Nu är Solidaritetsveckan för kampen mot rasism och rasdiskriminering över, men arbetet fortsätter självklart. I vårt partiprogram (Kapitel O, Feministisk antirasism, läs hela HÄR) står bland annat:

”Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt,västerländskt, kristet arv. Den antirasistiska politik som Feministiskt initiativ bedriver utmanar den etablerade och diskriminerande strukturen som upprätthåller etniskt baserade privilegier i samhället.”

”I dagens samhälle utsätts människor, som inte passar in i en vit, västerländsk norm, för rasism och marginalisering. Konsekvensen blir att icke-vita kvinnor också upplever könsförtryck genom rasistiska konstruktioner av kön. Könsstrukturer och rasistiska strukturer förstärker och upprätthåller på så sätt varandra.”

”Den nuvarande integrationspolitikens mål är att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, oavsett etnisk tillhörighet. Trots det vilar den på rasistiska antaganden om människors inneboende olikheter. Feministiskt initiativ vill flytta fokus. Istället för att diskutera hur invandrare ska integreras vill Feministiskt initiativ belysa och bearbeta den strukturella diskriminering som hindrar människor från att delta i samhället på lika villkor.”

”Allt oftare baseras den nutida rasismen på påstådda kulturella skillnader istället för, som tidigare, på föreställda biologiska skillnader mellan olika folkgrupper. Den kulturrasism, som blir följden, bygger på föreställningar om att ”kultur” kan användas för att förklara skillnader i egenskaper, förmågor och färdigheter bland människor. Parallellt med kulturrasismen förekommer även en utbredd vardagsrasism. Feministiskt initiativ anser det viktigt att utveckla en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den rasism som i allra högsta grad förekommer i Sverige.”

”Gränser skapar ett ”vi och dom”, bidrar till att skapa rädsla för andra människor och utgör rasismens fundament. Istället vill vi bygga en värld efter principen att jorden tillhör oss alla och ska med omsorg och respekt delas rättvist mellan hela jordens befolkning.”

”Nationalistiska strävanden att bygga homogena stater har ofta inneburit tvångsassimilering och förtryck av nationella minoriteter. Sverige har inte varit något undantag. Feministiskt initiativ uppfattar därför minoritetspolitik som en del av det antirasistiska arbete som Fi vill bedriva.”

Om du har svårt att se att det skulle finnas så mycket rasism i Sverige kan du läsa någon av de här artiklarna, som alla är från den senaste veckan:

”Han ville slita av mig sjalen”

Vägrade ta flykting till akuten

Resenärer delades upp, HÄR och HÄR

Lilla P – din present borde vara kroppslig integritet

Nancy slår tillbaka mot rasismen

»Vi låter oss inte tystas!«

Men vad ska vi då göra, hur kan vi förändra samhället så att det här inte sker?

Första steget är att inse sin egen del i den rasism som finns i vår vardag. Det vi inte ens reflekterar över. När vi väl uppmärksammar och ser beteenden, uttalanden och strukturer kan vi börja påverka dem och på sikt förändra dem.

Den som är rasifierad utsätts dagligen för olika former av förtryck, så ofta att det till och med ibland normaliseras och upptäcks först de gånger rasismen inte sker. Som rasifierad kan det kännas övermäktigt att påpeka rasismen och ta diskussionen varje gång något inträffar, en kanske bara orkar det vid enstaka tillfällen. Den som hör till vithetsnormen har, utöver alla andra fördelar, privilegiet att själv välja om en vill engagera sig eller inte. För att vara en god allierad bör en vara uppmärksam på det som sker och backa upp om och när det behövs. 

För en god allierad i kampen mot rasism och rasdiskriminering kan det hjälpa att tänka på hur en vill att män ska agera i arbetet mot könsmaktsordningen. Ge plats, lyssna, bekräfta, men inte ta över. Däremot får män gärna bedriva feministiskt arbete i manliga rum och sällskap. På samma sätt kan en vara god allierad till rasifierade. Ge plats, lyssna och bekräfta. I vita rum, var den som agerar aktivt mot rasism. Påpeka diskrimineringar, ifrågasätt uttalanden, uppmärksamma fördomar. Det är inte alltid lätt och inte populärt, men minns då att du har möjligheten att välja, vilket den som rasifieras inte har.

