar det om mycket tankearbete, långsiktigt, strategiskt och systematiskt. I den andra är det mer praktiskt, snabba ryck, taktiskt och omväxlande. Det bästa av två världar, helt enkelt!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Facebookilska

För ett tag sedan såg jag flera bekanta som, återigen (de kommer tillbaka om och om igen, den här typen av statusar), delat en statusuppdatering på facebook om vilket galet land Sverige har blivit. Jag läser och blir irriterad och besviken. Irriterad på att punkterna är så felaktiga och besviken på att så många väljer att dela den. Jag kunde inte hålla mig, jag måste gå in och kommentera alla punkterna, med mina snabba tankar. Inte särskilt genomtänkt av mig heller, men ett utlopp för min ilska… Så, nu delar jag den även med er, min arga tant behöver lite utlopp, och ni råkade tyvärr stå i vägen…

Här kommer statusen, med mina kommentarer efter varje punkt:

”Säger det igen, Sverige har blivit ett galet land och jag trivs inte!

– Vi jobbar för kvinnors rättigheter, feminismen föds och lika så ett hat mot män.”

Nej, det feminismen gör är att visa vilket enormt kvinnohat det finns och att det hatet både dödar och skadar kvinnor dagligen. Att det då finns ett hat mot de normer som skapar våldet är i mina ögon helt naturligt!

”- Vi vill bevara yttrandefriheten, men man får inte rösta på det parti man vill.”

Ingen förbjuder någon att rösta på nått parti, du kan rösta blankt, du kan rösta på Kalle Anka partiet och vad annars du vill, ingen behöver ens få veta vilket parti du röstat på om du inte själv väljer att tala om det.

”- Tycker vi inte lika, så spelar det ingen roll hur många år man känt varandra, bort från Facebook, instagram och allt annat som har med sociala medier att göra.”

Det kanske först är via sociala medier en inser vilka personer en har i sin bekantskapskrets, det är välkänt att folk är mer villiga att överdriva sina känslor och åsikter på sociala medier, och att folk delar det de håller med om. Som sån här skit…

”- Nästan alla yngre mår psykiskt dåligt, besöker en psykolog när ett förhållande tar slut. Det var förr naturligt.”

Naturligt att må dåligt, stänga det inom sig, låta det fördärva resten av sitt liv? Tack och lov att vi nu har en kultur som tillåter människor att söka hjälp och tala ut, på så sätt får vi helare människor!

”- Så fort du får ett jobb, så skall den anställde ha belöning utöver lönen för att göra det dom är tänkta att göra för lönen.”

Jag har jobbat som chef för ganska många individer under mitt arbetsliv och haft många kollegor på flera olika arbetsplatser och det här är något jag ALDRIG stött på.

”- Man skall bli chef inom ett år.”

Samma här, har aldrig hört någon säga det här.

”- Man förväntar sig en klapp på axeln när man kommer i tid till jobbet.”

Jag har aldrig haft varken någon medarbetare eller kollega som behövt den bekräftelsen. Sen kan det ju skapa trivsel på arbetsplatsen om chef och kollegor emellanåt ger varandra ett positivt ord, inget fel med det!

”- Vi lånar för att kunna bygga ut, så vi kan låna för att bygga ut.”

Jag förstår inte ens vad det här betyder, är det privatpersoner eller företag som menas? Inget jag känner igen i min bekantskapskrets i alla fall.

”- Man tycker det är konstigt att man blir nekad lån på 5 miljoner kronor när man har en inkomst på 25000 i månaden.”

Vem gör det? Jag tycker de flesta verkar inse kopplingen mellan lån och lön.

”- Man skall dejta på internet, inte träffa någon, utan dejta. Blir det minsta osämja med den man dejtar så går man vidare och dejtar en ny.. Osv, osv!”

Vad är skillnaden på att träffa och att dejta? Så här var det även när jag var ung, det är bara mediet och namnet på företeelsen att träffas som ändrats, inte beteendet. Det finns ingen anledning att till varje pris stanna kvar med någon en inte fungerar med, det är parnormativiteten som skapar det behovet, kanonbra att vi inte blint följer det!

