I Sverige har vi en regering som kallar sig en feministisk regering, och i den sitter två partier som hävdar att de är feministiska. Även i andra partier finns det individer som sitter i riksdagen som hävdar att de är feminister. Nu är det dags för alla som påstår sig vara feminister att rösta enligt den (påstådda?) övertygelsen.

Den 21 juni röstar riksdagen om ytterligare åtstramning i den redan tuffa asylpolitiken. Det nya lagförslaget har varit ute på remiss och i stort sett alla som yttrat sig, bland dem snart sagt varenda organisation för mänskliga rättigheter i Sverige, liksom kyrkor, UNHCR, Barnombudsmannen och fackförbund har sågat regeringens förslag. De pekar på lagförslagets brott mot internationell rätt och humanitära hänsyn, att förslaget inte går ihop med barnkonventionen och att EU:s familjeåterföreningsdirektiv inte får tolkas som regeringen gör. Dessutom kritiseras förslaget hårt av alla domstolar och myndigheter som yttrat sig. 

Lagförslaget som ska beslutas om den 21 juni innebär att Sverige ska tillfälligt införa tidsbegränsade uppehållstillstånd, rätten till anhöriginvandring ska begränsas och försörjningskraven skärpas. (Läs hela HÄR)

Vad innebär då åtstramningarna?

De tidsbegränsade uppehållstillstånden försvårar kraftigt möjligheten för den som flytt att bli rehabiliterad och kunna fortsätta sitt liv på ett rimligt sätt. Att ha flytt för ditt liv från en ohållbar situation tar tid att återhämta sig ifrån. Med osäkerheten i tillfälliga uppehållstillstånd får du inte den trygghet och stabilitet som behövs för den återhämtningen. Människor som har behov av skydd tvingas fortsätta leva i otrygghet och för barn och krigsskadade skapar de tillfälliga uppehållstillstånden en förödande livssituation.

Att dessutom begränsa rätten till anhörig invandring skapar en ännu värre levnadssituation för de som sökt asyl i Sverige och det undergräver asylrätten både genom att de som har rätt till asyl förvägras familjeliv och genom att förhindra det enda lagliga och säkra sättet att rädda familjen – anhöriginvandring. Fler barn kommer att dö i Medelhavet – eller stoppas med våld av EU:s eller Turkiets gränsvakter. Resan på flykt är svår, och den är än svårare för barn och kvinnor, som ofta blir utnyttjade på olika sätt under flykten för att kunna betala smugglare och andra. Det är därför oftast en vuxen man som tar den svåra vägen för att sen kunna låta familjen komma via anhöriginvandring på ett betydligt tryggare sätt. Det vill nu Sveriges riksdag förhindra i och med begränsningarna.

Enda chansen för de flesta asylsökande att få sina anhöriga till Sverige är om de får ett permanent uppehållstillstånd, och för att få det krävs att de fyllt 25 år, vilket innebär att de flesta av de ensamkommande barnen inte kommer att kunna träffa sina föräldrar och syskon på många år. Om den asylsökande är 25 år krävs att hen kan försörja sig genom en anställning, vilket kan komma att leda till att många asylsökande helt hamnar i händerna på arbetsgivare, som ofta har sin egen vinning som prioritet, inte omsorgen om sina anställda.

Som asylsökande förväntas du klara av att lära dig ett nytt språk, nya normer, kanske ett helt nytt yrke, prestera på anställningsintervjuer och få arbetsgivare att tro på din förmåga, utan att du har tryggheten i att veta att du själv får stanna i landet eller att din familj lever och har det bra där de är, eller om du någonsin kommer att få träffa dem igen. För de flesta av oss vore det otänkbart att kunna prestera under sådana förhållanden, men det är vad vår riksdag tycker går att kräva av den som redan mist allt i sitt liv vid minst ett tillfälle.

Under två dagar i juni samlades över 200 migrationsforskare och migrationsrättsaktivister i Malmö till en internationell konferens om migration, irregularisering och aktivism och de beslutade samfälligt att gör ett uttalande rörande lagförslaget (läs mer HÄR).

”Den samlade forskning som behandlats på den här konferensen visar vikten av permanens och stabilitet för migranters möjlighet att kräva bra arbetsförhållanden, att bygga eller återuppbygga familjer, att få ett tryggt liv. Men den svenska regeringens lagförslag erbjuder istället det motsatta: tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Insatsen på arbetsmarknaden blir det allt överskuggande villkoret för både permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening.”

