Jag fortsätter min serie om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten ur ett #metoo perspektiv. Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljörrna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. HÄR kan du läsa om när jag var ekonomibiträde, HÄR när jag gjorde värnplikt och nu är det dags för min tid som

Lärare/kurschef/ämnesansvarig på Försvarshögskolan

Efter att jag avslutat min värnplikt hade jag några år där jag pluggade och jobbade med olika saker innan jag återvände till Försvarsmakten som lärare i ekonomi, civilanställd vid Försvarshögskolan.

De första åren var det en fantastiskt bra arbetsplats, med chefer som tillämpade frihet under ansvar och som hade stort förtroende för mitt sätt att själv lösa uppgifter. Men i Försvarsmakten bytte chefer arbete och arbetsplats var 3:dje till vart 5:te år, som ett led i karriären, på den tiden. Åtminstone de chefer som var officerare, och alla chefer där jag jobbade var officerare. Det skedde en successiv förändring av kulturen och jargongen på arbetsplatsen, och när jag befann mig mitt i det så upptäckte jag det inte så tydligt, men när jag kom tillbaka till jobbet efter en mammaledighet så hade arbetsplatsen förändrats så mycket att det var uppenbart att en klar försämring hade skett.

De bra cheferna hade försvunnit och ersatts av ett kompisgäng, som arbetat tillsammans tidigare på andra ställen och som hade en kvinnosyn som var horribel. De tog med sig sitt beteende till min arbetsplats och eftersom de hade en ledande position präglades snart hela arbetsplatsen av deras kultur. Det var uttalat att de kvinnliga anställda skulle vara GKT-certifierade (Glada, kåta och tacksamma), kvinnliga medarbetare diskuterades även utifrån om de var AVM (Attackvärdiga Mål) och under rekryteringsprocesser var det de kvinnliga sökandes bröst som var av störst intresse vid utvärdering av vilken som skulle anställas. Vid genomgångar med dator/projektor kunde deras screensaver komma igång och det hände mer än en gång att det var porrbilder av gynekologkaraktär, med närbild på vagina och blygdläppar. Jag var även med om att en kollega ville ha mig att titta på porrfilm med honom på hans dator och jag uppmanades att vara ”open minded” och tänka på hur vi kunde använda liknande i utbildningen. Under den här perioden grundlades en stark motvilja mot ”roliga historier”/”fredagsfräckisar” hos mig eftersom de som berättades ofta var av väldigt grov och sexistisk, rasistisk, homo- och transfob karaktär, ofta alla tillsammans. Jag uttalade tydligt min ovilja inför att höra den typen av historier i fikarummet, vilket fick till följd att de brukade be mig lämna fikarummet när de ville berätta en historia.

Mer konkreta och personliga övergrepp utsattes jag för av mina chefer. Vi var i Stockholm på personalmöte med hela FRHS och bodde på Tapto, hotellet som låg granne med FHS på den tiden. På kvällen var det personalfest nere i mässen i FHS källare. När jag var på väg från hotellet satt mina chefer i Lobbyn och kommenterade högt min kropp och min klädsel. Senare på kvällen var jag nöjd med fest och sökte upp mina kollegor för att säga godnatt. Enhetschefen beslöt att han också var nöjd och vi slog följe till hotellet 50 meter bort. I Lobbyn tyckte han vi kunde stanna och ta en drink i baren, detta trots att han mycket väl visste att jag inte dricker alkohol. Jag tackar nej och går till hissen. Han följer med och när hissen stannar på min våning föreslår han att vi istället ska åka vidare till hans våning så han kan bjuda mig på en whiskey på sitt rum (som han vet att jag inte dricker). Jag säger återigen nej, då blockerar han hissdörren och säger att jag inte får gå ut ur hissen förrän han åtminstone fått en kram. Jag ger honom en kram och får gå till mitt rum. Dagen efter hör jag hur han berättrar för mina manliga kollegor att han minsann följt mig hem kvällen innan, höhöhö. Så tacksam över att mina kollegor kände både mig och h0nom så väl att de självklart förstod att inget hänt, men undrar fortfarande vilka andra han berättade det för.

En annan av mina chefer var fullständigt fixerad vid bröst och det gick knappt att föra ett samtal med honom där han kunde fokusera på vad som sas om det samtidigt fanns bröst i närheten. Inom FM får all personal bidrag till fysiska aktiviteter och det kom ett beslut att kvinnliga anställda kunde få bidrag till sportbh. Han satte då upp ett villkor att den som ville ha ut det bidraget skulle först komma till hans kontor och hoppa upp och ner på stället så han kunde bedöma om en sportbh behövdes. Inga bidrag söktes under tiden han var chef.

När jag skriver det känns det som om jag beskriver 50-talet, men vid det här laget är jag inne på 2000-talet! Utöver de tydliga övertrampen jag beskrivit använde de även subtilare sätt att se till att vi kvinnliga anställda inte fick spelrum i organisationen. Tre chefer i rad fattade inga beslut utan att först ha diskuterat problematiken med mig, innan de presenterar min lösning som sin egen inför resten av enheten. Vid ett utvecklingssamtal ifrågasatte jag det här beteendet, jag ville att enheten skulle veta att jag varit med och tagit fram lösningen. Då fick jag omdömet att jag hade ett stort behov av bekräftelse, vilket sågs som en svaghet.

Det var under den här perioden i mitt liv som jag för första gången drabbades av utmattningsdepression, vilket inte alls förvånar mig när jag ser tillbaka på min tid där. Jag valdes till bästa lärare av studenterna, jag var den enda läraren hos oss vars utbildning gav högskolepoäng, jag var, som jag beskrev ovan, bollplank till chefetna, jag var ämnesansvarig (ungeför som teamleader) för det ojämförligt största ämnesområdet (vi var drygt dubbelt så många som det som var näst störst), jag höll flest egna utbildningar av alla ämnesansvariga men jag hade fortfarande lägst löneutveckling och fick sällan positiv feedback. Jag sa om och om igen nej till nya uppdrag, men mina chefer lyssnade inte utan det blev mitt ansvar att lösa. Det här skedde samtidigt som sexismen frodades och jag var ständigt arg.

Innan jag blev sjuk var jag på väg att söka andra jobb, men eftersom jag blev sjuk ville jag först känna att jag klarade av att arbeta heltid innan jag fortsatte söka andra jobb. Det som hände var att vår institution på Försvarshögskolan fördes över till Militärhögskolan i Östersund, säkerligen för att det förenklade vid nedläggningen av all militär verksamhet i Östersund. Nästa kapitel handlar alltså om Militärhögskolan.

Om du vill läsa mer om min tid inom Försvarsmakten kan du läsa HÄR och HÄR.

Jag 2004, mitt sista år på FHS