”- Vi skall kvotera efter kön och hudfärg, inte anställa den som är bäst lämpad.”

Alltså, i hundratals år har just det här skett. Vita män kvoteras in bara för att det känns bekvämt för de vita män som redan sitter på makten att plocka in andra som de känner igen sig själva i. Det har ALDRIG anställts efter lämplighet. På tiden att vi vrider det här rätt!

”- Politiker är som barn och har slutat lyssna på väljarna. Istället för att rikta sin politik efter väljarna.”

I Sverige har vi representativ demokrati, vilket innebär att våra politiker och deras parti vart fjärde år får beskriva för oss väljare vad det är de vill göra om de får leda landet. Vi väljer utifrån det, och sen låter vi politikerna styra i fyra år. Därefter kan vi utvärdera hur väl de levde upp till sina löften, om vi fortsätter tro på dem och vill rösta på dem igen. Det vore helt galet om politiker bara skulle lyssna på folkopinionen hela tiden och svänga efter den (vilket tyvärr verkar vara det som sker just nu), hur ska vi då veta vilka vi ska rösta på nästa gång? Det skulle bli anarki! Så länge vi inte har direktdemokrati, där vi alla kan vara med och rösta i varje fråga, så är det så här det måste vara, för att få stabilitet i styret av landet.

”- Medias uppgift är inte längre att informera och upplysa allmänheten om saker som händer, deras uppgift är att vrida så mycket som möjligt på sanningen för att få läsare.”

Medias uppgift är den det alltid varit, att sälja tidningar, få in annons- och reklampengar. Alltså producerar de för att få läsare, tittare och lyssnare. Så länge vi har en marknadsekonomi är det så det kommer att fungera.

”- Du kan 2015 inte vara anonym, du blir filmad, avlyssnad, registrerad med fingeravtryck. Detta tycker ingen längre är onormalt.”

Ja, det här är förstås otäckt, men jag blir varken filmad eller tagen fingeravtryck på, så det har inte nått hit än, och det är många som protesterar, det ses inte som ”normalt”. Se bara på alla protester mot ID-kontrollerna vid Öresund.

”- Vi är världens mest lättkränkta folk, vi kan vrida allt och få en svart hockeypuck att vara rasistiskt.”

Nej, det är det ingen mer än rasister som vill tolka in det här i antirasisters rimliga protester, bara för att rasisterna vill fortsätta kränka andra. Lättkränkta är däremot de som får sina privilegier ifrågasatta, det är tufft att ta till sig att en har orättvisa fördelar, då är det lättare att bli kränkt över påståendet.

”- Förr va det elevernas fel när dom inte gjorde det dom skulle i skolan, nu är det lärarens fel!”

Det har alltid funnits de som ansett det vara lärarnas fel, och vi är många idag som inser att det varken är elevernas eller lärarnas fel, det är snarare skolan och politikerna styrning av den som hamnat snett.

”- Man får inte säga åt andras barn som beter sig illa.”

Jo, det får du, så länge du kan göra det på ett bra och respektfullt sätt. Precis som det alltid varit.

”- ungdomar tror att man bara kan leva ett lyckligt liv om man blir känd, annars mår man åter psykiskt dåligt.”

Jag vet inte vilka ungdomar ni andra lever med, men det här känner jag inte igen hos några av de tonåringar jag träffar dagligen, och inte heller bland de av mina medarbetare som fortfarande kan räknas till ungdomar, det här är bara en fördom.

”- Man kan inte lägga ifrån sig sin telefon under en förfest, middag eller vid andra sociala sammanhang.”

Då umgås du antingen i fel kretsar, eller är en sån person som får andra att hellre fly till sociala medier än att umgås med dig.

”- man måste fotoblogga om allt man gör, annars har det inte hänt.”

Ingen säger att du måste, vi har alla fritt val att göra som vi vill, precis som andra har sitt fria val. Om någon gillar att fotoblogga om sitt liv, låt dem!

