Jag skrev ett #metoo inlägg om när jag utsattes av en blottare. Det var på min fritid och ett typexempel på sånt som nästan alla kvinnor jag känner stött på, i någon form. Nu går olika yrkesgrupper ut och vittnar om hur det ser ut inom deras organisationer och yrken, så jag tänker berätta om vad jag upplevde under min tid i Försvarsmakten.

Jag har tillbringat drygt 20 år av mitt liv inom Försvarsmakten eller Försvarsdepartementets organisation, till och från under perioden 1980 till 2007. Jag har varit arbetare, soldat och tjänsteperson, med olika arbetsuppgifter, olika arbetsmiljöer och olika kollegor. Den gemensamma nämnaren har varit sexismen, rasismen samt homo- och transfobin. Jag är fd ekonomibiträde vid A4 och I5 militärrestauranger, fd kompanibefälselev inom artilleriet, fd Lärare/kurschef/ämnesföreträdare vid Försvarshögskolan, fd Utvecklare vid Militärhögskolan samt fd Chef Controlleravdelningen vid Försörjningsdivisionen inom Försvarsmaktens Logistik.

Under min tid inom organisationen gick jag från att vara 18 år till att vara 45, och när jag lämnade Försvarsmakten hade jag klivit in i den osynliga åldern. Det kan vara anledningen till att jag inte alls utsatts för lika sexistiska påhopp inom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, men det kan även bero på att de organisationerna inte på långa vägar har samma machokultur som Försvarsmakten.

Med tanke på de helt olika miljöerna jag befunnit mig i under min tid i Försvarsmakten så blir det här en serie av inlägg, fördelad på de olika platser och arbeten jag haft. Jag börjar med min tid som

Ekonomibiträde

Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor så jag började jobba i storkök på ett av stans regementen. Som köksa/mattant/bambatant märkte jag snart att jobbet gjorde att jag automatisk ansågs vara rätt korkad och lättlurad. Jag jobbade nästan bara med kvinnor, närmsta chefen var kvinna (och en av de bästa chefer jag haft) men chefer högre upp var militära män.

Efter att ha pluggat och varit ansedd som ganska smart var jag alltså automatiskt korkad på grund av mitt jobb. Särskilt män hade den förutfattade meningen och män finns det rätt många av, på olika nivåer, när en jobbar i en militärrestaurang. Många av de kollegor jag hade under den här tiden hade inte, som jag, planer på att studera vidare så småningom, men de är ändå lika smarta som de flesta av mina senare studiekamrater på högskola. Men är du kvinna och jobbar i ett låglönejobb, då är du automatiskt ansedd som korkad, och kan dessutom förvänta dig att bli behandlad som mindre vetande, och anses inte heller behöva känna att jobbet ger dig något, mer än lön. Vilken naturligtvis är otroligt låg.

Jag trivdes på jobbet, även om jag inte trivdes med jobbet. Kollegorna var det som gjorde jobbet roligt, medan en del av kontakterna med de manliga officerarna var otäcka. I bland bara genom att visa totalt förakt för oss, vårt ansvar och våra arbetsuppgifter, ibland genom direkta sexuella trakasserier.

En av de saker som hände i princip varje vecka var att några officerare kom till köket för att beställa mat som de skulle ha med ut på övningar. Vi var många kvinnor runt 20-års åldern som jobbade, särskilt under semestertider och det var oftast någon av oss som hade som uppgift att packa maten som skulle skickas ut, men vi fasade för att ta emot beställningen. I ett storkök är, som namnet antyder, allt stort. En kyl är inte ett skåp, det är ett rum som du går in i, med rejäl dörr för att hålla kylan kvar i rummet. Det finns dessutom flera kylar, som mjölkkyl, köttkyl och grönsakskyl. Vi var 20, männen som kom var bastanta män i 40-50 års åldern.

De roade sig i princip varje gång med att knuffa in någon av oss i en kyl där en av dem stannade inne hos den inknuffade unga kvinnan och den andra stod utanför och vaktade dörren och ofta dessutom släckte lyset. Därefter letade de efter den inknuffade i kylen och klämde och kände där de kom åt. Det här var långt innan det fanns lagstiftning om sexuella trakasserier, vi var på vårt första jobb och det enda vi kunde göra var att se till att vi aldrig var själva med att ta emot beställningen. Viket förstås ledde till att annat jobb blev eftersatt och vi fick jobba över raster för att hinna med.

En annan sak var de värnpliktiga och deras otroliga skvallrande av sånt de trodde sig uppfatta eller veta. Som vilka och hur många vi som arbetade i köket legat med. En av mina kollegor hade en tvillingbror som gjorde värnplikt där vi jobbade. Vi började tidiga morgnar och en morgon glömde hon sin nyckel hemma. Tidig morgon betyder även att sluta strax efter lunch, då ingen i hennes familj var hemma. Hon ringde alltså till sin bror och bad honom ta med nyckeln. Vid lunch kom han för att äta och passade samtidigt på att lämna över nyckeln till sin syster. Redan dagen efter fick vi ryktesvägen höra att det bara var att fråga henne så fick en nyckeln till hennes hem och fick komma och ligga med henne.

Även fritiden påverkades förstås, det gick snabbt att bli cynisk inför komplimanger och olika former av närmanden. Men jag blev även vän med män som fortfarande är mina vänner, mer än 30 år efteråt. Vissa män viade sig dock bara vara falska vänner. Som när två av mina bekanta, som var värnpliktiga på I5 där jag jobbade då, kom hem till mig en kväll, där en av dem var så full (eller spelade så full) att han somnade i min soffa och inte gick att väcka. Hans kompis lämnade honom hos mig och jag la mig i min säng och somnade. Vaknade mitt i natten av att en naken man låg i min säng och försökte få av mig mina trosor. Inte alls särskilt berusad längre tydligen. Än i dag vet jag inte hur det gick till, men det måste ha varit en tillströmning av adrenalin, för jag flög upp ur sängen, slet upp honom (som var tre dm längre än mig och säkert 20 kg tyngre, måste varit alla de tunga lyften i storköket som hjälpte mig) ur sängen och baxade ut honom ur lägenheten. Låste dörren fäör att sen rafsa ihop hans kläder, öppna och slänga ut även dem. Jag blir iskall vid tanke på hur det kunde ha slutat och hur det skulle påverkat mitt liv.

När det var mindre att göra i köket kunde jag ibland få arbetstimmar inom städet istället. Bland annat städade jag ibland officerares kontor på A4. Det var ett kontor där ingen av oss ville gå in om officeraren vars kontor det var fanns på plats. Han stängde alltid dörren, hälsade genom att långsamt dra av sina ridhandskar (som han alltid hade på trots att hästar inte använts inom artilleriet på typ 40 år) smeka en över handryggen och satt sen och bara tittade under städningen och smålog och hummade när en böjde sig ner efter papperskorg och liknande. Vi gick alltid dit två och två så vi kunde städa dubbelt så fort och komma därifrån.

Det är så mycket av det som hände under den här perioden som jag i dag skulle protesterat mot, anmält, tagit till chefer och personalavdelning, men som timanställd på mitt första jobb visste jag inte vilka åtgärder jag kunde ta och ville inte heller vara besvärlig eftersom jag då kanske inte skulle fortsätta få de timmar jag så väl behövde. Dessutom var inte lagstiftningen på plats så det hade inte funnits någon brottsrubricering för det jag utsattes för.