Att ta diskussionen kan ske på många sätt. I många fall hamnar det mer i en debatt, där den du vill diskutera med bara blir mer och mer fast i sin egen syn och vill få dig att ändra din syn. För den som orkar och kan så är giraffspråket, det empatiska samtalet en väg att gå. Empatisk kommunikation eller giraffspråket är en kommunikationsmodell som underlättar dialog och mänskliga relationer. Modellen utgår från ett förhållningssätt som är respektfullt och som utgår från ärlighet, öppenhet och empati. Istället för att analysera vad som är fel med den man talar med eller hos sig själv och försvara sig eller anklaga, uttrycker vi våra behov och önskemål rakt och ärligt. Läs mer HÄR och HÄR.

För den som inte alltid orkar vara giraffen kan det vara värt att tänka på att även om du inte nå fram till den som du diskuterar med så kan det du säger tas in av andra som befinner sig i närheten, och de kan få en förklaring till det som sker och en förståelse för vad som är fel, och därmed har de påbörjat sin egen reflektion, vilket i sig är bra.Vi gör det tillsammans, vi backar varandra och varje litet steg är ett steg närmre ett bättre samhälle!

Solidaritetsveckan för kampen mot rasism och rasdiskriminering forrtsätter och i dag är det dessutom den internationella dagen till minne av offren för slaveri och den transatlantiska slavhandeln.

Därför är just i dag en dag att minnas Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln under 1600-1800-talet.

”Under 350 år skeppades miljontals afrikanska barn, kvinnor och män över Atlanten för att bli slavar i Amerika och Västindien. Britterna dominerade slavhandeln men även Sverige var inblandat. 

Den 12 maj 1646 inleddes den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika, på initiativ av den ledande affärsmannen Louis de Geer. Nu skulle man lägga grunden för en ny svensk handelsverksamhet – att köpa och sälja förslavade afrikaner.

Skeppets kapten, Arendt Gabbesson, seglade först till nuvarande Nigeria. Där köpte han elfenben, tyger och omkring 260 förslavade afrikaner. I skeppets trånga, smutsiga lastutrymme blev fångarna snabbt sjuka. Redan innan fartyget hann lämna kusten hade över 30 av fångarna dött i dysenteri. De överlevande skeppades vidare över Atlanten för att säljas till engelska plantageägare på ön Barbados i Västindien. Bara 150 levde vid ankomsten.”

”I nuvarande Ghana kom Svenska Afrikakompaniet överens med kungariket Fetu om att få bygga ett svenskt handelsfort. Sten och annat byggnadsmaterial transporterades på svenska skepp för bygget av Carolusborg som blev det näst största fortet på den afrikanska kusten. Affärerna gick bra och snart upprättade svenskarna fler handelsstationer längs den afrikanska kusten.” (läs mer HÄR)

”Kung Gustav III ville tjäna pengar. Han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Där anlades en liten huvudstad kallad Gustavia. Två år senare bildade kungen och ett antal svenska affärsmän ett aktiebolag för slavhandel.

Befolkningen på Saint-Barthélemy ökade snabbt. 1812 fanns där över 5 000 invånare, hälften av dem slavar. I Gustavia handlades med slavar. Samma stränga regler gällde som på andra slavöar i Västindien. Slavar fick inte vistas utomhus sena kvällar och nätter. De fick inte samlas i större grupper. De fick aldrig bära vapen – bara en liten fickkniv. Slavar som bröt mot lagarna kunde piskas, brännmärkas, tvingas bära halsjärn – eller avrättas. Tortyr förekom för att pressa fram upplysningar och erkännanden.

1845 beslöt svenska riksdagen att avskaffa slaveriet på Saint-Barthélemy, men inte förrän tre år senare var alla slavar fria. Nu var kolonin inte vinstgivande längre. 1878 såldes den tillbaka till Frankrike.” (läs mer HÄR)

”Sverige var ett av de sista länderna i Europa som avskaffade slaveriet, 14 år efter Storbritannien och de andra kolonialmakterna.” (Läs mer HÄR)

”Från 1500 till 1866 togs slavar från i huvudsak Västafrika, mellan 12,5 miljoner och 15 miljoner människor uppskattas ha fallit offer för handeln och flera miljoner ha dött tillföljd av slavhandeln. Det var framförallt de europeiska stormakterna som bedrev storskalig handel med slavar. Databasen om slavhandeln från Emory University visar att Portugal med Brasilien, Storbritannien, Frankrike, Spanien, USA, och Danmark med de baltiska länderna utgjorde den största delen av handeln.

