I dag funderar jag runt hur det känns att vara osynlig och hur det är patriarkatet som skapar den osynligheten.

Den patriarkala synen på kvinnor handlar om vår reproduktion, det vill säga kvinnor är användbara för att skapa nya människor, alltså föda och fostra barn. Under en lång tid har en kultur skapats där det är vad som förväntas av kvinnor. Vi har fråntagits den politiska, ekonomiska, vetenskapliga och kulturella makten för hundratals år sen, och förväntades istället passa upp på mannen och skapa nya människor. Vi reducerades till att skapa hem och föda barn. Vilket förstås är OK om det verkligen är vad du vill med ditt liv, men otroligt frustrerande om du har andra drömmar.

Under 1900-talet kom därför feminismen som en befriande kraft. En kamp för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att leva sina liv som de själva vill. Det är en rörelse som är till nytta för både kvinnor och män. För lika lite som alla kvinnor passar in i den kvinnliga rollen, lika lite passar alla män in i den manliga rollen, och ändå förminskas vi så ofta till att enbart vara vårt kön, och vi talar om varandra som ”typiskt män” och ”typiskt kvinnor”. Båda sakerna irriterar mig lika mycket, jag tycker det är kränkande och förnedrande att alla våra unika egenskaper som individer ska förenklas till att enbart handla om våra kön.

Långsamt, långsamt bryter vi ner patriarkatet, men det möter hela tiden motstånd, från både män och kvinnor. Eftersom vi alla vuxit upp i en patriarkal struktur så har vi från barnsben skolats in i att könet är den stora skillnaden mellan människor, det allra första vi vill veta om en ny individ, det viktigaste för att vi ska kunna bedöma vem den här individen är. Helt galet, förstås, könet har egentligen väldigt lite med mina individuella egenskaper att göra, men vi påverkas alla av att vi lärt oss se varandra på det här sättet. Dels är våra förväntningar olika på andra utifrån om de är man eller kvinna, dels påverkas vi av andras förväntningar på oss, så väldigt ofta blir omgivningens förväntningar på oss en självuppfyllande profetia. Det är enklare att leva upp till omgivningens förväntningar och få erkännanden och uppmuntrande nickar, än att våga bryta och bli ifrågasatt.

Så, även om jag är feminist och på olika sätt brutit normer och kämpat mot patriarkatet i hela mitt liv så lever jag oxå i ett patriarkalt samhälle och har vuxit upp med den patriarkala synen på kvinnors och mäns roller. Jag vet vilka förväntningar omgivningen har på mig och jag bryter ytterst sällan mot dem. Ibland för att jag inte vill, förväntningarna passar in på den jag är, ibland för att jag inte ens inser att jag följer förväntningar, och ibland för att jag skulle vilja bryta, men inte orkar ta striden.

I reproduceringskravet ligger förstås den ständiga press det är på kvinnor att få barn. Jag födde barn sent, så jag hann få min beskärda del av frågan om det inte var dags att skaffa barn än. Människor i min omgivning, som kunde förfasa sig om par tog lån och köpte hus tidigt i ett förhållande ”för tänk om det tar slut och ni står där med lån” kunde i nästa andetag undra om det inte skulle bli barn snart… Det finns inget rationellt i den synen, för det är ett betydligt större ansvar att skaffa barn än att köpa hus, men när det gäller kravet på att kvinnor ska skaffa barn är väldigt få rationella. Vi är så indoktrinerade att barn måste vara kvinnans stora livsuppgift att all rationalitet slängs överbord.

Flera år innan jag ens börjat fundera på barn utbildade jag mig och var sedan arbetslös utan att få jobb inom det jag utbildat mig till. Flera i min bekantskapskrets föreslog då att jag ”skulle passa på” att föda barn, när jag ändå inte fick nått jobb… Ingen förstod att där och då låg mitt intresse helt på att komma in på arbetsmarknaden, få användning av mina studier, skapa mig en grund att utgå ifrån. Det var som om min försörjning var ointressant, att föda barn var överordnat.