Sex forskare i juridik vid Göteborgs universitet har också uttalat sig om lagförslaget och bland annat skrivit (läs allt HÄR):

”I en tid med ett historiskt stort antal människor på flykt och där flera av EU:s stater är ovilliga att ta emot asylsökande har Sveriges rege­ring valt att vidta akuta lagstiftningsåtgärder som sätter rättsstatliga och demokratiska principer på undantag. Åtgärderna syftar till att signalera till människor som söker skydd från förföljelse och krig att Sverige är ett ofördelaktigt asylland. Vi ser med djup oro på hur lättvindigt svenska politiker kan enas om nödvändigheten i att införa lagar som åsidosätter mänskliga rättigheter. Historien har ­visat att sådana lagar riskerar att bli ett sluttande plan där människovärdet till slut helt raderas.”

”Medan utlänningslagen syftar till att ge skydd åt männi­skor och främja integration är de nya lagarnas enda syfte att begränsa möjligheten för personer att söka och få uppehållstillstånd i Sverige. Syfte, ordval och lagstiftningsprocessen i sig för tankarna till ett undantags­tillstånd där de personer som asylrätten främst ska skydda, de som flyr, överges. I förarbe­tena berörs i stort sett inte konsekvenserna för vare sig asylsökande generellt eller för de mest utsatta, barn och kvinnor. De kända negativa konsekvenserna för integrationen har negligerats.”

”Vi anser att de åtgärder som regeringen nu vidtar motverkar integration och urgröper både demokratin och mänskliga rättigheter. Vi ser med för­färan på hur lättvindigt dessa värden åsidosätts till förmån för politisk rädsla där nationalistiska och främlingsfientliga strömningar både inom Sverige och i EU tillåts få ett avgörande inflytande. Det här är det sluttande planet. Med denna typ av signal­politik bygger vi murar. Innanför murarna får vi ett samhälle som ingen egentligen vill ha.”

Inför beslutet lanserar Feministiskt initiativ kampanjen ”Rösta feministiskt” som uppmanar riksdagspartierna som kallar sig feministiska att rösta emot lagen (läs merHÄR). Vi från Fi Jämtland vill nu uppmana vårt läns politiker att våga rösta feministiskt. 

Som feminist kan du inte rösta för en lag som tvingar kvar kvinnor och barn i krigets Syrien, som feminist måste du välja att säga nej till att splittra familjer. Att värna familjeåterförening och trygghet för barn kan inte kompromissas bort!

Det händer allt som oftast. Bara den här senaste veckan har Ann Heberlein skrivit en artikel om att det är fel att unga rasifierade kvinnor får ta så mycket plats i media, och Kerstin Weigel anser att Isabella Lövin måste sminka sig och klä upp sig för att det ska gå att lyssna på henne.

Så här skriver Heberlein bland annat:

“Jag har nämligen brutit mot flera av de outtalade regler som finns i Kultursverige:
Du skall icke ifrågasätta det mångkulturella samhället. 
Olika minoriteters intressen ska alltid gå före majoritetens.
Om du måste, i akt och mening försvara (1) och (2): ljug.

Det här är naturligtvis ytterst dåliga förutsättningar för ett intellektuellt samtal. Intellektuella samtal kännetecknas av nyfikenhet, mod, förutsättningslöshet, av en vilja till dialog och möte. Det svenska samtalsklimatet saknar i allt väsentligt detta.

Det som borde vara platsen för intellektuella samtal, kultursidorna, präglas snarast av ängslighet, repression och en fixering vid representation och identitet. Det väsentliga är sällan vad du kan, utan vem du är.

En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten. Någon som kan bidra med sina erfarenheter, sådana där texter med 78 ”jag” i, men utan referenser till böcker eller andra tankar än de egna.”

Det här står bland annat i Weigls artikel:

“Jag såg häromdagen Lövin tv-intervjuas från Istanbul men uppfattade just inte vad hon sa om FN:s humanitära toppmöte utan försvann i tankar på testarna i pannan, om de är frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..? Något som liknade förtvivlan lyste ur hennes blanka ansikte, medan öronsnäckan gled ner gång på gång.

Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineral­puder.”

Jag frångår min princip att länka till artiklar, eftersom jag inte tycker de här artiklarna behöver fler läsare. Många har, tack och lov, reagerat på båda de här artiklarna, många som är både smartare och bättre insatta än vad jag är. Du kan till exempel läsa HÄR och HÄR.

