Efter att jag jobbat några år bestämde jag mig för att officer skulle vara ett bra yrke för mig. Ett fritt jobb med mycket varierande arbetsuppgifter. Jag sökte och fick mönstra. Gjorde kanonresultat på mönstringen och kunde själv välja var jag ville placeras. Ryckte in och trodde, i min oskuld, att det skulle räcka att jag gjorde bra ifrån mig för att jag skulle accepteras.

Men så var det inte. Det spelade inte någon roll vad jag gjorde, hur väl jag presterade, jag var aldrig god nog, enbart beroende på att jag var tjej. Jag klarade de fysiska testerna, jag hade flest rätt på proven, jag ledde plutonen smidigare och effektivare än mina manliga lumparkompisar, jag var den klart bästa skytten, ändå hette det att jag fick plats på den fortsatta yrkesofficersutbildningen bara för att jag var tjej. Fakta hade inte med det hela att göra, min upplevelse av det hela var att jag utmanade deras manlighet och det skulle jag inte komma undan med.

Även de officerare som var mina lärare och chefer uppförde sig på sätt som inte gjorde situationen lättare. Från det mer oskyldiga, som fordonsläraren som kallade mig hertiginnan och bad om ursäkt varje gång han svor, till det riktigt grova, som pjäsläraren som var tacksam att jag tänkte bli officer eftersom det skulle förhöja mässfesterna eftersom jag ”hade många hål som de kunde använda”. En annan officer lät sina kompisar omringa mig på dansgolvet på ett disco under en helgledighet. Sen berättade han högt och ljudligt för dem att det var så praktiskt på övningarna nu eftersom ”fälthoran” alltid var med.

Om det här skulle skett när jag var äldre hade jag genast anmält de två sistnämnda, men när det hände var jag fortfarande inställd på att bli officer och ville inte göra mig obekväm. Har ångrat mig många gånger att jag inte gjorde det, vid det första tillfället hade jag ett trovärdigt och pålitligt vittne med mig, men när jag lämnade värnplikten la jag det bakom mig och ville inte gräva för mycket i det.

För jag blev aldrig officer, jag insåg att de här människorna skulle bli mina närmsta kollegor och att jag inte ville tillbringa min arbetstid med att ständigt försöka berättiga min närvaro på jobbet utan att ha en chans att lyckas. Droppen blev när en, för mig okänd, officer i kön till militärrestaurangen kontaktade mig och inför omgivande kända och okända officerare undrar hur mina äggstockar mår numer. Jag hade haft en äggledarinflamation tre månader tidigare, och hans kommentar fick mig att inse att någon sekretess runt läkarintyg när det gällde mig inte existerade. Jag valde då att tacka nej till min plats på officersutbildningen.

20 år senare jobbade jag nära forskare på Försvarshögskolan som bland annat tittade på hur de kvinnliga värnpliktiga hade det. Inget hade förändrats….

I efterhand, när jag fått perspektiv på de 15 månader som jag tillbringade som militär, funderar jag på om Försvarsmakten verkligen vill ha kvinnliga officerare. Min upplevelse var att jag skulle stöpas om i en form som var baserad helt på sk ”manliga” egenskaper, jag skulle göras om till man. Nej tack, jag trivs med att vara kvinna!