Osynlig och oknullbar?

I dag funderar jag runt hur det känns att vara osynlig och hur det är patriarkatet som skapar den osynligheten.

Den patriarkala synen på kvinnor handlar om vår reproduktion, det vill säga kvinnor är användbara för att skapa nya människor, alltså föda och fostra barn. Under en lång tid har en kultur skapats där det är vad som förväntas av kvinnor. Vi har fråntagits den politiska, ekonomiska, vetenskapliga och kulturella makten för hundratals år sen, och förväntades istället passa upp på mannen och skapa nya människor. Vi reducerades till att skapa hem och föda barn. Vilket förstås är OK om det verkligen är vad du vill med ditt liv, men otroligt frustrerande om du har andra drömmar.

Under 1900-talet kom därför feminismen som en befriande kraft. En kamp för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att leva sina liv som de själva vill. Det är en rörelse som är till nytta för både kvinnor och män. För lika lite som alla kvinnor passar in i den kvinnliga rollen, lika lite passar alla män in i den manliga rollen, och ändå förminskas vi så ofta till att enbart vara vårt kön, och vi talar om varandra som ”typiskt män” och ”typiskt kvinnor”. Båda sakerna irriterar mig lika mycket, jag tycker det är kränkande och förnedrande att alla våra unika egenskaper som individer ska förenklas till att enbart handla om våra kön.

Långsamt, långsamt bryter vi ner patriarkatet, men det möter hela tiden motstånd, från både män och kvinnor. Eftersom vi alla vuxit upp i en patriarkal struktur så har vi från barnsben skolats in i att könet är den stora skillnaden mellan människor, det allra första vi vill veta om en ny individ, det viktigaste för att vi ska kunna bedöma vem den här individen är. Helt galet, förstås, könet har egentligen väldigt lite med mina individuella egenskaper att göra, men vi påverkas alla av att vi lärt oss se varandra på det här sättet. Dels är våra förväntningar olika på andra utifrån om de är man eller kvinna, dels påverkas vi av andras förväntningar på oss, så väldigt ofta blir omgivningens förväntningar på oss en självuppfyllande profetia. Det är enklare att leva upp till omgivningens förväntningar och få erkännanden och uppmuntrande nickar, än att våga bryta och bli ifrågasatt.

Så, även om jag är feminist och på olika sätt brutit normer och kämpat mot patriarkatet i hela mitt liv så lever jag oxå i ett patriarkalt samhälle och har vuxit upp med den patriarkala synen på kvinnors och mäns roller. Jag vet vilka förväntningar omgivningen har på mig och jag bryter ytterst sällan mot dem. Ibland för att jag inte vill, förväntningarna passar in på den jag är, ibland för att jag inte ens inser att jag följer förväntningar, och ibland för att jag skulle vilja bryta, men inte orkar ta striden.

I reproduceringskravet ligger förstås den ständiga press det är på kvinnor att få barn. Jag födde barn sent, så jag hann få min beskärda del av frågan om det inte var dags att skaffa barn än. Människor i min omgivning, som kunde förfasa sig om par tog lån och köpte hus tidigt i ett förhållande ”för tänk om det tar slut och ni står där med lån” kunde i nästa andetag undra om det inte skulle bli barn snart… Det finns inget rationellt i den synen, för det är ett betydligt större ansvar att skaffa barn än att köpa hus, men när det gäller kravet på att kvinnor ska skaffa barn är väldigt få rationella. Vi är så indoktrinerade att barn måste vara kvinnans stora livsuppgift att all rationalitet slängs överbord.

Flera år innan jag ens börjat fundera på barn utbildade jag mig och var sedan arbetslös utan att få jobb inom det jag utbildat mig till. Flera i min bekantskapskrets föreslog då att jag ”skulle passa på” att föda barn, när jag ändå inte fick nått jobb… Ingen förstod att där och då låg mitt intresse helt på att komma in på arbetsmarknaden, få användning av mina studier, skapa mig en grund att utgå ifrån. Det var som om min försörjning var ointressant, att föda barn var överordnat.

