Mina barn började ganska sent på förskolan, sonen hade hunnit bli tre år. De fick plats på en fantastiskt bra förskola med både män och kvinnor i personalen. Det kanske är fånigt, men eftersom min man och jag delat föräldraledigheten rakt av kändes det viktigt att de fick fortsätta ha kontinuerlig kontakt med både män och kvinnor i sin vardag. På förskolan blev de sedda som individer, inte kön vilket kändes tryggt för mig som förälder, men det hindrade inte att det uppstod problem ändå.

Vid ett tillfälle hade sonen nagellack och var på en annan avdelning och lekte. En kille där undrade över nagellacket och sa ”killar kan inte ha nagellack”. Sonen tittade förvånat på sina händer och svarade ”Jo det kan de, jag är kille och jag har ju nagellack”. Det tyckte personalen var så bra svar att de började använda det så fort könspåståenden kom upp!

Vi flyttade till en annan stad när sonen skulle börja första klass och dottern hade ett år kvar innan det var dags för förskoleklass. För sonen var det en hit att komma till den nya skolan. Han hade den bästa lärare jag någonsin träffat och varje gång det var någon incident som sonen berättade om hemma hade läraren tagit itu med det direkt.

Värre gick det för vår kaxiga dotter. På hennes nya förskola blev hon ett udda inslag som personalen stod handfallna inför. Jag har fortfarande mycket svårt att förstå deras oförmåga att få henne att fungera i barngruppen, det kan inte vara så ovanligt med tjejer som vågar ha en åsikt och stå för den, även om de bara är fem år. På kvartssamtalet sa personalen rakt ut till oss ”Vi vet inte hur vi ska hantera henne.”. Hon gick där i ett år och under hela den tiden ifrågasattes hon som tjej.

Hon kom hem en dag och sa ”Mamma, jag är ingen riktig tjej. Jag gillar inte tjejkläder, jag pratar inte som en tjej och tjejer ska gilla blommor och hjärtan och jag gillar döskallar”. Då kom storebrors uttryck bra till pass. ”Om du har de kläder du har och den röst du har så är det tjejkläder och tjejröst eftersom du är tjej”.

Efter jul och nyår, med många sociala sammankomster, kan det vara skönt att njuta av vinterkylan inomhus i soffan med en god bok i handen och en varm pläd över fötterna. Här är tre bra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Jag har inte läst så mycket feministisk litteratur, så jag kan inte säga att de böcker jag rekommenderar är valda efter en noggrann genomgång, men de här gillar i alla fall jag!

1. ”Feminsm” av Lena Gemzöe, en genomgång av feminismens historia och olika grenar inom feminismen. Bra för den som vill veta vad feminism är!

2. ”Under det rosa täcket” av Nina Björk, den läste jag för många år sedan, innan jag fick barn, och den var en verklig ögonöppnare inför hur omgivningen påverkar oss och hur vi påverkar våra barn. Den har varit med och skapat mitt och mannens föräldraskap!

3. ”Att göra kön” av Ylva Elvin-Novak och Heléne Thomsson, är samma typ av bok som tvåan, ännu mer fakta, statistik och exempel från olika forskningsrapporter på hur kön inte är något vi föds med utan något vi tillsammans skapar, ganska snävt dessutom.

För den som vill läsa något som inte är lika mycket forskning, mer påtagligt feministiskt kan jag tipsa om ”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg, en bok som helt enkelt låter kvinnligt och manligt byta plats, konsekvent i allt. Den är inte av den bästa litterära kvalitén, men den är extremt tankeväckande! Jag läste den tidigt 80-tal, och blev av med min bok genom att låna ut den. Nu har den nytryckts och jag har köpt den till min dotter.

Vill du läsa nått mitt emellan fakta och skönlitterärt så är ”Min mosters migrän” av Hanne Vibeke-Holst lättläst och intressant.

Och för dig som tycker böckerna här ovan är lättviktare och vill ha nått att bita i kan jag rekommendera ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir.

Egentligen går det inte i dagens samhälle att låta barn växa upp utanför könsroller eftersom vi som föräldrar bara kan påverka till en del. Så fort barnen börjar träffa andra, i släkten, bekantskapskretsen, på förskola, så påverkas de i sin interaktion med andra.  Jag känner ibland även att jag gör mina barn en otjänst genom att få dem att tro att könet inte påverkar dem i livet. Jag ger dem inte de rätta verktygen för att klara sig i det samhälle de sedan ska leva i. Därför handlar det mer om att vi försöker träna dem i att ifrågasätta alla påståenden om vad de kan och inte kan göra. Vad grundar sig påståendet i? Grundas det i förväntningar utifrån deras kön hoppas jag att de utvecklas till så pass starka personligheter att de fritt kan välja vad de vill göra ändå.

För att de ska kunna utveckla både modet att ifrågasätta och styrkan att lita på sig själv och göra sina egna val så gäller det att redan från de är små ge dem möjlighet att välja själv. Det kan till exempel handla om att inte bara ge sonen bilar och dottern dockor, men det handlar också om hur omgivningen beter sig gentemot barnens lekar. Jag har träffat många föräldrar som säger ”vi gav vår son en docka, men han ville ändå bara leka med bilar…” och inte sett sin egen del i det. Från det barnen är små visas bilar upp för pojkar: ”Titta, bilen, traktorn, grävskopan…” och de beröms när de brummar som en bil eller kör en leksaksbil över golvet. Det sker inte alls i samma utsträckning med flickor. Flickor blir istället visade andra barn, gärna bebisar, och sen får de dockor som de kan ta hand om precis som om det var en bebis. Vuxna visar vad barnen ska gilla och bekräftar sedan när de leker med det utpekade.