”- Det är viktigare att sälja in sin kropp än sin personlighet.”

Vad gäller kvinnor är det väl ingen skillnad på hur det varit sen Nefertitis och Kleopatras tid… Dessutom är det här en av de många saker som den feminist som protesterades mot i första punkten vill ändra på.

”- Går du inte på Gym, är det något fel med dig!”

Det är ditt fria val, fortfarande. Om andra vill gå, låt dem, om du själv inte vill, låt bli!

”- Vi är det enda landet i världen som skäms över oss själva! Du skall inte fira nationaldag, du skall inte sjunga nationalsång, du skall inte bära flagga. Nej du skall skämmas att vara svensk.”

Och ändå samlas människor i stora skaror varje nationaldag, går i parader med flaggan och sjunger nationalsången utan att någon hindrar dem. Förutom de rasister som inte uppskattar att nya medborgare välkomnas under nationaldagen. För att inte tala om alla flaggor vid alla idrottsevenemang på internationell nivå!

”Listan kan göras hur lång som helst, vilket är tragiskt!”

Vad som är tragiskt är att skriva så här många felaktiga punkter och påstå att Sverige ser ut så här. Och tragiskt att så pass många verkar hålla med och dela den…

Lämna kommentar Dela inlägget:

Naken!

Häromdagen påmindes jag i en diskussion om ett av de bästa jobb jag haft, när jag arbetade som nakenmodell. Objektifiering som arbete, men helt utan sexuella undertoner!

Under min sista termin för att bli civilekonom blev jag tillfrågad av två bekanta om jag kunde tänka mig att sitta modell för dem. De är hobbykonstnärer och ville träna på kroki, men hade inte råd att hyra in en modell, Jag, som gillar att prova nya saker, hoppade på direkt. Vi höll till hemma hos en av dem i ett extrarum där det fanns en stol och en madrass och de lärde mig hur jag skulle posera.

Samtidigt kom den ekonomiska krisen, i början av 90-talet, och från att studenterna i klassen över oss blev headhuntade innan de ens tagit examen fanns det inte ens några jobb att söka när jag tog examen. Jag tog extrajobb i storkök där jag jobbat tidigare, men skulle flytta till Göteborg där mannen pluggade på Chalmers. Väl i Göteborg sökte jag de få ekonomjobb som kom ut, men kollade även efter andra jobb. Det var kärvt att leva på hans studielån och min a-kassa, så alla extrainkomster välkomnades.

TBV i Göteborg annonserade samtidigt efter krokimodeller, så jag sökte och fick det. Det var stor skillnad mellan att stå för två (kvinnliga) bekanta i ett vanligt lägenhetsrum och att stå inför en klass på 15-20 främlingar i en stor ateljé, men det var ett otroligt roligt och intressant jobb.

Jag stod dels som krokimodell och dels som oljemålningsmodell. Jobben skiljer sig åt rätt mycket. Som krokimodell stod jag som längst i samma position i kanske fem minuter, längre orkade man inte. Det kunde vara snabba poser på under en minut, där läraren sa till så skulle jag snabbt inta en annan ställning, till att jag stod stilla i flera minuter. Samtidigt skulle eleverna skissa med kol och fånga min kropps former. För mig gällde det naturligtvis att hela tiden variera mina poser så mycket som möjligt så det fick träna upp sin förmåga att hitta de viktigaste strecken i teckningen.

Som oljemodell var jobbet nästan precis tvärtom. Där skulle jag hålla samma position inte bara under hela lektionen utan under varje lektion som kursen pågick. Jag måste naturligtvis då hitta en position som jag utan problem kunde hålla i 45+45 minuter och som jag lätt hittade tillbaka till vid nästa veckas lektion. Så där handlade det mest om att drapera sig i en soffa och sen slappna av.

Allt jag gjorde skedde uppe på ett podium, där det fanns soffa, stol och en mjuk matta. Över podiet lyste en varm infraröd lampa så jag inte skulle frysa. När det var rast tog jag på mig en tjock morgonrock och raggsockor och fikade med klassen.

