Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan och nu är det dags för min tid som

Utvecklare

Våren 2004 bestämdes det att min enhet på Försvarshögskolan skulle flyttas över till Militärhögskolan i Östersund, som låg i samma byggnad som vi satt. Så här i efterhand är det lätt att se att det var för att det skulle vara lättare att avsluta all militär verksamhet i Östersund. Jag jobbade på Försvarshögskolan, som lydde under Försvarsdepartementet men inte under Försvarsmakten. Försvarsmakten kunde alltså inte lägga ner oss, och om vi skulle vara kvar behövdes lokaler och annan service också vara kvar. Det innebar att andra enheter i Östersund, som ATS och MHS (skolor) skulle kunna hävda att det var oekonomiskt att flytta dem när byggnader och service ändå måste finnas kvar .När de protesterade skulle förbanden, I5 och F4, påstå detsamma. Så, för att kunna lägga ner hela Östersund (det här var innan beslutet var taget, men en tydlig inriktning från Högkvarteret, även om det fortfarande var “hemligt” alternativt “öppet för diskussion”) så behövde vi läggas in under Försvarsmakten.

Jag var fortfarande delvis sjukskriven när det här hände och inte så involverad, men utnyttjade det raskt för att må bättre. Den kollega jag trivdes bäst med flyttades till MHS ekonomiavdelning och fick ett kontor som rymde två personer. Eftersom jag inte längre skulle vara lärare/kurschef/ämnesansvarig utan utvecklare (som visade sig bli mer en avvecklare) så föreslog hon och jag att jag kunde dela kontor med henne. Som strategiskt nog låg så långt från min enhet som det gick.

Här provligger jag och min kollega den snöka vi byggt och sen sov i en natt. Nej, vi var inte militär personal men fick låna utrustning för att åka med på en övning i fjällen.

Ganska snart upptäckte jag att det var en helt annan arbetsmiljö på MHS än det varit på vår enhet på FHS. Det var absolut inte lika sexistiskt och när vi tog mod till oss och berättade delar av det som vi utsatts för på FHS blev våra nya kollegor, även männen, uppriktigt chockade. Det finns bra miljöer även inom Försvarsmakten, det är värt att komma ihåg!

Fikapaus under Snökagrävandet

Det enda jag kan minnas som påminde om min tid på FHS var när skolchefen skrev en krönika om jämställdhet, sexism och arbetsmiljö i personaltidningen. En mycket bra artikel som gick ut på att det var viktigt att alltid protestera när jargongen blev sexistisk och att det var allas ansvar. Som exempel tog han fikarumssnack och hur alla var skyldiga att markera mot den som gick över gränsen. Han var själv sällan med i fikarummet, men när han var det – så var det han som drog de sexistiska, rasistiska, homo- och transfobiska skämten. Och ingen vågade protestera.

Men i övrigt tror jag att året jag fick på MHS är ett av de bästa under min tid i Försvarsmakten. Trots det enorma slöseriet med skattemedel som det innebar att flytta över oss dit ett år innan MHS i Östersund las ner – så är jag som individ oändligt tacksam över att jag fick den tiden när jag som mest behövde den.

Från piratfesten vi hade vid nedläggningen

Det visade sig när nedläggningsbeslutet kom att vår enhet ändå behövde finnas kvar, men flyttas till MHS Karlberg. Så, först hade vi alla kostnader förknippade med att flytta över en verksamhet från FHS till MHS, med massor av möten, resor och arbetstimmar nedlagda, skrivelser författade, ändring av titlar, arbetsbeskrivningar och organisation, för att ett år senare göra om samma sak. I Försvarsmakten är det ALDRIG ont om pengar. Själv valde jag att inte följa med till Stockholm, istället valde vi att flytta norrut, mer om det i nästa del av serien.