I stället tänker jag använda de här två artiklarna som avstamp för att resonera kring varför kvinnor skammar andra kvinnor. Varför är det inte självklart att kvinnor stöttar varandra, i ett systerskap. Som Madeleine Albright en gång sa”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Så varför hjälper vi inte alltid varandra?

Det första är förstås att vi alla är individer. Att någon är kvinna må vara det första andra kategoriserar en som, men det är verkligen inte det första en själva alltid kategoriserar sig som! Tänk efter, om du verkligen skulle vilja beskriva vem du är, innerst inne, skulle verkligen ditt kön vara det viktigaste? Är inte andra personliga egenskaper viktigare; som kärleksfull, rolig, smart, strategisk, kattälskare?

Det andra är att vi lever i ett samhälle där vi redan från barnsben lär oss att det som kategoriseras som kvinnligt alltid är sämre än det som kategoriseras som manligt. Det är tufft att vara en pojkflicka, men ordet flickpojke existerar inte ens för det är så otänkbart. Det satsas massor på att kvinnor ska ta plats i klassiskt manliga miljöer, men inte alls lika mycket på att män ska ta plats i klassisk kvinnliga miljöer. Sverige har Västeuropas näst mest segregerade arbetsmarknad, efter Finland. Orsaken till det anses vara alla bilder och föreställningar om skillnader mellan kvinnor och män som vi får oss till del hela livet, bland annat att kvinnor är bräckligare och bättre på omvårdnad (läs HÄR).

Det tredje blir då att en kvinna, för att passa in bland män, för att få ta plats, tvingas fjärma sig från andra kvinnor. Hon är inte längre som en av kvinnorna, hon är en av grabbarna. Hon är inte en av de svaga, hon är stark! För, enligt steg två, stark är manligt alltså bra, medan svagt är kvinnligt, alltså dåligt. 

Det finns en väldigt skev syn på människor i allt det här. Som om vi bara finns i två olika former, när du bara behöver gå till din egen bekantskapskrets för att förstå att vi kommer i en mängd olika former, med olika kombinationer av egenskaper som utvecklas på olika sätt. Att tro att det bara finns två kön och att de är varandras diametrala motsatser går att motbevisa bara genom att se sig omkring. Vi är alla individer, med våra egna egenskaper, känslor och åsikter. Att förminska oss till att enbart vara ett kön är en extrem förenkling av något väldigt komplext.

De kvinnor som skammar kvinnor gör det kanske dels för att de anser sig ha egenskaper och åsikter som är värda att lyssnas på, och det är fantastiskt och värt att jubla för. Men de gör det kanske även för att de vuxit upp i ett samhälle där de tidigt fått lära sig att kvinnor är mindre värda, att kvinnor främst bedöms utifrån sitt utseende, att kvinnor visserligen förväntas vara duktiga i skolan men ändå inte kräva någon plats utan vara nöjd med det hon får.

Vad händer då när unga rasifierade kvinnor ser till att ta sin plats? De bryter mot två fördomar, de är dels kvinnor och dels rasifierade. Det går inte att tillåta att de vågar ta plats, alltså ska de tryckas ner, som Heberlein gör i sin artikel.

Vad händer om en kvinna kommer in på en synlig maktposition, men inte följer den gängse normen om hur kvinnor ska se ut för att ha rätt att synas? Jo, då ska hon mästras med tips om läppstift och mineralpuder som i Weigls artikel.

Vad jag förstått kallar båda de här sig för feminister, och de tycker säkert att de är det med. Feminismen är en bred och spretig rörelse, den är inte en rätlinjig smalspårig ideologi. Vilket är en av de saker jag gillar med feminism. Alla kan ta sina egna strider, argumentera om det de tycker är viktigt, och om alla feminister ständigt fortsätter med det så nöter vi långsamt ner patriarkatet.

Så Heberlein och Weigl tar kanske andra strider någon annanstans och råkade bara springa patriarkatets ärende just vid de här tillfällena. Tack och lov verkar det snarare fått rakt motsatt verkan, eftersom så många reagerat och argumenterat emot, skickat kärlek och uppbackning till Isabella Lövin, upplyst om att en rasifierad förortstjej mycket väl kan ha en rejäl utbildning och även en doktorsavhandling i bagaget. 

Det är feminism för mig. Vi gör det tillsammans, vi håller varandras händer om det blir läskigt, vi backar varandra, vi tar ett steg tillbaka om en annan feminist behöver få ta plats. Systerskap där alla kön får plats!