Jobbet var bra betalt, särskilt jämfört med jobbet i storkök, men framförallt var det guld för min syn på min egen kropp. Jag är långt ifrån modellsmal och har alltid sett mig själv som tjock. Men som konstmodell var plötsligt mina runda och mjuka former min största tillgång. Det är (eller var då i alla fall) ovanligt med kvinnliga modeller som inte är trådsmala. Kvinnor med min kroppsform söker sig inte till jobb där de måste visa upp sin kropp med alla skavanker. När jag poserade fick jag därför hela tiden höra lyckliga utrop från eleverna över hur kul det var med mina veck och volymer.

Det var inte heller den typ av kommentarer som kvinnor oftast får om sin kropp, det kunde handla om hur vackert det var där nacken mötte axeln, eller hur skimret i min hud skulle återges. Jag har förstås aldrig varit objekt mer utstuderat än när jag hade det här jobbet, men objekt på ett helt avsexualiserat sätt och det gav mig möjlighet att titta på min egen kropp ur ett helt nytt perspektiv, det var otroligt befriande!

Mina två bekanta, som inte hade råd att betala en modell, betalade ändå mig i form av tavlor, fem stycken. Det här är två av dem!

IMG_4021IMG_4020

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vem vore jag om jag inte var jag?

Jag var på tjänsteresa i Stockholm, för några år sedan, och var på väg från mitt hotell till mitt möte. När jag promenerar över Kungsbron går en ung kvinna förbi mig, så mina ögon fastnar på hennes rygg och mina tankar går i gång. Vi var ganska lika och samtidigt väldigt olika. Vi hade båda långt hår, båda var ganska kurviga, vi var klädda i hoodie, leggings och sneakers, och drog en rullväska bakom oss. Men hon hade blont hår medan mitt var röd/svart, hennes hoodie slutade strax ovanför hennes midja, medan min nådde en bra bit ner på låren, hennes sneakers var av platåmodell, medan jag var lika lång som henne utan platåsulor. Den allra största skillnaden var nog ändå att hon var petit medan jag snarare är extralarge. Hennes båda ben hade rymts i ena benet på mina leggings.

Så jag började fundera. Hur hade mitt liv blivit, vem hade jag varit, om jag hade sett ut som henne istället för som jag gör. Jag mindes att jag för några år sedan läst om forskning som visar att ett vackert utseende ger dig högre betyg, lättare att få jobb och dessutom högre lön (jag surfade fram den här artikeln nu, läs om du är nyfiken!). Jag ser både för- och nackdelar med att ha ett, enligt rådande normer, vackert utseende. Jag kanske hade levt ett helt annat liv om jag hade fått andra jobb efter gymnasiet, kanske hört till andra grupperingar i skolan, fått tillgång till helt andra kretsar i samhället. Jag skulle troligtvis ha bemöts på ett helt annat sätt av både kvinnor och män. Männen hade definitivt varit mer intresserad av mig som potentiell partner och kvinnor kanske skulle ha sett mig som ett mycket större hot för deras ställning i den patriarkala hierarkin. Det bemötandet hade troligtvis gett mig ett helt annat beteende och en helt annan syn på min omgivning än den jag har idag.

Men jag hade gått miste om en hel del andra upplevelser som jag inte alls velat vara utan. Jag har genom året till exempel haft en hel del mycket nära manliga vänner, där sex aldrig fanns med i bilden. Skulle det varit så om jag sett annorlunda ut? Jag har haft arbeten där det krävts att jag haft pondus och kunnat sätta mig i respekt, hade jag kunnat göra det om jag varit mycket nättare än vad jag är, eller om jag bedömts i första hand utifrån att jag var vacker, inte från min kompetens? Det finns en styrka i att vara så pass lång att jag kan se många män i ögonen utan att behöva göra det nedifrån eller balanserande på stilettklackar. 