Det samma gäller kläder, pojkar får blåa kläder och får veta att de är snygga och stiliga, flickor får rosa kläder och får veta att de är såååå söta. Är det underligt att små flickor sedan älskar rosa? Jag är uppväxt med en mamma som inte tyckte om rosa, därmed blev aldrig jag eller min syster klädda i rosa och ingen av oss har heller någonsin haft förkärlek för rosa. Vilket vi borde ha haft enligt de som menar att ”alla tjejer gillar rosa!”.

Utöver det gäller det att låta barnen vara med och påverka sina liv, bemöta dem i argumentationer så de känner att deras vilja tas på allvar även när de inte får som de vill. Lära dem att deras vilja är deras, deras åsikt har betydelse, att de har rätt att besluta själva om sin kropp och om sitt liv, men hantera det på ett sätt där vi som vuxna fortfarande tar det vuxna ansvaret. Inte i kraft av vår ålder men i kraft av vår erfarenhet, med en ödmjukhet inför att vi inte vet vad barnet känner och tycker.

Vi strävade efter att visa våra barn samma saker på samma sätt och ge dem ett urval att leka med. Båda fick dockor, båda fick bilar, och vi strävade efter att inte värdera vad de valde att leka med eller hur det gjorde det. Kläder försökte vi välja i blandade färger, helst klara grundfärger, så de själva skulle få komma fram till vilka färger de trivs bäst i.

De första andra personer våra barn träffade var naturligtvis släkt och vänner och redan där fick vi brottas för att få igenom vad vi ville för våra barn. Med sonen var det inte så stora grejor, han hade två äldre killkusiner som han ärvde sina kläder ifrån, vilket vi tyckte var OK, ekonomiskt om inte annat. Men när dottern kom 1,5 år senare, och vi tyckte att även hon kunde ha samma kläder, då överöstes vi av söta rosa dressar och klänningar i present. Redan som baby var det alltså inte ok att killar och tjejer hade samma kläder. Ganska snart hette det oxå att vi inte ”lät henne vara flicka” och jag minns särskilt en julafton när det här tog sig ganska absurda uttryck.

Då var sonen nyss fyllda 4 och dottern drygt 2,5 år. Han fick mekano, lego, några bollar och en traktor med rörlig skopa. Dottern fick: En rosa fluffig penna och dagbok, rosa kläder och massor av dockkläder och docktillbehör som inte passade den docka hon hade (och inte lekte med). Dagbok till en tjej på 2,5 år som knappt börjat rita ens. Tack och lov är storebror snäll, så hon lekte med hans häftiga traktor hela julkvällen. Jag gissar att det var släktens sätt att hjälpa henne ”få vara flicka”, vilket tydligare var viktigare än att hon fick vara sig själv.

Under mitt liv har jag haft förmånen att bli mamma till två barn. Det var inget jag eftersträvade eller längtade efter, jag var nöjd med det liv jag levde och saknade inte barn. Däremot bad jag min man att fundera hur han ville ha det. Han är några år yngre än mig och jag ville att han skulle förstå att om han ville ha barn med mig så hade vi inte en evighet av tid.

Min man kom fram till att barn var viktigt för honom och därmed blev jag mamma till först en son och sen en dotter (inom loppet av 1,5 år). Nu skulle jag naturligtvis inte kunna tänka mig ett liv utan dem, de är viktigast på jorden för mig, men jag tror fortfarande att om jag aldrig fått barn skulle jag inte ha saknat det.

Jag är ganska väl pålästa om jämställdhet och hur tidigt barn påverkas av omgivningens förväntningar på dem utifrån det kön de råkar ha, en följd av vad jag själv upplevt i mitt liv. Jag har en ständig diskussion med min man om det här och vi var helt överens om att försöka se bortom könet och i stället se individen i våra barn. Det är inte alltid lätt, vi är båda uppvuxna i en kultur som skapar olika krav och förväntningar på individen utifrån könstillhörighet men vi anstränger oss och diskuterar ofta frågan. Detsamma går inte att säga om den omgivning barnen befinner sig i. Jag har stångat pannan blodig mot oförstående släktingar, skolpersonal, vänner och bekanta.

Många i vår omgivning rycker på axlarna och menar att egenskaperna som hör till de olika könen är medfödda, det går inte att ändra på, jag anstränger mig i onödan. Dilemmat för oss är att i så fall har de flesta egenskaper som påstås vara medfött manliga respektive kvinnliga har hos oss hamnat på barnet med det andra könet… Vi förväntas ändå malla in våra barn i en könsroll som är så uppenbart fel för dem! Jag kommer att ta upp några olika typiska exempel i senare blogginlägg…

Jag fortsätter beskriva hur det var att vara kvinna och civil (alltså inte militär) och arbeta inom Försvarsmakten. Sammanlagt arbetade jag nästan 20 år i försvarsmakten, och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållvbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

Jag jobbade under en period som Controller vid en stab inom Försvarsmakten och där kallades jag ibland ”Controllan” som ett sätt att göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig, jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var uppmätt bland enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och det valde min chef att inte ta itu med. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.