Efter att jag skrivit om att vara osynlig och oknullbar (HÄR) fick jag några kommentarer som påminde mig om en krönika som Lady Dahmer skrev för nått år sedan. Hon skrev bland annat:
”Komplimanger är förtryck, brukar jag tänka och jag vet att det låter kontroversiellt. För det är väl snällt att säga snälla saker till varandra? Och visst är det kul att få komplimanger, det får oss att må bra och det muntrar upp. I alla fall för stunden. Men vad händer i det långa loppet?
Vi lever i en kultur där kvinnor regelbundet objektifieras. I vardagen, på TV, i tidningarna, i reklam och annonser. Det är ett omfattande samhällsproblem. Att konstant objektifieras lär oss till slut att objektifiera oss själva.”
När jag pratar om osynlighet är det många som vill tala om för mig att jag visst är snygg, vilket är helt OK, det är så vi lär oss att vi ska göra. Om någon klagar på sitt hår, sin hud, sina kläder, så svarar vi automatiskt att, nej då, så är det inte, du passar så bra i det där och du är så fin. För att vi vill vara snälla. Frågan är om vi egentligen ÄR så snälla när vi gör det?
Jag tror att väldigt många kvinnor känner igen sig i det ovanstående. Att vi själva förminskar vårt utseende och att andra bekräftar oss. Vi analyserar det inte, vi snarare förväntar oss det. Och vi reagerar nästan tvärtom när vi få en komplimang utan att ha sagt något själva först. Vi säger, asch, den här gamla blåsan, nja, jag är inte alldeles nöjd med frisyren, och så vidare. För på samma sätt som vi vill ha bekräftelse så vill vi inte framhäva oss själva, det är inte enligt normen.
Jag såg det här mönstret hos mig själv för ganska många år sedan och bestämde då att för det första sluta förminska mig själv när någon gav mig en utseendekomplimang. Jag säger bara tack, helt enkelt. Det andra jag började göra var att inte slentrianmässigt ge andra komplimanger för utseende. Istället försöker jag lyfta fram annat hos personer i min omgivning, som att de gjort ett bra uttalande, att de hanterat en situation på ett bra sätt eller bara att jag blir glad av att träffa dem. Komplimanger som mer har med vem de är att göra än hur de ser ut. Till både män och kvinnor.
Jag tror det var Magnus Uggla som var med i TV-programmet ”Så ska det låta” och sa till Sylvia Wrethammar att hon varit hans runkobjekt när han var ung. Blääää, jag skulle bli så äcklad om en man sa så till och om mig, men i patriarkatet är det att se som en komplimang. Kanske inte den bästa komplimangen, men ändå, en komplimang som bekräftar dig som ”knullbar”, som jag skrev i inlägget om osynlighet. Jag minns även killen som kom fram till mig i en bar och ville ta av mina glasögon eftersom han ”anade att det fanns en snygg kvinna där bakom”. Men vad fan??? Ska det vara en komplimang? Han blev så utskälld av mig och två väninnor att jag tror han gick hem…
Komplimanger kan användas för att förminska mig, både avsiktligt och oavsiktligt. De reducerar mig till att vara ytan, mitt utseende. Precis som jag inte är mitt kön är jag inte heller min yta. Det som är skönt med att vara osynlig är att kunna sminka mig, färga mitt hår och klä mig som jag vill. För ibland vill jag ha mycket färg, det gör mig glad. Men jag gjorde det sällan innan jag var osynlig för jag kände mig så förminskad av att de jag mötte hade mer fokus på min ögonskugga eller mitt läppstift än på mig. Jag sminkar mig alltså inte för att andra ska se mig i det fallet, jag sminkar mig för att jag blir glad av färg. Nu som osynlig kan jag leva ut det, det är härligt! Jag kan ha glittergrön skugga och illrosa läppar en dag och inget smink alls nästa dag, utan att mötas med förvånade miner (eller bli kallad för hora, vilket hände när jag var yngre och ansågs för kraftigt sminkad) när jag är sminkad, eller få höra bekymrade frågor om jag är trött när jag är osminkad…
Det stora problemet jag ser med komplimanger är dock inte i privatlivet eller på fritiden, även om det är problematiskt i sig, det stora problemet, enligt mig, är i yrkeslivet. Där kan komplimanger på ett skenbart vänligt sätt användas för att förminska någon, något som i allra största grad händer för oss kvinnor. Som en tidigare chef som alltid började tala om hur snygg jag var, när jag var mer intresserad av vad han ansåg om det jobb jag utförde. Eller kunden, som först står och minglar och berättar om hur mycket han jobbat med att få kvinnor att få ta plats och utvecklas, och sen, när mötet, SOM JAG ANSVARAR FÖR, ska börja så ler han vänligt mot mig och säger ”Åhh, så kul att du oxå ska vara med, så vi får nått snyggt att vila ögonen på!” I det läget måste jag ju bita ihop, det var en miljonaffär och jag skulle få sån skit från min chef om jag förstörde den. Kunden kanske visste precis vad han gjorde, ett sätt att via en till synes trevlig (grr, inte det minsta trevlig) komplimang få mig ur balans för att själv hamna i ett bättre förhandlingsläge.