Så snurrade mina tankar de korta sekunder det tog för henne att gå förbi mig och försvinna ur mitt blickfång. Jag kom fram till att jag nog inte alls varit samma person om jag hade sett ut som henne. Jag kanske varit mer syntpop än punkrock, mer feminin än feminist, mer mode än modig, mer L än Fi. Så när hon väl försvann bort åt vänster när jag gick åt höger så var jag ändå rätt nöjd över att vara den jag är, med mitt flammande hår, bylsiga kropp och putande rumpa.

Samtidigt är förstås det här ett av de grundläggande problemen i vårt samhälle, att vi är så snabba att bedöma människor utifrån deras yta att deras inre sällan får plats. Att könet är en viktig faktor i vad och hur vi bedömer varandra. Våra hjärnor är lata och rationella, de orkar inte med komplexa analyser i vardagen, utan de tar den enkla vägen och sorterar in de vi möter i ett fack. Ett fack som sen påverkar hur vi tolkar , behandlar och bemöter just den människan. Min politiska inställning är att det här behöver förändras. Alla människor har rätt att bli sedda som den individ de är, inte det utseende de föds med, det kön andra tilldelar dem eller utifrån var de är födda. Vi behöver alla ta på oss de rosa genusglasögonen!

IMGP0025

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att vara “svensk”, vad innebär det?

I dag infördes ID-kontrollerna vid Sveriges gränser. Ett panikbeslut som inte kan ge något gott resultat. Jag kommer säkerligen att återkomma till det här i kommande inlägg. Jag har, som uppvuxen i en glesbygdsby, så svårt att förstå varför det inte är med glädje och öppna armar vi tar emot de som väljer att söka sig till oss. Vi behöver fler invånare, och även om det initialt är en kostnad förknippad med processen är den kostnaden långt ifrån lika hög, och inte heller utsträckt över lika lång tid som när en nyfödd ska växa upp och börja vara delaktig i samhället. Det vi borde göra är att skapa en välkomnande och utvecklande miljö så att de som kommer till landet även väljer att stanna kvar!

Det verkar finnas en outtalad (och ibland väldigt uttalad) rädsla för att det vi tror är svenskt ska försvinna om för månfga “andra” kommer hit. Men dels är det svårt att definiera vad som är “svenskt” (det skiljer sig rejält över landet och dessutom över tid), dels har nästan alla någon form av ursprung i det “andra”.

Jag har till vana att ta mig stunder där jag fundera på vem jag är, var jag står, hur jag uppfattas. I världen i dag har nationalitet tyvärr blivit en aktualiserad del av vem du är och vem du uppfattas som, så hur svensk är jag? Den enda beskrivning jag hittat på vad det är att vara “svensk” är hos Sverigedemokraterna. En gång i tiden fanns den här beskrivningen med på den nationella sidan, men det är bortrensat numer. Fortfarande finns det dock på några lokala sidor, som till exempel HÄR.

”Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.”

Jaha, så hur svensk är jag då? Jag är svensk medborgare vilket innebär att jag är svensk, oavsett hur kort tid jag varit medborgare. I och med att jag får mitt medborgarskap så är jag i lagens mening svensk. Jag kan spåra min släkt ganska långt bakåt och vi är skogsbönder från samma område i generation efter generation, men området har till större delen av åren, från att gränser började dras upp, hört till Norge istället för Sverige. Vad innebär det för min svenskhet? Hur länge ska jag och min släkt vara ”svensk” för att räknas som ”svensk” enligt ovanstående definition? Om jag inte alls passar in i definitionen, är jag verkligen “svensk” då?