Lite burdust uttryckt kan en säga att en kvinnas värde inte utgår från hennes kunskap eller kompetens, det utgår från hur knullbar hon är. Hur attraktivt är det för män att skaffa barn med henne? Det är en tunn gräns att vandra, för du ska vara knullbar, men inte FÖR knullbar, för då blir du en slampa. Du ska anstränga dig för att göra dig vacker, åtråvärd och behagfull, men du får inte anstränga dig FÖR mycket, för då är du en bimbo… Och sen kommer en tid när det inte spelar någon roll vad du gör, för du är inte längre knullbar, den tiden är över, oavsett vad du själv vill…

För, till skillnad från män, så har vår reproducerbarhet ett bäst före datum. Jag säger inte att vi inte kan fortsätta leva i kärleksfulla förhållanden och att vi kan fortsätta ha fint och fantastiskt sex, för egentligen handlar inte knullbarheten om det. Knullbarheten handlar om hur andra, de som inte är en partner, utan den övriga omgivningen, uppfattar oss. Och när vi inte längre uppfattas vara i reproducerbar ålder så är vi ointressanta.

Jag var en udda, men vasstungad, kvinna fram tills jag var 20, när jag insåg att jag faktiskt var snygg. Och snygghet i kombination med vasstungad gjorde mig till en djävel på att flirta! Jag har sedan älskat att flirta, med både män och kvinnor, det har gjort mig glad. Men nu är jag över 50. Och är inte längre på långa vägar lika knullbar. Fortfarande vasstungad som få, men helt plötsligt, nästan över en natt, osynlig! Jag kan stå på en busshållplats och vänta på en buss och bli omringad av ett gäng unga killar som pratar med varandra rakt över mitt huvud som om jag inte alls är där. Jag kan sitta på ett möte och föreslå åtgärder utan att någon hör vad jag säger. Jag kan gå till läkare gång, på gång, på gång, och bara avfärdas med Alvedon… Det är som all min kunskap, kompetens och erfarenhet for ut genom fönstret samtidigt som jag inte längre var attraktiv som reproducerare.

Det här är förstås en konsekvens av att jag tidigare hade privilegiet att vara ”knullbar”, att jag syntes, fick ta plats och lyssnades på. Därför upptäcker jag det så tydligt nu att jag inte längre har det privilegiet. Det är så mycket lättare att se förlusten av ett privilegium än att inse att en har ett privilegium. Jag trodde alla hade det som jag tidigare, men inser nu att en av de saker som gjorde att jag inom Försvarsmakten ändå hade en position, en möjlighet att ta plats och bli hörd, faktiskt berodde på min knullbarhet. Jag tror inte de som lät mig ta plats var medvetna om att de lyssnade på mig inte enbart för min kompetens utan även på grund av min byst och mitt flirtiga sätt…

På ett sätt är det förstås sorgligt att mista ett privilegium på det här sättet, jag vill bli sedd, lyssnad på, jag vill synas och höras, jag vill få plats, jag vill kunna ta plats. Jag har fortfarande samma kunskap och kompetens och nu dessutom massor av erfarenhet, men plötsligt är det inte värt något. Män får mer pondus när de blir äldre och de får ”de grå tinningarnas charm”. Jag har ingen pondus alls och är alldeles charmlös med mitt gråa hår…

På ett annat sätt är det otroligt skönt att INTE bli sedd som ett objekt, det är extremt befriande. Jag kan gå i mina färgglada tights, färga mitt hår i fyra olika nyanser, skratta högt på bussen, låta bli att sminka mig eller sminka mig med chockfärger, ingen bryr sig och ingen ser mig! Ytterst få har till exempel märkt att jag ens klippt av mig håret…

Min feminism handlar om att kvinnor ska slippa vara objekt, så det är underbart att inte längre vara det, men just nu är jag mer i limbo, jag blev inte automatiskt ett subjekt när jag slutade vara objekt. Det är vad min kamp kommer att fortsätta att handla om. Tack och lov för Gudrun Schyman som verkligen visar att hon är ett subjekt, som står och argumenterar i kraft av sig själv, utifrån det hon själv brinner för. Dit vill jag oxå komma!