Lite burdust uttryckt kan en säga att en kvinnas värde inte utgår från hennes kunskap eller kompetens, det utgår från hur knullbar hon är. Hur attraktivt är det för män att skaffa barn med henne? Det är en tunn gräns att vandra, för du ska vara knullbar, men inte FÖR knullbar, för då blir du en slampa. Du ska anstränga dig för att göra dig vacker, åtråvärd och behagfull, men du får inte anstränga dig FÖR mycket, för då är du en bimbo… Och sen kommer en tid när det inte spelar någon roll vad du gör, för du är inte längre knullbar, den tiden är över, oavsett vad du själv vill…

För, till skillnad från män, så har vår reproducerbarhet ett bäst före datum. Jag säger inte att vi inte kan fortsätta leva i kärleksfulla förhållanden och att vi kan fortsätta ha fint och fantastiskt sex, för egentligen handlar inte knullbarheten om det. Knullbarheten handlar om hur andra, de som inte är en partner, utan den övriga omgivningen, uppfattar oss. Och när vi inte längre uppfattas vara i reproducerbar ålder så är vi ointressanta.

Jag var en udda, men vasstungad, kvinna fram tills jag var 20, när jag insåg att jag faktiskt var snygg. Och snygghet i kombination med vasstungad gjorde mig till en djävel på att flirta! Jag har sedan älskat att flirta, med både män och kvinnor, det har gjort mig glad. Men nu är jag över 50. Och är inte längre på långa vägar lika knullbar. Fortfarande vasstungad som få, men helt plötsligt, nästan över en natt, osynlig! Jag kan stå på en busshållplats och vänta på en buss och bli omringad av ett gäng unga killar som pratar med varandra rakt över mitt huvud som om jag inte alls är där. Jag kan sitta på ett möte och föreslå åtgärder utan att någon hör vad jag säger. Jag kan gå till läkare gång, på gång, på gång, och bara avfärdas med Alvedon… Det är som all min kunskap, kompetens och erfarenhet for ut genom fönstret samtidigt som jag inte längre var attraktiv som reproducerare.

Det här är förstås en konsekvens av att jag tidigare hade privilegiet att vara ”knullbar”, att jag syntes, fick ta plats och lyssnades på. Därför upptäcker jag det så tydligt nu att jag inte längre har det privilegiet. Det är så mycket lättare att se förlusten av ett privilegium än att inse att en har ett privilegium. Jag trodde alla hade det som jag tidigare, men inser nu att en av de saker som gjorde att jag inom Försvarsmakten ändå hade en position, en möjlighet att ta plats och bli hörd, faktiskt berodde på min knullbarhet. Jag tror inte de som lät mig ta plats var medvetna om att de lyssnade på mig inte enbart för min kompetens utan även på grund av min byst och mitt flirtiga sätt…

På ett sätt är det förstås sorgligt att mista ett privilegium på det här sättet, jag vill bli sedd, lyssnad på, jag vill synas och höras, jag vill få plats, jag vill kunna ta plats. Jag har fortfarande samma kunskap och kompetens och nu dessutom massor av erfarenhet, men plötsligt är det inte värt något. Män får mer pondus när de blir äldre och de får ”de grå tinningarnas charm”. Jag har ingen pondus alls och är alldeles charmlös med mitt gråa hår…

På ett annat sätt är det otroligt skönt att INTE bli sedd som ett objekt, det är extremt befriande. Jag kan gå i mina färgglada tights, färga mitt hår i fyra olika nyanser, skratta högt på bussen, låta bli att sminka mig eller sminka mig med chockfärger, ingen bryr sig och ingen ser mig! Ytterst få har till exempel märkt att jag ens klippt av mig håret…

Min feminism handlar om att kvinnor ska slippa vara objekt, så det är underbart att inte längre vara det, men just nu är jag mer i limbo, jag blev inte automatiskt ett subjekt när jag slutade vara objekt. Det är vad min kamp kommer att fortsätta att handla om. Tack och lov för Gudrun Schyman som verkligen visar att hon är ett subjekt, som står och argumenterar i kraft av sig själv, utifrån det hon själv brinner för. Dit vill jag oxå komma!

IMGP6530rev

 

 

7 kommentarer

  1. Jag har aldrig någonsin känt mig som ett objekt. Jag blir alltid massor raggad på, så det är inte därför, att jag typ var lite osynlig bland folk. Utveckla gärna kvinnor som objekt. Det är klart att jag är medveten om att jag som snygg oftast har det lättare än om jag varit ful.Dock inte i läkar kontakt, där jag fått kommentaren ; du ser ju så ung och snygg ut, du kan väl inte vara skaddad. Jag var på körd. Jag trodde att läkarna inte lyssnade på mig var för att jag var ung. Men min far när han var 60 år, fick samma behandling, att de avfärdade honom med att såret på tungan som aldrig läkte, var inget att bry sig om. Det var bara svamp. Vilket det inte alls var, när min far ett halvår senare äntligen fick hjälp att det togs prover på såret i tungan. Det var en aggressiv cancer som han dog av. Det handlar om vilken läkare du får, om den är intresserad av att hjälpa sina patienter eller inte. Det handlar inte om ålder eller kön på patienten.

