Gott nytt 2018, ett år som jag hoppas blir lite mer bloggat än slutet av 2017. Mina senaste inlägg handlade om min tid inom Försvarsmakten och den sexism jag stötte på där. Du kan läsa om hur det var att vara arbetare HÄR, värnpliktig HÄR, tjänsteperson HÄR och HÄR och chef HÄR.

När jag skrev de här inläggen var jag samtidigt med i en grupp på facebook som samlade civil och militär kvinnlig personal, både sådana som jobbar kvar och sådana som slutat. Det utmynnade i ett upprop, #givaktochbitihop, som du kan läsa HÄR om du prenumererar på DN:

“Vi är yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän som är, eller har varit, verksamma inom Försvarsmakten.

Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätten att leva som vi själva väljer. Vi har sökt oss till Försvarsmakten för att vi vill och är beredda att försvara vårt land, såväl nationellt som internationellt. Men alldeles för ofta har våra värsta motståndare funnits i vår egen organisation.

Tystnadskulturer som säger “givakt och bit ihop”, och maktstrukturer där härskartekniker blundas för, gör att kvinnor som anmält övergrepp många gånger blivit ifrågasatta – och i vissa fall blivit än mer utsatta. I fortsättningen måste alla anmälningar tas på allvar.

Det är hög tid att Försvarsmakten försvarar våra intressen. På riktigt.”

I samband med uppropet intervjuades jag av Östersundspostens TV, HÄR, och av P4 Jämtland, HÄR. Intervjun finns dels som ett utdrag, men strax nedanför finns länk till hela intervjun. Jag är själv mest nöjd med radiointervjun, eftersom reportern där k’ndes mer förberedd. Tur då att radion är gratis och filmen bakom betalvägg!

Jag är ofta kritisk mot Försvarsmakten men i det här falet har de agerat föredömligt. de höga cheferna har i sina kanaler gått ut till samtliga medarbetare och klargjort tatt det vi vittnar om i#givaktochbitihop inte är förenligt med Försvarsmaktens värdegrund och att den som inte kan följa den har inget i Försvarsmakten att göra. Jag arbetar ju inte kvar, men av det jag hör från andra kvinnor som är kvar på arbetsplatsen så diskuteras #metoo på möten och i fikarum, så jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Jag är just nu med i några andra olika upprop, jag har under mitt liv stött på sexism både privat och på jobb, och på samtliga av de jobb jag haft. Inte alltid i form av sexuella trakasserier, men utan undantag har sexistiska normer präglat samtliga mina arbetsplatser. Privat har jag skrivit om blottaren HÄR, men det har förstås varit fler, större och mindre händelser vid olika tillfällen under hela mitt liv. Att få upp ögonen för att det här händer överallt är en del av det som skapat mig som feminist och är en av anledningarna till att jag engagerar mig i Fi. För fina ord räcker inte för att förändra det här, det krävs utbildning, information, tydlighet, styrningar och regler. Sånt som det finns i nästan varje kapitel av vårt partiprogram, men nästan inte nämns i de andra partiernas partiprogram.

Jag ser fram emot att ta steget vidare under valåret 2018. #metoo och sedan? Hur gå vi vidare? Hur ändrar vi det här? Genom att ge Fi mandat, i riksdag, landsting och kommuner så att orden blir till konkret handling!