Hela mitt liv känns fyllt av män som på olika sätt inkräktat på mina gränser, där jag ibland kunnat freda mig, ibland bara bitit i hop. I patriarkatet skolas vi in i vikten att vara trevlig och inte såra någon, och det gäller främst oss kvinnor. Det ligger på vårt ansvar att se till att stämningen är god och alla är glada. Alltså biter vi ihop fast vi borde skrika rakt ut när män tar sig friheter med oss. Både psykiskt (med hjälp av oönskade komplimanger) och fysiskt. Och steget från det psykiska till det fysiska behöver inte alls vara långt. Det börjar med en komplimang om håret, sen ska håret kännas på, eller om kläderna och sen ska tyget närstuderas…
Som den chef, som på personalfester alltid blev full och brukade stryka mig över håret och upprepa mitt namn gång på gång, utan att någonsin få ur sig nått annat. Stryka över håret med en lätt torrfnasig hand där mitt hår fastnade så att det småluggades hela tiden… Den enda lösningen på det var att jag gick därifrån och alltså inte kunde umgås och nätverka med andra kollegor…
Eller den villalarmsförsäljare som ringde på när jag var ensam hemma och som arrogant käftade emot och menade att jag var inkonsekvent när jag bara ville stänga dörren, och inte ta in en främmande man i mitt hus klockan åtta på kvällen…
Eller den fyllskallen på krogen som var en decimeter kortare än mig och bjöd upp till dans för att sen borra ner sin näsa mellan mina bröst och som envist följde efter mig resten av kvällen för att skälla på mig för att jag lämnade honom mitt på dansgolvet…
Fan, min man kan inte minnas ett enda tillfälle när hans önskan om att få vara i fred inte respekteras, min önskan respekteras bara om en man kommer och för min talan, DET GÖR MIG SÅ FÖRBANNAD! Men nu är jag osynlig så nu är det lättare!
Det finns de som hävdar att det här är ett generationsproblem, att det inte finns i de yngre generationerna. Min dotter är 15 och har redan råkat ut för män som inkräktar på hennes personliga space, så det är bullshit att det skulle ha blivit bättre. Häromdagen var det till exempel en kille som är ett antal år äldre än henne och som vet hur gammal hon är som berättade att han drömt en sexdröm om henne. Hon blev oerhört illa berörd, men visste inte hur hon skulle reagera, eftersom hon, trots att hon är vasstungad feminist, ändå lärt sig en inte får skapa dålig stämning. Tack och lov har hon förtroende nog för både mig och sin pappa så hon pratar med oss och vi kan stötta henne, tänk alla ungdomar som inte har den relationen till någon vuxen? Min uppfattning är snarare att det i skolan blivit oerhört mycket sämre än när jag var ung. Allt blir råare och mer sexualiserat allt längre ner i åldrarna, det är en skrämmande utveckling.
Men skulle inte världen bli så mycket tristare om vi inte får vara snälla mot varandra och säga snälla saker? Jo, det vore en skrämmande utveckling, men vi behöver väl inte alltid förfalla till att prata om utseende? Utseendehetsen i samhället är helt galen, vi utsätts för den hela tiden, i tidningar, på reklamskyltar, på internet, på bio, på TV. Visst vore det trevligt om vi lät bli den när vi pratade med varandra? Det finns ju så mycket annat vi kan ge varandra komplimanger för! Som handlar om de vi är istället för hur vi ser ut! Jag blir så mycket gladare när någon säger att jag skrivit något roligt, intressant eller tankeväckande än när någon säger att jag är snygg.
Jag skrev här ovan att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att helt enkelt bara säga tack när jag får en komplimang för utseendet. Jag har faktiskt gått ett steg längre än så. Jag är långt ifrån någon modellvacker kvinna, jag bär betydligt fler kilon än vad som egentligen är OK, jag är bleksiktig, har tunt stripigt hår, rödsprängda blekblå ögon, snipig mun, lika mycket mage som byst, kraftiga ben och armar, knubbiga fingrar, fräknig, blek eller rödbränd hy. Mina ögon är mandelformade med kraftiga motveck som gör att mina ögonlock hänger ner och förtar mandelformen, och jag har en haka och kindknotor som gör ansiktet rätt kantigt. Allt som allt egentligen rätt alldaglig.
Men, precis som jag skrev i inlägget om osynlighet, jag har bestämt mig för att jag är snygg. Jag har ett utseende som passar mig och som jag trivs med. Sen behöver jag inte bekymra mig mer om det. När jag därför insåg att det inte räckte för mig att bara tacka för komplimanger, de fortsatte ändå komma, så la jag till ett enkelt ”jag vet” efter mitt tack… Det har starkt reducerat de antal komplimanger jag fått om mitt utseende, och jag tycker det är så skönt! För det har även lett till att jag får mer komplimanger för det jag gör, och den jag är, vilket gör mig så mycket gladare.
Till er som ville tala om att ni tyckte jag fortfarande var snygg, var inte orolig, jag är inte arg, jag vet att det är så här världen är, och från djupet av mitt hjärta svarar jag ”Tack, jag vet!”
