Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt, HÄR när jag var på Försvarshögskolan, HÄR när jag var på Millitärhögskolan och nu är det dags för min tid som

Chef Controlleravdelning

Som jag skriver ovan så arbetade jag drygt 20 år i försvarsmakten och jag trivdes ofta med mina arbetsuppgifter och även med många av mina kollegor. Men i längden blir det ohållbart att i sitt arbete först och främst vara sitt kön och sitt utseende och nästan aldrig sin kunskap och kompetens.

När all militär verksamhet i Östersund lades ner fick jag ett erbjudande om jobb som Controller vid Försörjningsdivisionen/FMLOG i Boden. Eftersom jag fortfarande inte var helt tillbaka på heltid efter min utmattningsdepression kändes det otryggt att börja söka nytt jobb utanför Försvarsmakten, så när även min man (som då var teknisk officer) fick jobberbjudande i Boden tog vi vår familj och flyttade dit.

Efter året på MHS, som var ett andningshål i all sexism, var det ett klart steg bakåt att börja på Försdiv stab. Det fanns officerare där som ständigt kallade mig ”Controllan” som ett sätt att förminska mig, göra mig lite söt och gullig och tandlös. Det hände allt som oftast att det kom officerare som varit på en halvdags seminarium inom något av mina specialområden (ekonomi, målstyrning och organisation) och förklarade för mig hur det hela fungerade, mansplaining i sin värsta form. När jag arbetade med andra kvinnor på arbetsplatsen kunde de manliga kollegorna komma in och avbryta mötet för att småprata om det ena eller det andra. Det togs för givet att vi satt och ”skvallrade”, inte var mitt i ett arbetsmöte.

Om jag såg en fråga som måste drivas kunde jag inte initiera den själv, då blev den osynlig och oviktig. Jag fick först använda mig av lobbyverksamhet och till del manipulation för att försöka få någon av de andra (en som måste vara man och officer) i ledningsgruppen att tro att det var deras idé. När de sedan presenterade den kunde jag haka på och stötta och på så sätt se till att frågan behandlades på ett bra sätt.

Vi åkte någr gånger per år iväg på planeringsdagar med staben. Nästan alltid fanns det ett bastupass i schemat, där vi skulle “planera” kommande verksamhet. När schemat kom ut informerades vi även om att badbyxor/baddräkt skulle tas md. Det ledde dels till att hälften av de manliga medlemarna i staben knorrade över att de måste anpassa sig efter oss kvinnor, dels var det alltid några av dem som sen “glömde” ta med badbyxor.

Även här klargjorde jag tidigt att jag inte ville höra “roliga” historier när jag fikade. De var aldrig roliga utan snarare fyllda av sexism, rasism, homo- och transfobi, ofta allt i en och samma historia. Följden blev att mina manliga kollegor högt och ljudligt, minst en gång per vecka, talade om att de kunde en så rolig historia men att de inte kunde berätta den när jag var där. Jag tog alltid min mugg och lämnade fikarummet när det hände, men de ändrade aldrig sitt beteende.

Så småningom insåg jag att jag inte längre orkade driva mina jämställdhetsidéer, mitt tidigare aktiva motstånd blev mer och mer en känsla av apati och jag insåg att jag inte hade något annat val än att lämna Försvarsmakten. Strax innan jag lämnade Försvarsmakten var jag med i ett projekt där vi skulle följa upp en medarbetarundersökning som gjorts inom hela Försvarsmakten. Vi skulle granska den del som gällde vår organisation och föreslå inom vilka områden vi borde genomföra åtgärder. En av frågorna var om du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Försvarsmakten hade tidigare genomfört en liknande undersökning där det framkommit att många av kvinnorna upplevde sig vara utsatta för sexuella trakasserier och målet var naturligtvis att det skulle minska. I vår organisation fick vi ett resultat som låg under det tidigare för hela Försvarsmakten. Det tyckte övriga i projektet var ett bra resultat, de menade att vi på så sätt var bättre än Försvarsmakten.

Problemet var att den siffra som gällde för hela Försvarsmakten var beräknad på enbart de kvinnliga anställda, medan vårt resultat var uppmätt bland hela personalstyrkan. Visserligen händer det att även män blir utsatta för sexuella trakasserier, och några av svaren kom säkert från män. I en organisation där personalfördelningen var ca 20% kvinnor och 80% män är det dock troligare att större delen av svaren kom från utsatta kvinnor, och om de 20% lyckas komma upp i en siffra som var nästan lika stor som utslaget på helheten inom Försvarsmakten innebär det att flertalet av kvinnorna i organisationen upplevde sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Som räkneexempel kan vi säga att siffran för FM var 15% och siffran för Försdiv var 10%. På Försdiv var det ca 1500 abställda, varav cirka 20% var kvinnor. 20% av 1500 är 300 individer. Om vi skulle ha samma siffra som FM så innebar det att 45 individer utsatts för sexuella trakasserier. Men, vår siffra, 10%, gällde alla 1500, vilket innebär att det var 150 individer som ansågs sig utsatta för sexuella trakasserier, främst var det kvinnor. Så, om vi skulle räknat om som Försvarsmakten gjort när det angav riktvärdet hade vi fått 50% av de kvinnliga anställda som utsatts för sexuella trakasserier.

Eftersom det tydligen enbart var Controller som kunde göra den här matematiska uträkningen och ingen lyssnade på “controllan” så valde min chef att inte ta itu med det utan nöjde sig med att vi “var bättre än FM” på felaktiga grunder. Det kändes oerhört skönt att lämna organisationen efter det!

Jag hade ett avslutningssamtal med min chef där jag pekade på ett antal situationer där det var tydligt att jag och mina kvinnliga kollegor arbetade under helt andra förutsättningar än våra manliga kollegor. Min chef lyssnade och var medkännande, men konstaterade att det ändå var ett individuellt problem som berodde på mig och min inställning och inte på organisationen.

Just det upplever jag  har varit det alla svåraste att bekämpa under alla mina år i Försvarsmakten. Chefer vill visserligen gärna hjälpa mig med mina synpunkter, men det är just mig som individ de vill hjälpa, de vägrar se att det kan vara organisationen som ska förändras. Jag ska slippa arbeta med vissa kollegor, jag kan få sitta på ett annat kontor, jag kan få andra arbetsuppgifter. Men det strukturella förtrycket finns kvar, det förändras inte bara för att jag kan stå upp för mig själv och bråka mig till något bättre! För de kvinnor som inte gör samma sak som mig fortsätter förtrycket obehindrat.