Och hur står jag mig i deras lista ovan?

att köa – helt OK, jag gillar till och med att köa, ser det som en lugn stund i vardagen, ganska meditativt, väljer gärna den längsta och långsammaste kön. Och det känns inte riktigt svenskt, för i myten om svenskar upplever jag att det ingår att svensken köar visserligen, men klagar samtidigt på köer och strävar efter att välja den som går fortast…

att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen – ja, det kanske jag skulle göra om jag inte bodde där man alltid känner nån av de andra på bussen… När jag är i Stockholm åker jag bara tunnelbana och då sitter jag aldrig ner, utan trängs precis innanför dörrarna med massor av andra medåkare, inte så mycket eget utrymme alls.

att ha med sig matlåda till jobbet – oja, men jag vet inte om det är så svenskt. Det känns mer som de där norska generna som jag hyser djupt i mina rötter…

att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting – nja, här brister jag nog! Större summor betalar jag tillbaka, men en femma skulle nog både jag och den som ”lånat ut” den glömma bort, Jag tror inte ens att vi skulle kalla det ett lån, jag skulle nog få femman redan från början, utan krav på återbetalning.

att inte vilja sticka ut – hahaha, jag sticker alltid ut. Inte för att jag strävar efter det, men jag har inga problem med att göra det.

att lägga julklapparna under granen – är det svenskt? Är inte det mer anglosaxiskt? Vi lägger väl klapparna i tomtens säck eftersom tomten faktiskt besöker oss personligen, inte smyger in genom skorstenen och lämnar julklappar när vi sover… I vilket fall som helst, senaste julen la vi klapparna under en oklädd plastpalm, och gran tror jag bara vi haft vid kanske två eller tre tillfällen…

att titta på Kalle Anka på julafton – tror inte jag gjort det mer än en gång sen ungarna föddes, för 17 år sedan…

att dricka snaps och äta sill på midsommarafton – Nänä, har aldrig hänt, kommer aldrig att hända!

att inte tuta i trafiken – nu kör jag inte bil så ofta, men när jag kör kommer min arga tant fram så symboliskt tutar jag hela tiden….

Astrid Lindgren – är helt OK

Selma Lagerlöf – har jag knappt läst

Elsa Beskow – tycker jag inte alls om

Esaias Tegnér – har jag aldrig läst

Vasaloppet – hahahahahahahahahahahahahaha

14 juli på Solliden – ALDRIG! Jag vill avskaffa kungahuset. Släpp Viktoria fri!

folkdans – OK, när jag var 21 åkte jag på turné i USAs ”svenskstater” med en hembygdsförening, och då fuskade jag lite i folkdans, men det var ”i tjänsten”, skulle aldrig hända annars.

folkmusik – inte svensk i alla fall… Irländsk kan ju vara rätt trevlig….

bonader på väggarna – jag har en, den sitter inte på väggen utan är fortfarande nedpackad och den är målad, inte broderad. Talesättet är ”Odiske, osope oh fuhllt på bolom, å pinnan å beina ha dötte ta stolom, brua e snöu, de tin ta te våra, oh ahllt je ske gaera de gaer je e måra”, tolka det den av er som kan!

Carl Larsson – min mamma kände en av hans döttrar, det är min enda relation till honom.

trasmattor – inga mattor alls varken tras eller några andra.

ljus inredning – absolut inte! Färgglad, knalligt!

att hålla upp dörren för den som kommer efter – jo, det gör jag nog, men det tror jag nog man gör i väldigt många andra länder med!

att inte tränga sig på – förstår inte ens vad som menas med det här? Det beror nog på situationen, det har nog hänt att jag gjort det!

Nej, men se, var det inte som jag misstänkte, jag lever inte alls upp till att vara “svensk”, inte enligt den här beskrivningen i alla fall…

Fast egentligen är jag helt enkelt Ingrid, jag behöver inte en nationalitet för att känna mig trygg. Och trots att jag har två syskon som jag växte upp väldigt nära i ålder och med mycket lika uppväxt så är vi tre helt olika individer med helt olika syn på vad som är viktigt för oss. Vi är individer och vi är människor och det finns ingen anledning att till varje pris alltid skapa ett ”vi”. För varje ”vi” medför automatiskt ett ”dem” och ett motsatsförhållande och en konflikt. Det är jag faktiskt inte alls intresserad av!

IMGP8798rev

Lämna kommentar Dela inlägget: