Vi har alltid utgått från att barnen själva vet vad de tycker om olika saker och har låtit dem vara med och bestämma i det mesta som rör dem, redan när de var små. Självklart inte i alla frågor, vi har satt ramarna för deras beslut, men när det gäller saker som hur de till exempel ska se ut har vi låtit deras egna personligheter styra. Som till exempel när det gäller kläder.

När sonen var nyfödd kunde han, naturligtvis, inte vara med och påverka så mycket. Jag tyckte det var så tråkigt att handla kläder till honom från ”killsidan” i affären, där det hängde murrigt grå, bruna, mörkblå och kakigröna kläder. Jag trånade efter ”tjejsidan”, där det, i och för sig, hängde mest rosa kläder, men även röda, gula och orangea. När jag gick till ”tjejsidan”, eftersom jag ändå inser att jag inte behöver välja sida bara för att butiken försöker få mig att göra det, visade det sig oftast att det var opraktiska volanger och rosetter lite här och var.

Mycket av min klädshopping handlade om att hitta neutrala baskläder i klara färger. Det var inte lätt. Tack och lov ärvde vi mycket kläder från de två äldre kusinerna, och de hade mycket kläder i klara basfärger som vi kunde använda.

Sen fick jag då en dotter. I mångt och mycket fick hon ärva storebrors kläder, de flesta var i klara färger och funkade bra på både tjej och kille, och egentligen spelade det ingen roll. När När hon föddes överöstes vi av flickkläder i olika rosa färger. Och då inte i någon häftig chock- eller illrosa, utan svagt, svagt ljusrosa, på gränsen till vitt. Kändes oerhört opraktiskt och gjorde en ganska blek bebis helt färglös. Vilket inte alls stämde med hennes personlighet.

Jag tycker det är trist att vi föräldrar luras att övershoppa av affärerna. Genom att de så tydligt könsmärker redan bebiskläderna så skapar de en uppfattning om att det är nödvändigt att köpa nytt för de familjer som får ett andra barn av ett annat kön.

Utöver det retade jag mig på de tydliga skillnaderna i formen på kläderna. Där killklädern var slitstarka och rymlig medn tjejkläderna var tunna och ytighta. Jag lyssnde en gång på en läkare som uttalade sig om det här. Han yttrade de klassiska orden. “En kille som är 116 centimeter lång är lika lång som en tjej som är 116 centimeter lång.” Den faktan går inte att säga emot… Dessutom toga han upp att den enda skillnaden som gick att se statistiskt utifrån alla BVC-underlag är att tjejer är något tyngre än killar. Så, om några kläder skulle vara rymligare så vore det tjejkläderna.

Det hände att jag köpte kläder oprovat till dottern, från ”tjejsidan” i affären. Minns särskilt ett par snygga märkesjeans på superrea, med broderade djur på byxbenen. Redan innan hon växt i dem på längden provade jag dem på henne (hon kanske var 2-3 år), jag tänkte att byxbenen går att vika upp. De var så smalt sydda att hon inte kunde böja sina ben i dem! Hon var, enligt BVC, helt normalt byggd.

När barnen blev större och kunde vara med och välja kläder själv valde sonen gärna knallgrönt och klarrött på sina kläder, och dottern gillade svart med superhjältemetod från killavdelningen. Och då handlade vi det.

Att vi till varje pris måste köna våra barn, säkerställa att de redan från början lär sig att vissa färger och mönster är för killar och andra för tjejer är i sig en galen idé. Jag förstår att många tycker det är en småsak att irritera sig på, vad spelar egentligen färgen för roll? Men det handlar om signalen som vi ger, att tjejer och killar är olika. Att det måste gå att skilja på dem. Att de ska hålla sig inom sitt kön. Det är galet redan för barn som visar sig vara heterosexuella cispersoner efter som det begränsar dem i deras utveckling och drömmar, men blir dessutom ännu ett hinder att ta sig över för det barn som senare behöver korrigera sitt kön för att känna sig hel.

Än värre är formen på kläderna. De rymliga tåliga kläderna som riktas till killar tillåter fysiska lekar. Att du springer, hoppar och klättrar i träd. De tunnare och tightare kläderna som riktas till tjejer lär dem att de istället ska stå vid sidan om och titta på, eftersom deras kläder varken håller för eller tillåter de rörelser som behövs för mer aktiva lekar. Är det verkligen något vi föräldrar tycker är OK? Att våra barn får olika förutsättningar bara för att vi faller för samhällstrycket och använder oss av butikernas könskodade kläder?

Att vara feminist innebär för mig två saker. Att du vill att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och att du erkänner existensen av en struktur som ger män mer makt i samhället än kvinnor, en patriarkal struktur. I den här texten ber jag i förväg om ursäkt att jag förenklar och utgår från två kön. Jag är medveten om att det finns kvinnor som ej har livmoder och män som inte har en penis, och inser att dessa personer drabbas än hårdare av patriarkatet än vad jag, som vit, heterosexuell, akademisk ciskvinna från medelklassen. Eftersom jag senare i texten utgår från mig själv och mina erfarenheter blev det ändå så att jag valde att utgå från det binära heteronormativa sättet att se på kön.

Det är den patriarkala strukturen som gör att att vi alla, män som kvinnor, från barnsben fått lära oss att män är lite starkare, lite smartare, lite viktigare än oss kvinnor. Och att deras intressen, åsikter och samtalsämnen därför är bättre, intressantare och viktigare än kvinnors. Helt enkelt har högre status.

Som kvinna kan du då välja olika strategier. Den vanligaste är att finna sig i det. Att ta en position strax bakom, som vi är lärda, och leende lyssna och visa oss intresserade, samtidigt som vi allt som oftast dör inombords av uttråkning. En annan strategi är att hävda oss på killarnas planhalva. Visa att vi minsann oxå kan vara som dem, att vi kan diskutera samma saker och ha samma intressen och åsikter som dem. I den strategin brukar det ligga att en fjärmar sig från andra kvinnor. Det blir en anda av ”jag är inte som andra kvinnor, jag är en av grabbarna”. En förståelig strategi, men i mina ögon inte det minsta feministisk.

Den feministiska vägen, enligt mig, är att säga ”Fuck you! Nu är jag trött på ert tjat. Jag tänker ta plats, prata och skratta högt, men om mina ämnen, åsikter och intressen. Jag skiter i om det intresserar er!” Sen kan det vara mens, krigsstrategier, barnafödslar eller ekonomiska teorier, men en diskussion på mina villkor, inte en där jag bara följer de närvarande männens diskussion och antingen lyssnar eller deltar på deras villkor.

Jag säger INTE att det är någon skillnad egentligen på intressen och åsikter hos män och kvinnor, men vi lär oss att det borde vara det och att de av oss kvinnor som gillar fotboll eller motorer eller annat som klassas som manligt därför får ha de intressena och delta i diskussionerna på männens villkor. Ofta (inte alltid, men ofta) genom att, som jag skrev tidigare, dissa andra kvinnor, som ett sätt att visa att det är ok att ni släpper in mig, jag kommer inte att vara som andra kvinnor och förstöra er lilla ”klubb”.

Istället borde kvinnor kunna ta plats på sina egna villkor och, om de vill, diskutera både bilar och mens, fotboll och smink, utan att behöva förkasta allt annat kvinnligt bara för att få vara med männen….

På andra bloggar som jag följer, rent feministiska bloggar, hände det ofta att det kommer kommentarer från kvinnor som säger att de föredrar att vara med killar för att de själva minsann inte är som andra kvinnor. Vilket de säkert upplever att det är, eftersom de lever i ett patriarkat som påstår att det är skillnad mellan män och kvinnor. Om du då känner mer samhörighet med män än kvinnor är det inte konstigt att du tror dig vara annorlunda än andra kvinnor. Fast egentligen är det bara en slump att du med just dina intressen och egenskaper hittills bara träffat män som matchar dina intressen och egenskaper, och inte kvinnor. Det kan även vara så att dina föräldrar och din omgivning var genusorienterade nog att låta dig utveckla dina intressen och egenskaper, trots att de inte är märkta som kvinnointressen, medan andra kvinnor i din omgivning, som mycket väl kunnat visa sig vara precis som dig, socialiserats hårdare in i en kvinnoroll och därför stängt in de intressen och egenskaper som skulle gjort att du funkat bra med dem.

Att gå med på att andra klassificerar dig som att du inte riktigt passar in i det kön du själv anser dig vara är att vara med och förstärka patriarkatet precis som alla som på allvar tror att män och kvinnor egentligen är helt olika. När det i undersökning efter undersökning visar sig att det är större skillnader inom könen än mellan könen borde vi faktiskt kunna se förbi kön och istället bara låta alla ha sina åsikter och intressen och diskutera dem, utan att kräva av dem att de ska frånsäga sig samröret med sitt eget kön…

Jag hör till den typ av kvinnor som av andra gärna kategoriseras som pojkflicka, manhaftig och en av grabbarna. Jag anser själv att jag är kvinna, inte man och jag är nöjd med att vara kvinna. Jag anser mig inte vara pojkflicka, manhaftig eller en av grabbarna. Men att bygga modellbilar och elektronik, spela fotboll, köra moped, göra lumpen, meka med bilar och jobba som väktare har gjort att jag i mångt och mycket tvingats in i att umgås med män på männens villkor. Det är inte alls kul, jag känner mig till och från väldigt udda och utanför, som en freak. För jag släpps in bara för att de anser att jag ”inte är som andra kvinnor”. Jag blir maskoten, gisslan, alibit. För eller senare hamnar alltid diskussionen på roliga historier (som sällan är roliga, bara sexistiska och/eller rasistiska), sexvanor (där jag förväntas kunna svara på frågor om vad ALLA kvinnor vill) eller hur kvinnor ÄR (där jag förväntas nicka och hålla med för att förstärka deras fördomar).

Som ung hade jag svårt att förhålla mig till det här, jag hade de intressen jag hade, men för att få utöva dem i sällskap med andra måste jag vara någon annan än den jag var. Alltså valde jag allt som oftast att vara för mig själv, vilket innebär att inga av mina vänskapsförhållanden sträcker sig tillbaka till min barndom eller min ungdom, vilket jag ibland kan sörja. Vid andra tillfällen är jag glad att jag inte förändrade och förträngde mitt rätta jag bara för att få vara del av ett sammanhang, för om jag gjort det skulle jag inte vara den jag är idag.

När jag blev äldre och hade en stabil självkänsla blev det lättare att säga just ”Fuck you!”. Under alla mina år i Försvarsmakten var det så jag hanterade att manliga kollegor trodde att det var OK att kräva att jag tittade på porrfilmer, att de hade extrema porrbilder på sina datorer som skärmsläckare (som allt om oftast slogs på och visades via projektor på storbildsduk på möten), att de kunde skämta om min mens, mina äggledare, min livmoder och mina bröst, att de berättade rasistiska och sexistiska historier i fikarummet. Jag brukade tänka ”Fuck you!”, samla ihop mina prylar, resa mig upp och gå. Eftersom de behövde min erfarenhet, intelligens och kunskap så bad de direkt om ursäkt, tog bort det anstötliga och så fortsatte vi arbetet. Men de ändrade inte sitt beteende. Så till sist orkade jag inte längre utan lämnade ett intressant och utvecklande jobb enbart på grund av det uppenbara kvinnohat som präglade organisationen.

Så, jag förespråkar ”Fuck you!” som metod, för dig som vill bevara den du är och behålla din integritet, men det är absolut inte en enkel väg att gå. Du blir inte omtyckt, och en del av den socialisering vi genomgår från det vi föds är att kvinnor bör sträva efter att vara omtyckta. Vi ska vara vackra, behagliga och trevliga. I den rollen passar inte ”Fuck you!” så bra in. Jag förstår därför alla kvinnor som väljer en annan väg att gå och stöttar dem i deras strävan att passa in. Alla gör vi på det sätt vi orkar. Men för mig finns ingen återvändo. Jag är den jag är, jag gör det jag gör, och om jag blir illa omtyckt på vägen är det faktiskt helt OK, behagandenormen är jag helt med på att bryta emot!

Som jag skrev inledningsvis blir det här ännu mer förtryckande och komplicerat när det faktiskt är så att det finns annat än cispersoner som ska leva i den här strukturen. För deras och allas vår skull borde vi inte ens prata om manligt/kvinnligt utan bara om mänskligt!

Även de som inte känner mig verkar ganska snabbt förstå att feminism och mångfald är något jag brinner för, det verkar pysa ut genom mina porer. Sedan jag engagerade mig politiskt så är det än mer tydligt förstås.

I min vardag märks det på att jag ständigt diskuterar med mina nära och kära om sådana frågor. Jag problematiserar reklam, TV-program, dataspel, saker som händer i deras bekantskapskrets och i deras skola. Jag och deras pappa berättar om saker ur våra liv och från våra jobb och belyser hur vi påverkas av normer av allt och alla hela tiden. Även på blogg och facebook tar jag upp feminism med jämna mellanrum och är en aktiv kommentator hos andra som gör det.

När jag jobbar så är det här alltid med i mitt ledarskap, både när jag bemöter mina medarbetare och kollegor, när vi diskuterar hur vi ska bemöta kunder och varandra, när jag anställer, lönesätter, fördelar uppgifter och allt annat som ingår i ett ledarskap. Det enda jag saknar från mitt förra jobb var just att jag där hade som arbetsuppgift att säkerställa att vi använde oss av normkritisk pedagogik i våra utbildningar, då fick jag arbeta konkret med de här frågorna dagligen.

Helt klart är feminismen en ständigt närvarande och mycket aktiv del av min vardag. Nu mer, som styrelsemedlem i Feministiskt initiativ och i Fi Jämtland så arbetar jag dessutom rent praktiskt med olika uppgifter. Just nu driver jag en studiecirkel, planerar 8 mars aktivitet, projektleder deltagandet i sommarens Almedalen, är kassör för lokalföreningen, stöttar alla organisatoriska enheter vid frågor och skriver debattartiklar. Det är härligt att vara aktiv feminist.