    1. Hej, och tack för din kommentar.

      När det gäller kvinnan som objekt kräver det att en tar till sig teorierna om patriarkatet och om könsmaktordning, det finns mängder av information om du googlar. Könsmaktordningen beskriver hur mannen är norm, och därmed subjekt, medan kvinnan avviker från normen, och är objekt. En del i det orsakssambandet är att det i reklam så ofta används att sälja grej med tjej, det funkar eftersom kvinnor är objekt.

      Jag blir oerhört ledsen när jag läser om din pappa, sådana brister i vården kan inte accepteras. Trots det så finns det mängder av forskning som visar att män och kvinnor bemöts och behandlas olika inom vården. Från samtalet till sjukvårdsupplysningen där män bokas till läkare medan kvinnor får tips om egenvård till sjukhusbehandling och medicinering där forskningen utgått från män och män får den dyrare och modernare behandlingen och medicinen.

  2. Hi,
    Great article. I found some differences of opinion, if you would like to read, here, they are:

    Invisibility problem among older women
    =================================
    I agree that women loose the kind of attraction they generate after certain age. It starts as early as at about 35 years but becomes very evident later. But this problem is not specific to women. Men go through this phase too but at an younger age. You have no idea how invisible ‘most’ men are and feel when they are in their late teen and in their 20s. Nobody gives a fuck. It is hard at the pub, hopeless on online dating, etc. Women rule the game during that period. This just flips over at starting at 30 but is more evident at 35.

    The problem is, you cannot have it both ways. You cannot fix the problem older women face without fixing the problem younger men face. For this to happen, men should stop seeing women as objects and women should stop seeing men as objects.

    Maybe a bit wrong view (Not patriarchal, just practical view)
    ====================
    I think it is fair that it is this way. Around 20s and 30s women have the upper hand. They do the picking and choosing. This puts a lot of average looking men and other minorities (geeks, nerds, short men, shy men, etc) at disadvantage. During this time, men are more desperate.
    At late 30s and above, the field sorta evens out or becomes a bit favorable to men. This is the time when those disadvantages men can have a chance. And maybe get to do the picking. Women are more desperate during this time.

    Object vs Subject
    ==============
    Women are not the only ones object-ized. Men are too, in a conservative society (you call it patriarchy). In a conservative society, men are expected to be successful, strong, be the bread winner, be the less-emotional, be a sperm donor, etc. I understand that women are object-ized worse than men. But there are sections of men who are marginalized, discriminated just like women are. Gender-equality is fixing the society for both genders. Imagine how you would feel after 10 years into the marriage you find out that your wife is around just because you can “provide” for her and the kids.

    I made my statement that older women go through the same-thing what younger men go through. So, how do younger men deal with this:

    1) They do a lot of attention seeking stuff. “Sometimes” to the point that it is totally distasteful.
    2) They are aggressive in their approach to women. Both because they are desperate and because that is the only way to get laid. Again, this can get distasteful pretty quickly.
    3) They widen their search.

    Maybe older women should start doing some of that without crossing into distasteful territory.

    That was about sexual and romantic visibility.

    About being seen as subject and commanding respect:
    =============================================
    Its in the topic. Respect is something you command. Try to speak out, be confident. Back yourself up. Nobody can resist respecting confident people. At younger age, sometimes, women get respect and attention unconditionally.

    Hoping for an equal world,
    Just another rational thinker.

    1. Jag håller inte med om något i den här kommentaren, män är INTE osynliga, däremot får de inte alltid den uppmärksamhet de tycker att kvinnor är skyldiga dem.

      Men det jag främst vänder mig ifrån är underskriften “Just another rational thinker”. Jag tror inte att den rationella människan finns. Det finns en teori om den rationella människan som bygger på antagandet att den rationella människan alltid gör sina val för att maximera sin egen nytta, men den bygger även på antagandet att vi alltid har tillgång tll all relevant information vi behöver. Så är det aldrig, och människor är dessutom mer komplexa än så. vi påverkas av vår bakgrund, vår kunskap och våra egenskaper. Så, nej, jag tror inte på rationellt tänkande, det existerar inte, tyvärr.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *