När jag var ung, på 60- och 70-talet, levde jag i tron att jag hade samma möjligheter som till exempel min bror och att jag inte behövde jobba hårdare än killarna för att ha samma chanser… Men det har jag sedan fått reviderat om och om och om igen…. När jag som vuxen tittar tillbaka på mitt liv ser jag flera händelser som jag inte regerade på när de hände (och andra som jag reagerade på redan då…) men som jag så här i efterhand ser som ett mönster av strukturer som påverkat inte bara mig utan alla oss som lever i samhället.
Några exempel:
Jag och mina syskon förväntades, självklart, hjälpa till hemma med städning, disk med mera. Utom när farmor var på besök, för inte skulle min bror behöva göra kvinnosysslor.
Jag ville ha en moped, men lyckades inte få tillstånd från mina föräldrar att köpa den (för egna pengar) förrän jag köpte den tillsammans med min bror. Att meka med min egen moppe var oxå något jag fick tjata mig till, medan det togs som självklart att min bror med sin svåra exem skulle göra det. Tack och lov hade han inga problem med att överlåta det till mig, så vi gjorde det ofta tillsammans, tack lillebror!
När jag började gymnasiet togs det för givet att jag skulle gå Natur. Själv ville jag läsa ett år på Verkstadsteknisk för att få lära mig jobba med metall och olika maskiner, och planerade att gå ett år där för att sedan börja om på Natur, men det ledde till ramaskri från mina föräldrar så jag rättade in mig i ledet.
På mitt gymnasium gick Naturlinje och Teknisk linje tillsammans första året, så jag läste bland annat hållfasthetslära och teknologi, lärde mig göra ritningar och fick faktiskt ha praktikverkstad (som jag så hett eftersträvade) och lära mig fräsa, svetsa och svarva i metall. När året var slut försökte klassföreståndaren för Teknik att övertala mig att byta från Natur till Teknik, men jag var så påverkad av mina föräldrar att jag inte ens reflekterade över att det skulle vara möjligt…
Så här var det när jag var ung, det har förstås påverkat mig och mina jämnåriga. Vi har en syn på vad som är förväntat beteende och vad som ses som manligt och kvinnligt. Vi vet hur vi behöver bete oss och vara i sociala sammanhang för att inte uppfattas som udda och sticka ut. Sen kanske vi inte alltid följer det eller lever efter det. Men VI VET! Det vetandet för vi oftast helt omedvetet över till andra i vår omgivning. Kroppsspråket visar hur vi uppfattar andra, och det är med och föser in alla i rätt fålla.
Min feminism handlar om att jag vill låta alla själva välja sin väg, och ha alla möjligheter att göra det, utan att samhället lägger krokben och utan att vallas in i ett fack!