Med all den mänskliga misär i slavhandelns spår följde även rasistisk propaganda och rasstereotyper för att rättfärdiga den omänskliga handeln. Föreställningar som än idag har fotfäste, sprids och motiverar afrofobiska hatbrott och rasistiska nidbilder i populärkultur. BRÅ:s hatbrottsstatistik visar att 980 afrofobiska hatbrott anmäldes år 2013. Det var en ökning med 26 procent, jämfört med 2009. Afrofobiska hatbrott utmärkte sig gentemot hatbrott mot andra minoriteter i att andelen våldsbrott var särskilt hög.” (Läs mer HÄR)

 

Eftersom jag varit uttalad feminist så länge jag kan minnas så anses jag ofta vara en vandrande wikipedia för den som inte orkar ta reda på saker och ting själv. Dessutom är jag självklart måltavla för alla som vill lufta sina fördomar om feminism och, i många fall, gärna vill provocera fram en reaktion. Jag tar mig gärna an den första gruppen, de dagar jag har ork, och är ganska överseende mot den andra gruppen, det ska mycket till för att de ska lyckas provocera mig. De är inte värda att slösa min energi på helt enkelt.

Här kommer i alla fall en sammanställning av vad det är den sistnämnda gruppen brukar försöka med, och hur jag tänker om det men säger högt enbart där jag tror det kan förändra något.

”Jag är för ALLAS lika värde, så jag är humanist istället” – det här är oftast någon som egentligen inte funderat så mycket, men tycker att ”det låter väl bra” att alla får det lika bra. Eller någon som tycker det är minst lika svårt för män att leva i det här samhället. Det finns mängder av forskning som visar att det finns strukturer i samhället, varav en är könsmaktsordningen som i massor av fall ger männen företräde, och om vi vill uppnå rättvisa åt alla måste vi börja med att ändra strukturerna – vilket är vad feminismen vill.

”Jag älskar män och vill fortsätta med det, så jag kan inte kalla mig feminist” – nidbilden av feminister som manshatare är fast rotad hos många. Det är patriarkatet vi vill krossa, inte männen, och jag tror att många män oxå skulle trivas bättre med livet om patriarkatet försvann!

”Men jag GILLAR ju att sminka mig och ha höga klackar, jag kan inte bli feminist” – ytterligare en av nidbilderna av feminister. Vi vill inte förbjuda smink och höga klackar, men vi vill att det ska vara ett fritt val  att använda det, inte kännas som en pålaga från omgivningen. Vi matas ständigt, från barnsben, av en kvinnobild där smink och höga klackar är en del av bilden, vi vill inte att den bilden ska vara den allenarådande!

”I Sverige är vi redan jämställda, så jag tycker feminismen spelat ut sin roll” – här går det att visa på massor av statistik, som löner, föräldradagar, maktpositioner i samhället, timmar med hemarbete, val av utbildning och yrke, våldtäkter och misshandel som visar att vi har mycket långt kvar.

”Låt män vara män och kvinnor vara kvinnor, det är så vi är födda och det är så det ska vara” – de här personerna kan ta och flytta tillbaka till sin stenåldersgrotta, om de nu vill att allt ska fortsätta vara som det alltid har varit. Feminismen vill inte utrota könen, men vi vill att könandet ska bort, det som ständigt pågår, genom hela livet, och som gör att vissa egenskaper och beteenden ses som ”manliga”, och därmed lite bättre, och andra som ”kvinnliga”, och därmed lite sämre. Från det att vi är små påverkas vi ständigt av vår omgivning som förstärker de egenskaper och beteenden som anses höra till vårt kön, medan det som inte anses höra till vårt kön förminskas, ignoreras eller straffas. Jämför en liten pojke som är stökig på skolan, och som många har överseende med, eftersom ”pojkar är pojkar”, medan en liten flicka som är likadan anses ha problem och måste bearbetas så hon lugnar ner sig.

För nästan exakt hundra år sedan inträffade det som kallas ”kvinnornas fredssöndag”. Närmare 89000 kvinnor undertecknade gemensamt en resolution mot första världskriget och på nästan 350 platser runt om i Sverige hölls möten där resolutionen lästes upp.

Nu gör vi det igen! Årets 8:e mars är en gemensam feministisk mobilisering för jämställdhet, jämlikhet, hållbarhet och nedrustning.

Kvinnor världen över delar många olika erfarenheter av förtryck men den lag som tycks gälla överallt är att det är kvinnor som drabbas hårdast av såväl krig som klimatförändringar och fattigdom.

Idag ser vi en utveckling där ekonomiska intressen tillåts stå över hänsyn om miljö och människors levnadsvillkor. Där vapenindustrins intressen tillåts stå över fredsrörelsens kunskaper om hur hållbar säkerhet skapas och upprätthålls och där nationalistiska intressen tillåts stå över flyktingars behov av skydd.

Vi lever som att vi hade 3,7 jordklot.

Klyftorna ökar, 1% av jordens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans.

Krig pågår, miljontals människor har tvingats lämna sina hem och än fler kommer göra det.

Samtalsläget i den offentliga debatten är hotfullt. Den politiska retoriken i frågor som rör de mest utsatta människorna i samhället är djupt oroväckande. Situationen för flyktingar i Sverige och världen inskränker de mänskliga rättigheterna och ställer utsatta grupper mot varandra. Kvinnor och barn tillhör alltid de som är värst drabbade.

Bristande integration, eftersatt bostadspolitik, problem inom jobb och skola är alla faktorer som utgör en otrygg situationen för de som kommit hit. Den rådande retoriken i frågor som rör flyktingar leder bara till mer våld och rasism. Fi är starkt kritiskt till regeringens agerande i dessa frågor.

Fi kan inte acceptera den extrema osäkerheten för alla de människor som är på väg till Europa, på flykt undan krig och terrorism. De flyktingar som möter våra gränskontroller och en försvagad asylrätt. Kvinnor och barn lider mest i flyktprocessen. Fi vill skapa säkra asylvägar, öppna konsulat och beskickningar, öka antalet flyktingar via UNHCR, samt göra det enklare för kvinnor och barn att komma hit.

Fi är extremt kritiskt till regeringens panik- och signalpolitik och efterlyser en anständig flyktingpolitik. Vi kan och vi vill!

Samtidigt är hållbar utveckling en förutsättning för människors välfärd och säkerhet. Många människor lever under förhållande som präglas av våld, osäkerhet, fattigdom, sjukdom, miljöförstöring och naturkatastrofer. Kvinnor deltar sällan i väpnade konflikter, men är som mest utsatta för det våld som följer. Fi vill nationellt och internationellt verka för konfliktlösning på icke-militär grund.

Internationella kvinnodagen är ett givet tillfälle för Fi att lyfta just säkerheten för de mest utsatta människor i vårt samhälle, hur feminismen är nödvändig som en motkraft.

Vi står upp för den nationella manifestationen för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Tillsammans står vi upp för fred och kärlek! Vi tar avstånd från den traditionella, patriarkala säkerhetspolitiken som bygger på att det är män med militära medel som ska försvara nationen, dess kvinnor och barn.

Vi står upp för en säkerhetspolitik som fokuserar på konfliktlösning genom att motverka orsakerna till väpnade konflikter. Vi arbetar för nedrustning och mot fattigdom, ojämn resursfördelning, förtryck, marginalisering, maktlöshet, ojämlikhet och militarism. På det sätt som kvinnor genom världshistorien alltid gjort.

Vi når inte jämlikhet så länge vi upprustar militärt och förstör vår natur. Vi når inte hållbarhet så länge vi har ojämlikhet och stödjer militära konflikter. Vi når inte fred så länge vi har en ojämnställd värld som präglas av exploatering. Kort sagt, vi når inte målet om en rättvis och hållbar värld förrän vi bedriver en samstämmig politik på alla olika områden.

Vi vill visa sittande politiker att det finns ett brett stöd för att driva en mer humanistisk och på alla plan mer hållbar politik än den som förs idag. Och visa att det är fullt möjligt.

Vi har liksom kvinnorna för hundra år sedan ett manifest, fast nu för vår tid. Detta kommer att läsas i Jämtland på flera orter den 8 mars. Jämställdhet, jämlikhet, frihet och fred är värden som ständigt måste återerövras. På nya sätt av nya generationer – för kommande generationer.

Så här använde vi manifestet hos oss i Fi Jämtland. Vi läste det på de språk vi var någotsånär bekväma med och vi diskuterade innehållet. Lyssna du med!

Om du vill skriva under manifestet du med så kan du göra det HÄR. Där kan du även läsa hela texten.

Vi som läser och lyssnar på manifestet i filmen ovan är Eila Wall Boholm, Sofie Hamberg, Kerstin Ydrefors, jag, Hanna Fruberg, Angelika Sjöstedt Landén och Isabell Skog.